Nu har vi slagit klackarna i taket igen!

Vi lever i en virvel av nöjen i den här familjen! Ena dagen far man till Göteborg och gratulerar tandläkare, andra dagar jobbar man. Sen städar man. Kör en tvättmaskin. Eller åker på utflykt med föreningen Gamla Lund! Det är alltid lika spännande, man vet liksom inte riktigt var man hamnar och om man får med sig alla deltagare hem.

Ikväll var det dags igen, och jag cyklade som en vindil hem efter jobbet för att hinna med en bussexkursion till gamla tingsplatser i och runt Lund - håll med om att detta är rafflande! Inte undra på att bussen var fullsatt intill sista plats. Måhända är det något tunt med deltagare av den yngre generationen, men de har kanske inte fått upp ögonen för det där med tingsplatser ännu?

Jag var lite rädd för att somna ifrån alltihop eftersom det varit mycket på jobbet på sistone och efter en förkylning och dålig sömn kändes det som att faran för att man skulle brista ut i mer eller mindre diskreta snarkningar var överhängande, men maken lovade gentilt att i så fall putta till mig lite diskret.

Vi inledde med att krångla oss över en gårdsplan där det stod såväl björkar som husgavlar i vägen för bussen; hade det varit jag som var busschaufför hade jag flytt fältet och önskat mig långt därifrån, men denne var av ett starkare virke och manövrerade runt bussen och körde ut på en liten markväg där vi andäktigt beskådade en liten kulle. Fin! sa jag till maken, för jag kände att det liksom förväntades av mig. Om det var någon som såg oss undrar jag vad de tänkte när det stod en jättebuss mitt ute i åkern, fylld av personer i mer eller mindre framskridet stadie av gråhårighet där folk hängde ut genom fönsterna och hängivet betraktade en liten kulle?

Därefter körde vi ut till Hardeberga kyrka och skulle gå av och titta på något vad-det-nu-var. Det tar sin tid att tömma en stor buss full av seniora personer som är fyllda av iver att insupa all kunskap om tingsplatser, så alla rände/stapplade/ångade/vankade iväg som en näve virriga loppor ut över den skånska nejden utan någon större organisation. Lite för långt, visade det sig, så vi fick gå en bit tillbaka igen, och där någonstans hamnade vi nog lite i tidsbrist för jag har något virriga begrepp om vad det var vi tittade på. På fotot ser man när vi gått för långt i alla fall, men solen sken och ingen klagade.

Mycket trevligt var det hela, och jag hade även andra knep för mig för att inte brista ut i de där förargliga snarkningarna; en garnrelaterad lösning. Såklart. Den skarpsinnige inser att denna strumpa inte kommer att bli till maken med tanke på att den är muntert turkosfärgad. Nä minsann. Jag har faktiskt frågat vad han vill ha för färg på sitt nästa par strumpor. Maken tänkte och sedan slog han mig med häpnad! - Grått är fint på strumpor, utlät han sig. Så gråa får det väl bli. Signe honom, min egen färgmatador

När vi körde tillbaka till Lund visade det sig att ingen liksom räknat in följet så vi får väl hoppas att alla kom med hem, och kan följa med även nästa gång när Gamla Lund kallar!

Man blir alldeles väldigt hungrig av så mycket ny kunskap, och kanske också av den där något för långa promenaden så vi cyklade in om O'Learys på vägen hem och klämde i oss lite kvällsmat, så nu är jag fylld både av kunskap och hamburgare med pulled pork.