Och på tal om syrum (nej maken, det heter inte pigkammaren!); jag älskar mitt syrum. Det är litet och ganska trångt, men det är mitt och det har en härlig utsikt och alla mina (för många) pinaler. My preccioussss säger jag när jag är på mitt gollumskaske humör.
Men nu kan jag faktiskt stolt visa upp, utan att få skrämselhicka om någon öppnar en dörr eller så! Nu har jag fått ett skåp till, även om det var på håret. Först köper man ett skåp och tänker att nu är vi bekväma, vi beställer färdigmonterat och levererat. Sedan väntar man på leverans och är lite lagom otålig. Därefter tar man ledigt från jobbet och väntar och väntar. Förgäves visar det sig, eftersom skåpet ramlat i transporten och är skadat. Då väntar man lite till, tämligen otåligt. Så småningom anländer skåpet och möbelbäraren undrar - vilken våning bor du på? - Överst svarar jag då, och möbelkillen suckar avgrundsdjupt och säger att han skadat ryggen. - Det finns hiss, säger jag tveksamt då, ty hissen är av modell mindre och skåpet är inte det. - Det går aldrig in, säger den unge mannen och blänger misantropiskt på hissdörren, medan möbelkille nr 2 säger att det gör det visst! Och med lite lagom försyn och med millimetrarna på vår sida gick skåpet in, vilket var tur för mina franska nerver.
Nu står det där och eftersom det är så pass nytt kan man tryggt visa upp det. Jag svarar inte för hur det ser ut om några månader eller så. Jag vill heller inte påstå att detta är ALLT mitt garn.
Men jag är så nöjd! Och det gamla skåpet är liksom också upprensat nu och beskådningsbart. Jag känner mig så otroligt organiserad och ordenlig och duktig. Bäst att passa på medan det varar. Underbart kan vara kort.
Så snyggt och välorganiserat. Och jag ser att det finns plats för Mer tyg och garn!! Kram från syrran
SvaraRaderaDet gör det... :-)
Radera