The Flying Aussie is Back!

 Det finns morgnar som man vill stoppa in i ett eget litet skrymsle bland hjärnvindlingarna för att kunna ta fram och tänka på när det är lite mer sådär ruggigt och ruskigt och man helst bara vill dra täcket över öronen och slippa möta morgonen överhuvudtaget. Den här morgonen, den var en sådan;  det var inget rusk, inget rugg, bara en flygande raggig hund och en disig morgon när solen precis höll på att gå upp.

Loppan och jag lämnade maken i sänghalmen och drog ut mot Revinge hed. Det var rätt så fullt av liv därute, det var det. Dock såg vi inga människor alls men det var kor och tjurar (tror vi, jag höll ett visst avstånd), lite småpippisar och storpippisar. De senare av andkaraktär tror jag bestämt. När Huliganen var i sin krafts dagar fick man ha lite koll på det där med korna - han kom ju av gammal anrik kovallarsläkt och ville gärna valla ihop en liten flock eller så. Loppan var förvisso intresserad men höll sig ändå på lite avstånd. Det tyckte matte var skönt. Jag är inte så trakterad av att gå ut på morgonpromenad med en tjur vid min sida, en som säkerligen inte är klickertränad eller har något som helst begrepp om att "gå fint".

Däremot får jag ju säga att Loppan inte direkt höll något avstånd när hon såg gässen. En plötslig och total dövhet drabbade henne och hon drog iväg som en liten raggig avlöning och skrämde upp ett par gäss som blev mycket förnärmade och raskt flög sin kos medan Loppan stod kvar och tittade besviket efter dem. Hon var mycket belåten med sig själv, vilket dock inte matte var. Loppan slokade en liten kort stund innan hon sedan erupterade ut över heden igen i blandade skutt, sprattel och språng.

 Sen började det regna strax före vi kom tillbaka till bilen och då körde vi hem och åt frukost; blöta, smutsiga, med vind i pälsen och mycket nöjda med vår morgonpromenad. Friden sänkte sig åter över Revinge hed.