Vi väntar vidare

Igår var jag djärv nog att plocka fram vårjackan när jag cyklade till jobbet. Jo för det blev ju ändå soligt då i söndags eftermiddag, och lite lagom naivt så tänkte man väl att "tjolahopp, nu är det vår!". Idag åkte vinterjackan fram igen. Kalla mig klemig, kalla mig mjäkig men när det viner arktiska vindar runt öronen så föredrar jag ett mer kraftigt skydd mellan mig och de yttre elementen.

Så vi väntar vidare. Men medan vi väntar så kan man ju ändå tänka på den där söndagseftermiddagen när det var vår. När möblerna kommit fram och maken slitit i sitt anletes svett i en 20-30 minuter med att toppdressa och så i gräsmattan så blev det årets första utefika! Hade det nu varit någon ordning och reda på mig som bloggare så hade jag ju då serverat kaffet i små fina gamla koppar och dukat upp fotogeniska bullar eller små cupcakes på ett lite fint kakfat. Nu blev det kaffe i vita plastmuggar och sockerkaksbitar i en melaminskål. Fast det smakade ändå underbart, hur kan det vara annat när solen skiner och man sitter där och tittar på magnolian i grannsträdgården som är på god väg att slå ut, när man har en hund som lyckligt fräser runt så att det vajar i tulpanerna och när Solen gassar en rakt i nyllet?

Även om träd och buskar ännu inte slagit ut helt och hållet (och det är ju faktiskt bara början av april) så blommar det ändå både det ena och det andra. Påskliljor, pärlhyacinter och förgätmigej och då blir man lite lycklig, det blir man.

Sedan skulle Zlatan spela boll, så maken drog sig temporärt upp till tv:n för att hålla koll på att Zlatan skötte sig på plan, men Loppan och  jag, vi stannade kvar ute i trädgården. Inte vill man gå in, nu när man äntligen skalat av sig yllelagerna? Inte ens Zlatans lockrop kunde slå den här soliga eftermiddagen i dragningskraft. Nåja, jag har i ärlighetens namn inte så svårt att avstå från fotboll om vi nu ska vara helt sanningsenliga.

Loppan var strängt upptagen med vad nu en terrierfröken håller på med när maken gick, men hon hörde när porten slog igen. Nu finns det en port in till trapphuset och en dörr ner till källaren och eftersom maken då ränt upp och ner från källaren tidigare med krattor och manicker så beslöt sig den lilla terriern att det var där han gått in, hennes husse. Hon satte sig och väntade på källartrappan. Efter ett tag gick jag dit och sa att husse är inte där, han är uppe hos Zlatan begriper du väl? Men nä, hade terriern bestämt sig för att husse var i källaren så var han, och då tänkte hon vänta på honom. Så det så. - Jag är en trogen hund, sa hon och nickade så att topknoten vajade. - Trogna hundar väntar på husse, så det så! fortsatte hon sen.

- Du får gärna sitta här om du vill sa jag vänligt då och gick och plockade fram stickningen. Det var nästan som ett Kinderägg, tre bra saker i samma förpackning; sol, fika och stickning. (Man undrar bara vem som snodde chokladägget? Inte var det jag i alla fall).

Årets första utestickning, hur härligt är inte det? Nu finns det ju en till i familjen som älskar stickningar på ett synnerligen brutalt och påtagligt sätt, så helt plötsligt upphörde Loppan att troget sitta och vänta på husse och kom galopperandes och undrade - va' gör du? Får jag hjälpa till? Snälla?!

Eftersom jag fortfarande har oläkta själsliga sår från minnet av de fyra hemstickade strumpor som Loppan "hjälpt till" med fick hon inte det. Men titta lite fick hon. Man vill ju inte vara alldeles avig och ogin när solen skiner.

Vän av Ordning kan nu fråga sig "ska hunden verkligen vara på bordet?!" i en tämligen amper ton. Och det rätta svaret är väl att nej, det ska hunden värkeligen inte. Fast hon är ju så söt. Och rar. Och ganska vig.