När ens inre hönsmamma har vaknat

 Normalt sett tycker jag inte jag oroar mig för så mycket - ja om man bortser från att istäcket över Arktis smälter och skövlingen av regnskogarna, alltså vad är det för värld vi ska lämna efter oss? Men annars är jag en tämligen o-orolig person. Jag tror innerst inne alltid att det mesta kommer att lösa sig även om jag såklart nojar över en eller annan koloskopi eller så. Men detta gäller alltså mig själv. När det gäller min familj eller mina djur så är jag rent ut sagt fjollig.

Nu är ju mina barn vuxna och fullt kapabla att ta hand om sig själv, och det är väl maken också men honom fjollar jag ändå lite  med, bara för att hålla mig i trim. Grynet är i bästa händer och en av fördelarna med att vara mormor är att då kan man släppa lite på den där oron och bara njuta av små mjuka händer, runda kinder och stultandet runt på knubbiga ben.

Men så är det det där med ens husdjur... på den tiden vi hade häst så var det ju en ständig oro över hältor och varma hovar och sånt, och att transportera en häst till veterinären är ju inget som man gör i en handvändning. Då tänkte jag att det vore ju så himla mycket lättare med hund, en sån tar man bara i famnen och fräser iväg till vetten. Och ja, det gör man också. Men känslomässigt är det ju nästan ännu värre. En hund lever ju så nära en hela tiden och kommer under skinnet på en. Den sista tiden med Huliganen när man började inse att tiden höll på att rinna ut, då fick man hjärtsnörp av vånda, för att inte tala om den där sista dagen innan vi kom till veterinären för sista gången. Då bölade jag mig igenom hela morgonrundan i Botan, och sen slutade jag inte böla förrän flera dagar senare.

Så flyttar det då in en liten ny filur. En spänstig, glad och envis pjäs som mår hur bra som helst, som är vältränad och alldeles u.a. i protokollet. För all del tämligen envis och kanske inte det mest väluppfostrade som går i 2 par pälstofflor, men sund och glad och ljuvlig på alla sätt och vis.

Och nu går jag där och tittar på henne och tänker att "lille vän, här studsar du runt som en guttaperkaboll och vet inte vad som väntar". Sen grubblar jag mig blå om jag tagit rätt beslut, en tämligen stor magoperation är ju ändå inget man bara tar med en klackspark. Så jag har funderat. Grubblat. Diskuterat med veterinären. Och på torsdag ryker livmoder och äggledarna. Det ska inte bli några Loppe-valpar och jag vill undvika juvertumörer och livmoderinflammationer som ju är ganska vanligt och väldigt farligt. I rasen finns en benägenhet för diabetes och även den risken ska minska säger veterinären. Men ja, jag oroar mig. För att hon ska få ont. För att hennes personlighet ska förändras. För att hon ska bli inkontinent. För att jag tar ett beslut där hon inte får säga så mycket som "flasklock" själv.

Sen oroar jag mig också för att hon inte får hoppa eller leka i två veckor efter ingreppet... herregud, Loppan är ju en ren inkarnation av studsboll och har kängurugener i stor mängd känner jag. Hur ska detta gå?

Min lilla Loppa - det ska bli skönt när det är över och du är dig själv igen, så jag kan återgå till lite mildare i oro i stil med "hoppas hon inte tuggar i sig fler skosnören idag" och sånt.