När livsgnistan slocknar

 

 Tidigt i torsdags morse dog vår farmor. När man fyllt 101 år så är det ju inte oväntat, men på något sätt så har hon funnits där alltid och så länge att man liksom trott att det skulle fortsätta så länge än. Hon var en länk tillbaka till 1900-talshistorien; hon föddes under första världskriget, har varit med om Spanska sjukan där hennes mamma dog när farmor bara var en liten bebis, hon var med om ockupationen av Polen, att sitta i koncentrationsläger, komma till Sverige med de vita bussarna... sedan var det meningen att hon skulle åka till sin bror i Argentina, men så kom det en stilig ung dansk man i vägen och blandade sig i leken, och så blev det Sverige istället. Och det var ju en himla tur för oss, för annars hade ju inte maken funnits och inte våra barn eller Grynet heller.

Farmor tyckte om att vara ute i skogen och plocka svamp, och hon var säker på foten som en bergsget. Jag som är 40 år yngre hängde inte med i svängarna! Hon tyckte om sin trädgård, sina blommor och ville ha livet lugnt och tryggt, och det är nog inte så konstigt när man varit med om så stor ondska i sitt liv, då vill man söka trygghet i det lilla livet många gånger.

Sista året bodde hon på äldreboende och det blev så bra! När hon hade folk omkring sig hela tiden så levde hon upp igen. Personalen var fantastisk, man läser ju så mycket elände om hur äldrevården fungerar, men jag ska säga att på äldreboendet i Oskarström, där är det jättebra.

Hon fick uppleva sin 100-årsdag som vi firade med tårta och telegram från kungen och drottningen, och hon fick uppleva sitt första barnbarnsbarn som är nästan precis 100 år yngre.

Jag tror hon var nöjd med sitt liv, och nu var det dags att det tog slut. Vi var hos henne i söndags och hon var trött men väldigt fridfull och såvitt vi förstod tog det bara slut i sömnen. Ett lugnt slut efter ett liv som bitvis varit hårt och det känns så skönt att det fick ta slut så.