Att bli lite glad och varm om hjärtat

Lilla Loppan och jag, vi går ju på kurs och hoppas väl på att bli lite uppfostrade vad det lider. Det går framåt, det gör det. Men Loppan, hon är ju full av entusiasm och glädje och ibland har man liksom inte tid att bete sig väluppfostrat.

Häromdagen mötte vi kyrkoherden i katolska kyrkan, det brukar vi göra emellanåt. Han har två stora bracco italianos,  och Loppan tycker att de är jätteroliga och blir till sig av iver för att komma fram och hälsa på de där stora snälla jättarna. När Loppan blir ivrig, ja då ställer hon sig på bakbenen och hoppar liksom jämfota framåt samtidigt som hon flåsar och piper av förtjusning.

Jag kommer fram till kyrkoherden och säger lite roat att när vi kommer så här, då ser det inte direkt ut som att jag har Lunds lydigaste hund precis, alltmedan Loppan studsar runt och tycker det är toppen att äntligen få hälsa på Gaia och Sonio.

- Nej, men du har Lunds raraste hund! säger kyrkoherden då, och sedan tar han sina stora vovvar och promenerar iväg till Botaniska trädgården på ett sansat och ordentligt sätt alltmedan Loppan slår knut på sig själv i kopplet.

Jag står kvar och tänker att det har han alldeles rätt i, och känner mig väldigt glad och varm om hjärtat medan jag rutinerat trasslar ut mig själv ur härvan som Loppan åstadkommit.