Hipp hurra

När oss ligger Kulturen, eller "Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige" som det egentligen heter, och det är en ganska fantastisk plats, faktiskt. Där finns det mesta; gamla grejer, roliga utställningar, fantastieggande hus (det är lite som att leka med dockhus i stort format), ett mysigt fik och en kul lekplats.

Det tar oss fem minuter att traska dit och det gör vi rätt ofta för vi har säsongskort och då kan man ju bara kila in en stund när suget efter gamla prylar bara blir en övermäktigt.

Nu fyller Kulturen 125 år och då bjöds det in till kalas i helgen! 12.30 skulle festligheterna börja men vi var på plats redan tidigare för att inte missa biljetterna till föredraget om Georg Karlin, mannen som grundade hela konkarongen. Alltså, själva samlingen påbörjade karln 1882 med att köpa in auktionsprylar när han var 23 år och sen grundades friluftsmuséet 1892! Herregud, det känns inte som att dagens 23-åringar har samma handlingskraft och visioner (inte direkt att jag själv hade det heller då på yngre Medeltiden när det begav sig med att vara 23).

I alla fall, vi var på plats iförda röd hatt för det tycker jag man ska ha på kalas.

Vi lyssnade på föredraget om den något besvärligen herr Karlin, vi tittade på när han återuppstod och höll tal för oss vid Herrehuset, vi drack födelsedagskaffe - inte riktigt sju sorters kakor, men nästan) och vi traskade runt i det soliga vädret som infunnit sig nu när det var fölsekalas - lördagens rotblöta var ett minne blott.

Efter att ha fört en kamp mot getingarna om kakorna (jag vann) så traskade vi runt och tittade lite. Ett av mina favorithus är arbetarbostaden från 1930-talet, komplett med utedass och allt. Igår lärde jag mig att hela miljön är intakt som den var då det begav sig, och att den sista familjen flyttade ut 1975 och donerade all inredning till Kulturen.

Det ser så idylliskt och rart ut på bästa Astrid Lindgren-vis, men även jag inser ju att det ändå är skönt med innetoa och sånt när novembervindarna viner.

Sen blev det musik i olika former! Vid den lilla dansbanan spelades ompah-bompah-musik och i det gamla lusthuset kunde vi avnjuta fonograf- och grammofonmusik. Caruso hade tyvärr gått sönder, så vi fick lyssna på Jussi Björling som släppte loss alla decibelen. Detta behövde man dock inte oroa sig för, för det fanns volymkontroll. En strumpa i tratten, så kunde Jussi bröla på för fulla muggar om "till haaaavvss...tralala".

Vi var ju ändå varnade; OBS: Barn och personer med svaga nerfver böra EJ närvara!. Våra nerver klarade dock av det hela kan jag nöjt rapportera.

Sen var det dags att traska hem igen till Loppan som inte fått följa med. För finns det någon liten brist hos Kulturen så är det att hundar inte är välkomna. Att de inte får ränna runt bland utställningarna och inne i husen, det kan jag ju förstå - men det hade varit rart att få traska runt i parken med den lilla terriern kan jag tycka.