Jag njuter fortfarande

...även om det är torsdag och inte söndag, och trots en raspig hals och huvudvärk som lurar. Jag har inte tid att vara sjuk, så det är bara att ignorera. Lite C-vitamin så kommer jag att vakna imorgon, pigg och glad som en lärka, för då väntar en utflykt i de skånska nejderna!

Men veckan för övrigt har också varit bra, även om Hösten nu gjort sitt intåg och det rejält ändå. Fast jag gillar ju höst och för övrigt så behöver man bara tänkte på Karibien och alla stormar som drar fram där för att känna sig oerhört lyckligt lottad som sitter här och har tak över huvudet och fungerande el.

Gårdagen var en intensiv dag! Först jobb och sånt, som vanligt. Loppan jobbade också på och utförde samvetsgrant alla sina uppgifter; rota i papperskorgar, tigga vid fikabordet, sitta i soffan och i största allmänhet vara jättesöt.

Efter jobbet skulle vi gå på kurs hos Lisa, men först måste man ju rasta av sig så vi tog en liten omväg om Skrylle och traskade runt i skogen en liten stund. Vissa traskade, andra drog fram som en liten tornado, fast dock inte av kategori 5. Kanske en trea eller så? Emellanåt stod i alla fall tornadon still och njöt av livet, och det är en lisa för själen att få andas lite skogsluft när man suttit och illbligat på en datorskärm hela dagen.

En skogsrunda var tydligen precis vad som behövdes, för sen gick Loppan med liv och lust in för att jobba på kursen. Hon var var jätteglad och jätteduktig och jätte-allting annat också. Alltså, vi pratar ju inte bordercollie-stuk på lydnaden för det är ju en terrier vi pratar om, men hon var stundtals alldeles väldigt fokuserad och engagerad så det var en fröjd åt det, blandat med spänstiga skutt när livsglädjen behövde pysa ut lite. Okej, det uppstod kanske lite blodvite när vi kampade och hon var lite övertaggad - men matte får väl lära sig att hålla fingrarna undan från terriergapet?

Efter kursen körde vi hem, mycket nöjda med oss själva. Lite förvånade blev vi när det helt plötsligt hade landat en luftballong i vägrenen, det är ju inte något man ser varje dag precis. Jag hyser ju (tror jag) en svag önskan om att någon gång åka luftballong, men nu blev jag ändå lite tveksam. Det känns som att man vill inte landa bara en meter från en vägbana precis. Alltså det där med att dricka bubbel och sväva fram över nejden, den biten är jag helt med på - men landa (för att inte säga stiga) känns kanske ändå lite väl våghalsigt?

Hungrig var jag i alla fall, så jag ringde maken och sa "fixa maten tills vi kommer hem!" jo för sen var det ju dags att ila till stickcafé. Ingen rast, ingen ro - men jag klagar inte för det finns väl inget bättre sätt att avsluta en onsdag på än med stickning och prat? Och det kan ju hända att det fick följa med lite garn hem också. Inte för att jag behöver. Men because I'm worth it.