Om revben, tidiga morgnar och tappade snuttar

December, det är ju som det är. Man traskar sin egen väg, sköter sina egna affärer och kaboom!! så slår bacillerna till. Maken och jag har gått omlott med att snora, hosta och febra (om det nu  kan heta så?). Maken snorade mest, medan jag prioriterade hostandet, så till den milda grad att jag fick akut ont i revbenen. Nu tycks dock det värsta vara över (eller vågar man sticka ut hakan på detta vis?) och vi ser julhelgen an med viss tillförsikt.

Årets sista stickcafé fick jag avstå ifrån, och det var ju himla ledsamt men man kan ju inte sitta där bland alldeles oskyldiga ullhärvor och sprida sina baciller omkring sig. Jag har i alla fall stickat på en ugglemössa och sen börjat på min Sörlandskofte igen. Den kommer nog att bli klar vilket år som helst.

Och så blev det ju helg och man började piggna på sig och alldeles väldigt pigg blev man av att dottern och svärsonen skulle gå på bio och se den nya StarWars-filmen. Alltså, det kanske inte direkt var deras cineastiska utsvävningar man kände livsandarna spritta av, utan att Grynet således fick hälsa på hos mormor och morfar.

Först skulle vi äta. - Ska vi ha pastaskruvar och korv? frågade Maken förbluffat, för det var ju ändå lördag. - Grynet gillar pastaskruvar och korv, så ja, det ska vi svarade jag då och Maken insåg plötsligt att det var ju en utmärkt lördagsmeny bara han fick tänka till lite.

Sen så åt vi med god aptit allihop även om Grynet påtalade att de där champinjonerna och tomaterna som mormor tyckte var en pikant tillsats, de kunde mormor äta själv, tackar-som-frågar.

Och sen lekte vi och busade i sängen och bytte till pyjamas och gick och la oss och gick upp igen för vi var inte sömniga och åt välling och så vidare ända tills mormor och Grynet knoppade in så småningom. Något senare än Grynets vanliga möte med Jon Blund men det tänkte mormor lättsinnigt att det gjorde väl inte så mycket för då kunde vi ju ha lite sovmorgon. Och det fick vi. Tills kl 05.00 då Maken och jag väckte av en sprudlande dotterdotter som sjöng  och sprattlade och busade och definitivt hade sovit färdigt. Morfar plirade mot klockan och sa förbluffat att "klockan är fem. Som i 05.00 piip alltså". Så tidigt har Maken inte varit vaken på mycket länge. Loppan kröp bestämt in så långt hon kunde under sängen och knoppade in ett tag till, Grynet och jag gick upp och åt gröt och ritade grisar och hjärtan och sjöng och hade det väldigt mysigt. Tidigt, men mysigt skulle man kunna säga. Så småningom kom ändå Loppan lommandes, jo för hon har lärt sig att i Grynets närhet kan det dimpa ner en eller annan godbit - och om inte annat så kan man ju titta på när Grynet åker båt i mormors gröna torgkasse.

Sen var det dags för morgonpromenad och det hade snöat lite och var kallt så vi tog en sväng i Botan först och sen gick vi och tittade på julgranen för Stortorget. - Fin! tyckte Grynet. Och sen traskade vi tillbaka mot lägenheten med vissa avbrott; tre gånger tappade vi snuttefilten, en gång tappade vi mormors vante och en gång tappade vi nappen. - Det är mycket att hålla reda på! sa jag till Grynet men vi lyckades återfinna varenda tappad pinal så det var ju en himla tur.

När Grynets mamma och pappa hämtat henne kan det hända att mormor somnade i fåtöljen en stund innan det var dags att återigen bege sig ut i minusgraderna, denna gången för att köpa gran vid Domkyrkan. Det gick som en dans. Ibland får man ju leta och leta, men den här gången snavade vi över den perfekta granen med en gång! Maken och jag släpade hem bytet, satte granen i foten och sen drack vi glühwein jag klädde granen medan maken tittade fotboll och Loppan gnagde lite på spridda juldekorationer. Den blev fin!

Sen var det inte så mycket mer kvar av den helgen. Lite oxrullader, lite datoruppdatering (herregud, flera timmar för operativuppdatering ska det verkligen vara nödvändigt) också pratade jag med sonen. Det finns tillfällen när jag inser att sonen inte bara ärvt sin mors temperament utan även har e del drag av maken. Rätt vad det var när vi diskuterade julskinkor som bäst så dånade det till i telefonen. - Milda matilda, vad var det?! undrade jag, rätt befogat tycker jag nog. - Det var larmet som gick att adventsljuset brunnit färdigt svarade sonen lugnt. Jo för tydligen är det noga att adventsljusen brinner exakt rätt lång tid, så att de blir en snygg lutning. - ???!!! jamen, jamen... man kan ju byta ljus i staken, försökte jag påpeka då, men då tyckte sonen att detta var fusk av grövsta slag. Så jo, lite drag av maken finns det nog. Men de är rara båda två, så man kan ha ett visst överseende med galopperande knasighet tycker jag nog.

Och en som inte sätter larm på adventsljusen, det är världens bästa väckarklocka. A.k.a. Grynet.