Äntligen

Äntligen är det dags! Ju äldre jag blir, ju mer ser jag fram emot att få börja ta fram adventsljusstakar och ljus, att få julpynta och baka saffransbullar. Jag vet att jag skrivit det förut att jag har gått från att vara en jultidtabellsfascist av värsta mått till att ha blivit en det-är-i-fall-fall-underbart-med-ljusen-och-december-är-så-tråkig-så-julpynta-på!-typ.

Men jag tycker ju ändå att man kan (jag skriva inte "ska" för var och en får minsann göra som den vill) vänta tills omkring 1:e advent, och på söndag är det ju just det. Änteligen! säger jag bara. Och i all synnerhet efter denna regniga, mörka, regniga, ruggiga, regniga och dystra november. Varde ljus! säger jag sen bara efter det där med "änteligen". Här ska skaffas någon liten stjärna till men i helgen ska stjärnor, adventsljusstakar och kanske, kanske en liten prematur tomte upp.

Ikväll ska jag i alla fall inte pynta, för ikväll är det julbord på Hypoteket som gäller och jag ser fram emot att i en fantastisk miljö få hugga in på lax av olika sorter, sill, gott bröd, ett eller annat revbensspjäll, janssons och lite julgodis. Planen är att ha lite lagom stretchiga kläder på mig, för jag har förra julens pannacotta i saligt minne bevarad. Kan man möjligen inskränka sig till att bara äta lax och sen hugga in på pannacottan direkt månne?

Planen var också att införskaffa en ny klänning till julbordet, men när jag kommer hem från jobbet och det är så mörkt, så mörkt så tänker jag ofelbart som så att ska jag verkligen ge mig ut och  jaga klänning, nu när jag ännu hellre kan slå mig ner med en stickning och Loppan vid fötterna? Och tänk, då drar alltid stickning-Loppan-kombinationen längsta strået. Men jag stod på huvudet i garderoben och halade fram en lammullströja med svandun kring halsen som förvisso har en 11-12 år på nacken, men jag tänker som så att svandun, det blir inte omodernt och är festligt och juligt, så den får det bli. Jag har dessutom varit så himla förutseende och putsat av en del av smyckena som pappa gjort som jag ska ha till, och grips jag verkligen av nu-e-de-jul-igen-feststämning så kanske jag rentav målar naglarna röda? Jag lovar inget bestämt... men röda naglar till ringen som jag fick av syrran det måste väl sprida julmys omkring sig som ett riktigt fyrverkeri?

Så nu ser jag fram emot en helg med pynt, hundpromenader, träffa goda vänner av bästa slag och allmänt ha-det-bra:ande. Som sagt. Varde ljus! (och förhoppningsvis lite pannacotta på det).