Att fira en deltiolog

Idag fyller min egen nörd, Maken, år. Och det måste ju firas, såklart! Har man en make av prima slag så vill man ju att han ska känna sig uppvaktad och firad, man vill att han ska förstå att man älskar och uppskattar honom och alla hans nördiga intressen. Därför var Loppan och jag uppe i gryningen, rände runt en runda i Botan för att utföra det nödvändigaste och sedan plockade vi fram paketen och ställde upp oss på led.

- Nu ska vi värma upp stämbanden, sjung efter mig; mimimi, mumumu, lalala! trallade jag för att komma in i rätt stämning för ja-må-han-leva.

Loppan stirrade misstroget på mig och tänkte att é-hon-riktigt-klok?! och vägrade att sjunga överhuvudtaget. Å andra sidan ylade hon inte heller, eller stormskällde som Huliganen gjorde för att få tyst på eländet så det får man väl ändå se som beröm?

Maken uppskattade oerhört att bli väckt av skönsång och få paket och frukost på sängen. Men vad ger man då en make med en ny hobby? Såklart fick det bli ett nytt album och fickor till deltiologen, maken har ju på kort tid samlat på sig ett antal vykort med Lunda- och Halmstadsmotiv. Och inom parantes sagt - () således -  så får det nog bli ett vykortsinlägg framöver, för det är ju inte klokt vad folk skrev vykort förr!

Maken fick faktiskt redan igår sitt kort, nuförtiden vågar man ju inte lita på att PostNord levererar kort över natten så jag postade det redan i onsdags. Förr kunde man med tillförsikt skriva kort på torsdagseftermiddagen att anländer med tåget kl 11.02 imorgon, var god möt mig med droskbil och lita på vykortet skulle nå adressaten i tid och att droskbilen skulle stå där utanför stationen. Det var tider, det!

Alltså skulle maken få ett vykort. Men man kan ju inte bara kuta in på pressbyrån och köpa ett modernt fjolligt kort. Gammalt skulle det vara - och då, då går man till Edv. Söderlunds Eftr på Östra Mårtensgatan, där tiden stannade någon gång för länge sedan. Innehavaren, vars far var själve Eftr. som övertog efter Betaniapastorn Söderlund som grundade affären 1908 och alltså på 110 år är den tredje ägaren, har en del gamla saker. Gamla vykort från början av 70-talet till exempel och ett sådant, med en tjusig vy över Tingshuset, införskaffade jag till det facila priset av 5 kr. Ja, jag fick gå dit tre gånger; först för att jag inte hade kontanter och sånt som att betala med kort eller ännu värre, swish, liksom inte hade införts än, andra gången hade innehavaren tagit en välförtjänt siesta och stängt lite hipp-som-happ men tredje gången gillt, då hivade jag upp slanten och fick mitt kort. Maken var mycket nöjd. Det är inte många som blir upplivade av en vy över Tingshuset från 70-talet men nu är ju inte maken som andra. Han fröjdade sig över förlag, över stämplar, över serier - ja jag tror nästan att han blev lika glad över kortet som jag blev över min Mulberryväska när jag fyllde år. Den kostade dock något mer än 5 kr.

Dock tror jag att det som verkligen blev pricken över i:et trots att det vare sig var frankerat eller kom från Lorens Larssons vykortsförlag, det var lunchen som han blev bjuden på av dotter och dotterdotter på Gamla Franska. Svärsonen fick tyvärr ägna sig åt förskolans trilskande varmvattensbehållare, så maken var ensam tupp på täppan och det trivdes han synnerligen väl med, och i ännu synnerligare grad när Pyret vaknade och ville komma upp och säga grattis till morfar.

 Eftersom det var makens födelsedag så fick han hålla först... men sen tyckte jag att det var min tur!

Mycket bra födelsedag det här, både för min egen deltiolog och för mig.