Men hur gick det då?

 Det där med att årets julklapp skulle vara ett hemstickat plagg, och jag som inte hade planerat någon julklappsstickning alls?

Alltså, jag kände att skulle det bli en jul utan minsta lilla stickade ylletåt, ja då hade jag fått stå där med skammen. - Detta går icke! sa jag strängt till mig själv och plockade fram ull och stickor och satte fart. Jag kände tydligt att här stod mitt rykte på spel. 

Jag stickade varje ledig stund, så till den milda grad att blodvite uppstod och jag fick investera några lite mer trubbnosiga stickor. Men vad gjorde det? Vem gillar inte att shoppa lite attiraljer till något man gillar att göra? Fråga bara första bästa golfare om de inte suktar efter en ny ofelbar putter. Eller en seglare om han inte vill införskaffa en, tja vad vet jag, jag som inte seglar, men kanske ett nytt fräsigt segel? Eller roder? Poängen är i alla fall, att de flesta hobbymänniskor gärna handlar både det ena och det andra. Så även undertecknad. Och, inom parantes sagt, det är det som gör att i vissa avseenden är hästeri en bättre sport än hund; det finns liksom en gräns för hur många hundhalsband man kan ha, men till hästen kunde man köpa hur många vojlockar, schabrak, tyglar, grimmor, grimskaft, sadlar, stigläder, pälsglans som helst. Men för övrigt är det absolut bäst med hund - även om jag verkligen tycker om hästar också.

Så visst blev det ulliga paket! Man hinner sticka rätt mycket på ett par-tre veckor, faktiskt. Ryktet förtäljer dessutom att Grynet mer eller mindre bor i sin mössa och sina raggsockar, och sånt gläder en stickerskas hjärta måste jag säga. Det blev faktiskt ett par vantar till, men de var till mig själv, så de fick inte vara med på bild. Däremot var de ju på bild för ett litet tag sedan, så de är absolut inte förfördelade vill jag framhäva.

Jag känner nu att jag i elfte timmen lyckades upprätthålla mitt stickande rykte, och det känns ju skönt. Känner jag mig själv rätt, så lär det bli lite fler projekt framöver.