Man borde inte bli förvånad. Eller upprörd, för den delen. Vad man kanske borde ha gjort, eller insett, är att man ska inte ge sig på en knölig knölsvansknyppling fredagen den 13.
Men icke så. Efter dagens golfträning (inomhus, man är väl ingen extremsportare heller) åkte vi hem och jag tragglade på med svanen, och tyckte att jomen det gick ju ändå framåt. Sen stötte jag på lite patrull och knypplade baklänges ett tag, fortfarande utan att tappa humöret. När jag knypplat lagom länge baklänges tänkte jag bara försäkra mig om att jag var på banan och böjde mig framåt för att räkna pinnar och hål för knappnålar... och då åkte dynan i golvet. Inte bara dynan, utan alla 68 pinnarna som var lindade med 90/2-tråd. Denna tråd såg ju genast chansen att gå av på ett flertal ställen, och där den inte gått av, ja där trasslade den ömt in sig med sina sysslingar och pysslingar.
När jag slutat gapa och börjat låta lite i stället kom maken och Loppan löpandes och utbrast i beklagande utrop. Och tja, det fanns liksom inte så mycket att göra (om man nu inte är en sån där självplågare som älskar att trassla ut 68 pinnar och börja om och allt det där), så då löste jag den gordiska knuten med ett raskt klipp med saxen.
Farväl, du knöliga svan. Jag tror inte att våra vägar kommer att mötas i brådrasket. Men nu, nu har jag frigjort dynan för förhoppningsvis mer njutningsbar knyppling. Förvisso fortfarande i 90/2-tråd, men inte minsta lilla svan i sikte.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.