Idag sprängde vi målsnöret

Det var en gång... tre syentusiaster som bestämde sig för att sy väskor. Tanken och planen var väl att vi skulle bli klara inom en inte alltför lång tid. Men tja, ibland så kommer det saker emellan. Flyttar och jobb och sommar och semestrar och det ena med det andra.

Vi har ändå fortsatt att träffas då och då, och med syrrans hjälp och fasta hand har det där som från början mest verkade vara ett enda sammelsurium av små rackarns tygbitar utan vare sig rim eller reson tagit form av väskor. Inte mindre än tre (3) väskor. Av samma mönster, i två olika storlekar och synnerligen olika till utseendet!

Jag kan ju lugnt säga att hade jag varit utlämnad åt mig själv så hade det inte blivit någon väska - det finns en klar gräns för mitt tålamod med lappar som verkar leva sitt eget liv.

Men nu är de klara och jag är synnerligen nöjd och tycker att vi alla varit utomordentligt duktiga! Det visar sig att dottern såklart ärvt sin fars mer ordentliga gener, men jag gillar min randiga väska med orange foder och fåglar, lika mycket som syrrans i mer sobra japanska (?) tyger, och dotterns i lila, guld och grått.

Det är blixtlåsfack och innerfack, och nyckelhållare och magnetlås. Väskor med Extra Allt!

Hela tiden har vi haft "hjälp" av Huliganen som gjort sitt bästa för att vara delaktig, även om han tycker att vi är osannolikt tråkiga när vi sitter där vid symaskinerna och svär knåpar ihop våra väskor. Han har vält ut papperskorgar, kört race med upp-å-nervända papperskorgar, tuggat på blixtlås, smakat på fodret, legat i vägen och snarkat och dessemellan högljutt undrat om det inte var dags att fika snart? Och efter en heroisk insats idag som involverade såväl handsömnad som avbrutna symaskinsnålar och någon (vem det nu kan vara?) som liksom körde fast hela väskan i symaskinen. Men nu är den utprånglad och vi firade med dotterns hembakta mazariner.

Så nu ser jag våren an med tillförsikt, nu när jag har en ny randig vårväska med röd knapp och fåglar på. Nu är det bara det där med jul och februari och sånt som man ska ta sig igenom - men sen så!

Vantstickning

Idag är en sån där dag när känslorna åker berg-och-dalbana - på det personliga planet är allt frid och fröjd (ja det skulle väl möjligen vara att Huliganen åter fick för sig att det var en lämplig tidpunkt att promenera på stan vid 5-tiden imorse. Märkligt nog väckte han husse och talade om att matte borde gå ut med honom? Och så undrar man varför detta nödvändigtvis ska inträffa en helgmorgon, när man ändå hade kunnat sova en stund längre?).

Det har varit trädgårdsdag i föreningen, maken har hittat nya bokverk på Amnestys bokloppis och själv har jag varit och köpt lite vadd till ett projekt. Ett besök på saluhallen för att köpa lammkött blev det också. Allt bra saker.

Men ibland förtvivlar man över människors ondska och undrar vad det är för värld vi lever i, med terrorattentat och flyktingkastastrofer - samtidigt som jag är så innerligt tacksam för det priviligierade och lugna liv jag lever så blir jag så beklämd över det elände och den ondska som finns.

Då är det rätt skönt att greppa stickningen och sticka lite på ett par vantar i avbruten moss-stickning. Emellanåt blir jag lite filosofisk av mig och tänker att stickning är så mycket mer än stickning; det är helt enkelt bra för själen. Och det känns som ett kedja bakåt, till generationer av (oftast) kvinnor som ägnat sig åt samma sak, att skapa något varmt att ha på sig, samtidigt som det är kreativt och konstfullt.

Och ja, det kan vara så som det står på mitt broderi; I knit so I don't kill people. Det vore kanske något att rekommendera även för andra?

Naturbegåvning?

Så här på rak arm har jag svårt att säga att jag är en naturbegåvning i något särskilt ämne. Jag springer inte fort. Jag hoppar inte högt. Jag rasslar inte ur mig integralekvationer i sömnen. Jag sjunger inte så att folks ögon tåras. Jag har insett att jag kommer aldrig att kunna försörja mig som konstnär.

Men nu dök det upp en ny chans! Kanske detta var det område där jag briljerade? Full av förväntan traskade jag iväg till veckans stickcafé, där vi nu skulle få prova på att spinna! Gillar man garn så låter ju detta hur kul som  helst, och på något sätt så tror man ju att då borde det gå av sig själv.

- Hur svårt kan det vara? frågar man sig och ser redan för sin inre syn hur man spinner meter efter meter.

Okej. Det visade sig att nix, än har jag inte hittat det område där jag är en naturbegåvning. Jag provade att spinna med slända med nästintill obefintligt resultat. Sedan provade jag att spinna på spinnrock, och alltså, nog för att jag glatt brukar häva av mig att kvinnor, de har minsann simultankapacitet - men inte när det gäller att trampa i lagom takt och lagom hårt, samtidigt som man klämmer, drar ut och släpper in... Det var väl ungefär då, mitt bland oset från svordomarna som jag insåg att herregud, vad är det för fel på att köpa garn? Det finns ju hur mycket som helst i jämna, långa meter - och skulle det vara ojämnt och klumpigt så är det för att det ska vara så.

Men kul, det var det, och jag har fått en ännu större respekt för det där med hantverk.

Jag får leta vidare, efter mitt naturbegåvningsområde helt enkelt.

Låt oss tala om kärlek

Såhär en regnig novembertisdag kan man ju roa sig med att fundera på vad kärlek är? Om det är stormande passion, med eldiga kärleksförklaringar, som företrädesvis åtföljs av att föremålet för passionen överhöljs med diamenter och rubiner?

Nog för att jag är en känslomänniska med mycket nära till känsloutbrott av de mest skilda slag (det där med stiff upper lip är så inte jag), men nä, det krävs annat för att man ska nå höga utslag på kärleksbarometern. (obs! med detta vill jag inte frånskriva mig alla rubiner och diamenter, vill någon prompt överösa mig med sånt så ställer jag godvilligt upp!).

Nej kärlek det är när man fått punka på cykeln och i snålblåst och regn fått gå hela vägen hem på lunchen på sin "%¤&*!! hälsporre för att gå ut med vovvarna, och så har maken redan gjort det, för att jag ska slippa. Dessutom serverades jag skinkmackor (2) och sen tog han schangdobelt hand om disken.

Jämfört med det är rubiner blaha-blaha.

Måndagkväll

Det är något som snarkar. Det är inte jag. Det är något som läser koncentrerat och intensivt. Det är heller inte jag. Det är någon som håller på att tvätta i tvättstugan. Nix. Inte jag.

Så vad jag gör jag då? Jag sitter och har stickat lite. Känner mig oerhört förutseende och begåvad som igår gjorde köttbullar i mängd så att kvällens middag blev en lättsam historia.

Det finns äpplepaj kvar sedan i helgen också, så det kanske blir lite kvällsfika om en stund.

Man kan ha det sämre en måndagskväll, faktiskt.

Vad som snarkar? Denna här.

Veckoresumé

I en grisblink har det gått en vecka, och november känns inte längre sådär sprillans ny och fräsch. Hemmet ser ut som en blomsteräng eftersom det varit en vecka fylld med inte bara jobb utan också besök - besök som haft med sig grönska i långa banor. Chokladkalender har vi också fått, och nu ska vi bara se till att alla luckorna inte är öppnade och chokladen väck långt innan det är dags...

Huliganen och jag har också hunnit med uppföljningsbesök hos veterinären. Ett besök som avlöpte väl, i all synnerhet som det vare sig behövdes röntgas, petas i rumpan eller klämmas på. Om alla veterinärbesök vore sådana vore det helt ok hälsar Huliganen. Dock var det ju lite förberedelser, nämligen skulle vi ha med oss inte mindre än tre morgonurinprov. Tredje morgonen tyckte Huliganen att måttet var rågat, skulle man inte få slå sin morgondrill utan att matte jagade en med en turkos skål för att fånga upp dropparna? Va? - Nu e' det nog! sa Huliganen och knep igen, så matte fick jaga honom längs hela gatan med skålen i högsta hugg. Det där då man är tacksam för att man är morgonpigg och att åskådarskarorna lyste med sin frånvaro.

Sen har det jobbats och jobbats och varit på styrelsemöte i föreningen - trapphuset ska målas om och färg bestämmer man inte i en handvändning. Sen ska det skrivas skrivelser till byggnadsnämnden som har de mest horribla påhitt för sig. Och sen var det helt plötsligt fredag och jag fick besök av en bloggvän från Wien, och det är rent märkligt hur fort några timmar går när man ska prata garn och resor och stickning och mönster och det ena med det andra. Vi hann långt ifrån prata färdigt, så jag hoppas att Karin-Ida snart ska till Lund igen för att hälsa på dottern!

Idag är det lite trädgårdspåt hos dotter och svärson som står på agendan - och sen ska det bli gåsmiddasg. Innan nu ev. läsare flämtar av beundran över denna simultankapacitet och dessa kockfärdigheter ska jag i ärlighetens namn erkänna att gåsmenyn har vi beställt på Saluhallen, så det blir tämligen lindrigt för undertecknad. Dotter och svärson kommer, sedan de försiktigtvis förhört sig om det skulle serveras svartsoppa? I så fall vore de nog alldeles väldigt upptagna nämligen. Men svartsoppa blir det icke, ty det finns fler som hade varit upptagna då.

Men nu - låt oss attackera lördagen!

Hej november

Du började bra, det får man nog säga. Skogspromenad med syrran och Zoya. Reprisen av Downton Abbey. Lite stickning. Det är rester kvar sedan igår så matlagningen lär bli en okomplicerad historia.

Är det så här november tänker vara, så inte mig emot.