Vantstickning

Idag är en sån där dag när känslorna åker berg-och-dalbana - på det personliga planet är allt frid och fröjd (ja det skulle väl möjligen vara att Huliganen åter fick för sig att det var en lämplig tidpunkt att promenera på stan vid 5-tiden imorse. Märkligt nog väckte han husse och talade om att matte borde gå ut med honom? Och så undrar man varför detta nödvändigtvis ska inträffa en helgmorgon, när man ändå hade kunnat sova en stund längre?).

Det har varit trädgårdsdag i föreningen, maken har hittat nya bokverk på Amnestys bokloppis och själv har jag varit och köpt lite vadd till ett projekt. Ett besök på saluhallen för att köpa lammkött blev det också. Allt bra saker.

Men ibland förtvivlar man över människors ondska och undrar vad det är för värld vi lever i, med terrorattentat och flyktingkastastrofer - samtidigt som jag är så innerligt tacksam för det priviligierade och lugna liv jag lever så blir jag så beklämd över det elände och den ondska som finns.

Då är det rätt skönt att greppa stickningen och sticka lite på ett par vantar i avbruten moss-stickning. Emellanåt blir jag lite filosofisk av mig och tänker att stickning är så mycket mer än stickning; det är helt enkelt bra för själen. Och det känns som ett kedja bakåt, till generationer av (oftast) kvinnor som ägnat sig åt samma sak, att skapa något varmt att ha på sig, samtidigt som det är kreativt och konstfullt.

Och ja, det kan vara så som det står på mitt broderi; I knit so I don't kill people. Det vore kanske något att rekommendera även för andra?