Minnen

Ibland tänker jag på hur det vore om man blev av med alla sina minnen. Alltså, om man blev av med allt man ägde så nog vore det så att det som skulle göra mest ont vore att bli av med fotoalbum och alla andra minnen från förr (nu pratar jag om dinousariernas tid, alltså pre-nätbaserade fotoalbum). Men även om så skedde så skulle man ju ändå ha minnena kvar långt därinne i hjärnbarken någonstans där de trasslat in sig i någon hjärnsynaps.

En del minnen vill man väl inte direkt ha kvar; pinsamma ögonblick från ens tonårstid till exempel. Men när jag tänker på julen när jag var liten så är det vissa saker som finns där; adventskrubban med den snea stjärnan i guldpapp på stallets tak; kyrkan i trä med belysning inifrån som sken genom fönster klädda med tunt rött silkespapper och med kyrkfolk som gick genom bomullssnön fram till kyrkporten. Och där det något otippat stod en stor gris mitt i snön. Bonaderna som mamma broderat. Klenätterna hon bakade, chokladbröden och mandelmusslorna. Ingen kunde göra så tunna pepparkakor och mandelmusslor som min mamma. Själv har jag vansläktats å det gruvligaste när det gäller såväl tunna pepparkakor som mandelmusslor.

Men när jag väntade dottern (en liten aprilflicka) roade jag mig med att brodera en julbonad till henne den vintern när jag blev tjockare och tjockare. Folk påpekade att den väntade bebisen ju var en vårbebis, så varför denna tomteverkstad? - Ha! sa jag då och log för mig själv. Jag insåg ju att det skulle komma fler jular och då, då skulle tomtarna finnas där i dotterns juleliv. Ja jag visste ju inte att det skulle bli en flicka, men alla barn mår bra av en tomte (eller sex) till jul, för att inte tala om kissekatt, kor och häst.

Och så blev det. Sedan blev dottern stor och flyttade hemifrån, först bara inom Lund, senare till haggisens förlovade land (innan hon flyttade hem till Sverige igen). Hon bodde i studentrum och små lägenheter och sedan hittade hon sin make och sådär. Jag frågade väl någongång om hon ville ha sin julbonad, men hur det var så blev den liggande hemma.

Nu finns det ju dock ett litet Hjärtegryn i familjen igen, och helt plötsligt slog dotterns julbonegener till med full styrka.  Det sms:ades om bonaden och eftersom det gått en flytt och jag var osäker på var den befann sig försökte jag först hävda att hon redan fått den. Och nog för att det sägs att den som söker, han skall också finna, men det gällde uppenbarligen inte denna bonad.

Så kunde vi ju inte ha det! Klart Hjärtegrynet ska omges av tomtar (här höll jag på att skriva "tomater" och det är nog så nyttigt och bra, men helt irrelevant för sammanhanget). Så mormor löpte upp på vinden och hittade bonaden. Förunderligt nog i den låda där den borde ligga. Undrens tid är inte förbi.

Så nu hoppas jag att den ska bli en del av Hjärtegrynets minnen också.

(medan jag skrev detta kom maken in och tittade på bilden, funderade en stund och sa sedan tomtar på loftet. - äähhh, va? sa jag då och tänkte "vem pratar han om?!" Men sen inser jag att han har rätt. Det finns uppenbarligen ett loft och det kommer ner tomte därifrån.)

Självklart finns det en bonad som är sonens också. Som rekorderligt ligger i samma låda tills den dag han också grips av lust att omge sig med tomtebonad till jul.

Egentligen är det en lite konstig tid, den här

Samtidigt som man vill ha en sån där Bullerbyjul där man stöper ljus och gör korv i långa banor, eller en Fanny och Alexanderjul med röd sammet och bamsegran med levande ljus och husjungfrur som kilar runt så vill man vara lite laid-back och inte hetsas med i en do-it-yourself jul där man gör allt, som i A-L-L-T intill minsta lilla egenkrusade julgransgirlang. Man vill också äta sundare (men inte mindre choklad!), man vill inte vara en konsumtionshysterika (men tycker det är kul med paket). Man ger ambivalensen ett ansikte

Det är mycket jobb (ja på jobbet, alltså) ibland grips man av en lätt panik och tänker att jamen-herre-du-milde, det är bara 9 dagar kvar till jul och inte har jag skaldat ihop minsta lilla julrim. Andra gånger står man stilla ute en kylig tidig morgon i Botan medan voffsan letar harlortar (vi har alla våra svagheter) och tittar på hur grenverket avtecknar sig i svart mot gryningshimlen och tänker att det är allt bra fint ändå.

Jag vet liksom inte hur jag ska tänka? Är det bra med det julpyntandet som skett (och där, inom parantes, lilla Loppan varit alldeles oerhört duktig och inte gnagt på granen alls), och räcker det om jag bakar lite mer saffransbullar och en sats flapjacks och kanske lite chokladkolakakor? Den första omgången saffransbullar är ju numera ett kaloristinnt minne blott? Ska jag anstränga mig mer, eller ska jag bara ta det lugnt?

Jag tänker att det är nog bra ändå. Det blir en del klappar, för jag tycker det är roligt. Både att ge, men också att få. Det blir nog några fler amaryllisar och hyacinter. Och bullar, som sagt.

Det blir inga levande ljus i granen, den enda gång jag testat detta i ett missriktat ryck av gammalmodighet tog det fyr i granen. Och i ärlighetens namn; jag vill en gran som står där och tindrar för sig själv medan den barrar stillsamt, jag vill inte behöva sitta och starrbliga på den för att se om det börjar pyra lite väl vilt bland grenarna.

Det saknas en adventsstjärna eller en adventsljusstake i fönstret i vardagsrummet, men det blir säkert jul ändå. Om nio dagar.

Och medan vi väntar så har lilla Loppan blivit stor! Hon löper för första gången, och både hon och vi är lite frågande inför vad det är som händer. Lite dämpad är hon, förutom häromkvällen när vi mötte en glad hanhund som tyckte tjena bruden, ska vi gå hem till mig och titta på etsningar varpå min lilla väna tik fräste stick och brinn din store dromedar!

Jag känner efter om  det känns lite stressigt och sorgligt att det är så få lediga dagar i jul (och att mina semesterdagar är slut), men det känns rätt ok ändå. Det kommer fler tillfällen att vara ledig och jag kommer att träffa barn, barnbarn och övrig familj lite utspritt över den närmaste veckan. Jag kommer att klämma in tid för stickning, läsning och hundpromenader och jag tycker det ska bli skönt.

Det har funnits jular när jag stått och gråtit av stress över julmaten och allt har känts bara som too much innan man landat där vid matbordet och äntligen fått gå ner i varv och prata och skratta. Lite skönt är det väl ändå att bli gammal och klok(are), åtminstone lite. Ingen blir glad av en hyperstressad värdinna, minst av allt hon själv. Det som är viktigt är stämningen; att alla har det bra och trivs, att man har tid för varandra och för sig själv. Man behöver inte laga mat med de mest fantastiska krumelurer och krusiduller, man behöver inte ha matchande färgtema från hunden till granen till dukningen. Det blir jul ändå. Om nio dagar.

Okej, jag är beredd - bring it on!

 Julgranen är pyntad, med lagom mängd pynt i terrierhöjd. Adventsljusen brinner. Det är hyacinter och  hjärtan och änglar och tomtar i långa banor. Glögg har druckits.

Julstämningen puttrar på, ackompanjerat av det stilla morrandet från en papillon som tycker hon fått nog och övernog av lilla Loppan, tackar-så-mycket.

Sagda lilla Loppa skrämde dessutom slaget på sin matte när vi nyss var ute på promenad - rätt vad det var såg jag att Loppan intresserat tuggade på något. - Byta! utropade jag då rutinerat och grävde i fickan efter en godisbit, ty Loppan är väl tränad i byteshandel, det krävs när man bor i studentkvarter där man hittar såväl det ena som det andra. Nu ville Loppan inte släppa.... jag böjde mig ner och fick se en svans och fyra små tassar som stack ut ur terriergapet. Jag kan säga att hjärtat slog saltomortaler i bröstkorgen och hyperventilerandet låg på lut.

Och visst var det en råtta. En mycket naturtrogen men dock i plysch. Hjärtat sitter numera på sin rätta plats igen. Hoppas jag. Kanske bäst jag tar lite glögg till. Av rent medicinska skäl menar jag.

När det går lite väl fort

Jag har ofta under årens lopp skrivit inlägg i stil med "1:a advent", "2:a advent"... ja ni fattar, ända fram till 4:e. I går har det liksom galopperat iväg med tiden och imorse tänkte jag att nu får jag ju ändå skriva ett adventsinlägg, och tänkte högtidligt knappa in "2:a advent"... ända tills jag räknade på ljusen. En, två, tre... hmm.... det är ju redan 3:e advent och vart har den tiden tagit vägen, det undrar jag verkligen.

Tiden, ja den rusar iväg. Så sent som i mars kom lilla Hjärtegrynet och hon var ju makalöst rar och söt och alldeles, alldeles underbar. Men hon låg ju mest stilla i famnen och sov, det gjorde hon. Igår när jag hämtade dottern för att vi skulle iväg till syrran och sy med henne och systerdottern (och fika och prata, om vi nu sanningsenligt ska redogöra för allt), ja vem knatar väl runt med sin gåvagn då med ett stort och belåtet leende på läpparna. Alltså är detta klokt?! Tänk vad hon har lärt sig sedan i mars! Själv har jag ju i och för sig lärt mig att köra ut ur garaget, men det är väl den största (och förmodligen enda) utvecklingen som  jag har gjort.

Men 3:e advent. Och man vaknade till hällregn, vilket var väntat för idag har vi knallat ner till Domkyrkan och köpt gran och den där romantiska drömmen jag har om att strosa ner genom kullerstensgatorna i ett stilla snöfall och köpa gran, den är nog mest en illusion tror jag. Men granen, den står grön och grann i vardagsrummet och väntar på att kläs i kväll. Lilla Loppan var högeligen förundrad över att vi släpade in ett helt träd i huset, men har för övrigt lämnat den ifred. Vi får väl se hur det blir när den blir knökfull av frestande saker...

Snö eller ej, jag börjar ändå känna att jag grips av den där julefriden. A Fairytale of New York går på repeat, när inte Mariah Carey ylar ut att All I want for Christmas is you - och jag känner att allt det jag vill, det är att få ha min gran, min hund, min make och att få träffa barn och det gående barnbarnet. Lite glögg och choklad och sen är jag så himla nöjd! Och om mindre än två veckor kommer sonen hem, på julafton ska vi hem till Hjärtegrynet med familj och vi får väl se vem som massakrerar deras gran först - Hjärtegrynet i full fräs med gåvagn eller en uppspelt liten terrier-Loppa.

Okej, okej - skulle det ramla in en Mulberry Bayswater double zip i rött så skulle jag väl inte tacka nej. Det är dock inte nödvändigt alls för att jag ska njuta av julen.

I eftermiddag passar vi Zoya när syrran är och bakar pepparkakor med sitt barnbarn. Detta tycker Loppan är väldigt roligt, medan Zoya är mer resignerad. Är hon fortfarande kvar?! såg hon ut att tänka när hon kom in genom dörren.

 På mitt skrivbord är det ostädat och stökigt. Eller också kan man säga att det är ett kreativt kaos vilket ju genast låter mycket bättre. Det stickas på julklapp och lite vantar och så bloggas det lite, fixas med foton. Snart är det skidor på tv, det blir fika med saffransbulle, ikväll ska granen kläs och det är väl ungefär det som ska ske denna söndag som är den 3:e advent och inget annat.

När man inte visar sig från sin mest begåvade sida

Folk såg att lite förbluffade ut när jag hävdade att Huliganen var en väluppfostrad hund - men det var han. När det gällde sånt som jag ansåg vara viktigt. Däri ingick inte att inte få mat vid bordet, för jag tycker det är lite mysigt att få dela med mig av godsakerna. Men så på äldre dagar blev han lite mer, tja påträngande och krävande är nog ord som liksom faller en på läppen. Han påtalade med stor emfas och eftertryck att nu, nu var det hans tur att få. Det blev lite småjobbigt till slut när han var lite lätt glömsk och med ålderns rätt cirkulerade runt bordet och strängt sa till folk att "du har minsann inte gett mig något" - även om de kastat lammsteksbitar i hans gap bara minuterna före.

Därför sa jag att "nästa hund, den ska inte få tigga vid bordet". Yeah right... såg man att folk tänkte då med ett spydigt leende på läpparna och jag insåg att ingen trodde mig. De vet hur lättledd och lättövertalad jag är av två tillitsfulla hundögon.

Men dagen kom när Loppan kom in i vårt hem och förvisso var det så att jag under lång tid åt mina mackor och lämnade en liten lagom hundsmakbit kvar... men aldrig att hon fick. Jag kan minsann jag också!

Nu är det inte så att Loppan inte tigger, det har jag aldrig sagt. Hon inser att det luktar gott och hon vill också ha - men det blir inget. Även om jag emellanåt vrider mig i vånda. Nu har det gått tre månader sedan hon kom, och hon har ännu inte fått något vid bordet. Det är så jag har lust att klappa mig själv på huvudet och säga "duktig matte". Kanske lite klick och choklad på det?

I vilket fall som helst, om man nu har sådana där nya fina principer om att inte mata vid bordet - då är det inte världens smartaste idé när man sitter där med sin skinkmacka att gripas av sån kärlek till sin lilla vovve att man böjer sig ner och klappar om den lilla rara terriern. Med mackan i näven. Tjoff! sa det och sedan satt terriern fast i skinkmackan.

En gång är ingen gång och två gånger är en ovana. Nu gäller det att se till att det inte blir fler gånger och att jag lär mig att vara lite förutseende. Jaja, vi får väl se hur det blir med den saken. Finge Loppan välja, då vet ju jag vad hon skulle tycka.

Inget svårt val alls

Ibland är det ju alldeles väldigt svårt; vad ska man ha till mat? Ska man verkligen köpa den där klänningen? Ska man baka choklad- eller äpplemuffins?

Men ibland är det så himla enkelt, liksom inget val alls! Skulle jag kompa ut och tillbringa eftermiddagen med mina bästa tjejer - samt make och Loppa, ej att förglömma! - eller skulle jag roa mig bland excelark och dubbel italiensk bokföring? Tja, det var avgjort från början kan man säga!

Så Loppan och jag, vi cyklade i ilfart ner till staden, mötte upp dottern och Hjärtegrynet, köpte hyacinter på torget och promenerade hem. Det var första gången jag gick med cykeln och med Loppan i koppel. Det var spännande kan jag ju säga.

Väl hemma blev Hjärtegrynet alldeles oerhört glad åt att se mormor och ville bara vara nära, nära!

Hjärtegrynet hade varit på simkurs och hade dykt minsann! Jag tror att Sara Sjöström kommer att få konkurrens vad det lider. Sen börjar hon minsann att gå också, så Usein Bolt - se upp! Här kommer nästa stjärna! Hon har redan två egna coacher, ja tre om man räknar den där raggiga fyrbeningen som tyckte det var ohemult roligt att Hjärtegrynet var nere på hennes nivå.

Det är ju dock inte bara hårdträning som gäller, lite lyx och flärd får man också ägna sig åt. Hjärtegrynet är mycket intresserad av smycken, bland annat örhängen. På ett väldigt påtagligt sätt.

Sen, sen åt vissa wraps och saffransknutar medan andra åt puré innan det var dags för Hjärtegrynet och hennes mamma att promenera hem igen. Loppan och jag följde dem på vägen. - Det är en glad hund! sa Hjärtegrynets mamma roat när hon sett hur Loppan fräste fram och antastade såväl löst som fast längs vägen. Loppans fasta övertygelse är att allt är roligt, alla ska hälsas på och alla älskar henne och vice versa. Faktiskt en himla bra inställning när man tänker närmare efter.

Väldigt bra eftermiddag det där. Saknade inte excelarken en endast liten sekund får jag säga.

Final

Så tog då november slut, men jag får väl erkänna att den gjorde det på bästa sätt; med ett nytt bakdäck (punkteringssäkert, jaja...) cyklade jag genom Lundagård till stickcaféet hos Tant Hulda. Okej, nu var det ju de sista skälvande timmarna, så november gjorde vad den kunde och lät mig glömma mönstret till mina lettiska vantar hemma, så det blev inget gjort på dem. Kanske lika bra det; fyra färger och distraktioner i form av massor av garn och prat kunde kanske ha blivit mer intressant än jag räknat med. Som tur var hade jag reservstickning med. Min sommarschal som hängt med ett tag. Nu är det december, men rätt vad det är, så är det sommar igen!

Lilla Loppan tittade strängt på mig när jag gick och undrade om inte hon skulle få följa med, vavava?! - fast nu ljög jag nog lite. Lilla Loppan är helt enkelt inte kapabel att titta strängt. Titta busigt? Jajamen. Titta ännu busigare? Absolut. Titta bedjande? Det med. Titta envist? såklart, detär ju terrier vi pratar om. Men strängt, det ligger liksom inte för Loppan, som nog är det raraste som går två par tassar.

Jag kom ju ändå hem till maken och Loppan (och Zlatan på tv:n) igen, och så småningom knörvlade vi ner oss i våra sängar och så var det slut på den novembermånaden. Nu är det ett år till nästa gång.