Minnen

Ibland tänker jag på hur det vore om man blev av med alla sina minnen. Alltså, om man blev av med allt man ägde så nog vore det så att det som skulle göra mest ont vore att bli av med fotoalbum och alla andra minnen från förr (nu pratar jag om dinousariernas tid, alltså pre-nätbaserade fotoalbum). Men även om så skedde så skulle man ju ändå ha minnena kvar långt därinne i hjärnbarken någonstans där de trasslat in sig i någon hjärnsynaps.

En del minnen vill man väl inte direkt ha kvar; pinsamma ögonblick från ens tonårstid till exempel. Men när jag tänker på julen när jag var liten så är det vissa saker som finns där; adventskrubban med den snea stjärnan i guldpapp på stallets tak; kyrkan i trä med belysning inifrån som sken genom fönster klädda med tunt rött silkespapper och med kyrkfolk som gick genom bomullssnön fram till kyrkporten. Och där det något otippat stod en stor gris mitt i snön. Bonaderna som mamma broderat. Klenätterna hon bakade, chokladbröden och mandelmusslorna. Ingen kunde göra så tunna pepparkakor och mandelmusslor som min mamma. Själv har jag vansläktats å det gruvligaste när det gäller såväl tunna pepparkakor som mandelmusslor.

Men när jag väntade dottern (en liten aprilflicka) roade jag mig med att brodera en julbonad till henne den vintern när jag blev tjockare och tjockare. Folk påpekade att den väntade bebisen ju var en vårbebis, så varför denna tomteverkstad? - Ha! sa jag då och log för mig själv. Jag insåg ju att det skulle komma fler jular och då, då skulle tomtarna finnas där i dotterns juleliv. Ja jag visste ju inte att det skulle bli en flicka, men alla barn mår bra av en tomte (eller sex) till jul, för att inte tala om kissekatt, kor och häst.

Och så blev det. Sedan blev dottern stor och flyttade hemifrån, först bara inom Lund, senare till haggisens förlovade land (innan hon flyttade hem till Sverige igen). Hon bodde i studentrum och små lägenheter och sedan hittade hon sin make och sådär. Jag frågade väl någongång om hon ville ha sin julbonad, men hur det var så blev den liggande hemma.

Nu finns det ju dock ett litet Hjärtegryn i familjen igen, och helt plötsligt slog dotterns julbonegener till med full styrka.  Det sms:ades om bonaden och eftersom det gått en flytt och jag var osäker på var den befann sig försökte jag först hävda att hon redan fått den. Och nog för att det sägs att den som söker, han skall också finna, men det gällde uppenbarligen inte denna bonad.

Så kunde vi ju inte ha det! Klart Hjärtegrynet ska omges av tomtar (här höll jag på att skriva "tomater" och det är nog så nyttigt och bra, men helt irrelevant för sammanhanget). Så mormor löpte upp på vinden och hittade bonaden. Förunderligt nog i den låda där den borde ligga. Undrens tid är inte förbi.

Så nu hoppas jag att den ska bli en del av Hjärtegrynets minnen också.

(medan jag skrev detta kom maken in och tittade på bilden, funderade en stund och sa sedan tomtar på loftet. - äähhh, va? sa jag då och tänkte "vem pratar han om?!" Men sen inser jag att han har rätt. Det finns uppenbarligen ett loft och det kommer ner tomte därifrån.)

Självklart finns det en bonad som är sonens också. Som rekorderligt ligger i samma låda tills den dag han också grips av lust att omge sig med tomtebonad till jul.