Egentligen är det en lite konstig tid, den här

Samtidigt som man vill ha en sån där Bullerbyjul där man stöper ljus och gör korv i långa banor, eller en Fanny och Alexanderjul med röd sammet och bamsegran med levande ljus och husjungfrur som kilar runt så vill man vara lite laid-back och inte hetsas med i en do-it-yourself jul där man gör allt, som i A-L-L-T intill minsta lilla egenkrusade julgransgirlang. Man vill också äta sundare (men inte mindre choklad!), man vill inte vara en konsumtionshysterika (men tycker det är kul med paket). Man ger ambivalensen ett ansikte

Det är mycket jobb (ja på jobbet, alltså) ibland grips man av en lätt panik och tänker att jamen-herre-du-milde, det är bara 9 dagar kvar till jul och inte har jag skaldat ihop minsta lilla julrim. Andra gånger står man stilla ute en kylig tidig morgon i Botan medan voffsan letar harlortar (vi har alla våra svagheter) och tittar på hur grenverket avtecknar sig i svart mot gryningshimlen och tänker att det är allt bra fint ändå.

Jag vet liksom inte hur jag ska tänka? Är det bra med det julpyntandet som skett (och där, inom parantes, lilla Loppan varit alldeles oerhört duktig och inte gnagt på granen alls), och räcker det om jag bakar lite mer saffransbullar och en sats flapjacks och kanske lite chokladkolakakor? Den första omgången saffransbullar är ju numera ett kaloristinnt minne blott? Ska jag anstränga mig mer, eller ska jag bara ta det lugnt?

Jag tänker att det är nog bra ändå. Det blir en del klappar, för jag tycker det är roligt. Både att ge, men också att få. Det blir nog några fler amaryllisar och hyacinter. Och bullar, som sagt.

Det blir inga levande ljus i granen, den enda gång jag testat detta i ett missriktat ryck av gammalmodighet tog det fyr i granen. Och i ärlighetens namn; jag vill en gran som står där och tindrar för sig själv medan den barrar stillsamt, jag vill inte behöva sitta och starrbliga på den för att se om det börjar pyra lite väl vilt bland grenarna.

Det saknas en adventsstjärna eller en adventsljusstake i fönstret i vardagsrummet, men det blir säkert jul ändå. Om nio dagar.

Och medan vi väntar så har lilla Loppan blivit stor! Hon löper för första gången, och både hon och vi är lite frågande inför vad det är som händer. Lite dämpad är hon, förutom häromkvällen när vi mötte en glad hanhund som tyckte tjena bruden, ska vi gå hem till mig och titta på etsningar varpå min lilla väna tik fräste stick och brinn din store dromedar!

Jag känner efter om  det känns lite stressigt och sorgligt att det är så få lediga dagar i jul (och att mina semesterdagar är slut), men det känns rätt ok ändå. Det kommer fler tillfällen att vara ledig och jag kommer att träffa barn, barnbarn och övrig familj lite utspritt över den närmaste veckan. Jag kommer att klämma in tid för stickning, läsning och hundpromenader och jag tycker det ska bli skönt.

Det har funnits jular när jag stått och gråtit av stress över julmaten och allt har känts bara som too much innan man landat där vid matbordet och äntligen fått gå ner i varv och prata och skratta. Lite skönt är det väl ändå att bli gammal och klok(are), åtminstone lite. Ingen blir glad av en hyperstressad värdinna, minst av allt hon själv. Det som är viktigt är stämningen; att alla har det bra och trivs, att man har tid för varandra och för sig själv. Man behöver inte laga mat med de mest fantastiska krumelurer och krusiduller, man behöver inte ha matchande färgtema från hunden till granen till dukningen. Det blir jul ändå. Om nio dagar.