Final

Så tog då november slut, men jag får väl erkänna att den gjorde det på bästa sätt; med ett nytt bakdäck (punkteringssäkert, jaja...) cyklade jag genom Lundagård till stickcaféet hos Tant Hulda. Okej, nu var det ju de sista skälvande timmarna, så november gjorde vad den kunde och lät mig glömma mönstret till mina lettiska vantar hemma, så det blev inget gjort på dem. Kanske lika bra det; fyra färger och distraktioner i form av massor av garn och prat kunde kanske ha blivit mer intressant än jag räknat med. Som tur var hade jag reservstickning med. Min sommarschal som hängt med ett tag. Nu är det december, men rätt vad det är, så är det sommar igen!

Lilla Loppan tittade strängt på mig när jag gick och undrade om inte hon skulle få följa med, vavava?! - fast nu ljög jag nog lite. Lilla Loppan är helt enkelt inte kapabel att titta strängt. Titta busigt? Jajamen. Titta ännu busigare? Absolut. Titta bedjande? Det med. Titta envist? såklart, detär ju terrier vi pratar om. Men strängt, det ligger liksom inte för Loppan, som nog är det raraste som går två par tassar.

Jag kom ju ändå hem till maken och Loppan (och Zlatan på tv:n) igen, och så småningom knörvlade vi ner oss i våra sängar och så var det slut på den novembermånaden. Nu är det ett år till nästa gång.