Det var på tiden!

Den här onsdagen, den som var igår alltså, det får man säga var en bra onsdag på alla sätt och vis!

Först åkte Loppan och jag ut i skogen för att ta en morgonpromenad. Det regnade inte, vilket man får säga är ett avgjort plus denna hittills så icke-somriga juli, det var alldeles stilla och alldeles grönt och en eller annan pippifågel av obestämd art kvintilerade. Så härligt det är med friluftsliv! sa jag till Loppan och det kan nog hända att jag gnolade ett litet jobbhejdi-joppehejda. Då skådade jag något. Närmare bestämt skådade jag bajs (ursäkta) av rätt så voluminös art. Jag trodde inte på vildsvinsbajs, för jag såg inga andra spår, men vad kunde det då vara. Kunde det möjligen vara älg? sa jag till Loppan som inte brydde sig så värst. Jag tog då till det gamla beprövade tricket att låta Skogens Konung veta att en tämligen ängslig tant var i grannskapet och gnolade lite mer rejält på det där jopphejdi:andet. Och det verkade funka ty förutom lite lämningar så såg vi inga andra spår.

- Nu har vi inte tid med vare sig älgar eller bajs! sa jag sen till Loppan. - Nu måste vi åka hem! Jo för vi skulle ju få fint besök. Och inte bara det, ett övernattande litet besök. Alldeles för lång tid hade gått sedan Grynet och Pyret sov över hos mormor och morfar, men nu var det dags igen!

Först utfodrade vi hela gänget med te och Pinocchiorulle, men sen fick mamma och pappa åka hem, för nu hade vi annat för oss.

Snurra på mormors nystmaskin till exempel. Det har Grynet gjort sedan hon var ett litet pyttegryn, så det måste ju klaras av nu också. Spela litet på plattan under morfars överinseende skulle man också göra. Men sen gick Grynet och jag ner i pysselrummet medan morfar och Pyret sysselsatte sig på sitt håll. Grynet och jag målade glittriga tavlor och pratade om ditt och datt. - Det kommer att bli en förtjusande teckning när den är klar mormor, sa Grynet och hur rätt hade hon inte?

Men sen började vi bli hungriga och då var det dags att gå upp och laga lite mat. Pasta och korv Stroganoff stod på menyn och inte behövde jag slava själv i köket, inte! Ånej, Pyret ryckte ut och hanterade korven på det mest kompetenta vis - ja den del som inte hamnade i Pyrets och Loppans gap, vill säga.

När maten var slut var det så småningom dags att gå och knoppa in, ja efter att mormor haft en workoutpass med att fånga Pyret för att sätta på nattblöjan. De är rackarns snabba och spänstiga de där 2-åringarna får jag nog säga. Hala som en näve ålar också.  Men gammal är äldst och till slut var pyjamasar på, tänderna borstade och det var dags att hälsa på Jon Blund. Jag undrade lite hur det skulle gå för Pyret var i högform - men lite välling och sen var det som att dra ner rullgardinen och hon somnade på mormors arm och förvisso domnade den lite, men det är så himla mysigt med en sån där liten knatte på armen att man ligger kvar en stund och bara myser.

Sen läste mormor 3 böcker för Grynet för så är det hos mormor och morfar; 3 böcker läser man medan Grynet pratar  oupphörligt om Livet och Meningen med det hela. Men till slut sov även Grynet och inte långt därefter sov mormor också. Sov och sov och sov ända tills halv sju för då vaknade först Pyret och sen Grynet och så var det dags för en ny dag! Morfar såg lätt förvirrad ut, men drog täcket över örat och knoppade in en stund till medan mormor och flickorna provade sig igenom frukostutbudet; mackor, havregrynsgröt och yoghurt. Till slut vara alla mätta och sen mormor sanerat havregrynsklister och yoghurtskladd borstades det tänder och badades nagelborstar. Klart ankorna ska bada!

När vi nu ändå hade så rena händer passade vi på att ha skönhetssalong, närmare bestämt manikyr. Till och med mormor har nu målade fingernaglar, vilket var ett tag sedan. Dock är mormor lite trist och tråkig av sig, för alla naglarna är rosa, medan flickorna ståtar med en hand med rosa naglar och en hand med röda naglar. Mormor får nog jobba lite på sin image, tror jag.

Och sen, sen var det helt plötsligt dags för mamma och pappa att hämta flickorna och det blev tyst och tomt och det kan hända att mormor tog en liten tupplur. Loppan också.

Nu får vi verkligen hoppas att det inte dröjer så länge tills nästa gång!

Aha! Det är orienterare jag är!

Detta har jag lärt mig idag, att till min oskrymtade förvåning så är jag orienterare. Det stod i tidningen, så då måste det vara sant. Eller? De som känner mig vet att jag, förutom att vara en geografisk idiot, är rätt så vilse i tillvaron (när det gäller att ta sig från A till B, alltså) och att jag läser kartor på ett kreativt och egensinnigt vis. Med det sagt, så vill jag framhålla att jag gillar verkligen kartor - de är gåtfulla och fantasieggande och spännande, men därifrån till att applicera dem på verkligheten, tja det är liksom två vitt skilda saker. Jag har dock försonat mig med tanken att jag kommer aldrig att bli kartläsare vid Paris-Dakar-rallyt eller något annat rally heller för den delen.

Men så läste jag en artikel i tidningen idag där en professor vid Linköpings universitet (Linköping, det är där Knyppelboden är stängd, så mycket vet jag) skrev om att vår spatiala uppfattning avgör vilken väg vi väljer. Han skriver också att vi är mer olika än vi tror när det gäller att hitta - att skilja mellan höger och vänster är ett exempel. För vissa kommer detta automatiskt, andra måste tänka efter. Själv tillhör jag dem som tänker efter och familjen har lärt sig att när jag hojtar "sväng vänster" så vill de helst att jag pekar också, för det är ungefär 50% chans att jag menar höger i stället.

Sen skriver han vidare att skillnaden också blir synlig när man ber en person följa en karta. Vissa håller den hela tiden norrut och anpassar bilden inne i huvudet. Maken är ett lysande och rekorderligt exempel på detta. Andra utgår från sin egen position och vänder på kartan. Och där är jag ett ännu mer lysande exempel. Herregud, ska man köra neråt Europa så vill man väl vara säker på att man hamnar i Toscana till exempel, och inte i Lofoten. Inte för att det är något fel på Lofoten, det vill jag väl aldrig tro - men tänk så förvånad man skulle bli!

Maken tycker att mitt kartvridande (alltså, detta var före GPS:ernas förlovade tid) var synnerligen suspekt och lite barnsligt förstod man. Och nu skriver professorn att jomen, det handlar om tradition, när man seglar så ska sjökortet alltid hållas norrut, och - jag citerar - att vrida på kartan anses lika fult som att stoppa gaffeln i örat på en kungamiddag. Här vill jag dock med emfas ha sagt att jag skulle aldrig, ALDRIG, stoppa gaffeln i örat, vare sig på en kungamiddag eller annars. Man är väl rädd om sina trumhinnor.

Men - och jag citerar vidare - en orienterare, däremot, vrider kartan för att hitta rätt. Det går helt enkelt snabbast.

Jaha minsann. Så jag är alltså i själ och hjärta en orienterare trots att jag aldrig vetat om det. Det känns som om det vore lite sent påkommet nu att ge mig ut med karta (vriden) och kompass med siktet inställt på O-ringen. Lite sportig känner jag mig ändå.

Där satt den!

Eftersom min högerarm har trilskats på det mest motsträviga vis så har stickningen fått ligga nere ett tag (fast ikväll har jag nystat en härva av Visjös ljuvligaste 2-trådiga, så snart så!). Till all lycka har det funkat att knyppla, så det har jag gjort. Jag vet att jag tidigare har beskrivit mina vedermödor med spetsen Vågkrus, men nu när vi var i Vadstena så köpte jag samma mönster, men för lite grövre tråd. Säga vad man vill om 90/2, men maken till tråd att gå av så fort man tittar på den! Klen, liksom. I alla fall så spolade jag på (lite mer hanterlig) 50/2 på 22 pinnar, begrundade beskrivningen i boken och kastade mig med dödsförakt ut i knypplandet.

Jag knypplade och knypplade och tyckte att "det går ju bra det här!" och var så nöjd och glad som allra helst. Det såg inte riktigt ut som på bilden i boken, och när det i beskrivningen stod att man efter avslutad omgång skulle vrida vissa par en extra gång, ja då fick jag inte riktigt ihop det. En smartare person hade då förmodligen tänkt att there is something rotten in the State of Knyppling och misstänkt att Hamlet hade haft sitt finger med i spelet. Men inte undertecknad. Ånej. Jag tänkte att "ojdå, man har viss tryckt fel i boken? Jaja, det kan hända den bäste." Jag skulle knyppla 15 rapporter, och först efter den 11 slog det mig att kanske man skulle tänka till lite? Kanske jag hade petat in ett par för mycket i vävbotten? Och att det var därför det såg lite, tja, konstigt ut?

Och se på sjutton! Då stämde allt. Verkligheten överensstämde med bilden, vridningarna stämde och en änglakör jublade bestämt lite i bakgrunden.

Så nu har jag knypplat mig ett nytt Vågkrus. Fjärde försöket och där satt den! Jag är makalöst stolt och har tvingat maken att beundra den ett flertal gånger.

Styrkt av detta är nu mitt nästa projekt att knyppla ett Hildurs Hjärta. Detta Hjärta skulle jag ha köpt i Knyppelboden i Gamla Linköping, den som envisades med att vara stängd. Men nu är man ju en modern människa och sådana handlar på nätet. Hildur skickade prompt ett hjärta efter att ha mottagit de äskade 75 kronorna och det kan bli spännande det här. Beskrivningen är en något suddig fotokopia och så står det upplysande att "i hjärtat ingår vävbotten, nätbotten, mandel, nålbotten med vridning, avslutas med bortknyppling av paren genom tre par och till sist en liten fläta som viks mot avigan".

Det var det. Och visst vet jag vad vävbotten, nätbotten, mandlar och så vidare är, men hur får man till dem  här undrar jag. Och bortknyppling av paren genom tre par? Haven't got a clue. Får se om man kommer så långt som till flätan.  Kan bli en riktig rysare det här!

Fortsättning följer... (om jag lyckas få ihop något hjärtliknande. Annars kommer jag att låtsas som om det här inlägget aldrig skrivits).

Möen mad. Också lite grisar på det.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; det här att maken disputerade, det har medfört en oherrans massa bonusar. Blommor i långa rader och klirr av vinflaskor - och  nu, nu blev herr doktorn bjuden på Kulturens Östarp på en stadig festmåltid. Och eftersom jag då är doktorinna så fick jag hänga med på ett hörn. Det tackar man för!

Först kom sonen och sonhustrun ångandes med Loppan i högsta hugg - Loppan fick för övrigt tillbringa eftermiddagen hos syrran och Zoya, något Zoya tyckte var lite onödigt, men vilket Loppan högeligen uppskattade. Därefter fräste vi iväg till Kulturens Östarp. Det regnade lite, vilket SMHI hur troskyldigt som helst hade utlovat att det inte skulle göra, men herregud, lite blöta har man väl inte dött av. Ja om man inte befann sig på Titanic då.

Sen, ja sen kom Grynet och Pyret och deras föräldrar och för att arbeta upp en sund och hälsosam aptit innan maten gick vi och tittade på djuren. Det var ankor och gäss och getter och grisar och det tog sin rundliga tid att beskåda. Getterna ville inte gå ut utan de smygtittade mest ut genom dörren till sitt bo, men grisarna hade inga vädermässiga skrupler. Det var riktiga grisar det, av ädel Linderödsras! Fläckiga och charmiga och synnerligen nöjda när det bjöds en morot eller ett äpple.

Flickorna var förnuftigt ikläda regnkläder, men Grynet hade piffat upp outfiten med ett tjusigt blomsterdiadem; är det fest, så är det!

När alla djuren hade beskådats och begrundats kollade vi runt i husen också; eldstad och fotogenlampor och gamla möbler och stengolv. Inte minsta lilla wifi eller pipande maskiner - kanske ganska skönt och vilsamt?

- Ta ett foto, mormor! uppmanade Grynet mig när vi traskade runt. - Jamen det ska vara något vackert, sa jag då, - kanske du, till exempel? - Blommor är också vackra, här kan du ta en bild på både mig och blommor! regisserade demonregissören Grynet då, och visst blev det bra?

Pyret hamnade visst inte på bild, hon var mest upptagen med att äta vinbär och hallon och då har man ju inte tid att posera, det får man ju förstå.

Så småningom drog vi oss i alla fall tillbaka till gästgiveriet och där åt vi en härlig Östarpsmeny, och eftersom vi befinner oss i Skåne så får det där med mat ta sin tid, så vi höll på i 2,5 timme. Flickorna var väldigt duktiga och det var inte förrän på slutet som Grynet undrade om det inte var dags att gå nu - och det tyckte vi nog alla var lagom vid det laget.

Man kan möjligen tycka att Pyret är lite suddig, men är man en energisk 2,5-åring så är man, och då har man inte tid att sitta helt stilla.

Sen åkte vi hem, synnerligen mätta och belåtna. Vi hämtade Loppan och sen, ja sen fick man ta igen sig en stund i soffan.

Ibland blir det inte som tänkt - men det kan bli bra ändå

Som nu, till exempel. Egentligen skulle jag i skrivande stund befinna mig i Vadstena och knyppla så att knyppelpinnarna rasslade som kastanjetter och jag insöp knyppelkunskap av kunniga knypplerskor (vem älskar inte en alliteration?) Jag skulle ha knörplat nålbottnar och nätbottnar och flätor och vävbottnar och dragit av tråden och svurit och emellanåt tindrat med ögonen och tyckt att det blev jättefint. Gör jag det? Nej, det satte minsann Corona p för och nu är jag utlämnad åt dubbeslagen och enkelslagen på egen hand.

Men maken och jag tänkte att ett par dagar i Vadstena kunde vi väl ändå ha och Loppan meddelade raskt att om vi tänkte åka, ja så skulle hon följa med. Basta. Alltså packade vi in oss i bilen och körde iväg, med slutmålet Pensionat Solgården. Där hamnade vi i trädgården och somliga läste och andra stickade och den tredje höll koll på katten.

Men innan vi hamnade där i trädgården var jag ju tvungen att besöka Svenska Spetsar. Även om det nu inte blev knypplingskurs så kunde man ju ändå gå loss bland lintråd och mönster. Det kan hända att jag besökte dem fler gånger...eftersom jag nu inte gjorde det förra gången vi var i Vadstena. Då när jag ännu inte insett att jomen, det är väl klart att jag ska lära mig knyppla!

Efter en fin kväll som tillbringades med utsikt över Vättern i sällskap av en gös och lite gott vin (ja maken och Loppan fick också vara med) vaknade vi till lite svalare väder. - Garn och garn och trådar i all ära - nu vill jag ha lite kultur! utropade maken och fräste iväg med Loppan och mig till Skänninge för att beskåda Sankta Ingrids klosterruin. Det tog ett tag att hitta den, för Skänningeborna är lite luriga med sina skyltar, men till slut hittade vi den bakom Preem-macken. Sen tittade vi på Ture Lang också, och ska jag vara ärlig så är jag lite tveksam inför det konstnärliga värdet. Men Skänninge hade många fina gamla hus också och vi traskade runt och tyckte ändå att livet var behagligt. Puttenuttigt och gulligt och sådär.

Sen tyckte maken att det räckte med det pittoreska och gulliga. Det är kontrasterna som gör det! utropade han och så åkte vi till Bjälbo kyrka där det fanns Mycket Gamla Rum att klättra upp i i tornet, om man ville. Det ville maken. Han må ha höjdskräck, men inför tanken att knalla omkring i samma rum som Ingrid Ylva och Magnus Minnesköld och om det var Birger Jarl (?) - det må vara mig förlåtet men ibland tappar jag tråden när maken med stor entusiasm pratar om gamla döingar som vore det kusiner i första led - ja då knallar han glatt uppför de mest o-gåvänliga trappor jag skådat. När maken kommit ner var det ju min tur (Loppan slapp) och visst var det häftigt, men själv tänkte jag mest på att om det nu varit så att man haft gästabud här så tycker i alla fall jag synd om de som skulle kuta upp och nerför trapporna med mat och öl och vin och allt vad det var - för att inte tala om när man skulle ta sig ner igen, rund under fötterna efter all mjöden.

Efter allt trapprännande deklarerade jag att nu behövde jag kaffe och kaka, så det så! Maken var inte nödbedd så då åkte vi till Övralid och satt där med utsikt över Vättern och tänkte att Verner von Heidenstam, han visste vad han gjorde när han prompt skulle bygga just där. När vi väl styrkt oss gick vi på en väldigt trevlig guidning inne i huset. Ja det var så inihoppsan trevligt att även Loppan fick följa med och hon fick mycket beröm av guiden efteråt för att hon var så lugn och fin. Nu kan således Loppan en himla massa om Heidenstam och jag undrar lite vad hon tycker. Han var ju förvisso hundvän, men annars var det lite si och så. Jag kommer ju ihåg hur han behandlade Fröding och jag står nog fast vid min åsikt, att Verner var en skitstövel. Fast han byggde ett fint hus, det gjorde han.

Dan därpå, ja då var det avgjort inget vidare väder - men det gjorde ingenting för nu skulle vi till Linköping och slå en mängd flugor i en och samma smäll.
- Titta på kyrka - check!
- äta lunch - check!
- titta på Folke Filbyter - check! (rackarns ful gubbe får man säga och inte blir det bättre av att Linköping av någon outgrundlig anledning byggt grisskära lådor runt stor del av fundamentet, typ som lastpallar att sitta på. De var ännu fulare än Folke).
- besöka Gamla Linköping och närmare bestämt Knyppelboden därstädes. - inte check.

Jag småstudsade av förväntan när vi närmade oss, men jag blev lite betänksam när dörren inte stod välkomnande öppen. Och näe, det var stängt! Jag ryckte i dörren och blängde på den, men det hjälpte inte. Och i fönstret, så frestande nära men ändå så ouppnåeligt, såg jag fina mönster och alster som bara ropade på mig att "kom in och köp!!" - men vad hjälpte det? Vi satte oss på en bänk så att jag fick hämta mig efter besvikelsen, och regnet hällde ner och maken gjorde en empirisk studie. Han räknade barn, hur många som var flickor och som var pojkar och kom fram till att av alla inom synhåll den stund vi satt där så var säkert 80% flickor. Är pojkar en utdöende ras? undrade maken. - Kommer de att bli rödlistade? funderade han vidare. Jag tröstade honom med att om han blir rödlistad så kommer jag att montera honom på den finaste nål jag hittar och sätta honom en i en praktfull glaslåda.

Efter kalamiteten i Linköping behövde jag lugna nerverna med garn. Mycket garn! - Vi kör till Ödeshög! sa jag och spände ögonen i maken och han styrde villigt kosan mot denna metropol. Men nu skulle vi inte in i Ödeshög utan vi körde ut på landet. När man var så långt ute på landet man kunde, ja då körde man på en vidare på en himla liten grusväg och rätt vad det var så var man framme vid Östergötlands Ullspinneri som har exklusiva får i hagen, Sveriges sista Spinning Jenny inne det underbart oteknologiska spinneriet och garn. Massor av härligt Visjögarn och med mig hem följde en försvarlig mängd grått och naturvitt 2-trådigt Visjögarn. Sen var jag nöjd. Loppan också, som ju får sova i sängen när vi är på semester.

Sen, ja sen var det dags att styra kosan söderut igen. Fast först gjorde vi en avstickare till Visingsö. Loppan har aldrig åkt båt förut, men tog det med knusende ro när sjöbrisen fläktade i polisongerna. När man rester med maken, ja då hamnar man gärna bland en ruin eller två, så även på Visingsö där vi tittade på Visingsborg och tjuvlyssnade på alla som skulle visa sina barn fängelsehålorna (som inom parentes inte var fängelsehåla utan något förvaringsutrymme i vallen). Maken fnös. - Jamen herregud, här kan man prata om Brahe:ar och adelsmän och slott och allt möjligt, och det enda folk jamsar omkring efter är fängelsehålor? Bah! fnös maken igen och ägnade sig själv åt att titta på vapensköldar. Loppan och jag, vi slog oss ner i solen och tyckte att det var inte så dumt det heller.

Sen, ja sen blev det glass och paj i den vackra men väldigt orensade örtagården. Och då var det dags att styra kosan till Halmstad där vi blev utfodrade på det mest förträffliga sätt av sonen och sonhustrun och där vi sedan lämnade kvar Loppan för lite ytterligare semester medan vi själva reste hem, full av lammracks och rabarberpaj och med väskorna fulla av visjögarn och knyppelmönster.

Så även om det inte blev knypplingskurs, så blev det bra ändå!