Viljornas kamp

Just nu lever vi i något slags underbart sensommarväder, fast det nästan är oktober. Visst, morgnarna är lite kyliga, men det är soligt och mitt på dagen ser man folk strosa runt i t-shirt och jeans. Någon enstaka galning går dessutom barbent. Alltså vill man gärna vara ute och även maken känner Skriet från Vildmarken locka och dra; eller åtminstone locktonerna från Botaniska trädgården. Så när han kom cyklandes hem på lunchen och såg att jag och vovvarna var på väg in i Botan för en lunchpromenad skuttade han smidig som en antilop av velocipeden och följde med på en promenad i det gröna. Vi gick där med var sin hund i koppel och pratade om såväl det ena som det andra. Vi strosade längs gångarna och beundrade dahlior och, tja vad det nu var som blommade för fullt. Botan är full av små slingrande trevliga gångar som är som gjorda för strosande. Men när det är lunchpromenad så har man ju inte så himla mycket tid att promenera, en liten lunchmacka ska ju också inmundigas innan det är dags att trampa mot jobbet igen. Alltså var det dags att vika av längs en gång ner mot hemmet. Men då tog det tvärstopp!

- Vafalls sa maken och tittade förvånat ner på Huliganen som hade satt alla fyra tassarna i marken och på ett mycket otvetydigt sätt markerade att dit vi ville gå, dit ville han inte gå. Hans minspel talade klart och tydligt om att det rent ut sagt var en skitdålig idé att gå åt det hållet. Nej åt andra hållet skulle vi gå. Tyckte Huliganen. Det tyckte inte maken som blev stående och såg lika envis ut han. Så där blev vi stående. Huliganen såg ut som att han kunde stå där tills domedagsbasunen skallade och maken tyckte att "han ger väl med sig snart". Zoya och jag tittade intresserat på, det är ju inte var dag man får skåda en sådan Viljornas Kamp! Nu kan man ju tycka att maken kunde ha dragit lite i kopplet och på så vis handgripligen ha släpat hunden med sig, men se det ville inte maken, som är en snäll husse. Han tyckte att Huliganen självmant skulle ge med sig och göra som husse ville. Huliganen blängde bara envist i Rätt Riktning (= Huliganens utvalda riktning) och såg inte ut som att han tänkte ge med sig i brådrasket.

Zoya och jag började tycka att vi skulle haft med oss lite popcorn som vi kunde ha njutit av medan vi beskådade spekaklet.

Efter en stund väste maken - "jag kan ju inte ge efter nu, för då tror han att han alltid får som han vill". Då log jag lite inombords och tänkte för mig själv att det vet Huliganen redan att han får.

Efter ytterligare en liten stund släppte maken efter lite på kopplet och Huliganen tog tre steg i riktning mot en lykstolpe som stod där och pinkade omsorgsfullt på den. Sedan vände han om och gick dit husse ville. Win-win således, alla fick som de ville och Zoya och jag tyckte det var rätt bra ändå att äntligen kunna gå hem och käka skinkmacka.

Knapp på knapp men ingen lapp

Eller vad det nu kan tänkas heta? I alla fall, nu är det lördag, klockan är 9 och snart ska Huliganen och jag dra iväg ut på vår tredje promenad för dagen. Den första inträffade 02.50 och det är ju morgontidigt och bra. För vissa, de studenter som satt på trottoaren utanför Challes och åt pizza och diskuterade meningen med livet med unga, rossliga och berusade röster, var det kanske mer kväll. Vi log vänligt och tänkte att det var länge sedan vi själva var studenter och satt inne med Sanningen om Livet.

I alla fall, nu ska vi snart på Skördefest i Stadsparken, Huliganen och jag. Vi ska fika med Susanne och njuta av solen.

Förra lördagen ägnade jag mig åt helt andra saker! Jag åkte ut i vida världen, till Kristianstad och Hemslöjden där, närmare bestämt, för att lära mig göra knappar.

 

Det var väldigt trevligt, måste jag säga, men ganska pilligt och lite tålamodskrävande. Det är här man kanske kan börja fundera på om knappmakeri verkligen är något för undertecknad?

Tre sorters knappar skulle vi göra; en som trevligt nog heter Dorset button, där man snodde och snärjde och vävde in-å-ut och upp-å-ner. Det var faktiskt himla roligt och blev min favoritknapp!

Sen gjorde vi en liten rosa (i mitt fall då) sak där man liksom hade en färdig plastgrunka som man trädde tråd runt. Nja, får nog bli mitt betyg, det kändes väl inte så himla kreativt? Därför får den faktiskt inget eget foto, ja man kan kalla mig småaktig, men nu blir det så. Det är min blogg och jag som bestämmer.

Men sen! Sen skulle vi göra en slags knapp där man snodde vaxad tråd runt och runt. Denna knapp fick svordomarna att strömma som ett litet pärlband från mina läppar, ja det var tur att medelåldern var tämligen hög bland deltagarna så att man inte kunde anklagas för att förleda små oskyldiga barn med fult språk. Sicken Jäkla Knapp, alltså! Tråden halkade hit. Sen halkade den dit, för att sedan raskt halka av. Med viss hjälp av instruktören och med uppbådande av all min viljestyrka blev knappen, ja färdig är kanske till att ta i, men ändå liksom insnodd på något vis. Den får nog mest vara till pynt tror jag, för jag tar minsann inget ansvar för att den går att använda.

Summa summarum; fyra timmars kurs, tre knappar och en väldigt trevlig lördag! Det kan nog hända att jag försöker mig på att göra någon liten Dorsetknapp igen, det kan det. Sen kan man ju titta på sista fotot om man vill, där skådar man även ett par färdigstickade strumpor till moi, säg sedan inte att jag inte är en sådan som färdigställer och är ordentlig och sisådär! (Man kan även notera att jag på det fotot har vänt Dorsetknappen upp och ner, ack ja. Man ska ju se ekrarna, liksom. Fast nu får ju ävej baksidan vara med på bild och det är ju rättvist och bra).

Men nu: mot Stadsparken!

Tacksamhet

Jag är en mästare i att oroa mig. Fundera på "tänk om". Jag målar upp skräckscenarios i huvudet och är otroligt bra på att hetsa upp mig över saker som inte inträffat och som troligen aldrig kommer att inträffa heller. För det mesta inser jag själv hur fånigt detta är och tänker att "jaja, nu jag på gång igen". Men gäller det mina barn, maken eller Huliganen, ja då blir jag rent ut sagt fjollig. Det går inte att prata förnuft med mig. (De gångerna heller, skulle maken förmodligen säga).

 

Men nu sitter jag här. Det är fredag. Jag stickar lite. Ska snart laga mat. Lyssnar på Lars Winnerbäck. Har diskuterat fornfynd i form av sporrar med maken. Och jag är tacksam. Innerligt tacksam för att det på mattan ligger en liten Huligan och snarkar.

 

Vi har haft lite skrämselhicka här nämligen. Huliganen har inte mått riktigt bra, inte varit på topp. Många är de nätter vi dragit runt på Lunds gator för att det liksom har behövts. I måndags var vi hos veterinären och fick direkt konstaterat att diabetes är det inte, och det var ju väldans bra. Men det kunde ju vara andra hemska saker. Man får inse att snart fyller han 13 år, och det är ju inte fjun på överläppen, moppe och sånt som väntar.

 

Jag har googlat. Oroat mig, och gråtit när jag trott att ingen sett mig. För även om det inte var diabetes så kunde det ju vara njursvikt, och njursvikt på en gammal hund vill man inte ha.

 

Idag kom det dock besked från veterinären; det är inte njursvikt. Nu är det medicin som gäller och om fyra veckor ska vi dit igen, med tre nya morgonurinprov, och jag är så lättad och glad och tacksam, så jag bryr mig inte alls om hur det ser ut när jag far efter en kissnödig huligan med en liten skål för att fånga upp de eftertraktade dropparna. Det bjuder vi på, Huliganen och jag.

 



Det kom ett mail

..som innehöll ett foto.

Precis som syrran skrivit om var det en handarbetsrelaterad helg; först var jag i Kristianstad i lördags och ägnade mig åt pillerier (mer om det senare), därefter ägnades söndagen åt väsksömnad. Huliganen (som inte fick följa med till Kristianstad) deklarerade bestämt att nu skulle han med. Basta. Och det är väl klart att man vill ha sin lille fyrbening med sig! Även om det blir ett litet styrkeprov för matte som ska kånka 14 kg motsträvig hund först uppför trappan till syrummet, och sedan ner igen när det var dags för te och bananmuffins. Kroppen ska ju ha sitt, och i synnerhet när man har workout-pass med fyrbening.

Efter fikat tänkte jag att Huliganen kunde vänta på nedanvåningen tillsammans med Zoya. En bra idé tyckte jag. Det tyckte inte Huliganen så det blev att kånka upp-å-ner igen. Väl uppe ägnade han sig åt att slakta Zoyas fäll, åt att nästan äta upp ett av mattes blixtlås (men som den rutinerade matte jag är kastade jag mig som en panter över marodören och räddade vad som räddas kunde) innan han belåtet lade sig bakom strykbrädan och somnade gott.

Vi blev inte klara den här gången, men vem vet? Kanske till jul eller så? Jag funderar dock på om inte syrran skulle möblera om och ha sitt syrum i vardagsrummet på nedanvåningen i stället? Då vore man ju också närmare bananmuffinsen menar jag.

Jag är lite utfryst här hemma

Min rating på matte-indexet har nog aldrig varit så låg, tror jag. Både ett (totalt onödigt om man frågar Huliganen) bad, kloklippning och rejäl genomborstning - jag vinner för närvarande inte popularitetsomröstningar kan man säga.

Huliganen, däremot, är fluffig och väldoftande, det är väl det man får se som vinsten.

Detta fantastiska tillstånd tänkte jag ju föreviga (det är inte så ofta han är nybadad). Vissa var dock synnerligen osamarbetsvilliga och vägrade att såväl sitta fint som säga "cheese!".

- du kan väl hjälpa till lite! bad jag.
- hjälpa? En sån som badar små oskyldiga västgötaspetsar? Hur menar du då? svarade Huliganen ohjälpsamt och meddelade vidare att han har för avsikt att kontakta Värnlösa Vättars Riksförbund.

(Eftersom det nu är västgötaspets han är, och inte en siberian husky-valp som en något överförfriskad men vänlig ung man trodde igår när vi vandrade hem genom lundakvällen. Den snart 13-åriga "valpen" lät sig dock nådigt klappas på).

Att ha en semesterfredag

När jag hade en veckas semester i augusti lyckades jag ju tillbringa den med att vara rejält sjuk i stort sett hela veckan. Alltså tyckte jag det kunde vara läge för en semesterdag så här en septemberfredag. I all synnerhet som jag hade en inplanerat tandläkarbesök igår. Man är inte så himla kaxig efter 1,5 timme i tandläkarstolen kan jag säga, men jag måste säga att jag känner mig totalt trygg med min nye glade tandläkare. Även om jag tycker att han är väl förtjust i att använda borren. Alltså, en semesterdag, det låter väl toppen?

Då tror man kanske att den skulle tillbringas på soffan med praliner, en bra bok, en kopp te och en stickning samt 1 st gullig hund? Fel, fel, fel!

Huliganen och jag har haft ett digert schema idag! Det har städats! ....ääähh, nej förresten, det gjorde vi ju igår. Nytt försök: det har tvättats, det har det! Det har manglats lakan! Gått hundpromenader! Det har tillbringats en orimlig tid på banken för ett fjuttigt litet ärende. Hur lång tid kan det ta att expediera 13 nummer undrar ni kanske? 43 minuter kan jag tala om. Det har handlats lammbog (jo för maken kommer ju snart hem och är säkert hungrig som en varg efter att ha varit på seminarium och smort kråset i flera dagar. Det är tydligen det man gör på seminarier har jag tyckt mig förstå). Det har bakats muffins. Tillagat ovannämnda lammbog som nu befinner sig i ugnen i olivolja, med rosmarin och massor av vitlök. Oron för vampyrer i natt är helt och hållet negligerbar. Ja, också har vi handlat blommor på torget också. Sen hann jag med ett litet akutbesök hos tandläkaren också, vad ska man annars roa sig med en fredag?

Så ni ser, det är minsann ingen sinekur att ha semester. Men nu har jag suttit ner en stund och ägnat mig åt en annan trevlig sysselsättning innan jag tar fatt i strumpstickningen där det endast fattas en ynka liten häl innan även nästa par yllestrumpor kan bockas av på listan.

Jag skriver brev. När jag fyllde år fick jag ett "riktigt" brev och det är underligt hur glad man blir av att få ett kuvert i brevlådan, ett kuvert som inte innehåller en räkning utan ett handskrivet brev, så nu tänkte jag återgälda.

Email i all ära, men brev, det är liksom mer handfast och rejält, det känns som att de finns kvar när alla mail försvunnit ut ett svart hål i cyberspace.

Förra veckan var jag inne hos en av mina grannar, vars man dog tidigare i veckan. Ett förtjusande par, som varit gifta sedan 1956 och nu är hon ensam. Hon berättade för mig att de träffats när maken låg på sjukhus och hon var sjuksköterska. I början av 50-talet fick sköterskorna minsann inte beblanda sig med patienterna hur som helst, så maken skrev brev till henne varje natt som han smugglade in till sköterskeexpeditionen på morgonen... och då ska man veta att han fick skriva breven med hjälp av två lexikon, ett från serbiska till engelska, och sedan ett från engelska till svenska. När hon berättade det så smälte mitt hjärta lite, hur fantastiskt är inte det? Och  hur fantastiskt är det inte att breven finns kvar och att hon kunde läsa dem nu?

Så jag tycker man ska skriva fler brev! Och jo, jag har faktiskt kvar de få brev min make skrev till mig, då när vi var unga på 70-talet. Och det han skrev när han gjorde repmånad när jag väntade ättelägg nr 2.

Höst

Det börjar kännas som höst, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att vi gått in i den senare halvan av september.  Jag gillar ju hösten, så det känns inte vemodigt på något sätt, tvärtom ska det bli spännande att följa årstidsväxlingarna i Botan.

Att det känns som höst kan ju bero på att det blir mörkt tidigare? Att man ser ett eller annat nedsinglat löv? Det är definitivt inte de klara kylig höstmorgnarna, för det är ganska ljummet ute. Ett faktum som man är innerligt tacksam för när man kl 03.00 befinner sig ute på promenad iförd nattlinne, mjukisbyxor och fleecejacka. Dels för att man är varm, dels för att man tack vare mörkret syns ganska dåligt. Det är ju inte så att man framstår som det chicaste som går på Lunds gator direkt. Huliganen bryr sig inte. Han är söt som alltid i sin bruna päls.

Men nu tappade jag tråden här känner jag och den får jag faktiskt hitta igen för idag börjar ett underbart hösttecken; det är dags på Stickcafé på Tant Hulda och det ska bli så himla roligt! I vanlig ordning har jag i runda slängar tvåtusensjuhundrafjorton oavslutade projekt, så något att ta med ska jag nog hitta.

Jag har ju till och med börjat virka igen! Däremot är det dåligt på syfronten, men med de mörka kvällar som kommer framöver blir det kanske mer tid att sitta vid symaskinen igen. Ja, om jag inte behöver göra brandkårsutryckningar vid alla möjliga tidpunkter med Huliganen. Fast då borde man kanske sy sig något fräsigt att ta på sig?

Men först; stickcafé!