Viljornas kamp

Just nu lever vi i något slags underbart sensommarväder, fast det nästan är oktober. Visst, morgnarna är lite kyliga, men det är soligt och mitt på dagen ser man folk strosa runt i t-shirt och jeans. Någon enstaka galning går dessutom barbent. Alltså vill man gärna vara ute och även maken känner Skriet från Vildmarken locka och dra; eller åtminstone locktonerna från Botaniska trädgården. Så när han kom cyklandes hem på lunchen och såg att jag och vovvarna var på väg in i Botan för en lunchpromenad skuttade han smidig som en antilop av velocipeden och följde med på en promenad i det gröna. Vi gick där med var sin hund i koppel och pratade om såväl det ena som det andra. Vi strosade längs gångarna och beundrade dahlior och, tja vad det nu var som blommade för fullt. Botan är full av små slingrande trevliga gångar som är som gjorda för strosande. Men när det är lunchpromenad så har man ju inte så himla mycket tid att promenera, en liten lunchmacka ska ju också inmundigas innan det är dags att trampa mot jobbet igen. Alltså var det dags att vika av längs en gång ner mot hemmet. Men då tog det tvärstopp!

- Vafalls sa maken och tittade förvånat ner på Huliganen som hade satt alla fyra tassarna i marken och på ett mycket otvetydigt sätt markerade att dit vi ville gå, dit ville han inte gå. Hans minspel talade klart och tydligt om att det rent ut sagt var en skitdålig idé att gå åt det hållet. Nej åt andra hållet skulle vi gå. Tyckte Huliganen. Det tyckte inte maken som blev stående och såg lika envis ut han. Så där blev vi stående. Huliganen såg ut som att han kunde stå där tills domedagsbasunen skallade och maken tyckte att "han ger väl med sig snart". Zoya och jag tittade intresserat på, det är ju inte var dag man får skåda en sådan Viljornas Kamp! Nu kan man ju tycka att maken kunde ha dragit lite i kopplet och på så vis handgripligen ha släpat hunden med sig, men se det ville inte maken, som är en snäll husse. Han tyckte att Huliganen självmant skulle ge med sig och göra som husse ville. Huliganen blängde bara envist i Rätt Riktning (= Huliganens utvalda riktning) och såg inte ut som att han tänkte ge med sig i brådrasket.

Zoya och jag började tycka att vi skulle haft med oss lite popcorn som vi kunde ha njutit av medan vi beskådade spekaklet.

Efter en stund väste maken - "jag kan ju inte ge efter nu, för då tror han att han alltid får som han vill". Då log jag lite inombords och tänkte för mig själv att det vet Huliganen redan att han får.

Efter ytterligare en liten stund släppte maken efter lite på kopplet och Huliganen tog tre steg i riktning mot en lykstolpe som stod där och pinkade omsorgsfullt på den. Sedan vände han om och gick dit husse ville. Win-win således, alla fick som de ville och Zoya och jag tyckte det var rätt bra ändå att äntligen kunna gå hem och käka skinkmacka.