Att ha en semesterfredag

När jag hade en veckas semester i augusti lyckades jag ju tillbringa den med att vara rejält sjuk i stort sett hela veckan. Alltså tyckte jag det kunde vara läge för en semesterdag så här en septemberfredag. I all synnerhet som jag hade en inplanerat tandläkarbesök igår. Man är inte så himla kaxig efter 1,5 timme i tandläkarstolen kan jag säga, men jag måste säga att jag känner mig totalt trygg med min nye glade tandläkare. Även om jag tycker att han är väl förtjust i att använda borren. Alltså, en semesterdag, det låter väl toppen?

Då tror man kanske att den skulle tillbringas på soffan med praliner, en bra bok, en kopp te och en stickning samt 1 st gullig hund? Fel, fel, fel!

Huliganen och jag har haft ett digert schema idag! Det har städats! ....ääähh, nej förresten, det gjorde vi ju igår. Nytt försök: det har tvättats, det har det! Det har manglats lakan! Gått hundpromenader! Det har tillbringats en orimlig tid på banken för ett fjuttigt litet ärende. Hur lång tid kan det ta att expediera 13 nummer undrar ni kanske? 43 minuter kan jag tala om. Det har handlats lammbog (jo för maken kommer ju snart hem och är säkert hungrig som en varg efter att ha varit på seminarium och smort kråset i flera dagar. Det är tydligen det man gör på seminarier har jag tyckt mig förstå). Det har bakats muffins. Tillagat ovannämnda lammbog som nu befinner sig i ugnen i olivolja, med rosmarin och massor av vitlök. Oron för vampyrer i natt är helt och hållet negligerbar. Ja, också har vi handlat blommor på torget också. Sen hann jag med ett litet akutbesök hos tandläkaren också, vad ska man annars roa sig med en fredag?

Så ni ser, det är minsann ingen sinekur att ha semester. Men nu har jag suttit ner en stund och ägnat mig åt en annan trevlig sysselsättning innan jag tar fatt i strumpstickningen där det endast fattas en ynka liten häl innan även nästa par yllestrumpor kan bockas av på listan.

Jag skriver brev. När jag fyllde år fick jag ett "riktigt" brev och det är underligt hur glad man blir av att få ett kuvert i brevlådan, ett kuvert som inte innehåller en räkning utan ett handskrivet brev, så nu tänkte jag återgälda.

Email i all ära, men brev, det är liksom mer handfast och rejält, det känns som att de finns kvar när alla mail försvunnit ut ett svart hål i cyberspace.

Förra veckan var jag inne hos en av mina grannar, vars man dog tidigare i veckan. Ett förtjusande par, som varit gifta sedan 1956 och nu är hon ensam. Hon berättade för mig att de träffats när maken låg på sjukhus och hon var sjuksköterska. I början av 50-talet fick sköterskorna minsann inte beblanda sig med patienterna hur som helst, så maken skrev brev till henne varje natt som han smugglade in till sköterskeexpeditionen på morgonen... och då ska man veta att han fick skriva breven med hjälp av två lexikon, ett från serbiska till engelska, och sedan ett från engelska till svenska. När hon berättade det så smälte mitt hjärta lite, hur fantastiskt är inte det? Och  hur fantastiskt är det inte att breven finns kvar och att hon kunde läsa dem nu?

Så jag tycker man ska skriva fler brev! Och jo, jag har faktiskt kvar de få brev min make skrev till mig, då när vi var unga på 70-talet. Och det han skrev när han gjorde repmånad när jag väntade ättelägg nr 2.