Tacksamhet

Jag är en mästare i att oroa mig. Fundera på "tänk om". Jag målar upp skräckscenarios i huvudet och är otroligt bra på att hetsa upp mig över saker som inte inträffat och som troligen aldrig kommer att inträffa heller. För det mesta inser jag själv hur fånigt detta är och tänker att "jaja, nu jag på gång igen". Men gäller det mina barn, maken eller Huliganen, ja då blir jag rent ut sagt fjollig. Det går inte att prata förnuft med mig. (De gångerna heller, skulle maken förmodligen säga).

 

Men nu sitter jag här. Det är fredag. Jag stickar lite. Ska snart laga mat. Lyssnar på Lars Winnerbäck. Har diskuterat fornfynd i form av sporrar med maken. Och jag är tacksam. Innerligt tacksam för att det på mattan ligger en liten Huligan och snarkar.

 

Vi har haft lite skrämselhicka här nämligen. Huliganen har inte mått riktigt bra, inte varit på topp. Många är de nätter vi dragit runt på Lunds gator för att det liksom har behövts. I måndags var vi hos veterinären och fick direkt konstaterat att diabetes är det inte, och det var ju väldans bra. Men det kunde ju vara andra hemska saker. Man får inse att snart fyller han 13 år, och det är ju inte fjun på överläppen, moppe och sånt som väntar.

 

Jag har googlat. Oroat mig, och gråtit när jag trott att ingen sett mig. För även om det inte var diabetes så kunde det ju vara njursvikt, och njursvikt på en gammal hund vill man inte ha.

 

Idag kom det dock besked från veterinären; det är inte njursvikt. Nu är det medicin som gäller och om fyra veckor ska vi dit igen, med tre nya morgonurinprov, och jag är så lättad och glad och tacksam, så jag bryr mig inte alls om hur det ser ut när jag far efter en kissnödig huligan med en liten skål för att fånga upp de eftertraktade dropparna. Det bjuder vi på, Huliganen och jag.