Det där med skor, alltså

 Jag får erkänna att det känns lite märkligt det där med att blogga just nu - här flyr folk för sina liv undan kriget i Ukraina, också sitter jag och lägger ut texten om min hund och min stickning och sånt. Ska man hålla på med sånt oväsentligt när kriget pågår runt knuten? Men så tänker jag på det där som engelsmännen sa under kriget, "keep calm and carry on" så då gör jag väl det. Vi har swishat pengar till UNHCR för det tycker jag man ska göra nu i mars, när alla pengar dubblas av Akelius. Man får bidra med det man kan.

Det är kanske viktigt ändå att låta vardagen vara så där vardaglig och alldaglig och trygg? Det kommer foton från Grynet och Pyret som är och åker skidor - och också på hur trött ett litet Pyre kan bli efter en dag i backarna. Då är det skönt att ha mammas famn att vila ut i.

Maken har varit och tagit mått till lagerkrans idag. Jag hoppas jag inte jinxar något nu, men i början av maj är det promovering - äntligen! Tredje gången gillt kan man säga och man vågar väl knappt tro på det - men om alla stjärnbilder står i rätta konstellationer, ja då behöver maken en lagerkrans när det beger sig. Frack och alla frackliga pryttlar är också införskaffade och maken kommer att bli stiligast av dem alla! Då får man ju inte låta sig övertrumfas i glansen. En balklänning är beställd och jag är tämligen nervös om den ska bli bra. Förhoppningsvis blir den det, och då behöver jag ju skor, så jag knallade väl iväg för att hitta några som var både fina och bekväma. Och det, det är ju en nästintill omöjlig ekvation. I all synnerhet som utbudet av skoaffärer i stan har krympt betänkligt. Jag fick i alla fall tag i ett par som nog duger om det inte blir så att jag helt plötsligt snavar över ett par som står där och bara vrålar "köp mig! Du kommer inte att ångra dig!".

Men faktum är att just detta hände! Både fina och bekväma. Supergulliga helt enkelt! Gick inte att motstå. Storlek 19 i mjukaste skinn. Det var bara att slå till.

Fast sedan orkade jag inte shoppa mer - eller jo förresten, lite dubbelhäftande tejp slog jag också till på. Men den får inte vara med på bild, så upphetsande var den inte.

I stället tog jag min Loppa och åkte ut i naturen. Det var en glad hund! En vit björk! Vår som ligger i startgroparna! Lera! Spänger! Mer lera!

Det är något väldigt avstressande med att traska runt i spenaten, halkandes i leran, balanserandes på något vingliga spänger. Axlarna sjunker och man är väldigt nöjd med att man inte har högklackat utan gummistövlar på fötterna. Var sko har sin tid, så att säga.

Nu blir det snart revbensspjäll och lite coleslaw, det känns som riktig comfort food.

Ibland vill man faktiskt inte sticka

 Jag inser att nu sätter man kanske kaffet i halsen när man läser rubriken - inte vilja sticka?! Qué??!! Men jo, så är det ändå. Trots att måndagar innebär stickcafé så var det faktiskt alldeles för fint väder för att man skulle vilja fraternisera med ull, hur shetländskt härligt rivig den än är.

- Nu åker vi ut i naturen, Loppan! sa jag och grabbade hund, regnstövlar (ja, jo, det regnade inte, men det har regnat och man är väl inte dum heller) och for ut i naturen.

What's not to like, liksom?

Knotiga träd mot blå himmel? Jajamen

Spännande trädstammar att undersöka? Apselut

Kan man annat än bli lätt om hjärtat när man halkar runt på en något lerig äng och himlavalvet är så där stort som det är här i Skåne, solen gassar och himlen är reklamaktigt blå? Loppan fräste runt, hit och dit på ett något osystematiskt vis, det får jag medge, men full av livsglädje.

Emellanåt jagade hon sork. Det brukar hon göra, då står hon stilla med huvudet på sned och lyssnar - och så gör hon ett jämfotahopp rakt upp och hoppas landa på en oförsiktig sork. Det har inte varit en lyckosam taktik. Hittills. Men rätt som jag stod där och njöt av tillvaron hörde jag ett litet pip - och sen var det tyst. Loppan hade fångat en sork. Den hade ställt tofflorna, kan man säga. 

- Men Loppan, sa jag förbluffat, du är ju en bortskämd stadshund, inte har du väl ihjäl små sorkar?

Loppan påtalade att visst ville hon gärna vara bortskämd, men hon är härstammar också från en lång rad av australiska gårdshundar som har ihjäl skallerorm på löpande band, sådetså. Sen ville Loppan äta upp sorken. Det fick hon inte för matte. Då tyckte Loppan att matte var sjåpig, men det var faktiskt inte så mycket av hänsyn till sorken, som för att matte tänkte att sorken kunde hämnas genom att smitta Loppan med någon rälig inälvsparasit som sorken fått på sina upptäcktsfärder i centralasien. Jag menar, det kan ju ha varit en mycket äventyrslysten sork som backpackat runt världen.

- Nu går vi och tar en selfie istället, sa jag. - titta nu beundrande på din matte, Loppan! - Vasadu, sa du, "beundrande?", sa Loppan då och gjorde som hon ville. I vanlig ordning.

Sen ville vi inte åka hem, så vi vandrade hit. Och dit. Och fram och tillbaka. Det var porlande bäck! Svampiga träd. Och världens raraste lilla blodtörstiga best.

Ljuset

 Vårljuset har kommit, och det är välbehövligt när världens galningar gör vad de kan för att släcka ljuset i världen. Då behöver man ta till det som krävs för att hålla modet uppe; umgås med vänner. Klappa sin vovve, ja sin man och övriga tillgängliga familjemedlemmar med för den delen.

Vi gick på promenad i Stadsparken med Flora, som är ung och glad och som skulle komma in till storstan (nåja) och miljöträna lite. Flora är också en raggig hund med vänliga ögon, så trots varierande benlängd fungerade hon och Loppan bra tillsammans. Vi spanade på höns och tittade på andra hundar och människor. Efteråt gick vi och fikade på Espresso House för att ytterligare miljöträna oss. Det var vi och en smärre miljard studenter, jo för nu köade de för att få en uppgift till karnevalen som går av stapeln i maj, och då behöver man uppenbarligen styrka sig med en fika. 

Vovvarna skötte sig bra, och Flora skällde bara lite när hon ville ha en bit godis. Kanske inte så himla kul, tror jag de tänkte, men att lära sig att vara stilla kan också vara bra.

Trots solen är det kallt på morgnarna, men de tåliga vintergäcken backar inte för lite rimfrost, de står där så tappert och lyser som små solar ändå. Vincan kanske inte direkt lyser som en sol, men medge att det är rätt snyggt med lite fransar på bladen!

När det är kallt, och när man ska iväg och åka slalom (vilket undertecknad lyckligtvis inte ska), ja då kan man behöva något varmt att sitta på när man är ute. Och då är det ju väldigt bra att mormor/farmor hittade en beskrivning på nalledynor. Så nu är tre nallar stickade och tovade, och två ska snart iväg ut i den där snön. Nu är det en slump att just de är stickade i de ukrainska färgerna, men man vill ändå skicka en bamsekram till alla ukrainare.

Loppan, hon ska inte heller ut i någon snö för tillfället, men hon gör sig rätt bra i lite frostnupet gräs också får jag ändå säga.

Upploppet

 Vi är inne på upploppet, ja alltså OS-upploppet. Jag kan inte påstå att curling rocks my boat, men maken verkar nöjd med dagens guldmedalj. Och en nöjd make är ju en prydnad för vilket hem som helst.

Om man inte sitter hemma och tittar på curling, ja då kan man vara ute i naturen. Det var Loppan och jag igår, tillsammans med våra vänner de långbenta aussiesarna och derases matte. Upp och ner i backarna, hit och dit. Emellanåt passerade vi en eller annan damm och då skulle det badas tyckte de långbenta. I synnerhet den ena hade absolut gjort sig på ett sommar-OS i simhopp. Jämfotahopp med magplask, det hade hon excellerat i. Loppan har inga OS-ambitioner och hon tycker faktiskt att det där med vinterbad som är så himla inne är mest fånigt faktiskt, så hon nöjde sig med att rusa runt i rasande fart - och  det är ju faktiskt en atletisk gren, nu när jag tänker efter.

Sen åkte vi hem och bakade bullar, och det är måhända ingen OS-gren, men nog så viktigt ändå tänker jag. Det var ju en bra start på fredagen, men man kunde kanske skruva upp det lite ytterligare?

En pink gin? Maken var inte alls avigt inställd, så vi skålade in helgen och sen, ja sen var det ju dags att äta lite lax med kantarellsås. Och lite vin till det. Man får ju medge att detta var en utmärkt inledning på helgen; frisk luft, nybakta bullar och lite god mat och vin. Men människan kan ju inte leva på lax och vin allena, lite annat måste till.

Alltså ringde jag dottern, för det var ett tag sedan vi hade lite mor-dotter-tid tillsammans. Och när man nu har en utomordentlig dotter, ja då vore det väl fånigt att inte utnyttja detta faktum till lite kvalitetstid? Alltså bokade jag in ett afternoon tea på Grand hotel och sen tillbringade vi ett par väldigt angenäma timmar med att äta scones (beklagligtvis nog utan clotted cream, men man kan ju inte få allt), små sandwiches och små goda kakor och drinka hinkvis med te medan vi pratade oupphörligt om både det ena och det andra. Jag kan tänka mig många sämre sätt att tillbringa en lördageftermiddag. Och tänk, om ett antal år så är det kanske dottern som sitter där på Grand och dricker afternoon tea med sina döttrar, för det där med att få världens bästa döttrar, det tycks ha gått i arv. 

Nu är det snart söndag, och det blir ju spännande att se vad som ska hända då. Tror dock att det här blir lite svårt att toppa, men man kan ju alltid försöka.

Perspektiv

 Man vacklar upp på morgonen och bänder upp ögonlocken för att se vad som finns därutanför. Regn, t'exmpel. Det behöver man ju inte titta på. Nej, i stället ramlar man ner i soffan bredvid maken som redan sköter sitt värv som OS-tittare.

Tittar man åt ena hållet, ja då är det något OS-aktigt på TV:n. Något som man inte är så himla intresserad av. Och vad är det med att inte kunna ha nummerlappen på sig på beprövat gammalt sätt? Blir man automatiskt mer cool om man ser ut som en 2-åring som inte lärt sig att klä sig själv ännu?

Nej då krävs andra perspektiv. Alltså vänder man blicken snett åt vänster och vad hittar man väl där? Röda tulpaner minsann, och alldeles utan nummerlapp dessutom. Fint. Men är detta det optimala perspektivet? Finns det något som kan slå röda tulpaner?

Klart det finns. Om man tittar ännu  lite längre åt vänster. Och alldeles utan nummerlapp hon också. 

Men sen blev det så infernaliskt spännande, både i skidskyttestafetten och teamsprinten att jag satt klistrad vid tv-rutan. Tulpaner eller ej. Loppan parkerade sig dock vid mina fötter (hon var väl också intresserad) så henne kunde jag snegla på emellanåt.

Starten på helgen

 Lördag eftermiddag. Det är tyst och fridfullt, ja om man bortser från att såväl maken som jag just ätit knäckebröd och säga vad man vill om knäckebröd, förutom att det är gott, särskilt tyst och fridfullt är det inte.

Igår åt vi inte knäckebröd, nej då hade jag bakat frallor. Det gick ju så bra förra gången jag bakade frallor, Nils van der Poel skrinnade hem guld, så jag tänkte att är det bara det det gäller så nog ska jag göra vad jag kan. Och det gick ju bra. Guld på 10 000 meter och världsrekord dessutom! Största förtjänsten är nog ändå Nils egen, men jag känner ändå att jag bidragit lite grann.

På kvällen, ja då blev det köttbullar! Dottern och svärsonen skulle ut på lokal och fira ett litet jubileum och då kommer Grynet och Pyret till mormor och morfar. Här blev det inte 6-rätters avsmakningsmeny med vinpaket till det, men det blev köttbullar med lingon och pasta eller potatis, vatten eller mjölk och sen glass till efterätt - så jag tror att alla blev nöjda!

Det var alldeles för länge sedan flickorna var här, så det var fullt program! Rita och klistra och balansera och titta lite på OS med morfar. Curling var dock ingen omedelbar hit, och jag kan nog säga att jag förstår flickorna. Inte går det upp mot van der Poel direkt. Så småningom var det dags att gå och lägga sig, fast först måste man ju hoppa lite i sängen så att man blev alldeles suddig. Ja, man måste ju läsa lite om Mamma Mu och Kråkan och lite om Bamse och alla hans äventyr. Snart sov alla gott, ja utom studenterna som drog igång ett rejält partajande. I all synnerhet vid halvtvå-tiden på natten, och då blir man lite trött och tänker att de kunde gott gå hem och läsa om Mamma Mu de också och inte störa en mormor som behöver sin skönhetssömn.

Synnerligen tidigt gick morgonreveljen. Vissa skulle titta på OS och andra ville gärna sova en stund till nu när studenterna äntligen hade ramlat i säng. Det tyckte flickorna visst att vi kunde göra - fast samtidigt var det ju mycket som skulle avhandlas. Mormor inser när slaget är förlorat, så vi åt frukost och Pyret och jag gick ut i Botan och rastade Loppan innan vi ägnade oss åt en rejäl pysselsejour i Pysselrummet. Vi har limmat och klistrat och sytt små kuddar och målat med vattenfärger och lagt pärlplatta och lite av varje faktiskt. - Ska vi göra smällkarameller? undrade Pyret som tänker utanför boxen och inte låter sådana fyrkantiga petitesser som att det inte direkt är jul hindra sig. Tyvärr hade dock mormor inget silkespapper, men det gick bra ändå.

När vi var färdigpysslade för stunden gick vi upp och åt mjuk chokladkaka och sen kom mamma och hämtade sina flickor och då blev det tyst och tomt här hemma.

Jag tog Loppan och åkte ut i lite kyligt blåsig men solig natur och luftade såväl hunden som mig själv. Inte dumt alls!

Och nu sitter maken och jag här, knäckebrödet är färdigknastrat med, maken tittar på skridskor och jag bloggar medan en stickning ligger på vänt bredvid. Loppan snarkar på mattan och strax ska jag gå ut och laga Tartiflette. 

Det har varit en mycket bra start på helgen, och jag hyser gott hopp om fortsättningen, jo för imorgon ska vi alla åka till Kickan och äta tårta. Blir fint. I all synnerhet om studenterna stannar hemma ikväll med mamma Mu, lite köttbullar, mjölk och kanske lite glass för att festa till det, och sedan ramlar i säng i rimlig tid. Troligen är dock detta för mycket att hoppas på.

Bland valpar och spindlar

 Idag har det varit en sådan där dag som går i ett - man vaknar vid 6-tiden (och då har ens egen OS-nörd redan varit uppe ett par timmar) och inser att om man inte går upp ganska snart och pronto gör en köttfärspaj, ja då kommer det inte att bli någon mat vare sig till maken eller undertecknad - och hur skulle det då gå med ens rykte som Utmärkt OS-hustru, vavava?!

Alltså knallar man upp, läser tidningen, rastar vovven, gör paj och sen åker man iväg för att ha lite golfträning. Även maken. Han tittade sig förvånat omkring när han nu befann sig utanför lägenheten första gången på flera dygn och sa att jamen, det ser ju ut precis som det brukar? Ungefär som om han gått i ide en vinter eller två medan världen fortlevde där utanför hans OS-ide.

Efter golfträning, där jag inom parantes inte fick till chippandet, var det dags att fräsa iväg hem, fixa liten lunch och lubba ut med hunden igen. Jo för sedan var det dags att åka och gosa med valp! Valpens matte hade oturligt råkat stå på huvudet nerför en brant trappa och var rätt tilltygad, så det satt fint med lite fika, liten blommor och en massa valpgos. 

Valpen ifråga var precis som en valp ska vara; svansen gick för högvarv, leksaker och skor sprättes åt alla håll, små vassa bissingar gnagde förtjust på besökande tant. Det var full fräs och sen blev lilla valpen trött och somnade tvärt, medan hon förmodligen gjorde upp planer på nya hyss. Det blir ett fint tillskott i bekantskapskretsen det där!

Tja, sedan var det dags att åka hem, packa knyppeldyna och så ge sig iväg igen. Idag startade nämligen vårens kurs i knyppling och jag knörplade vidare på min Blomsteräng. Och en blomsteräng, den skapar man tydligen genom att knyppla spindlar, och ja, jo föralldel spindlar och blomster, det kan nog passa ihop. Det gällde att hålla tungan rätt i mun, för spindlarna hade olika många ben och det tror jag inte de har i verkliga livet. Nu är jag ingen spindelexpert, så jag kan ha fel. Roligt var det i alla händelser.

Därefter åkte jag hem igen, utfordrade såväl make som mig med köttfärspaj, löpte ut med hunden och nu, nu känner jag att sängen känns väldigt lockande. Nu tänker jag hålla mig inomhus hela natten och förhoppningsvis sova gott. Helst drömmer jag om valpar. Inte så gärna spindlar.