söndagen den 13:e april 2014

Premiär


Det har varit lite premiär idag. Premiär för trädgårdsarbets-ont-i-ryggen. Mycket märkligt eftersom jag verkligen inte utfört något som ens med mycket god vilja kan anses som arbete i trädgården. Däremot bad jag sonen att beskära det gamla äppleträdet, jag menar, har man en lång, stark och snäll son som mycket vältajmat är hemma på besök, ja då ska man väl utnyttja den saken?

Sonen stod välvilligt till förfogande och beskar, och jag plockade in lite äpplegrenar och en påsklilja. Kan tyckas snålt med en enda, men det var den som blommade. Uppenbarligen ganska slitsamt det där att plocka (en) påsklilja, och det är väl därför jag sitter här och gnäller över ryggen och inte sonen.

Sen var det premiär för gräsklippandet. Åter inte jag som slet så svetten rann utan den förträfflige maken.

Dessutom har självaste födelsedagsgrisen (vederbörligen besjungen av sin mamma i telefon) och jag varit och hälsat på syrrans lilla dotterdotter. Ja vi hälsade på syrran, systerdottern och systerdotterns faster (nu blir det invecklat det här med genealogin!) också, men det var liksom lilla S som stal showen. Vi har lekt "arga leken" och förlorat varenda gång. Vi har staplat klossar. Vi har sjungit om lilla snigeln som skulle akta sig och vi har haft alldeles väldigt trevligt!

Matmässigt har detta varit en helg av rang! Igår bjöd dottern och svärsonen-in-spe oss på en alldeles fantastiskt god födelsedagsmiddag. Vi åt upp vartenda dugg, det blev inte minsta smula kvar!

Idag bjöds vi på en orullad rulltårta och kladdkakemuffins och snart blir det hjortstek med kantarellsås och fransk potatisgratäng. Och imorgon är det måndag och då lär det vare sig bli oxfilet, tarte citron, rulltårta, vare sig rullad eller o-, hjortstek eller för den delen sånger om små sniglar.

Men än är det söndag - och det känns bra! Trött i ryggen, men bra.

Jag kastade en listig blick på sonen och frågade när han tänkte åka hem till Göteborg, det finns ju fler träd i trädgården funderade jag för mig själv. Sonen meddelade dock att han måste åka redan på måndag morgon. Tidigt. Det kommer att bli tomt utan honom - och några fler träd lär inte bli beskurna.

lördagen den 12:e april 2014

Materialsport



Jaha, nu har jag varit och spenderat pengar igen. Och dessutom blivit seriös på kuppen! Titta bara, sy med fingerborg, är inte det seriöst så vet då inte jag vad som ska till. 19 kronor fattigare blev jag, men det fick det vara värt. Ska man sy kantband, ja då vill man ju göra det på ett förtroendeingivande sätt, kosta vad det kosta vill. Det blev till att råna spargrisen och lägga ut pengar i en lokala symaskinsaffären.

Sen gick det som en dans att sy färdigt växthuskvilten. Normalt sett hade jag bangat för att sy drygt 5 meter för hand, men nu jobbade jag ju i team med fingerborgen och då gick det.

Jag är mäkta nöjd och känner att testunderna i växthuset nu kommer att bli ännu bättre! Men sen infinner ju sig den där tomhetskänslan när ett projekt är klart, vad ska man göra då?? Om man nu bortser från Cameosjalen som jag köpte garn och mönster till i London. Och pyttipannasjalen som jag stickar i Jaipur silke. Och en annan liten harlekinsjal...

Som sagt, om man bortser från det, ja då är det tomt på projektfronten. Fast sen kom jag ju på att jag ju köpte på mig lite tyg på symässan häromveckan.... och att vi har en stol till i växthuset.... så det ska nog lösa sig.

Ikväll ska det i alla fall inte sys. Ikväll ska vi åka till dottern som fyller år imorgon. Jag ringde henne nyss för att tala om att jag är förkyld och undra om även bacillerna är välkomna? - Kom ni, svarade dottern modigt, - jag håller på att baka. - Jamen milda matilda, bakar du? Stå då inte där och slösa bort tiden på att prata med mig, återvänd nu raskt till äggen och vispandet och allt det där, lägg på! sa jag förfärat. Dottern är nämligen en fena på att baka och då vill jag ju inte störa mitt i skapandet.

Sonen är också hemma. I förmiddags var vi nere i stan och gick på internationell matmarknad; det var korvar och ostar och marmelader och kakor och oliver i en enda salig blandning. Väldigt trevligt, och torget var fullsmockat av människor som åt och pratade och provsmakade och handlade. Själv var jag rätt återhållsam, men några italienska kakor följde ändå med hem. Det finns ju en gräns för hur ståndaktig man kan vara.

onsdagen den 9:e april 2014

Det är inte mars nu

Det är inte heller den 7 april, dagen då "projektet som skulle bli klart fram emot mars eller så" faktiskt blev klart. Men nu ska vi inte hänga upp oss på petitesser utan snarare tuta jubelfanfarer över ett lyckligt slut!

I november bloggade jag om början; det var i början av min sykarriär, när jag ännu var troskyldig och trodde på när det står saker som "enkelt" och så där. Och det enkla mönstret, ja det var det här.  Nu när jag läste lite hastigt ser jag att det faktiskt står "not for beginners" eller något i den stilen, så var jag fick det där enkla från, ja det vet jag inte riktigt?

Men nu hänger vi inte upp oss på dessa petitesser heller, herregud ska man låta sånt hindra sig kommer man ju aldrig fram till det triumfartade slutet! Jo för det blev ett lyckligt slut; med kunnigt bistånd av syrran som inte är tappad bakom en symaskin blev det såväl piping som foder som pennskrin som... ja helt enkelt ett jublande halleluja moment.

Jag ska ärligen erkänna att det var ett synnerligen smart drag att sy ihop med syrran, hon låg hela tiden steget före och kunde alltså guida sin lillasyster genom trassel och konstigheter. Hade syrran inte drabbats av en ond axel hade vi förmodligen varit färdiga tidigare, men vissa saker ska inte låta sig hetsas fram. Roligt har vi haft när vi höll på! Det har pratats och skrattats och letats pressarfötter och sprättats och gåtts ut med hundar och fikat och, ja faktiskt, sytts också.

Jag är mäkta nöjd. Ja, fodret blev lite för stort, och ja, den är något sned. Men den är rosig! Och har piping (som jag lärt mig att det heter). Och små fina dragtåtar i ändarna. Wow, liksom!



 När vi sytt färdigt i måndags kväll åkte jag hem till maken och visade stolt upp mästerverket. - Har du inte en massa såna redan?, sa denne textile barbar.
- Inte såna med piping och svängda blixtlås, svarade jag då och stirrade uppfordrande på honom.
- Mycket tjusig, skyndade sig maken då att försäkra. Ibland tar det en stund innan polletten ramlar ner, uppenbarligen.

Sen berättade jag att vårt nästa gemensamma syprojekt blir en väska.
- Har du inte redan en himla massa väs....ääähhh...  sa maken då, innan han insåg hur dum den kommentaren var.

Sen visade jag upp mästerverket för vovvarna. De såg oerhört imponerade ut!
...och sen, ja den var det dags att rädda vad som räddas kunde.
Och nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar, pennskrinet och jag. (Fast det uppgraderas till ett syskrin, såklart).

söndagen den 6:e april 2014

Dimma

Det är inte i huvudet det är dimmigt, trots att vi igår hade fint besök av Ellenfamiljen och det väl slank ner ett glas vin eller två. Okej, möjligen tre. Nej huvudet är inte dimmigt, i alla fall inte mer än vanligt. Det är ute det är dimmigt. Dimmigt och vindstilla, något som är väldigt ovanligt på den skånska slätten där hårtestarna alltid far kring öronen på en av det ständiga blåsandet. (Och av någon märklig anledningn så har man alltid motvind när man cyklar - kan detta månne bero på jordens magnetism? Eller är det något annat ohyggligt vetenskapligt och obegripligt som ligger bakom?).

I alla fall, när Huliganen och jag drog mössan över öronen och klev ut på morgonpromenad så hamnade vi i det där dimmiga landskapet när det känns som att man landat i en ny dimension, där man är helt ensam och där de gamla vanliga promenadvägarna helt plötsligt ser annorlunda och märkliga ut. Är man lite spöklik av sig kan man tänka sig att man hamnat i en novell av Stephen King, men det försöker man låta bli (jag tillbringade en gång för länge sedan en campingsemester med att i ficklampans sken läsa en bok med Stephen King-noveller sent på kvällarna... det var inte ett smart drag kan jag säga, och bara det fick en att hålla sig in absurdum för man kunde för död och pina inte tänka sig att traska genom den italienska mörka natten bort till toaletten. Sedan dess har vi gått skilda vägar, Stephen King och jag - fast vissa av novellerna kommer jag fortfarande ihåg. Alltför väl).

- Vik hädan! sa jag till Stephen, och sedan hade vi det rätt så mysigt, Huliganen och jag. Vi mötte ingen på vår promenad alls, bara en ensam typ som i missriktat nit hade gett sig ut för att jogga. Inte ens några hundmänniskor mötte vi.

Däremot stötte vi på lite blommande och grönskande växter - samtidigt som jag tycker det är lika fantastiskt som varje år, så tycker jag ändå det är lite tidigt. Stopp! vill jag säga till magnoliorna som snart slår ut, - ni får väl ändå hålla er tillbortemot Valborgshelgen? Inte fnatta iväg och blomma redan nu?

Men visst är det snart på gång med trädgårdsliv; idag ska växthuset vårstädas! Det kan hända att jag sedan slår till med årets första pelargoninköp. För pelargoner, till skillnad från magnolior, får redan blomma redan nu. I all synnerhet i mitt växthus.


fredagen den 4:e april 2014

Gener

Jag har kommit så långt att toppen till min växthusquilt är färdig i all sin snedsydda glans. Nu är det alltså dags att sy på vadd och baksida - det blir ingen fleecefilt kan jag meddela, jag är ju en sån där läraktig och medgörlig person som lyssnar på sina bloggläsare. Och eftersom den eniga domen var "alltså, ingen fleece, hörredu", ja då blir det inte så.

Således fick jag köpa lite vadd, och då passade jag på att köpa lite blått bomullstyg till baksidan. Dottern, som också var stadd i tygköparärenden, nickade gillande.

- Nu ska jag hem och sy på baksidan! utropade jag glatt.
- Du måste tvätta tyget först! påpekade dottern strängt.
- Äsch det är väl inte nödvändigt? sa jag, som är mer av typen att "Nu! ska det ske!!". Och med "Nu!" menar jag då inte "om ett antal timmar när tyget är tvättat, torkat och struket".
- Jo, sa dottern och såg bestämd ut.

Jag förstår verkligen inte var hon fått detta ordentliga och rejäla drag ifrån, vems gener är det som slår igenom här?? Jag försökte lite halvhjärtat avstyra tvättandet, men fick ge slaget förlorat. Okej, det räcker kanske med allt det där som jag sytt snett, man behöver kanske inte addera tyger som krymper i framtida tvättar på det. Jag vill ju ändå inte att täcket ska se ut som en rutig korkskruv.

- jag tvättar väl då, suckade jag tungt.
- men du fållar väl tyget först så det inte trådar upp sig? fortsatte dottern oförtrutet.

Men nu var måttet rågat! Någon måtta får det ändå vara, tvätta - okej då. (Motvilligt). Men fålla? Näsåtagmigtusingen, det gör jag inte. Icke! Sa jag och såg absolut bestämd och omedgörlig ut.
- Jag lägger tyget i ett örngott när jag tvättar det, sa jag sedan listigt. Dottern nickade tveksamt.

Nu ska jag ärligen erkänna att det gjorde jag inte alls, jag slängde in åbäket i maskinen och tryckte på "Tvätta!" och sen så var det bra med det.

Men om jag inte haft en dotter med så onaturliga gener så hade kanske täcket redan varit klart?

tisdagen den 1:e april 2014

Följeslagarna





Även om jag var ett under av måttfullhet så var det ju ändå lite som fick följa med hem. Två härvor madelinetosh till exempel, i färgerna Thunderstorm och Candlewick . Jag lärde mig på Loop att det finns något som kallas "golden skeins", härvor som är så ljuvliga att man liksom aldrig vill sticka med dem, utan bara har dem att klappa på, ungefär som ett litet tystlåtet mjukt husdjur (vilket då alltså inte kan vara en västgötaspets sluter man sig raskt till, det där med "tystlåten" är ju inget som en västgötaspets anser eftersträvansvärt).

Visserligen var dessa härvor helt ljuvliga, men jag vill ju ändå sticka med dem. Jo, för jag köpte ju ett mösnter också, en Cameo ska det bli. Inte min vanliga typ av schalmönster, men det ska bli roligt att sticka en som är lite mer grafisk.

Ikväll gick nystmaskinen varm! Nystanen är färdiga och väntar bara på att jag ska kasta mig över mönstret.

Sen måste jag ju lägga in en bild på den olagliga saxen också, den som säkerhetskontrollen missade, när de överdrivet nitiskt snodde åt sig min väns sax. Må de drabbas av nageltrång och en liten lagom dos av böldpest. Jag hoppas det är mycket kort preskriptionstid på detta brott. Hör jag inte av mig mer i bloggen så är jag förmodligen inspärrad på vatten och bröd någonstans. Och det vore ju synd, nu när jag ska sticka min Cameo.

måndagen den 31:e mars 2014

London


















Ska man åka till London är det en sak som är bra att ha med sig. Eller två, förresten. "Pengar och kamera" tänker ni kanske nu. Bra saker, absolut, men det jag tänkte på är gå-vänliga skor. London är helt klart en stad där man förvisso tar sig fram med tunnelbana. Tåg. Flodbåt. Men man går en himla massa också. Hit och dit. Upp och ner. Fram och tillbaka.

Vi har tillbringat några energiska dagar i London; redan första dagen kastade vi oss iväg till Islington för att uppsöka Loop, som man såväl hört som läst om. Var det en affär värt ett besök frågar man sig? Hade det bara varit för att det är en trevlig affär på en pittoresk gata, fylld av mängder av garn, mönster, prover, och attiraljer så hade man kunnat säga att jo, det var en fin affär och varit nöjd med det - men det som verkligen var fantastiskt var den vänliga och kunniga personalen. Vi tillbringade drygt 2 timmar i lycksalig "klämma-på-garn"-anda, påhejade och instruerade av en otroligt vänlig flicka. Det fanns tunna garner. Tjocka garner. Skotska garner. Brittiska garner. Franska, tyska, blåa, gröna, silkes-, ull-.... ja det fanns det mesta! Svårt att välja, men jag kom hem med två härvor Madelintosh och väninnan med två brittiska härvor som jag tyvärr glömt namnet på. Sen blev det ett mönster och en liten fin sax också, helt glömska av att vi reste enbart med handbagage. Och det vill jag ha sagt, säkerhetskontrollerna är inte att lita på. Själv seglade jag oantastad igenom kontrollen utan minsta pip, medan väninnan fick öppna väskan och de slängde hennes sax i en soptunna (fast jag är helt övertygad om att kontrollanten sedermera kastade sig i tunnan och fiskade upp saxen igen). Nåja, det var ju fel, men vi tänkte oss inte för helt enkelt.

Sen har vi gått. Vi har gått på södra sidan Themsen och tittat på marknader och konstnärsgallerierna vid Oxo Tower. Vi har minglat i folkmassorna utanför National Gallery. Vi har fikat med utmärkt kaffe och goda morotsmuffins vid National Portrait Gallery. Vi har morsat på Nelson. Åkt lite fel i tunnelbanan (fast bara två gånger och båda gånger från Earls Court av någon outgrundlig anledning). Vi har druckit afternoon tea vid Covent Garden (dålig service, men goda ostar och portvin), vi har druckit tea vid Kingly Court (goda scones!). Vi har åkt flodbåt till Greenwich och lärt oss en massa om Londons arkitektur från båtkaptenen.

Vi har sett en hjärtskärande utställning om porträtt från första världskriget på National Portrait Gallery. Vi har köpt en prickig penna. Vi har pratat. Mycket. Skrattat ännu mer. Och fotograferat lite, men ganska återhållsamt.

Och sen åkte vi hem igen, nöjda och glada, och aningens trötta i fötterna.