söndag 27 juli 2014

Men Riksfyran då?

Jag lämnades oss visst hängandes och dinglandes i Söderköping när vi skulle kasta oss över Riksfyran. Inte kan jag låta detta vara obloggat? Jag menar, här kan man ju berätta om såväl mopedmuséet som muséet som inte fanns. Om nakna damer och får, om vägräcken och borgar som inte syns, allt detta måste ju belysas! Vi kastade oss alltså ut i den brusande trafiken längs gamla Riksfyran.



När vi brusat ett tag kom vi fram till Västervik. Det är en vacker liten stad som ligger vid havet. De har också god glass i Västervik, men eftersom jag känner att det kanske blir lite väl mycket glass och sånt här i bloggen så kommer det ingen bild på det. Däremot på den gamla slottsruinen Stegeholm. Jag kan dock säga att de historielösa västervikingarna var urusla på att skylta om sin fina ruin. Vi tittade dock på den i alla fall, man hindrar inte maken så lätt inte!



Sen åkte vi vidare, ända tills maken upphetsat ropade - Stanna! Se så fina vägräcken! Jag stannade och fotograferade för att föreviga dessa gamla vägräcken för eftervärlden. Generöst bjuder jag på dem här i bloggen också, komplett med (myggbiten) fotomodell och allt.






Vi puttrade vidare på vår färd. Snart började jag känna att maken började bli lite upphetsat förväntansfull i takt med att vi närmade oss Hjorted. Man kan fråga sig vad detta är att bli upphetsad över, men då har man inte varit på Hjorteds mopedmuseum. Till och med jag, som aldrig framfört en moped och som aldrig lär göra det heller, blev fascinerad. Det var mopeder och motorcyklar och roliga skyltar och det ena med det andra. Till exempel såg vi en vacker motorcykel från Nymans Verkstäder. En sån hade min svärfar på 50-talet, han var nämligen en cool gosse, svärfar. Komplett med tratt mot vinddraget och allt.

Sen blev maken nästan lite tårögd av nostalgisk glädje, jo för då fick han syn på en Zündapp - och sån farkost framförde han när han var en glad ungkarl i 15-årsåldern. Själv fick jag syn på ett fortskaffningsmedel som jag känner att vi skulle kunna använda oss av nästa gång vi ska ut och nostalgiresa.





Nu var vi på väg ner mot kusten, men så råkade vi passera en skylt.... "Stensjö 2 km" stod det.
- Dit kör vi! bestämde jag och ställde kosan ditåt. Och det var ett bra beslut, för Stensjö är som att hamna rakt i "Barnen i Bullerbyn", det är så småländskt och röd-stugor:igt och idylliskt så det sjunger om det. Massor av fina smålandska gärdsgårdar och grindar. Småländska tuppar. Småländska hästar. Och en och annan småländsk mygga också.

I en gammal lada fanns det en väldigt fin fotoutställning om ödehus. Den var lagom stor, lagom informativ och med jättefina bilder. Visst är det något fascinerande med övergivna hus? Man kan inte låta bli att fundera över vem som bott där, var de lyckliga? Vad gjorde de? Vad hette de? Varför blev huset lämnat åt sitt öde?

Nu varnas känsliga läsare. Det kommer strax en liten nakenchock i bloggen, så blir det när man kör igenom Påskallavik, nämligen. I Påskallavik har de en utställning i en trädgård med skulpturer av Arvid Källström. Och ja, lite naket är det nog. Men var man ung på 70-talet tar man sånt med en klackspark. Har man inte varit med om 70-talet kan man hålla fingrarna för ögonen när man tittar på första bilden, och sedan avnjuta skulptur som heter "Vindorgel", och som inte är det minsta naken.


Vi stannade inte länge i Påskallavik, för vi skulle vidare och hälsa på...på...på - "ja vad heter det egentligen?" undrade maken. Jag funderade. - På engelska heter det in-laws, sa jag tveksamt, men det borde ju innebära att vi skulle vara "outlaws" och nog för att jag kanske gått mot en eller annan röd gubbe i mina dar, men så värst laglös känner jag mig ändå inte.

Vi hälsade alltså på svärsonens föräldrar som bodde i ett fantastiskt vackert rött hus - alldeles vid gamla riksfyran. Maken ramlade baklänges av förtjusning, tänk att få sova över så nära en gammal riksväg!



Det var en härlig kväll, och efter att ha fått en fantastisk middag på glasverandan tog vi en promenad och tittade på Smålands bredaste stenmur. Den stod i en hage med en massa får. Dessa känner igen en annan fårskalle när de ser en, så de kom glatt galopperandes och flockades kring maken. Sen gick vi ner till havet och kände att det där med sommar, det är ändå rätt bra!


Nästa dag var den sista på vår resa. Vi inledde med ett stopp i Kalmar där vi tittade på slottet och på Gustav Vasa, som var ovanligt till sin fördel, han såg lite tjusig ut och inte som en gammal tjurig gubbe som han gör för det mesta.


Gustav Vasa, det får en ju osökt att tänka på historia, och tänker man på historia, ja då vill man ju se fredsstenen i Brömsebro, såklart! Lite märkligt är det att tänka sig att man på denna pyttelilla ö i Brömsån mitt ute i Småländska landsbygden möttes Corfitz Ulfeldt och Axel Oxenstierna för att utbyta fredsfördraget, och tydligen var det synnerligen viktigt att man startade att gå från de olika sidorna samtidigt, samtidigt som man överlämnade sina dokument i samma sekund, så allt var strängt reglerat. Eftersom vi inte var några kungliga sändebud klev vi runt lite som vi ville, helt utan ordning och reda. Och eftersom vi ändå var i närheten knatade vi bort till Brömsehus för att titta på lämningarna efter borgen. Man fick dock ha lite fantasi, för det var inte så mycket som var kvar, lite vallar och lite som man kan tänka sig varit vallgravar. Vi passerade ett sädesfält och tittade på det också, när vi ändå var i farten. Är man inte så intresserad av borglämningar, kan man titta på min kjol och min väska, för de har jag sytt själv. Det har inte blivit så mycket sytt i sommar, men det här har jag i alla fall knåpat ihop.


Vi packade in oss i bilen igen och nu började maken skruva på sig av förväntan igen! Nu skulle vi till ett vägmuseum minsann. Detta är, såvitt jag begriper, ett slags museum som går till så att man kör till en utgångspunkt och därifrån får instruktioner för att köra ut och titta på olika vägsnuttar. (Det är nu man slår sig för pannan och ser förbluffad ut). Utgångspunkten skulle vara i Nättraby och vi körde dit, maken trodde absolut att till denna sevärdhet skulle det vara skyltat rejält, klart att alla i Nättraby visste var deras vägmuseum höll till. Nej. Vi fick ta den nesliga utvägen att använda oss av mobil-gps:en igen och hittade till utgångsplatsen. Där fanns en skylt. På skylten stod att museet skulle öppna först söndagen därpå då musikgruppen "On the Road" skulle spela och Via Regia-tårta skulle serveras. Trots att maken blängde på skylten och läste flera gånger så stod det faktiskt så. Fast det fanns en liten fin bro att titta på i alla fall, alltid något.

Stackars maken! Men så körde vi till Sölvesborg och tittade på deras slottsruin och den var både fin och välskyltad, så det så! Maken balanserade uppe på murar och jag höll mig mera till marknivå.


Sen körde vi hem. Hem till Huliganen som under vår riksvägstripp bott hos såväl syrran som dottern och svärsonen. Otroligt mycket hann vi med de här dagarna! Massor av mer eller mindre märkliga saker fick vi sett. Mycket god mat fick vi ätit. Och glass. Och fikat har vi gjort.

Det finns nog fler riksvägar tror jag. Så det kan hända att det blir fler turer framöver.

lördag 26 juli 2014

Med pedalkraft


Idag tog vi oss fram per velociped, maken och jag. Vi har pratat om en cykeltur hela semestern, men när temperaturerna legat upp mot 30 grader, ja då blir man inte jättesugen på att trampa runt i det skånska landskapet. Idag var det dock dags! Det var lite skyigt och inte fullt så varmt när vi startade, ja det kom till och med några regndroppar när vi hunnit ett par hundra meter. Inte lät vi hindra oss av det, är man viking, så är man. Lät de bli att resa till Gårdarike ifall det regnade lite på dem? Skulle inte tro det.

Vi skulle inte till Gårdarike, utan närmare bestämt en sväng via Knästorp. Där tittade vi först på 1100-talskyrkan. Den var stängd. Det var synd det, för i den kyrkan finns en tavla med guden Shiva på, och det tycker i alla fall jag är lite kul mitt ute i en liten skånsk bondhåla. Det finns Shivatavlor i Bonderup och Bjällerups kyrkor också. (Jag är lite osäker på det där med Bonderup, men jag förlitar mig på att maken kommer att rätta mig om det är fel).

Sen tittade vi på ett snickeri, och det var öppet! Det var kul, och det var många stora maskiner kan jag säga. Sågar och sånt. Typ.

Sen cyklade vi förtrutet vidare, över Gullåkra mosse. Där har jag aldrig varit förut, men dit ska jag nog ta mig igen och ta med Huliganen. Han kan också behöva se lite mossar tror jag.

Vi cyklade igenom Staffanstorp och sen kom turens kniviga fråga! Nämligen denna; skulle vi stanna vid Tirups Örtagård och sitta i deras lummiga trädgård och fika? De har väldans goda hembakade kakor... jag vet, ty jag har varit där förut! Men alternativet var att vid återkomsten till Lund stanna till vid Glasskulturen på Stortorget och äta glass där. Hm.... kaka-glass-glass-kaka snurrade det i huvudet. Till slut vann glassen, så vi cyklade vidare, först till Lilla Uppåkra, och sedan till Stora Uppåkra och där såg maken nostalgisk ut, där var han ju och grävde upp knivar från Vendeltid så det stod härliga till förra året. Mot Stora Uppåkra gick det uppför, men vi trampade oförtrutet på. På Stortorget hägrade ju en glass!

Lätt svettiga och prickiga av insekter nådde vi vårt mål och avnjöt vår glass utanför Rådhuset. Maken åt Vildhallon och mintchoklad, själv åt jag Finsk Lakrits. Enbart. Den är nämligen bäst. När vi äter glass så är jag alltid färdig före maken. Långt före maken, jag har nämligen stor kapacitet när det gäller glassätande. Glass ska man njuta av, inte sitta och småslicka den i sig, nej den ska liksom slinka ner i generösa bitar!

Nu är vi hemma igen och nu kommer jag snart att somna i solstolen i skuggan av äppleträdet känner jag. Jag kommer att låtsas att jag läser en bok, men jag är tämligen säker på att småsnarkningar snart kommer att genljuda över Huligan-trädgården.

Fast innan jag slumrar in måste jag säga att det där med att blogga, det kan vara väldigt lönsamt! Titta bara vad jag fick häromkvällen; en jättefin bukett av Lotti. Lotti läste min blogg för rätt många år sedan och för fyra år sedan dök hon upp på besök. Nu kom hon igen eftersom hon var på besök i Skåne, bara sådär lite hips-vips  - och det var himla trevligt! Så det är inte bara lönsamt, det är en källa till stor glädje också.

(Edit; det visar sig att jag far fram som en vandal, eller rentav en viking på bärsärkargång, med sanningen. Det var inte Bonderups kyrka som hade en Shiva-bild. Glöm Bonderup. Tänk er i stället Tottarp! Tottarps kyrka ska det va' om man är lite varsam med sanningen. 

Men värre ändå, enligt Maken, min egen samvetsröst, är den himmelsskriande osanning som jag for fram med när det gällde glassen. Han åt Vildhallon och Toblerone, Så det så. I stand corrected. Mea culpa!! F'låt!)

torsdag 24 juli 2014

Vidare, vidare!

Vi var ju absolut inte färdigresta när vi vaknade till en frukost i beskydd av riddarrustningar på Gyllene Uttern. Ånej, vi hade en dag full av aktiviteter framför oss! Först var det ju frukost, som sagt, och det åt vi med omsorg. Därefter såg maken mätt och nöjd ut och förkunnade att dagen var fullproppad med spänannde aktiviteter! Bland annat skulle vi titta på fler gamla motell, mackar och dessutom prova en ny bantningsmetod. Vi kastade oss alltså ut i bilen, fulla av iver att sätta igång med allt detta spännande.

Först stannade vi i Gränna och jag ber här och nu om ursäkt till alla polkagrisfantaster; ja, de är randiga. Ja de är (oftast) röda och vita, men ärligt talat; hur gott är det med polkagrisar? Egentligen? Så nej, vi köpte inga, men promenerade runt och tittade på den lilla staden som är söt och solig.



Sen åkte vi vidare längs Vättern och tittade ut över vattnet. Eftersom jag körde fick vi stanna till så att även jag fick titta, jag är nämligen av den uppfattningen att det är bra om man håller ögonen på vägen i de allra flesta fall när man framför ett fordon.

 Sen, ja sen blev det andlöst spännande! Vi stannade till vid macken som figurerar i Ingmar Bergmans "Smultronstället". Vi tittade anddäktigt och funderade ett tag på att be om autograf, men insåg att det skulle bli svårt. Sen tittade vi på motellet som hör till, Vida Vättern heter det. Det får dock inte vara med på bild (så himla speciellt var det ändå inte tyckte jag lite hädiskt för mig själv, men berätta inte för maken att jag sagt det).
Nästa stopp var Rök och Rökstenen. Förvisso var detta inte 50-tal, men ingen kan neka till att Rökstenen är gammal, så då blev det ändå ett stopp. Och jag får säga att i dessa twittrande, bloggander och instagrammande tider så är det något fantastiskt med att lägga så mycket möda, tid och förmodligen pengar, på att lämna ett budskap till eftervärlden.

Vi tittade på kyrkan också, även om maken fnös "en sån modern kyrka, rena 1800-talet".

Därefter var det dags för den nya bantningsmetoden; vi funderade ut att om den fungerade så skulle vi lansera den brett och tjäna grova pengar. Att den skulle bli populär tvekade vi inte över, hur skulle man inte kunna älska en metod som heter Fikametoden? Planen var alltså att hoppa över lunchen och i stället fika på två 50-talskaféer längs vägen. Tyvärr visade sig metoden inte vara alltför effektiv, så lanseringen får vänta. Men gott var det!

Första fikan tog vi i Väderstad. Befinner man sig i närheten tycker jag gott man kan bege sig till konditoriet där och prova på såväl kardemummabullarna som mandelbullarna.

Sen gick färden vidare. Vi såg fler milstolpar till exempel. Bara för att ta ett exempel i högen av alla fascinerande händelser under dagen (fast i mitt tycke var kardemummabullarna bättre).
Sen tror jag att det möjligtvis var här i trakterna som vi körde lite fel och helt plötsligt inte riktigt visste var vi befann oss. Ända tills jag rådigt, men kanske inte så tidstroget, plockade fram mobilen och kollade på gps:en. Maken såg vemodig ut, men lokaliserade oss sedan på sina egna fina kartblad och vi for vidare. Tills vi i närheten av Mjölby hamnade på en restaurerad del av riksettan! Här fick vi stanna och ta en stämningsbild. Titta på stenläggningen! Titta på solskenet! Ja, jag tror nog att solen alltid skiner på Riksettan, det tror jag.


Nästa stopp blev på Sjögestad motell, 50-tal i sin prydno! Och inte det minsta Hitchcock-aktigt gläder det mig att kunna säga. Nästan så att man förväntade sig Cary Grant komma släntrande och se lite lagom manlig och nonchalant ut.
Vi ville vidare, det var väl ändå som Karin Boye säger att


Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


Okej, nu var vi väl ändå mätta efter våra utsvävningar i Väderstad, men törstiga, det var vi. Och vägen, den var mödan värd, och visst var vårt stora äventyr oändligt! Det stora äventyret, det fortsatte till Linköping. Där blev jag lite wild-and-crazy och avvek från färdplanen, jo för jag såg skyltat mot Gamla Linköping, och det lät trevligt! Vilket det också var, så där tillbringade vi några behagliga timmar med att strosa runt bland de gamla husen, hälsa på 1700-talsdamer, titta på den fina hästen (jag gillar verkligen kallblod!) och i största allmänhet ha det bra. Bland annat var vi inne på den gamla banken där vi såg en statuspryl som fick det att vattnas i munnen på maken - voila! en Bleifstiftschärfmaschine. Vi tänkte generat på den lilla pennvässaren i plast som vi har hemma.
Sen var jag också inne i en knyppelaffär och såg med nostalgi de många knyppelpinnarna, det väckte många minnen från när jag var barn och min mamma knypplade spetsar på löpande band.
Sen tittade vi faktiskt på Linköpings Domkyrka också. Den var så stor att den inte rymdes på bild. Sen tittade vi på Folkungastatyn med Folke Filbyter. Den var också stor, men rymdes ändå rätt bra på bild.









Men nu tyckte maken det var länge sedan vi tittade på motell, och vill maken titta på motell, ja då säger jag inte nej. Alltså körde vi till Tallboda och tittade på motell Filbyter. Nu kanske eventuella läsare inte befinner sig så ofta i Tallboda, så därför bjuder jag på bild här, komplett med raggarbil och allt.

Fast sen tyckte vi att det var litet fjuttigt med slott, så vi svängde inom för att titta på Lövstad. Och gjorde just det, tittade på Lövstad. Det var nämligen stängt när vi kom fram så vi fick nöja oss med exteriören. Det gjorde kanske ändå inte så mycket eftersom vi började bli lite småhungriga igen och hade ett nytt fiakstopp inplanerat, nämligen Konditori Broadway i Norrköping. Det hade en fin jukebox och goda kakor, men kändes ändå inte riktigt lika genuint som Väderstad får jag nog säga.

Nu är det faktiskt så att i Norrköping övergav vi Riksettan och gav oss in på Riksfyran, så det får ju faktiskt bli ett helt annat blogginlägg. Man kan ju inte blanda ettor och fyror hur som helst, menar jag. Men jag vill avsluta med att visa Söderköping, när vi övernattade på Söderköpings Brunnshotell. Det behöver man inte göra, tycker jag nog. Jag lät mig nog luras av namnet när vi bokade, men det var ett dyrt hotell av standardaffärshotellsnitt. Så vi tog Karin Boyes råd och bröt upp igen på morgonen därpå. Mot nya mål! Fast först vill jag visa en bild på maken utanför H J Svenssons Kött Fläsk & Matvaruaffär. Förmodligen stod han och begrundade en ny bantningsmetod, när nu fikametoden visade sig ha vissa brister.