söndag 25 januari 2015

Långsam söndag

Lördagens gäster har kommit och gått - fast inte förrän det blev söndag. Herregud vilket nattliv! Två lördagar i rad har jag inte kommit i säng förrän vid två-tiden, har jag kommit in i en andra ungdom månne? Påbörjat en ny karriär som partyprinsessa? Hursomhelst, trevligt hade vi och det var utmärkta gäster av prima klass. Såna gäster som förtjust utbrister - har ni hund?! och ser ut som om de fått en oväntad present. Gäster som glatt har dragkamp med den Slemmiga Grisen och som dessutom har fina tunna strumpor på sig och inte verkar ha något emot att Huliganen slickar dem på benen. Huliganen har en böjelse för att slicka på ben iklädda tunna, exklusiva strumpor och tycker att hans matte är alldeles för benägen att ha på sig rekorderliga strumpdoningar med alldeles för många denier och alldeles för ylliga inslag. Huliganen lade således prompt beslag på gästerna och när han så småningom knoppade in gjorde han det ovanpå deras fötter för att vara nära, nära. Han är en god människokännare den hunden.
Dagen har således gått i ett ganska makligt tempo. Det har tittats på skidor. Det har stickats på mössan - tredje gången gillt och allt det där. Det har också, mitt när man trodde att man stickade som bäst, hänt att man slumrat in en stund i fåtöljen. Där kan man ju dock inte häcka hela söndagen, så vi åkte ut till Linnebjer, Huliganen, Husse och jag. Mitt när vi gick där hittade vi en lämplig stubbe.

- Posera nu fint på stubben så tar jag ett foto! sa jag till Huliganen som dock inte hörde utan traskade vidare. Jag fångade raskt in honom och placerade honom som en liten kortbent staty på stubben.

- Säg omelett! sa jag och knäppte några bilder. - Titta hit! - Titta dit! Le!
Efter ett tag bestämde dock Huliganen att nu var det färdigfotograferat och tog saken i egna tassar. Okej då, vi traskade vidare i snömodd och lera, och sen åkte vi hem och slumrade en stund till i fåtöljen.

lördag 24 januari 2015

Januariskymning

 Det verkar som att hela Sverige haft snö på sistone utom vi. Men idag har det snöat, lite lagom sådär. Man kan inte neka till att det lyser upp, och när Huliganen och jag gick på promenad i snöandet såg han ut som en pudersockrad fastlagsbulle - vilket påminner mig om att jag ännu inte ätit någon sådan i år! Inte blir det någon idag heller, däremot har jag bakat chokladkolakakor och det kan man också peta i sig utan större besvär, faktiskt.
Idag har maken gjort en heroisk insats och röjt ut en massa skit ur källaren som fått åka till återvinningsstationen. Märkligt hur bra det känns att veta att källaren inte är belamrad med bra-att-ha-grejor - saker som man faktiskt ändå aldrig kommer att använda igen, och hur bra är de då att ha? Obs, detta är en retorisk fråga, svaret är ju såklart "inte ett endaste dugg bra!". Jag menar; gamla trådkorgar från förra diskmaskinen? Hur tänkte vi där? Okej, maken är en avgjord ekorre som är mycket för tänk-om-vi-någon-gång-behöver-en-trådkorg, men jag? Jag brukar ju vara den där som slänger allt, löst som fast. Måste haft ett tillfälligt hjärnsläpp,.
Men nu är det tömt, städat och rensat. Bakom tvättmaskinen dök det också upp ett ansenligt antal strumpor som jag avskrivit för länge sedan. Maken var något försmädlig när han belåtet pekade på högen med återfunna strumpor, men jag fick min hämnd när det visade sig att han försökt peta fram dem med dammsugarmunstycket. Utan att stänga av dammsugaren först. Nåja, som arkeolog är han väl van vid att gräva i både det ena och det andra och nu fick han då göra en utforskning av dammsugarens inre.

Inne är det också skymning. Bordet är dukat och maten är på gång. Vi ska för första gången få besök av en av makens kollegor. Som också heter Hampus. Hoppas jag inte skrämmer slag på honom när jag ryter "tyst Hampus!" till Huliganen. Fast på gamla dar så börjar Huliganen bli så lugn och medgörlig så jag behöver kanske inte ryta? Det blir nog bra det där.

fredag 23 januari 2015

Fredagsmys

Nej jag menar inte tacos och popcorn och sånt. Inte för att jag inte tycker om tacos, men för att det finns annat som är ännu bättre som man vill ha en fredag när ingen av de närvarande är yngre än 58.

Jag är ganska nöjd med litet - jag är så nöjd att det är fredag. Det räcker långt. Att huset är saligen råttfritt (fast jag ska erkänn att jag undermedvetet fortfarande lyssnar efter tass-tass-tass). Ikväll blir det någon slags kycklingwok och jag skulle inte bli förvånad, inte det minsta, om maken dyker upp med en flaska vin från vinkällaren.
När jag kom hem låg det brev i brevlådan. Ett sådant där riktigt ett, ni vet. Med kuvert och frimärken och hela konkarongen. Till mig! Okej, det var egenligen till Huliganen (alias Hampus) och mig, men det är jag som kan öppna brevlådan, alltså fick jag slita upp kuvertet, alltmedan hunden upphetsat gastade va e' de, va e' de, det är till mig!!  I brevet låg ett blommigt kort och en prickig hundbajspåsehållare - tack Maja! Den kommer att komma till användning! Det där är en väldans bra liten manick, och jag har en som syrran sytt - men ihärdig användning sliter (och med tanke på hur Huliganen bajsar så ska det dras fram påsar ideligen, ideligen), så nu är det dags för en ny.

Visst är det härligt med överraskningar! I alla fall prickiga. Med hundanknytning och så. En oväntad restskatt i överraskning smäller inte lika högt, det gör den inte.

Sen är det ju också så att det börjar märkas att det blir ljusare. Obs! Det är inte ljust när man kör hem, det är det inte. Men det är i alla fall inte becksvart och bara det är en liten tröst.

Rätt vad det är så ser det ut så här igen. Om man har tur. Och har tålamod någon månad eller så.
 Nu ska jag snart fixa lite mat. Sticka min mössa i det handspunna alpackagarnet. För tredje gången. Först blev den för stor. Sen blev den för liten/kort/något och bara gled upp. Då stickade jag på en resårkant längst ner. Då blev den för trång och för lång - jag måtte ha en mycket märklig huvudform. Sen rev jag upp alltihop. Igen. Och nu håller vi tummarna för att det är tredje gången gillt som gäller. Tur för garnet att det är så mjukt och skönt att sticka med, för annars hade jag hoppat jämfota på det, slitit det i små tussar alltmedan jag utstötte förbannelser över de alpackor som producerat ett så felstickande garn. Nu gör jag inte det. För jag är en mogen, måttfull och behärskad person. Ibland i alla fall.
Ja vad sjutton - jag tycker det behövs en försommarbild till. Komplett med Huligan och allt.

söndag 18 januari 2015

Glädje


Innan jag kommer längre så måste jag infoga en sån där varning "Känsliga läsare varnas". Det kommer att bli en obehaglig bild, men långt mycket längre ner, och jag kommer att varna lite i förväg. Men nu struntar vi i det så länge och börjar med ett av helgens glädjeämnen.

Jo, för det har varit en bra helg! En helg där familjen samlats och återigen firat en himla massa år. Vi är väldigt bra på det där i vår familj att fira saker, även om en del tycker att själva födelsedagsfirande inte är så nödvändigt i sig. Däremot tycker alla att samlas att och äta god mat och dricka gott vin, det finns det alltid en anledning till!



Vi samlades på Les Halles här i Lund. Vill man äta gott så bör man gå dit! Restaurangen ligger i Saluhallen och ibland kombinerar vi lördagsinköpen där med lunch på Les Halles, ibland går vi dit en kväll. Och den här kvällen samlades en massa olika åldrar och åt svampsoppa, grillad oxfilét, eller torskrygg för dem som så önskade, samt avslutade med en chokladdessert. Det var fina klänningar! Det var champagne! Det var fantastiska presenter! Det var små leksaksbilar! Det var prat och skratt och gemenskap och väldigt, väldigt trevligt.

Vissa, de som var i 2-årsåldern typ, och som provat varenda barstol i hela restaurangen, varit ute och vinkat till bussarna och som ätit upp såväl all sin egen torsk som sin egen och halva sin mammas efterrätt tog sedan tåget hem, medan vi andra åkte hem till oss och åt chokladbomb och drack kaffe och te och fortsatte att prata, ända tills vi ramlade i säng vid två-tiden. Ja jag vet! Det är helt absurt att kvällströtta jag orkade hålla mig vaken så länge, men är det firande så är det och då får man mer energi!

Det som gav extra energi var nog också att denna dagen, äntligen, blev vi av med vår inneboende. Man hör ju så mycket om besittningsrätt och hur svårt det är att vräka folk men aldrig kunde jag väl tro att vi skulle drabbas? Jag menar, vi hade ju inte ens hyrt ut till att börja med?

Men det var så här att på nyårsafton när jag satt i köket och läste recept, så hörde jag hur det tassade bakom ett skåp, Det där tassande hade vi hört lite tidigare och även ett gnagande ljud och vi tänkte att det var ju väldigt vad mössen väsnas. Men så fick jag syn på att de helt plötsligt dök upp ett råtthuvud bakom städskåpet!! Råttan fick syn på mig och stirrade. Jag stirrade tillbaka. Hunden? Han låg och sov under köksbordet och märkte ingenting. Efter ett tag vek råttan ner sig och försvann snabbt. Och vi satte ut fällor. Betade med dumlekolor för det har man ju hört att råttor ska gilla. Vår råtta fnös åt dumlekolorna. Sen insåg vi att det vår råtta ville ha var Huliganens hundmat, så den försåg sig ur skålen som för det mesta står framme med hundkulor i. Då betade vi fällorna med hundmat. Ha! sa råttan och vägrade gå på den lätte. Vi hade dit Anticimex som betade fällorna med någon goja som alla råttor älskar. Ha! sa råttan igen och trippade runt fällorna.

Det var som ett sånt där ställningskrig, vad vi än gjorde och vad vi än försökte med, så flyttade råttan sina positioner. Anticimex kom igen och sa att "det var väl själve f-n också!". Typ. Råttan gnagde sönder sladden till micron, men slutade precis innan den kortslöts och den hade fått en stöt. Den försökte gnaga sig in i ett skafferiskåp, men där motade maken den med stålull.

Det finns ju gift - men nu har vi en hund i huset. Plus att Anticimexgubben uppmuntrande sa att om man förgiftar råttan dör den någonstans inne i ett hål och stinker förfärligt sedan i flera veckor. Då beslöt vi oss att avvakta med detta. Råttstank vill man nog inte bo i.

Vårt sovrum ligger bara en 5-6 meter från köket - gissa hur gott man sover då? Jag har barrikaderat oss bakom en stängd sovrumsdörr och sovit med öronproppar, för annars låg jag bara och lyssnade efter"tass, tass..." eller möjligen "gnag, gnag...". Det tär på krafterna kan jag meddela.

Hur mycket jag än älskar Huliganen så får jag ändå erkänna att i en akut Rått-Katastrof så är han till ingen hjälp. Han sov som en stock om nätterna.

Vi insåg också att när hunden den sover, ja då dansar råttan på bordet spisen. Men så till slut kom vi på vad råttan vill ha. Vad råttan inte kunde motstå. Vi förstod det när maken monterade bort en sockel och hittade råttskafferiet; där fanns påsar med vildris (oöppnade). Avgnagda förklädesband. (Även en råtta vll tydligen ha förkläde när den lagar sin mat). Och sockerbitar.
-Aha! utropade maken och sen betade vi fällorna med sockerbitar (vi klistrade fast dem med honung). Och igår när vi kom hem från restaurangen och maken kikade in under sockeln så låg den där. Mycket död. A very dead rat. Den hade kastat in handduken. Ställt tofflorna. Tyvärr hade den inte fastnat i fällan utan låg bredvid och även om jag ville att den skulle dö så hade jag helst velat att den skulle göra det omedelbart, men förmodligen dog den snabbt ändå eftersom den inte hunnit dra sig undan.

Nu kommer jag först att lägga in en bild på en ros, okej? Då den som inte vill se en ex-råtta kan titta på rosen och sedan sluta läsa.

Idag känner jag hur jag på första gången sedan nyårsafton verkligen kunnat slappna av. För det ÄR inte roligt att ha en råtta i huset, man är ständigt orolig för vad den ska hitta på och gnaga sönder. Och även om det inte är för att man är en ovanligt skitig figur som den kommit sig in, så känns det solkigt.

Men nu är den väck. Må den vila i frid och må den få så många sockerbitar den vill i råtthimlen.

onsdag 14 januari 2015

Onsdag i Köpenhamn


Maken är inte mycket för att fira födelsedagar, jämna såväl som mindre jämna - men en dag i Köpenhamn kändes ändå som en himla bra idé, trots allt hade vi ju slitit som galärslavar i flera dagar nu efter jul- och nyårsledigheterna! Vi hade tur att få hundvakt idag och placerade oss alltså på tåget till Köpenhamn.

Man vill ju vara lite fin när man är på galej med maken, så jag iklädde mig skinnhandskar (i stället för dubble yllevantar), kort jacka och stövletter. Detta visade sig vara en grov felbedömning. Vi landade i ett Köpenhamn där snöslasket träffade oss horisontellt, ungefär så där som man sett att det ser ut i amerikansk fotboll. Man borde varit iklädd dubbla yllevantar över hela kroppen.
Nåja, sånt avhjälps ju lätt när man är i den danska huvudstaden. Vi ilade inom Det Gamle Apotek, en liten krog som varit igång några år. Sedan 1720 närmare bestämt. Där inmundigade vi i lugn och ro en massa dansk mat, såsom sill, spättafilé med remouladesås och flaeskesteg med rödkål. Inte modernt. Inte fashionabelt - men gott! Och precis vad som behövs när man är blöt rakt igenom.

När vi var mätta, belåtna (och makens byxor hade torkat upp) kunde vi ägna oss åt det kulturella! Man kan ju inte bara käka remouladsås hela tiden, själen måste få sitt också! Alltså kilade vi inom den Hirschsprungska samlingen och tittade på målningar från den danska guldåldern. Vid detta laget hade det slutat snöslaska, och det var vi väldigt tacksamma för. Vi tittade en himla massa konst, bland annat var det en jeppe som målade kor på kors och på tvärs. Nåja, jag gillar kor, så det gjorde alls ingenting!
Sen var det dags för lite mer konst! Herregud, är man kulturell så är man och vi galopperade bort till Statens Museum för Konst. Notera att solen kommit fram!

- Rikta in mig mot den moderna konsten! sa jag, men hur det nu var, så hamnade vi i caféet? Nåja, jag är flexibel och kan lätt tänka om, så utan att darra på manschetten åt jag morotskaka och drack cappucino i stället, och tänk, det gick precis lika bra.
Sen tittade vi på 1900-talskonst och det var väl lite si och så med det, tycker jag. En hel del lämnade mig väldigt kall. Lika kylslagen som efter att ha kämpat med horisontellt snöslask. Men Asger Jorn gillade jag! Fast idioten som rituellt slaktade en häst och sen ställde ut hästöronen och gommen inlagda i formalin borde ha spärrats in på vatten och bröd. Eller bara vatten, vid närmare eftertanke.

Statens Museum för Konst är stort - för att inte säga jättestort. Skitstort kan man säga, och det hade man kanske gjort om man inte varit så himla kulturell av sig. Man orkar inte med hela på en gång, så vi lär komma tillbaka. Vi traskade ner till Nörreport station och tog tåget hem. Och det var väl då ungefär jag kände att det hade nog varit bättre med lite mer gåvänliga skor på fötterna.

Men en väldigt trevlig onsdag, det var det!


måndag 12 januari 2015

Hipp hurra!

En i familjen fyller år i dag. Han gör det med en våldsam regelbundenhet varje år den 12 januari. Men i år fyller han inte bara år, han fyller väldigt många jämna år!

Jajamensan, det är maken som fyller år. Favoritmaken. Nu kan väl Petimetern invända och säga att "du har väl bara en? Vadå 'favorit', jämfört med vad?". Jodå, visst, men även om jag haft ett helt harem fullt av makar så är jag övertygad om att detta vore favoritmaken.

I maj har vi varit gifta i 35 år - och det kan jag säga att jag ser fram emot de nästa 35 åren med tillförsikt. Så mycket roligt vi haft hittills tillsammans, det bådar gott inför framtiden.

Så grattis på dig du käre make, nu när du fyller så må.... jämna år!

söndag 11 januari 2015

Årets första - och även sista




En trött söndag. Men med definitiva solglimtar! Gästrumskvilten, min granny square-kvilt är härmed officiellt färdig och på plats i gästrummet, väntandes på gäster som behöver "snuggle" under det. Känns skönt att kunna bocka av det på listan. Det var kul att göra, möjligen skulle blocken ha planerats lite bättre, men jag är absolut nöjd. För första gången har jag dessutom gjort en mönstrad baksida, och inte bara en helt enfärgad. Okej, inte alltför avancerat, men jag blir ännu lite nöjdare, det blir jag. Jag tror jag började någon gång i oktober, och de sista stygnen syddes under finalen på Tour de Ski, så man kan väl nästan kalla den en atletisk kvilt?

Sen är ju mina första strumpor med istickad häl klar. Det här sättet att sticka hälar gillade jag - och de sitter bra på mig. Dock ska jag försöko komma ihåg att när jag stickar in en tråd för hälmaskorna så ska den vara i rejält avvikande färg och gärna i ett något tjockare garn. Det lär dock dröja ett tag till det blir fler strumpor, jag håller mycket hårdare i stickorna när jag stickar med 2,5:or och då får jag ännu mer ont i min arm.

Cameo-schalen i supersoft från Magasin Duett är också klar och ligger på blockning - alltså hur ordentlig är inte jag då?! Här radas de färdiga projekten upp som på ett pärlband. Tyvärr lär det väl inte fortsätta i samma produktiva stil. Denna schalen började jag sticka på när vi åkte till Amsterdam i november. Jag har varit mycket tveksam till garnet; det luktar, det är strävt och det är inte skönt att sticka med. Jag har dock härdat ut, för alla säger att när det är tvättat, tumlat och blockat så ska det bli värt mödan. Så det har jag att se fram emot! Färgerna är mycket okarakteristiskt dämpade för mig, men jag ska ha den på jobbet, där det är lite svalt emellanåt och då ville jag ha något neutralt.

Men det sista då? Vad kan det vara? Jo, 2014 års sista projekt blev ett litet förkläde till Ellen i 5-årspresent. Det första jag sydde 2014 var också ett förkläde till fröken Ellen, men detta började bli lite litet nu och att sy förkläde är ett snabbt och roligt projekt så det gjorde jag så gärna.
Och dagen, den har blivit ytterligare någon minut längre!