fredag 12 februari 2016

Det där med ben


Alltså, man inser inte hur tacksam man ska vara över sina ben innan man försökt sig på att ta sig fram genom livet genom att liksom gå bara på ett ben, och det i en takt som får en lus på en tjärad sticka att te sig som en sprinter i storform.


Men så vaknar man en fredagsmorgon och känner att ja, jo, visst haltar man och visst är det ömt; men det har vänt! Heureka! utropar man då och väcker skoningslöst maken och säger att snart, snart kan han inte kalla en för Ankan längre. Maken riskerade nämligen livet igår genom att när jag stånkade över hur ful man känner sig när man rullar fram genom tillvaron som en båt i storm lite försiktigt säga att han tyckte att jag storligen påminde mer om en anka; lite rund om ändan och synnerligen vaggande. Man såg att han var beredd att kasta sig åt sidan med ett pantersprång när han sa det, trygg i förvissningen om att jag inte hade kunnat kasta mig efter. Fast jag tyckte det var roligt, och förresten är väl ankor ganska gemytliga figurer ändå? I alla fall om de inte är koleriska och heter Kalle.


Nåväl, Ankan är förhoppningsvis snart ett minne blott och det var därför med ett leende på läpparna som jag ilade hem till lunchen, med skinkmacka och solsken i blick. Väl hemma möttes jag av Huliganen och sedan hade vi lite dragkamp innan vi drog oss ut mot köket. Och där föll ovannämnda blick på Huliganen. Han var avgjort halt. Vänster framben sprätte liksom lite som det ville och dessemellan höll han ömkligt upp det.


Jamen vad är det här?! Är det så att vi ska ha ett konstant tillstånd av ont-i-benet i Huliganhemmet utropade jag och slet mitt hår.


När jag slitit färdigt klappade jag deltagande om Huliganen. Kände igenom benet, kände igenom tassen som så ömkligt hölls upp... och vad hittade vi väl där om inte en hundmatskula som den glupske fyrbeningen liksom försökt inmundiga genom att stampa på den? Kära hundar som läser här; tag lärdom. Det går inte, inte säger jag, att få i sig maten genom tassarna. Använd gammal beprövad teknik och glufsa i er maten. Hundmatskulan är nu utpetad och uppäten och Huliganen är o-halt.


Fredagsfriden sänker sig över Huliganhemmet.

tisdag 9 februari 2016

Finn fem fel

eller Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken

eller Nära skjuter ingen hare


Tja vad kan man säga? Man kan le lite filosofiskt och smått förläget säga "hoppsan, där gick det visst lite för fort". Eller också kan man säga "#¤!!%&?=)!!! skit!!!

Så går det när man har kraftigt inflammerade muskelfästen kring knäet och inte riktigt är tillräknelig.

Och på tal om det så är det också något som får feministen inom en att vakna med ett rytande; när jag biter sönder en tand så tycker tandläkaren att jag ska vänta i två veckor. När maken gör samma sak (två gånger dessutom!) så får han en tid inom två timmar samma dag. När jag försöker få en läkartid tillbringar jag 18 + 22 + 52 minuter i olika köer innan jag får besked att, nä du är inte välkommen, försök imorgon igen. När maken mår skruttigt rullas röda mattan ut och personalen flockas för att ta emot honom (vilket han i och för sig är värd).

Alltså, vad är det här? Och nu med mansöverskott och allt så ska man väl vara rädd om kvinnorna kan man tycka. Är detta en dold agenda? Finns det för många tanter med attityd och bristande förmåga att läsa ett helt stickmönster innan hon kastar sig över vante 2?

Fnys.


edit: jag fick faktiskt tid dagen efter och fick träffa en väldigt trevlig läkare som hade en onödigt stor pricksäkerhet när hon hittade alla inflammerande muskelfästen.

söndag 7 februari 2016

Inte bara kanelbullar och glass

 

Jag köpte ju faktiskt inte bara kanelbullar och glass igår (och så här i efterhand kan jag meddela att maken lyckades peta i sig lite glass, så allt hamnade inte i mitt gap), nej jag ramlade ju på ett blomsterstånd på torget också när jag passerade. Och eftersom förra veckans tulpaner var ett visset minne blott så fick jag ju fylla på bland klorofyll och blader. Och vem kan motstå ett jättefång nejlikor för fjuttiga 42 kronor?

Visst är det så att det finns liksom en rangordning bland blommor? Högt upp kommer orkidéer, rosor och gladiolus m.fl., och längst ner kommer väl, tja maskrosor och sånt? Jag har en känsla av att nejlikor inte heller ligger högt upp på rankingen, men det tycker jag faktiskt är ganska orättvist. Visst är de både fluffiga och söta, och dessutom står de länge? Vad mer kan man begära? Det kan väl vara så att det står en air av gamla pilsnerfilmer och stadshotell med en nejlika i varje fjuttig vas på restaurangborden över dem, men det tycker jag man kan bortse från.

Jag stod där och funderade på färg, men så sa den lilla flicka som hjälpte sin pappa i ståndet att "de där är de vackraste tycker jag" och pekade på rosaröda nejlikor. Och vem kunde då motstå dem? Så rosaröda fick det bli, och nu har jag placerat ut dem lite här och var. I köket till exempel. Och ja, jag erkänner att jag tände ljuset enbart för att det skulle se lite finare ut i bloggen. Detta är alltså ett exempel på tillrättalagd verklighet.

Men nu vill man ju ändå vara ärlig och visa verkligheten som den ser ut; så alltså slänger jag in en helt oretuscherad bild av hur söndagen sett ut i Huliganhemmet. Voila! En styck febrig och hostig make utplacerad i soffan. Den observante kan då se att han även fått en liten nejlikebukett att vila sin febriga blick på. Även om jag i och för sig tror att han mest tittat på skidor på tv:n, men om han velat ha blomfägring så fanns den inom räckhåll.

Sen tänker jag ändå att det kanske har varit en avgjort brist på västgötaspetsar i bloggen på sistone? Och förvisso har jag fel objektiv och det ena med det andra, men tänker lättsinnigt vidare att äsch, jag sticker bara ner kameran och trycker av lite, något blir det väl alltid?

Och jo, det blev det ju. Så varsågod, spridda västgötaspetsbitar.

lördag 6 februari 2016

Jag är en omtänksam fru

Kanske inte så blygsam men omtänksam, det är jag.

Det har varit en ganska pissig vecka med förlov sagt. Mycket jobb, mycket av allt och ett knä som bara totalvägrade att bete sig som väluppfostrade knän ska. Jag tycker inte jag begär mycket, jag begär inte att mina knän ska vara vackra och sitta mitt på långa tjusiga ben, och det gör de ju inte heller. Men jag tycker det är bra när det går att böja på dem och när man kan gå utan att halta som en skadskjuten anka.

Inte fanns det direkt tid att blogga heller, vilket nog var tur. Vem vill läsa inlägg som heter Huliganmattens sorger och vedermödor eller Blandat gnäll eller Ack och ve? Inte jag i alla fall. Men så började tillvaron spotta upp sig; jag knallade t'exempel in på apoteket och utropade "hit me' era starkaste droger" och sen blev det fredag och maken och jag började göra små planer för helgen. Inget vilt, inget upphetsande men ändå lite sådär. Livet tedde sig med ens så mycket bättre.

Idag vaknade vi dock upp med och insåg att maken drabbats av något influensaliknande. Det var ihåliga hostningar, pulserande huvudvärk och höga temperaturer. - Men käre vän! utropade jag och utsatte honom omedelbart för mina mest ihärdiga omsorger innan han hann värja sig.

Sedan rände jag iväg ner till stan och tog en sväng inom apoteket igen (man börjar bli stamkund känner jag). - Maken är sjuk! meddelade jag personalen. - Det är synd om honom! fortsatte jag sedan. Personalen nickade deltagande och sålde halsmedusin till mig, medan de försäkrade mig om att detta var det bästa apoteket hade att erbjuda. Klart maken ska ha det bästa!

Sedan var jag på väg att ila hem igen när jag passerade Brunius café....hm.... stans bästa och fluffigaste kanelbullar! Jag lade pannan i djupa veck och överlade med mig själv. Det är nog så bra med ipren och halsmedikamenter, men nog borde det bli ännu bättre med en kanelbulle till? funderade jag. Sedan slog jag till på två kanelbullar.

Till eftermiddagsfikat serverade jag sedan generöst såväl kaffe som bulle. Men maken var inte riktigt på hugget kan man säga. Han åt en liten, liten bit bulle och sa sedan att han inte orkade mer. Jag ville ju inte att han på något sätt skulle se bullen ligga där och blänga på honom så att han fick dåligt samvete, nu när jag ränt stan runt för att uppbringa bullar menar jag. Så ja, jag fick väl göra min plikt som en god hustru och äta upp hans bulle också.

Jag köpte inte bara bullar, jag köpte även glass när jag var i stan. Onda halsar ska ha glass, det är min fasta övertygelse. Och skulle det nu vara så illa att maken inte orkar någon glass heller, ja då kommer ju min omtänksamma sida fram igen såklart. A wife's gotta do, what a wife's gotta do, alltså. Här ställer vi upp!

fredag 29 januari 2016

Nej det blir inget pris


Ibland är det läge för flerfärgsstickning och pillerier, ibland är det det inte. Helgen ska till viss del tillbringas i bilen eftersom vi ska köra till Halmstad och hjälpa till att flytta svärmor till ett nytt boende, lite lagom inför hennes 100-årsdag (!). Biltid = sticktid, i alla fall om man inte kör.

Sticka i ilen, det är då man inte ska sitta med spets- eller flerfärgsstickning tänker jag. Men något måste man ju ha i händerna så valet föll på strumpstickning i Onions nettle sock yarn. Och vem, vem frågar jag, kan man tänka sig att dessa strumpor ska vara till? Här får man lägga pannan i djupa veck. Inga klara färger. Inga frivola mönster. Grått. Enfärgat. Tänka, tänka....

Den som gissar på maken är nog inte så fel ute.

tisdag 26 januari 2016

Titt-ut!

Jaha, det är väl nu man har ett val? Antingen är man väldigt blygsam av sig och försöker inte alls dra till sig någon uppmärksamhet för att man stickat klart sitt första par vantar ut Jorid Linviks Store Votteboka. Med ugglor och allt. Man kan ju blogga om så mycket annat; om dis och regn och att påven ska komma till Lund till hösten. Men nu är det ju faktiskt ugglor vi pratar om. Som är klara! Med alla tummar på plats och varenda tråd fäst intill fjärde släktled eller hur det nu var.

Är detta rätt tillfälle för blygsamhet, jag bara frågar? Faktum är att detta är en helt retorisk fråga - har jag stickat färdigt vantar med såväl små som stora ugglor så tänker i alla fall inte jag sätta mitt ljus under någon skäppa, tack-så-mycket. Nix. Så därför säger jag väl titt-ut!
 
Huliganbloggen proudly presents: Ugglevantarna! Och ugglevantarnas tummar!

Detta, det är ju helt beroendeframkallande! Man vill bara sticka ett varv till...och sen ett varv till.... för att se mönstret ta form. Ärligt talat tror jag det är mer beroendeframkallande än LSD, inte för att jag provat på denna drog. Nej droger i garnform är nog mer min melodi.

Och på tal om det. Garnet!! Oh, the yarn! Man får vara lite brittisk här, för det vantarna är stickade i Shetlandsull från Jamieson & Smith, i 2 ply jumper weight om vi nu ska vara petiga med detaljerna. Och detta, det är liksom ett rejält ullgarn. Säkert inget man vill ha allför nära tunt skin, men det är fullt av brittisk artighet och hjälpsamhet. Man tappar en maska? Inga problem, den klamrar sig fast i sin granne tills man ryckt ut och plockat upp den. Man stickar fel ett par varv och orkar inte sticka baklänges utan blundar och rycker ut stickorna och drar upp - och sen är det bara att peta i stickorna på lämplig plats igen. Jamen hur bra är inte detta? Tänk på alla psykbryt man  haft på mjukt, fint garn som tar första bästa chans att bara löpa 14 rader ner så fort man så mycket som gör en antydan till att tappa en maska. Jag tror att såväl maken som Huliganen uppskattar Jamieson för att inte tala om Smith. Jag tror att de ser dem som ett lugnt familjelivs riddare, som besparar såväl make som hund långa svavelosande haranger när maskorna far likt poppande popcorn.

Nu? Tja jag är väl redan på gång med ett nytt par vantar. Inte ugglor denna gång. Nu har jag inte tid att blogga längre. Här måste stickas några varv.

söndag 24 januari 2016

En helg med extraallt

Söndag kväll och det är dags att summera helgen - en mycket bra sådan får jag säga, som har bjudit lite av det mesta; Dramatik! Spänning! Gambling! Kärlek! Choklad! Tårta! Stöld! Ett Halleluja Moment! Inte mycket mer man kan önska sig, känner jag.

Jag gick ut hårt med att redan i arla gryningen (nåja) traska bort till Patisseriet och hämta tårtan, den som skulle få alla födelsedagsgrisarna att känna sig vederbörligen firad. Och där var jag lite listig och klämde i med choklad också, så kunde man stryka två punkter på listan.
Utan att snava med den ömtåliga lasten traskade jag sedan hem igen och förberedde för att sonen och flickvännen skulle komma och innan vi visste ordet av stod de i hallen. - Välkomna! sa jag, inte för att det hördes för Huliganen rantade runt och gastade "de är här! de är här!!" fjorton gånger i sträck. Ifall nu någon skulle ha missat det alltså.

Sen knallade vi ut på stan för att äta lunch och valet föll på Les Halles - franskt, gemytligt och ett glas vin, kan det bli bättre? Och nu får jag göra en avvikelse här, när sonen fyllde fem eller sex eller sådär, fick vi översvämning i källaren och brandkåren kom dit och länspumpade och alla de små grabbarna på kalaset tyckte att detta, det var minsann ett kalas av första rang när det rantade in brandsoldater mitt bland tårtan och godispåsarna. Och varför ändra ett vinnande koncept? Så såhär ca 25 år senare så kom det väl ett gäng brandsoldater igen, jo för uppenbarligen gick brandlarmet och alla fick gå ut. Ja utom brandmännen då, som väl fick gå in gissar jag. Nu vill jag ha sagt att det var faktiskt inte mitt fel, det var inte så att jag tänkte att nu sätter vi lite extrakrydda på tillställningen och tryckte på något larm! Numera tycker jag väl ändå att receptet för ett lyckat kalas är god mat, mycket prat och kanske lite vin. Brandmän är mer som en liten exotisk touch. Som tur var hade vi i alla fall hunnit äta upp och när maken tröttnade på att stå ute och vänta och knallade in och betalade så passade han på att svepa det sista av sitt vin så det slutade ju lyckligt.

Sen kom dottern och svärsonen och Huliganen for runt ännu lite till och tjoade så att denna lyckliga tilldragelse inte skulle gå obemärkt förbi. Det gjorde den inte.

Nu bestämde vi oss för att inviga flickvännen i det kortspel som vi spelat i familjen sedan urminnes tider, nämligen sexjoker (det påminner om gin rummy och är, trots namnet, är inget snuskigt alls vill jag framhäva). Flickvännen hade aldrig spelat detta spel och därför var vi alla väldigt hjälpsamma och förklarade alla regler samtidigt och på vårt eget sätt (och inom parantes sagt så visade det sig att vi spelar enligt lite olika regler uppenbarligen, som det kan gå). Flickvännen såg lätt förbluffad ut men kastade sig med gott mod ut i spelet och vi var alla mycket hjälpsamma med att hojta nya regler och förklaringar med jämna mellanrum vare sig det behövdes eller ej.

Sedan åt vi. Mat och mat och chokladtårta.


Efter det var man ganska mätt skulle jag vilja påstå. Det fanns liksom mest bara ork till en liten hundpromenad och därefter vacklade vi i säng och sov den oskyldiges sömn. Eller, tja, vi sov i alla fall. För oskyldig....nja det vet jag inte riktigt. Det har nämligen inträffat en stöld! Och ja, jag var inblandad. Och maken, jag är minsann inte den enda brottslingen i den här familjen. Det är nämligen som så att sonen som en av sina presenter fick godis i form av lösgommar. Dessa la han givmilt upp i en skål så att alla fick smaka. Men efter all chokladtårta så orkade man inte så mycket mer, så skålen stod kvar och när de åkte tillbaka till Göteborg idag blev lösgommarna kvar. En ärlig och snäll mamma hade väl då lagt dem i en plastpåse för att överlämna vid nästa träff. Men käre son, låt mig säga så här: hoppas inte på att få tillbaka dem. De är borta. Puts väck. Gone with the wind.

Maken och jag är mycket nöjda med våra ätteläggar; de är smarta, snälla och begåvade. I all synnerhet är de begåvade med att hitta fantastiska partners, vi har ju världens trevligaste svärson. Och tänk, nu har sonen kommit hem med en flicka som gillar garn, hundar och handväskor, alltså kan det bli bättre? En sån som prompt sätter sig och kliar Huliganen bakom örat. Som tittar på alla mina stickprojekt utan att gäspa förstulet. Det bådar gott inför framtiden det här.
Nu sitter jag och lyssnar på First Aid Kit på Spotify och börjar fundera på om det drar ihop sig mot lite kvällsmat? Det finns rester kvar från igår, så det kommer att bli en avspänd historia.

Och - plats för triumferande trumvirvel - Ugglevantarna är klara! Minsta lilla tråd är fäst och de har tvättats och ligger nu på tork. Med uggletummar och allt - är inte det ett Halleluja Moment så vet då inte jag vad som ska till. Jag har redan lagt upp till ett par nya vantar ur boken, jag tror jag håller på att bli lite vant- och flerfärgsstickningsbesatt.