onsdag 14 augusti 2019

Hej hå, hej hå, till gruvan nu vi gå...

Fast det kanske inte direkt var till gruvan, och vi tog ju faktiskt Öresundståget - men tillbaka till grottekvarnen var det. Om än i ganska angenäm tappning. Maken skulle in till Köpenhamn och titta på ett dokument, och jag var inte nödbedd. Muta mig med lite dansk frokost, en eller annan öl, lite kaffe och kaka på uteservering och jag är på!
Maken, han hejade på och traskade iväg genom Bibliotekshaven, jo för det var nämligen dit vi skulle, till Den Sorte Diamant. Eller Kungliga Biblioteket som man ju också kan säga om man nu vill det.



Det är liksom stort, så man får backa så man får med en större del av byggnaden. Men inte för mycket för då hamnar man i plurret.

När man kommer in är det mycket glas, mycket modernt och så är det såna där hängbroar i luften. Maken blängde dystert på dem. Han gillar vare sig höjder eller hängbroar, men om det nu är något frestande som hägrar på andra sidan, ja då håller man andan och pinnar över så snabbt man kan.

Vi skulle till specialläsessalen, för det var dit maken beställt att få titta på en bunke gamla papper, och när jag skriver "gamla" så menar jag inte sådär lite småmodernt som 1700-1800-tal. Sånt modernt krafs, hade maken bara fnyst. Nänä, äldre upp ska det vara, närmare bestämt 1500-tal.

Men först skulle man komma in och det visade sig vara lättare sagt än gjort. Maken var registrerad, men ändå möttes vi av två bestämda damer vid dörren som ampert undrade vad vi hade där att göra. Man såg att de tänkter "turister!"  för sig själv, och att de inombords himlade lite med ögonen. När de fick klart för sig att vi nog ändå skulle få komma in blev det ändå ytterligare en kontroll och de ville se någon form av id-handling. Maken blev så paff att han lämnade över sitt kreditkort, men så roligt skulle vi inte ha det.

Så okej, maken fick titta på sina gamla papper, det medgav de. Men den där suspekta figuren vid hans sida? Såg inte hon  ut som en sån som spottar på gamla papper för att sedan snyta sig i dem? Kunde man verkligen betro henne med att få sitta snällt bredvid och ta foton? Hm. Först tänkte de visst låta nåd gå före rätt, men sen så slog samvetet dem. Inte kan man låta tanter fara runt hur som helst inne i den Sorte Diamant, inte! Så det blev nödtvunget att registrera även mig, och för säkerhets skull maken en gång till. Med foton och allt och när jag skulle uppge sysselsättning angav jag "pensionär" vilket nog var första gången. Det godtogs tydligen och efter att ha fotograferats och registrerats och noterats är jag numera innehavare av  inte bara ett styck läsesalskort, utan även ettkstyck läsesals id-kort. Vad det är för skillnad är jag inte riktigt klar över, men jag känner mig godkänd på alla håll och kanter.

Vad det var vi skulle titta på? Jomen, detta fräsiga papper, nämligen Vedels kartskiss över Lund från ca 1586. "Skiss" är nog rätta benämningen, men nog är det så att svindlar lite när man pillar på denna karta i original. Vi tittade lite på Malmö också, men jag får nog säga att Lunds kartskiss talar mer till mitt hjärta. Tja sen var det en himla massa noteringar och listor och fan och hans moster och särskilt läsvänligt är det kanske inte - men fascinerande.



Av allt detta forskande blir man såklart jättehungrig! Det är dock lätt avhjälpt när man är i Köpenhamn, innan man vet ordet av sitter man där vid en Holberg-platte och mår ganska bra får jag säga. Sen strosar man runt ett tag och tittar på dyra handväskor, rycker i sitt förnuft och handlar ingen men behöver ta igen sig med en kopp kaffe och lite kaka. Jag åt mest kaka, för det var ju ändå så att handväsktraumat var ju mer mitt, så att säga. Men maken fick ett litet hörn ändå, snål vill man ju inte vara.

Och nu är vi hemma igen, och det är Loppan också som haft det jättebra hos syrran så länge. Huruvida Zoya njutit av sällskapet förtäljer inte historien.

Ska det vara så här att jobba, så är jag redo att ställa upp igen! Till och med oavlönat. Ja om  man då inte räknar inte frokosten, ölen, kaffet och kakan...

tisdag 13 augusti 2019

När man behöver lugna sig lite

Jag har precis kommit upp från pysselrummet där maken och Loppan och jag haft en liten sejour, något som skulle vara mysigt och trevligt och tja, lite så där zen och fridfullheten skulle stå som spön i backen. Det började bra. Jag broderade kedjestygn och flossastygn i glada färger, Loppan snarkade i sin bädd och maken läste gamla Rekordmagasinet. Ända tills jag skulle ge mig på braid stitch, något nytt och oprövat. Och säga vad man vill om Hemslöjden, den beskrivning på braid stitch som medföljde, den var liksom inte ett under av klarhet och pedagogisk tydlighet. Så rätt vad det var for broderiet över rummet rakt ner i Loppans korg, medan svordomar västes genom sammanpressade läppar. Loppan vaknade förvånat och vem skulle inte bli det när det ramlar ner broderade får rakt i nyllet? Maken tittade förbluffat upp från Rekordmagasinet och såg hur det liksom pös ur öronen på hustrun. Han undrade försiktigt vad som stod på? Kunde han månne hjälpa till? Men jag kände att näe, nu var det färdigbroderat för stunden, Loppan och jag knallade ut i trädgården och plockade upp fallfrukt och nu ska det lagas mat, medan jag lugnar ner mina franska nerver.




Och hur lugnar man bäst ner dem, hur uppnår man jämvikt och själsro och hittar tillbaka till sin inre zen? Jo genom att tänka tillbaka på förmiddagen som tillbringades hos syrran tillsammans med vovvar och Pyret och klossar att stapla.

Så! Nu är jag lugn och fin igen. Och imorgon är en annan dag, och då kan man uppbåda lite själsstyrka och ge sig på braid stitch igen. Eller också staplar jag klossar. Jaja, jag får se hur det blir.

lördag 10 augusti 2019

Nu har den fått ett hem

Dynan alltså. Maken har shoppat loss igen! Han letade runt på olika auktionssajter och sen mailade han olika förslag till mig och undrade "den här?". Eller "vad tror du om denna?". Och när jag fick en bild på Bordet, det där som var liksom talade till mig  och sa köp mig, du vet att du vill, ja då svarade jag bara med ett ord, nämligen Ja!. Är det rätt, så är det.

Auktionen, som lämpligt nog var i Lund vilket gjorde att vi kunde gå och titta bordet i vitögat innan vi lade ett bud, den gick av stapeln i torsdags. Värderingen var 500 kr och jag bara undrar - är det klokt det? För ett över 100 år gammalt bord med intarsia och små fina och roliga lådor och svängda ben, i utmärkt skick - det vore ju löjligt billigt. Men kanske det inte är inne med sybord, vad vet jag? Maken och jag bestämde vilken nivå vi skulle lägga vårt maxbud på och sen höll vi koll på nätet. Det kom ett bud på 300, och sedan 350.... och sen stod det still.

Jag lämnade maken och auktionen åt sitt öde och gick och åt en bättre middag med min Shetlandskompis, ganska trygg i förvissningen att vårt maxbud lågt långt över vad jag trodde att bordet skulle gå för.

Mitt i lammet (som för övrigt var utmärkt) ringde maken och väste upphetsat att nu jäklar, nu hade någon bjudit över oss, buden hade stått som popcorn i backen - eller om det nu är regn och spön? Jaja, whatever, under ett par minuters tid hade priset gått upp rejält. Nu var det en dryg timme kvar innan auktionen tog slut och skulle vi höja vårt bud? undrade maken, som liksom fått bettet mellan tänderna och drog iväg som en  yster galopphäst. Själv hade jag druckit två glas av en utmärkt chianti och så jag tyckte att det lät som en strålande idé! Gör't! svarade jag peppande och en stund senare när jag kutade hem mellan åskskurarna så kollade jag i mobilen, och då hade vår illsluge motbudare åter gått om oss. - Kanske lika bra? Ska vi stanna här? sa jag till maken när jag kom hem, för nu började ju de där 500 kronorna kännas som en avlägsen hägring. Alldeles väldigt avlägsen, faktiskt.

Men nu hade maken bestämt sig. - Vi ska ha bordet! utropade han med en bestämd blick i ögonen, och dryga minuten innan auktionen tog slut drämde han till med ett bud som fick även den mest förhärdade bordsspekulant att inse att slaget var förlorat.



Och nu, nu står det där. Med små roliga fack, nästan som små lönnlådor, med ett tjusigt E på skivan och det pryder onekligen sin plats tycker jag. Jag tycker dessutom en sak till, att nu, nu är det dags att börja prova på det där att slänga runt med knyppelpinnar.

- Jag är redo, just bring it on! tjoade jag och läste i knyppelböckerna och blev mer och mer villrådig, det där med skrivna instruktionen är inte riktigt något som min hjärnan går igång på. Men det finns en eller annan film på nätet (fast den som letar efter action, göre sig icke besvär - det är väldigt långsamt och pedagogiskt och inte minsta lilla biljakt. Vilket jag personligen tycker är ett stort plus). Så efter att ha tittat och begrundat och hittat mönstret till Udd och Stad i den samling som följde med dynan, så är jag nu igång. I ärlighetens namn är inte mönstret till Udd och Stad direkt intrikat och komplicerat - jag tror att man möjligen till och med klarat sig utan... men nu vill jag ju göra det här ordentligt så mönstret åkte på.

Lite extra roligt är att min mammas gamla knappnålar utan glashuvuden kom till heders igen. Den här knappnålsburken känner jag igen sedan jag var liten - och det var ju tämligen länge sedan.

Mönstret kom på, och lingarn lindades upp på pinnarna och sen var det bara att sätta igång! Jag har ju, som sagt, provat på att knyppla en gång tidigare. För ett halvt sekel sedan... så lite ringrostig känner jag mig nog, och att handskas med 6 par pinnar känns för tillfället som att det räcker och blir över.

Mitt största problem, än så länge, är att jag inte riktigt fått kläm på löpöglorna som ska hålla garnet på plats på knyppelpinnarna, och de liksom snurrar upp sig när jag ska dra åt och sätta nålar och så. Men jag tänker att det är nybörjarfumlighet och rätt vad det är kommer jag på knepet. Och dessutom börjar ju min kurs om knappa två veckor, så då kan jag säkert få lite heta tips från coachen.
Det blir spännande, det här! Är detta början på en lång och varm vänskap? Jag hoppas det.

torsdag 8 augusti 2019

Förberedelser



Dagen inleddes med en ganska lång promenad eftersom SMHI i sin outgrundliga visdom meddelat att det ska regna i stort sett hela torsdagen här i Lund, från kl 11 och framåt. Än så länge har det bara blivit en kort skur, men vem vet? Någon gång kan väl även SMHI ha rätt? Loppan och jag, vi tog i alla fall för säkerhets skull en rejäl morgonpromenad, om vi nu måste skynda oss mellan skyfallen senare idag. Vi gick till Stadsparken, där kommunen nu byggt om den stora fågeldammen och gjort en "nordisk djungel". Den är inte riktigt färdig, men det ser bra ut får jag säga. Loppan och jag beslöt oss att slå oss ner för att avnjuta de nya sittplatserna en stund. Det var vi och några som höll på med  något, typ tai chi eller så? I alla fall något som krävde goda energier, och det fanns det där upplyste de mig vänligt om. Jag tänkte för mig själv att det är väl klart att det finns, när Loppan är där. Hon är både energisk och god så det förslår.

Sen knallade vi hem igen och städade lite, jag vet inte om det blir så goda energier av det, men det blev i alla fall färre dammtussar och det måste ju vara bra.

Senare i eftermiddag ska jag träffa Maria, mitt resesällskap till Shetlandsöarna - och nu börjar det dra ihop sig så smått! Jag läser på om Shetland och har nu lärt mig att den högsta temperatur som uppmätts i Lerwick sedan man började göra mätningar är 22 grader. Så det är ju en himla tur att jag nu är färdig med min Ruta Cardigan i ylle av förträffligaste slag!
Jag är så inihoppsan  nöjd med den här koftan. Mönstret var roligt att sticka, passformen är bra, den sitter inte åt i halsen och för första gången har jag stickat ärmar där man formade ärmkullen med förkortade varv. Och garnet! Mjukt och ulligt och inte kliigt, det har Ölands Ullcentrum gjort bra! Och kolla färgen, nu matchar jag och Loppan varandra.

Shetland - jag är beredd! Nu ska jag bara sticka en mössa också att ta med, så ska jag nog hålla värmen.

söndag 4 augusti 2019

Konsten att angripa en bulle och finns det lejon i djungeln?

Det hade gått flera veckor sedan jag träffat Grynet och Pyret, så blir det ju när man ska tuffa runt på kanaler, eller åka båt hos farmor och farfar i Småland. Som jag har längtat! Men nu, nu var det dags igen, och jag var ju förberedd; bullar hade bakats och köttbullar hade trillats.

Och rätt vad det var så ringde det på dörren, Loppan studsade runt som en golvmopp på uppåttjack och tjoade "det ringer på dörren, det ringer säger jag ju!!" som om jag inte hade hört det själv. In studsade två små energiknippen som på så kort tid som möjligt försökte informera mormor om allt som hänt sedan senast; ny säng för stora flickor, bad och lek och allt möjligt. Nu hade vi flera timmar framför oss, så det gällde att ha en plan!

Har man nu bakat bullar så vore det ju himla fånigt att inte provsmaka dem, så vi inledde med det. Som synes finns det olika sätt att gripa sig verket an, men huvudsaken är ju att man mular in kanelbullarna, om det så är på kors eller tvärs, det spelar ju mindre roll.

Sen gick vi ut i trädgården och gungade och grävde i sandlådan. Grynet ville gunga i småbarnsgungan och när jag tyckte att Pyret är för liten för att gunga på brädgungan, så visste Grynet på råd; - du kan ha Pyret i famnen och gunga själv mormor! sa hon. - Bra idé! svarade jag och greppade Pyret. Dock visade det sig att det var liksom lite trångt att klämma ner sig i gungan. - Du har en stor rumpa mormor, jättestor!, sa Grynet då, kanske mer sannfärdigt och uppriktigt än artigt.

När det som skulle grävas hade grävts och det som skulle gungas (som fick plats) hade gungats så föreslog jag att vi skulle gå till djungeln. - Ja! svarade Grynet som är ett positivt barn. - Skor! sa Pyret som gillar skor och som inser att ska man ut på expotition, ja då behöver man skor på fötterna. Sen tänkte Grynet lite till och meddelade att hon tyckte inte om lejon, men jag sa i den djungeln vi skulle till, där finns det bara små, små vaktlar som springer runt på golvet så då var det lugnt.

Vaktlarna sprang så fort på sina små ben att de inte fastnade på bild, men vi tittade på dem, och kollade in jättehöga palmer och jättetaggiga kaktusar och såg jättestora näckrosblad. En mycket bra djungelexpedition på alla sätt och vis och sen gick vi hem och åt köttbullar, för man blir hungrig av att vara upptäcktsresande.


Tja, sedan sovs det middag, lästes böcker och åktes båt i mormors gröna korg - precis som storasyster Grynet gjorde när hon var liten. Och sen kom mamma och hämtade flickorna och det blev alldeles tyst härhemma, och det kan hända att såväl mormor som Loppan knoppade in en liten stund. Innan vi åkte ut och hälsade goda vänner vid havet, där vi satt ute länge och pratade om livet och barnbarn och garner och golf och typ så, innan vi tog en runda för den sista hundkisset innan vi körde hem i sensommarkvällen.

fredag 2 augusti 2019

Om knyppling och kanelbullar

Nu har den kommit! Knyppeldynan, som jag hoppas ska bli min nya kompis. Grön är den också, och det vet man ju; grönt är skönt! Nu behövs bara ett litet fint bord att ställa den på, men maken, som är som en iller när han får för sig något, letar bord på auktionssajter, ja när han inte arkeologiserar förstås, så jag känner mig ganska lugn för att den detaljen ska lösas också.

När jag tänker närmare efter är det kanske inte så konstigt att maken har omfattat det här med knyppling med hull och hår - ja för min del alltså. Det är gammaldags, det är lite sådär husmoderligt, och det är inte det minsta elektroniskt! Det är inget som piper, inget som låter, kan det bli bättre?

Det var som ett sånt där Kinderegg - massor av grejer i samma paket! Knyppelpinnar till vilka jag raskt införskaffade några fina glasburkar att ha dem i. Om jag nu inte kommer att gilla det där med knyppling, så kan man ju ha dem till prydnad tänker jag. En del färdig spets - bland annat några i tunn, tunn knyppeltråd där det står att "Greta skall ha dessa av mor". Tja, nu fick tydligen inte Greta dem, utan nu finns de hos mig och Loppan. Greta får höra av sig om hon vill ha sin spets.

En annan grunka som följde med var den här. Jag tror det är en spolmaskin, även om den inte ser ut som den min mamma hade. Den här, den känns liksom rejält gammal och även om jag inte klurat ut hur den fungerar ännu så är den himla fin! Och alldeles, alldeles oelektronisk.
Böcker! Kanske inte av modernaste snitt, men jag tror att de blir bra. Jag tror inte det ges ut rasande mycket knypplingslitteratur sådär ideligen, ideligen. Men jag kan såklart ha fel. Den ena, den blå, är den som ska användas som kurslitteratur på kursen jag anmält mig till, så den kommer säkert till nytta. Jag har redan börjat läsa och det kan jag säga, att jag är lite lätt förvirrad - men jag hoppas att dimmorna ska skingras när någon handgripligen kan visa hur man jonglerar runt med knyppelpinnarna.
Syrran letade i gömmorna och hittade en provbok som mamma gjort, full av spetsar och noteringar om tråd och antal pinnar - men inte en enda datering. Så antingen är det från 1940-talet när mamma gick på hushållsskola, eller kanske från 60-talet när hon tog upp knypplingen igen? Jag känner att om jag själv ska gör en sån här pärm så kommer jag att datera proverna. Fast jag kanske inte kommer längre än till "Udd och Stad" och då är det kanske inte så lönt?
Men det är inte bara knyppling som står på programmet här hemma, jag har bakat kanelbullar också. Det ekade nämligen oerhört tomt i bullburken och i frysen fanns inte minsta lilla muffins. Så kan man ju inte ha det när flickorna kommer på besök imorgon! För Grynet vet ju hur det förhåller sig: "mormor har bullar på vinden". Detta är alltså inte en omskrivning för att mormor har tomtar på loftet, vilket man kanske lätt kan förledas att tro. Nej minsann, vi har en extrafrys på vinden, och där brukar jag ha bullar, ja när vi inte ätit upp dem alltså. Nu fyller jag på förrådet igen, klart Grynet och Pyret ska ha bulle när de kommer och leker med mormor!

Tja det är väl lite så vi har det här hemma; knyppling och bullar och en lurvig hund. Sämre kunde man ha det.

torsdag 1 augusti 2019

Augusti

...och hur hände det? Man hinner inte blinka, och vips så har både juni och juli passerat. Men i sann optimistisk anda så tänker jag ändå att det är mycket sommar kvar - och är det inte det, så gillar jag ju ändå hösten väldigt mycket. Så det känns som att det är lite som en win-win. Det blir bra, hur det än blir. Fast lite sommar till vill jag nog ändå ha, även om det börjar bli sensommarfärger ute. Mogna veteax, det är varma gula färger, inte det där krispiga limegröna.
Nu när det har blivit lite svalare och lite regnigare så är det ändå skönt att ta en promenad, det tycker både Loppan och jag. Vi delar uppfattningen att den bästa promenaden, den tas företrädesvis ute i naturen och alla får strosa runt som de vill - ja alltså, i närheten av varandra, Loppan får inte försvinna ut på äventyr helt på egen hand. Men inga koppel, ingen kadaverdisciplin (som om vi någonsin hade det...), utan ett lunkande framåt i samförstånd. Ibland stannar någon för att lyssna efter sorkar, andra gånger stannar den andre för att ta en bild, eller bara stå och tänka lite på livet och meningen med det hela. Ibland springer någon en runda på fyra korta ben så fort hon kan - den som kan räkna inser att det är således inte jag som spänstar runt. Mycket kan man beskylla mig för, men att vara spänstig ingår inte i det.
Idag har vi varit på kurs med syrran och Zoya; balans och kroppskontroll. Nu vore det kanske egentligen bättre att det varit matte som tränat såväl på balans som kroppskontroll, men nu var det ju för hundar. Loppan, hon rundade spannar, gick cavaletti, balanserade på balansboll och gick över en hel rad med olika balansgrunkor som om hon aldrig hade gjort något annat. - Vilken arbetsam hund! sa instruktören beundrande och eftersom vi aldrig väl direkt brukar framstå som några stjärnor när vi går på kurs utan mer är av den entusiastiska men något ofokuserade sorten blev vi lätt förbluffade, men glada över berömmet.

Sen tog vid et lugnt resten av dagen och vilade på lagrarna. Det hade vi gjort oss förtjänta av.