tisdag 16 december 2014

Låt oss låtsas att det inte är tisdag

För på tisdagar jobbar jag. Ihärdigt. Säkerligen nyttigt och bra för karaktären och allt det där, men hur kul är det att skriva blogginlägg om? Eller ännu mindre; hur kul är det att läsa om? Sen tänkte jag; har jag något hänförande vackert och fabulöst färdigt att visa upp av det jag handarbetar? Svaret är nog mest ett tveksamt näe... Jag har en snart färdig kofta. En snart färdig strumpa. En halvfärdig sjal. En delvis stickad vante som ska tovas. En halvfärdig kvilt. En mössa som inte ens är påbörjad. Jag tycker mig ana ett mönster här. En trend, liksom.

Eller också läser man bara in att i det här huset bor uppenbarligen en oförbätterlig icke-avslutare. En usel människa, kan man tycka. Även om hon är snäll mot make, barn och hund.
Ack ja. Men då kan man ju roa sig med att fundera på hur det var i söndags! Då var det betydligt muntrare, mindre jobb och mer skratt och sömnad. Jajamen, dottern och jag var hos syrran och sydde på våra väskor. Det tar sin lilla tid för det är ungefär en miljard bitar och blixlås och D-ringar och foder och fickor och allt vad det är. Men vad gör det? Förr eller senare blir vi färdiga, och till dess så har vi väldigt trevligt när vi träffas! Vi syr så det ryker! Och när vi inte syr, ja då pressar vi på mellanlägg, skär tygbitar, frågar: var det 9,5" gånger 4" eller hur var det nu igen? ungefär 14 gånger i följd. Mitt i alltihop står syrran och pekar och förklarar och läser och hjälper till och det är nog en himla tur det.

Syrran hinner inte sy på sin väska när vi är där, för dottern och jag kräver all uppmärksamhet. När hon inte måste reda ut diverse smärre hotande katastrofer ägnade hon sig åt att göra julhjärtan i spets och guld.

Ja det är trevligt med söndagseftermiddagar! Fler såna och färre tisdagar kan jag tycka. Dessutom så blev jag faktiskt klar! Inte med hela väskan, ånej. Och inte med hela axelremmen heller... men den är sydd och fodrad och struken och det är gott så!

Någon gång framåt sommaren är den nog förhoppningsvis klar. Och vem vet? Jag kanske rentav har stickat färdigt en socka eller en kofta då också. Inte för att man kanske behöver yllekoftor och dito sockar till sommaren (hoppas jag innerligt), men det kommer väl fler vintrar.


lördag 13 december 2014

Och vips så var det lördag

Jag hinner inte med. Snart är det jul och det har jag inte riktigt fattat. Veckorna går i rasande fart, och som alltid när jag är lite stressad så börjar jag på många projekt och får inte klart något.

Lite har jag dock sytt på min kvilt - och jag tror det blir bra, även om det är en bra bit kvar.

Idag har vi ändå köpt gran så nu luktar det gran i hela huset och klädd är den också - då börjar trots allt julkänslan smyga sig på. Ja, förra året ändrade jag mig ju till att bli en tidig-gran-påklädare, och jag är nöjd med det.

Snart ska glöggen värmas. Brasan är tänd. En torta della Nonna är bakad och lammsteken puttrar på spisen. Maken är och hämtar dottern och svärsonen och jag ser fram emot en bra kväll.
Hade det inte varit för att jag råkade skära mig i fingret när jag hackade chilin så kunde jag skrivit mer, men nu är jag lite hindrad av plåster.

- Var måste du alltid karva dig i fingrarna? undrade maken förvånat och det är en högst berättigad fråga. Men blodvite eller ej, nu är det lördagkväll och det blir bra. Och snart kan nog normal bloggverksamhet återupptas.



söndag 7 december 2014

Söndagsfrid


I alla fall nu. Det har funnit stunder under dagen när det där fridfulla har varit lite frånvarande. När jag skulle hänga ut en ljuskedja i en buske, det är ett ögonblick som osökt faller mig in. Jag tycker det är lite mörkt här på vår gata och  nu när det är advent kan det ju vara fint med lite ljus tänker jag. I all synnerhet som maken har hotat med att plocka fram sin vedervärdiga tomte och snögubbe, då måste jag ju anlägga lite moteld. Alltså for jag iväg och köpte mig en ljuskedja och sen klev jag ut i trädgården för att aptera densamma. Då började det raskt droppa små elaka iskalla regndroppar på mig. Sen blev kedjan snabbt kall och styv och trasslade in sig på det mest ondskefulla sätt. Då svor jag på ett sätt som inte alls framkallade någon julestämning. Efter att ha gått in och tinat upp lyckades jag dock få upp eländet kedjan och nu lyser det i mörkret.

Sen bakade jag lite saffransknutar och då blir man ju genast lite mildare till sinnes. Dessa bullar har jag längtat efter sedan förra julen ungefär och nu kunde det vara dags. De är så kaloristinna att man, som periodisk viktväktare, måste blunda när man läser receptet - men jag måste säga att de är värda det. Man får späka sig lite extra vid något annat tillfälle, men nu till jul kan man faktiskt behöva en saffransknut.
Jag har också stickat färdigt en socka. I restgarner och med istickshäl och allt och jag får nog säga att det blev ganska fint ändå. Lite pilligt att plocka upp hälmaskorna bara, det hade kanske gått enklare om jag valt att sticka i tråden till det som skulle bli häl så småningom i en avvikande färg och inte i vitt, när själva randen var mönstrat i vitt... ibland är man inte så smart. Sedan googlade jag ihärdigt och sydde ihop de sista maskorna med kitchener stitch, något som Ida-Karin visade mig igår på de pulsvärmare hon stickat. Jag tog google i hågen och lyckades också snörpa ihop något som med god vilja kan tolkas som kitchener stitch.


Nu har jag bara en sockhäl kvar. Men den får vänta ett tag till, nu ska de gås på hundpromenad i det kalla regnet. Då kan jag ju dock glädja mig åt att se vår ljustindrande buske när jag svänger in på vår gata.

Och sen går jag in och tittar på min lilla adventskalender - jag brukar inte ha någon sådan, inte sedan barnen var små. Men de här små husen, de gick inte att motstå.

lördag 6 december 2014

Lördagsträff

Det är mycket som är bra med att blogga, men något som är allra bäst är ju att man kommer i kontakt med medbloggare som man kanske aldrig träffat annars - och hur synd hade inte det varit då?

Idag har jag haft en alldeles utmärkt eftermiddag, en sån som får en guldstjärna i kanten. Jag har nämligen på en och samma gång lyckats klämma in kanelbulle, garn, stickning, intressanta diskussioner och att få en fläkt från stora världen! Lund fick nämligen Wienskt besök av Karin-Ida, som lyckligtvis har en dotter som studerar här. Två handlingskraftiga kvinnor kommer ju raskt upp med en bra plan, nämligen att träffas.

Då behöver man ju en lämplig träffpunkt, så att man inte springer om varandra på stan. Var kunde vara en bra plats, funderade jag? Men sen, heureka, kom jag på det! Vi behövde ett landmärke, något stort, rejält, som sticker upp och som inte är svårt att hitta till. Alltså stämde vi plats utanför domkyrkan. Den är både stor och rejäl, svår att missa liksom.

För en gångs skull så var jag faktiskt i tid, man vill ju inte skämma ut sig genom att komma försent sådär vid första träffen. Medan jag cyklade som en vindil genom stan tänkte jag; - tänk om vi inte har något att prata om? Tänk om vi bara kommer att sitta och blänga på varandra? Tänk om hon inte förstår mina skånska diftonger?

Ha! Jag hade inte behövt oroa mig alls. Vi promenerade bort till Kulturen där det finns ett litet trevligt, stickvänligt café. Det finns förvisso många caféer i Lund, men vi behövde något där man ostört kan bre ut sig med garnnystan och kaffekoppar och sitta och prata utan att någon spiller caffe latte över en ideligen, ideligen och då fungerar Kulturen bra.


Väl på plats pratade vi oavbrutet och entusiastiskt ända tills de stängde - ja, jag tror vi var sist ut genom dörren. Vi pratade garn och mönster och språkinlärning och föräldrar och barn och musik och hundar och hästar.... ja det mesta faktiskt. Det kändes som om vi redan var bekanta, och det är ju det som är det finurliga med bloggar - man lär ju faktiskt känna en del av en annans människas liv så när man väl är på plats så är det bara att ta upp tråden (såväl bildligt som bokstavligt) och prata på.

Jag hoppas vi kommer att träffas fler gånger! Och det alldeles bortsett från att Karin-Ida hade med sig såväl te som Mozartkugeln från Wien...
Jag har lovat att dela med mig till maken. Och eftersom jag är en ärlig själ (och dessutom nu skrivit det på bloggen) så kommer jag att göra det. Lyckligtvis tål hundar inte choklad, så Huliganen får dock nöja sig med en eller annan frolic.

torsdag 4 december 2014

Torsdag


Det börjar bli kallt här i Skåne. Inte riktigt kallt som i snö och tomtar och Rudolf-med-röda-mulen-kallt, men precis över nollan. Alltså byltar man på sig fleecefodrade brallor, dubbla vantar och mössa ner till nästippen när man går på promenad. Det tar sin lilla tid att få på sig allt, så jag kastar avundsjuka blickar på Huliganen som otåligt står och stampar när jag fipplar med vantarna och kopplet och hela konkarongen. Pälsen, den sitter ju där den sitter. (Ja när han inte fäller förstås, för då ligger det drivor av underull i hörnorna här hemma, ack ja).

Dagen startade bra. Ibland träffar vi på eurasiertiken Sheeba och hennes matte när vi går morgonrundan. Vi går åt olika håll, och om vi då har tur så möts vi någonstans på mitten och när vi gör det så känns det alltid som en bra start på dagen. Huliganen låter sig villigt hälsas på av Sheeba som bara är 5 år och har lite mer fräs under tassarna, och Sheebas matte och jag utbyter djupsintheter om både det ena och det andra. Imorse, t'exempel, så pratade vi om strumpstickning, bara en sån sak! När Huliganen var liten ligistvalp så träffade vi på Sheeba's föregångare, en gammal kees-tid som hette Polly, och hennes husse. Då var det Huliganen som var liten och skuttig och gamla Polly viftade lite förstrött med svansen. Nu finns vare sig Polly eller husse längre, men Sheeba och matte finns! Det tog bara några år innan jag fick klart för sig vad matte heter; det är ju så, man känner varandra genom hundarna och jag är helt på det klara med att för de flesta i grannskapet så heter jag just Huliganens matte och inte alls Irene, som vissa envisas med att kalla mig.

Sen så var det jobb och sånt, det brukar det ju vara på torsdagar. Och vår husse, ja han fräste iväg till Malmö på kurs, tänk som vissa kommer runt och får se världen!

Jag tyckte då att det var synd om Huliganen att vara ensam hemma, så efter lunch tog jag med honom till vårt nya kontor, som i och för sig också är vårt gamla kontor, men nytt för mig. Typ. Det är där vi haft våra fikapauser och jag var lite orolig för att Huliganen skulle prata om ost hela tiden, men han var mest intresserad av att se hur folk hade det i sina nya rum. Dessutom lider han ju inte direkt av någon större blygsamhet, så när konferensrumsdörren stod öppen klev han in och deltog med liv och lust i ett synnerligen vetenskapligt möte som pågick just då. Då blev alla mycket glada (vem blir inte det av att möte en liten västgötaspets?) och Den Store Beställaren klappade raskt om honom, och om det är så att detta resulterar i fler och större beställningar till oss, ja då tycker jag det vore på sin plats med en liten bonus till Huliganen.

Trots allt tyckte jag ändå att det kanske vore bättre med lite färre västgötaspetsar med attityd under mötet, så jag halade ut honom och lockade in honom på mitt rum.... och stängde dörren! "Förrädare" sa Huliganens blick, och han lade sig med ryggen mot mig och tittade längtansfullt ut genom glasrutan mot köket där osten befann sig.

Nåja, så småningom blev det såväl fikapaus som ostbit, så jag tror nog ändå att det var helt ok att tillbringa en strävsam dag på arbetet.

söndag 30 november 2014

Äntligen advent

Det har varit en arbetsam vecka. En sån där vecka där man vaknar fjorton gånger varje natt och tänker "har jag glömt något?!?". En vecka där man flyttat kontoret och drömt förvirrade drömmar om flyttkartonger som dansar en munter jenka och där man kånkat och packat och packat upp och mätt och funderat och slängt handlingar som man inte ens visste att man hade längre.

Klockan tre i lördags morse vaknade jag och insåg att jo, jag hade glömt något. Inte något av riksintresse precis, och inte något som egentligen spelar så stor roll. Men trots allt så mötte man lördagen med avgjort glåmig blick och utan större sprutt i kroppen.

Som tur var var dock en julmarknade inplanerad. Syrran, Birgitta och jag åkte till Bosjökloster i det kalla vintervädret, och tänk solen sken! Det har den inte gjort under november för övrigt, jag tror Lund haft sisådär 4-5 soltimmar men däremot en myckenhet regn, rusk och gråväder. Nu sken solen och vi ångade mot Bosjökloster. Ett gammalt nunnekloster (benediktiner). Sånt vet man om man är gift med maken. Nu var det fyllt med hantverk, små gosiga hästar, tomtar och goda matvaror. Vi gick ut hårt med att äta sillamacka, det tar på krafterna att gå på julmarknad tänkte vi, och dessutom insåg vi att det var klokt att fika innan den övriga hjorden av julmarknadsbesökare hemsökte caféet likt Egyptens gräshoppssvärmar, eller Attilas hunnerhär (stryk det som ej önskas).
När man är lite stressad och lider av sviterna av alldeles för lite sömn och alldeles för mycket flyttkartonger så finns det bara en sak att göra; shoppa bort lite ångest. Och eftersom det nu var så bra att det fanns massor av jättefint hantverk på Bosjökloster så lyckades jag mota ångesten rejält. Jag kom hem med ytterligare en borste från Onslunda borstfabrik i finaste gethår. Och en mycket fin handflätad  korg, jag är synnerligen svag för korgar. "Vad ska man ha i korgen?" undrade syrran intresserat och korgmakerskan svarade raskt att den var utmärkt att ha äpplen i. Äpplen är säkerligen ett gott alternativ, men jag vet nog jag; klart man ska ha garn i den! Alltså fick korgen följa med hem.

Utöver detta lyckades jag införskaffa några fina handstöpta ljus och en fårskinnshalsduk, eller boa, som man kan säga om man vill vara lite fin av sig. Det får vara hur det vill med den saken, jag kände mig väldigt fin iklädd boan/halsduken/whatever när jag idag var på adventsgudstjänst i Hyby kyrka där vi fick klämma i med Hosianna och Bereden-väg så att taket lyfte sig. Jag tycker om att gå på adventsgudtjänst, då kan man få bröla med i psalmerna och känna att nu, nu är det på gång.
Nog är det så att advent är en härlig tid? Med hyacinter, ljusstakar, glögg och goda kakor. Det behövs i vintermörkret, det gör det. Jag har till och med fått upp julgardiner i köket. Bakat lite chokladkolakakor. Varit inne hos grannen och druckit glögg och ätit adventstårta. Och tillsammans med maken cyklat i den bitande kylan ner till ytterligare en julmarknad, på Kulturen i Lund. Kulturen, det är ett friluftsmuseum i min smak. Och när det då vankas brända mandlar, julkransar och surdegsbröd, ja då är det ännu bättre. Idag ville jag nämligen låta kroppen få sitt, och kroppen, den ville ha just surdegsbröd, brända mandlar, skurna mandelpepparkakor och sånt. Och vem är jag då att protestera? Lika bra att ge efter, tänker jag och ger kroppen vad den vill ha.
Och tänk; jag tog en lott och vann! Jag som aldrig vinner. Nu vann jag en liten tomte, och han (jag tror det är en han, med tanke på skägget) står där bredvid amaryllisen som slagit ut och sprider julkänsla så det är en fröjd åt det.
Imorgon är det måndag igen. Men det är då det. Än är det fortfarande söndag. De brända mandlarna är ännu inte uppätna, men jag förutspår att de blir det inom en snar framtid.

lördag 22 november 2014

Åsna? Hötappar? - Inte alls!

Idag började äntligen Vinterstudion på tv igen. Jag är, i princip, en icke-tv-tittande person. Inte för att jag har något emot tv i sig, men tiden! Herregud, är det något som man lider konstant brist på så är det väl tid? Det är så mycket garn som ska stickas och virkas. Tyg som ska köpas, och kanske rentav sys med? Så tv, det får liksom komma när det finns möjlighet.

Men så är det Vinterstudion, och det må vara något märkligt med mig, men jag gillar verkligen att titta på skidåkning och sticka till det. Det är avstressande, vilsamt och så känner man sig på något sätt lite sund och sportig. Fråga mig inte riktigt hur det hänger ihop, att man blir sportig av att sitta nersjunken i en soffa och se andra svettas, låt mig leva i min tro att så är det. Nu har jag gått där i flera veckor och väntat på att man ska få se svettiga karlar och kvinnor i färglada banlondräkter jaga varandra över de vita vidderna, så då kunde man ju tro att jag skulle sitta klistrad i soffan.

Så blev det dock inte - dottern och jag lyckades hitta en lördag när vi båda var ledig och tillbringade således några härliga timmar i stan där vi uträttade viktiga ärenden. Köpte några julklappar till exempel. En till henne och en till mig (från maken, så nu slipper han våndas). Sen råkade jag visst glömma att köpa en julklapp till maken från mig, men det är ju inte jul än, och det viktigaste är väl att det kommer att ligga ett set med Knit-Pro Cubics-stickor under granen till mig? Därefter tillbringade vi en god stund med att utöka dotterns förråd av julgransprydnader, numera har hon ju möjlighet att ha egen gran och en sån måste ju pyntas. Redan i Glasgow köpte hon ett litet flygplan och det är nog så bra, men det krävs ju mer! Därför köpte hon och svärsonen en i ärlighetens namn granska gräslig liten pippi i Amsterdam och idag vägde vi fördelarna hos a) en råtta, b) en fågelbur, c) en bil och en massa andra bokstäver i alfabetet mot varandra. Till slut landade vi på en galopperande guldglittrig häst och en liten blå bil. Sen var dottern nöjd och därefter ville hon ha kanelbulle.

Jag, som är en snäll och medgörlig mamma (som också gillar kanelbullar), följde godvilligt med till Brunius, som serverar stans bästa kanelbullar. Är det kardemumma, så är det S:t Jakobs Stenugnsbageri som gäller (fast där är caféavdelningen tämligen obekväm, vilket man kan ha överseende med när bullarna är så himmelskt goda som de är), men för kanelbullar ska man ställa sin kosa mot Brunius! Tro mig, jag vet.

Så då gjorde vi det, och tänk, jag saknade inte Vinterstudion alls!