tisdag 28 oktober 2014

Ett inlägg i den politiska debatten

När vi åt kvällsmat (höstgryta med blomkål, kantareller, morötter, lök och fläskfilé) underhöll maken mig med vad som tilldragit sig under dagen. Politiskt till exempel. Jag tuggade, nickade, och flikade in en eller annan kommentar. Huliganen satt under bordet och struntade komplett i dagens politik men ville rysligt gärna tugga på lite köttgryta han också. Maken bläddrade runt på sin Padda och helt plötsligt läste han upp en rubrik för mig; "Därför får mannen vara kvar säger Åsa Romson". Detta var ju spännande! Har Åsa Romson blivit Fi!-anhängare helt plötsligt, och likställer Mannen med talibaner som helst borde utrotas? Ligger det i Miljöpartiets agenda att utrota mannen - på sikt? Men så har man har tänkt till ändå och låter honom vara kvar? Är det för gott? Är det tillfälligt, en respit? Vad skulle man ersätta mannen med?

Så många frågor - och finns det några svar.?Ska man se Åsa Romson som Gudrun Schymans stand-in helt plötsligt?

Och vore det ändå inte lite trist att avskaffa Mannen helt och hållet? Vem ska annars fylla mitt hus med böcker och min källare med vinflaskor frågar jag mig oroligt.

Och - nu blir jag lite uppretad känner jag - varför ska Miljöpartiet bestämma om Mannen får vara kvar eller inte? Ska jag oroa mig för att Folkpartiet helt plötsligt skulle vilja avskaffa Kvinnan till exempel? Vem vet vilken dold agenda Jan Björklund agerar efter! Plötsligt känner jag hur det konspireras å det grövsta. Och var kommer det att sluta? Rätt som det är kommer något parti att propagera för att skåningar är överflödiga. Att västgötaspetsar enbart får bo i Västergötland. Nä minsann, så här får det inte vara!

Sen visar det sig att Miljöpartiets Åsa Romson rekommenderat en man till en post i statsrådsberedningen eller någon motsvarande högtidlig sammanslutning. Uppenbarligen har han för två år sedan dömts för att ha smugglat narkotika; hans ursäkt var att efter en blöt kväll ha råkat hamna på en site och sen ha beställt hem lite mystisk svamp från Holland. Sånt händer ju så lätt. Eller vänta nu; gör det verkligen det? Det har hänt att även jag har druckit ett eller annat glas vin, men tänk, inte en enda gång har jag råkat beställa hem narkotiska preparat. Sen hade han tydligen ytterligare en dom, en misshandel när han varit påverkad av såväl alkohol som narkotika. Hm. Nu börjar man väl ändå ana ugglor i mossen? Att det rör sig om en man torde vara ostridigt. Och att Åsa Romson tycker att han får vara kvar är tydligen lika ostridigt.

Själv känner jag att jag tycker att Mannen som art gott kan få finnas kvar. Men att en eller annan politiker kunde få försvinna utan att jag hade känt någon större saknad.


söndag 26 oktober 2014

Requiem


Requiem betyder, såvitt jag och google förstår, "vila" eller "frid". Och det var det perfekta avslutet på en helg som började lite jämmerligt i fredags men som sen spottade upp sig avsevärt och blev en väldigt vilsam och fridfull helg.

Dottern sjönt i Mozarts Requiem i Hyby kyrka ikväll. Musik så att håret lyfte sig - ja om man nu inte haft sin nyinköpta hatt på sig som höll testarna kvar på skallen.

Mäktigt, vackert och underbart. Lite brått hade vi in i kyrkan - och då kan Hyby kyrka te sig såhär ut, när man inte har tid att vänta ut slutartiden. Fast jag tycker nog att bilden blev rätt bra ändå! På sitt eget lilla vis, inte behöver allt vara så rätlinjigt?

Funderingar på morgonpromenad

 
En av de stora fördelarna med hund, ja förutom allt det där uppenbara att man har världens bästa kompis och skrattar gott varje dag så att man förlänger livet tills man borde bli gammal i stil med Metusalem, är att man får gå på promenader. När man går på promenader så tänker man så bra tycker jag. (Detta har även maken insett och han har kommit på den ena arkeologiska klurigheten efter den andra när han har ränt runt med Huliganen).

Imorse roade jag mig med att fundera på följande:

Om man hittar silverputsmedlet i kylskåpet när man öppnar det på morgonen, tyder detta på att man är en synnerligen disträ person som inte har en aning om var hon lägger sakerna, eller tyder det snarare på att i själva verket är en synnerligen rejäl och rekorderlig person som faktiskt putsar lite silver emellanåt?


När vi körde hem fastnade vi i en trafikkontroll, och jag upptäckte då till min stora lättnad att körkortet låg där det skulle, och inte i kylskåpet. Det var ju skönt.

Vad jag putsade? Underlägget till vinflaskan såklart. Ska man dricka en Chateauneuf-du-Pape så kan man faktiskt inte ha ett oputsad underlägg.

Vi köpte 6 flaskor för 2,5 år sedan när vi en mycket varm sommardag körde genom Chateauneuf-du-Pape och igår provade vi den första av dem. Det gjorde vi rätt i. Och vinet var absolut värt lite putsande.


fredag 24 oktober 2014

När man kommer av sig lite

Det är lite underligt, det där med att blogga. Ju mer man bloggar, ju lättare liksom bara sprutar inläggen ur en. Lite som svampar, de bara sprider sig i gräsmattan helt ohämmat. Eller som kaniner. Man vet ju hur det är med kaniner, man har ett par stycken och rätt vad det är har man 87, med fastrar och mostrar och gammelmorbröder och pysslingar och sysslingar och allt vad det är.

Lite så är det också med att blogga. Maken brukar ibland fråga - hur gör du när du bloggar, du bara sätter dig och så helt plötsligt har du skrivit ett inlägg? (Själv är han mer typer som värker fram mening för mening, väger ord på guldvåg och skriver och och är jätteordentlig. Det är han det.)

Hur jag gör? Tja jag öppnar datorn, sätter fingrarna på tangentbordet och ser vad som kommer. Ibland förvånar jag till och med mig själv, oftast över hur dumt det kan bli.

Men så emellanåt så tappar man orken. Sugen. Man hasar sig runt; till jobbet, hem, till jobbet hem. Tvätt och matlagning och hundpromenader och dammtussar. Runt, runt, runt. Man hinner inte blogga. Eller orkar inte. Och så helt plötsligt så är man avkommen.

Sen tänker man - jamen vad ska jag skriva om? Jag har redan i runda slängar skrivit 982 inlägg om Huliganen, nämnt makens knäppa hobbys vid 823 tillfällen, skrivit om vin så att IOGT borde knacka på dörren när somhelst, skrivit om garn och rosor och växthuset och muffins och tja, det var väl ungefär det.

Då tappar man sugen lite till. Sen morrar huvudvärken åt en i flera dar i sträck och man känner sig blek, glåmig och ointressant och vältrar sig i självömkan ett tag.

Sen säger man till sig strängt att skärpa sig! Sluta vara en sån fjant! Skriv något, vad som helst. Vad du har gjort till exempel.

Jag tänker efter; vad har jag gjort i veckan? Det ekar tomt därinne, det känns som om jag inte gjort något alls? Fast det har jag ju. Jag hade en smärre mental härdsmälta över ett knapphål som skulle sys på en kjol. Nu har jag inte sytt några knapphål på min nästan-nya maskin alls, men jag läste väl instruktionsboken, petade på knapphålspressarfoten och sydde ett provknapphål. Ja minsann, JAG sydde ett PROVknapphål. Det behövs verkligen versaler för att påtala märkligheten i denna ordentlighet. Sen sydde jag ett till, bara för att det blev så snyggt. Sen försökte jag peta i kjolslinningen i maskinen för att göra om bravaden en tredje gång. Hade jag kunnat vissla, så hade jag gjort det. Glatt.

Då fick inte linningen plats under pressarfoten?? Vad-nu-då? sa jag förbluffat och försökte med våld. Våld har aldrig visat sig vara en bra metod, och det var väl där ungefär som härdsmältan inträffade.

Sen har jag inte sytt några Granny Square-block till gästrumskvilten. Inte som i noll (0) alltså. Jag har inte heller skrivit en opera, grävt en grop, lärt mig ett nytt språk eller stått på huvudet.

En tämligen händelselös vecka som avslutades med att jag hamnade på soffan under en filt med huvudvärk som dansade jenka mellan tinningarna. Inte behövde jag ligga där alldeles ensam och tycka synd om mig själv!

Efter en stund tyckte de dock att det räckte med det fina sättet på sängkanten och ville gå på promenad. Så då gjorde vi väl det, och då kom jag på att jag faktiskt uträttat stordåd i veckan! Jajamen, en strumpa är klar. Nu ska jag bara sticka den andra, men för tillfället tillåter jag mig att njuta av att jag faktiskt kommit i mål med Strumpa Nr. 1. Varendaste lilla maska kärleksfullt stickat av mig. Vissa maskor faktiskt stickade mer än en gång, och då oftast i samband med en eller annan svordom.

Ikväll blir det röding. Ett glas vin. Några rutor choklad. Och mer soffhäng. Blir nog bra.
Och nu inser jag att jag har i vanlig ordning skrivit om hundar, maken, garn och mat. Så det är väl sån jag är. En Huligan-make-garn-mat-rosen-bloggare. Nåja, det kunde ju varit värre.

söndag 19 oktober 2014

Generationsfråga?

Den Dentale Sonen är hemma över helgen, vilket ju är väldigt trevligt!
- Han kommer för att träffa sin mamma, tänkte jag och log lite sentimentalt för mig själv. Sen visade det sig att han skulle på återträff med sina gymnasiekompisar, så det var kanske mer det som drog. Får vara hur det vill med den saken, han blev vederbörligen utskälld av Huliganen när han damp ner i huset i fredags kväll, och vi hade sen en väldigt trevlig middag tillsammans.

Igår var det dock dags för själv festen, som började kl 16. - Är det pensionärsfest? undrade jag försmädligt då och kände mig helt plötsligt väldigt ungdomlig och tjohejsig, jo för maken och jag skulle ju inte bort förrän kl 19, då Dottern och Svärsonen på ett mycket förträffligt och delikat sätt hade bjudit oss på middag.

Vi hade en himlans trevlig kväll med en massa god mat, en massa prat och skratt och kanske ett glas vin eller tre. Vi spelade spel och jag trodde att jag var på väg att vinna men vips! så vann Svärsonen, så kan  det också gå. Huliganen var mycket nöjd; han fick följa med, han fick tigga godbitar ("fick" och "fick"; han gjorde det hursomhelst) och han fick träffa sina flockmedlemmar. Strax före midnatt tog vi taxi hem, någon måtta får det väl ändå vara på nattsuddandet.

Sonen kom hemramlandes vid 5 på morgonkulan, och då fick min självbild som party animal sig en rejäl törn.

Han har ännu inte synts till, men Huliganenen och jag har hunnit med en 1,5-timmarsrunda i regnet, vi har ätit frukost, läst tidningen, stickat ett par varv. Lika bra att inse, ens tid som partyprinsessa är ohjälpligt förbi.

torsdag 16 oktober 2014

Soffhäng

Efter en hård natt kan man behöva ta igen sig på soffan lite. Det var inte direkt att slå klackarna i taket på ett hundigt Sacre Coeur eller ett liv på galejan som däckade Huliganen. Han har, sedan han var en liten ligistvalp, haft en känslig mage men vi har lärt oss att handskas med den.

Nu på lite äldre dagar med ständig Metacam-behandling krånglar den håriga kistan lite. I natt var en sådan natt. Glad i hågen kom jag hem efter kvällens stickcafé och var alls inte trött, nej man kan bli fullpumpad av adrenalin och uppåt-endorfiner av en kväll i garnets tecken. Alltså kom jag i säng sent.

Efter en halvtimme ville någon gå ut. "Tack gode gud för att vi har en trädgård" tänkte jag då och släppte ut honom i det gröna. Efter en stund kom han in igen, och vi vacklade i säng igen. Efter 20 minuter ville han ut igen. Och igen. Och igen. Och igen...Till slut kom han inte in av egen kraft och därför har jag tillbringat en god stund av höstnatten ute i trädgården - han hör ju inte längre när matte ropar på honom. När vi inte rantade runt bland höstlöv och fallfrukt, ulkades det på mattan. Den bästa. Den är ju inte bara dyrast, den är mest kräkvänlig också uppenbarligen. Men det kom inte så mycket.

Inte förrän kl 04.58 (vid det laget hade matte fullkomlig koll på klockan) då det äntligen blev en eruption. På matten, jodå. Sen masserade vi magen och sen somnade äntligen Huliganen utmattat fram emot 05.20 i sin sköna säng, alltmedan matten låg i sin sköna säng ända tills - hurra! - klockan ringde 05.30.

Alltså har det behövts knoppas på soffan idag. Lille gubben, ibland är livet tufft! Tur du har mattes virkade filt att linda in dig i.

Matte - ja hon ser fram emot en lugnare natt förhoppningsvis. Med tanke på att dagens meny bestått av kokt ris och lite kokt fisk hyser hon ett visst hopp om att det ska bli lite mindre tjolahopp i natt. Och lite mindre matta att göra rent.

måndag 13 oktober 2014

Du har väl inte glömt något?


- Trodde du att du skulle kunna smita iväg till jobbet en måndagsmorgon utan att vi märker något? Va-va-va?!?

Uppenbarligen finns det olika åsikter om hur angenämt det är att ge sig iväg till jobbet en regnig måndag. Det kan ju förvisso vara mer fikapauserna - och osten! - som lockar.