Terapi

Det har varit lite mycket de senaste dagarna - inte mycket på ett dåligt sätt, inte alls, men mycket på ett... mycket vis!

Igår erbjöd sig maken att ta med sig mat och komma upp till jobbet utfodra mig på kvällen när jag jobbade över, och det var ju väldigt snällt, men jag kom ändå hem till sist och blev utspisad med boeuf bourg...ääähhh... hur-det-nu-stavas. Gott var det i alla fall.

Idag kom jag ändå hem inte så sent. Det regnade. Men det var liksom ett varmt regn, så efter att ha traskat runt med hund, syrra och Zoya på liten promenad gick jag ut i trädgården. Jag gödslade i rabatterna. Jag myllade ner. Jag rensade ett eller annat ogräs. Jag jagade bort Huliganen ur rabatten när  han stod och provsmakade hönsgödseln som jag ännu inte hade fått myllat ner. Jag planterade ut lite vaxbönor. Jag grävde upp och flyttade om lite äventyrslystna rudbeckior som inte velat hålla sig på sin plats utan gett sig ut i vida världen.

Och trots regn så är det något oändligt kontemplativt att få pilla lite. Få jord under naglarna. Få känna sig ett med Moder Natur. Få lite balans i sifferharvandet.

Det är det som är det bästa med trädgården, att den är terapi för själen. Det, och att Huliganen kan ränna runt som en skållad råtta i den med bollen-i-snöre i högsta hugg, vilket han säkert ser som en annan form av terapi.

Somliga

... tycker att nu får det vara nog! Somliga försöker påtala att det nuförtiden är alldeles för mycket äppleblom och alldeles för lite västgötaspets i bloggen. Ja det är nästan lite upprorskänslor här hemma, och somliga försöker på alla sätt och vis prångla sig in här.

Och jag får ju medge att nog blir bloggen liksom lite bättre när en liten vätte är med på ett hörn.

Man får ju ändå försöka

...tänkte jag när kameran laddat färdigt. Lite bilder av försommaren kan väl ändå inte skada? tänkte jag vidare, ja igår gick hjärnan verkligen varm.

Nu blommar löjtnantshjärtanen! Små svårfotograferade rackare, i alla fall när det blåser. Blåser, det gör det ju nästan jämt här i Skåne, så ja, det blir väl som det blir. Lite suddigt, lite darrigt men måste allting vara så perfekt jämt? Själv är man ju inte så himla perfekt alltid trots allt.

Äppleträden blommar som besatt, och nog för att jag fotograferar äppleblommorna varje år, men man kan ju inte låta bli? Inte när det är så hjärtskärande vackert och man vet att det är nu, under en kort och svindlande vacker tid som det gamla knotiga trädet är som en ljuvlig gräddbakelse, översållad av skir äppleblom.

Då är livet skönt att leva, och vi tillbringade en stor del av eftermiddagen i skuggan under just det där äppleträdet. Tänk så mycket skönare det är att sitta där och småslumra i en stol än att knega på jobbet en gråkall novemberdag. Behagligare, liksom. Även om jobbet är bra det också, men det råder en sorglig brist på äppleblom där, det får jag nog säga.

Syrenerna är definitivt på gång också. Jag älskar syrener, och önskar varje år att man kunde ha dem i vas och njuta lite av dem inomhus också. Men syrener är frihetsälskande typer som inte vill bli halshuggna och ställda i vas. Och vem vill det, när man tänker närmare efter?

Det var en underbar kväll, vi satt länge ut och åt, pratade, tittade på äppleblommorna, klappade på hunden innan vi gick in och somnade i soffan framför Eurovision Song Contest som ju gick av staplen i vår grannstad. Emellanåt vaknade vi till och konstaterade att jo, det sjungs fortfarande, innan vi knoppade in igen.

Idag hade vi tänk oss en cykelutflykt - kanske ut till kusten? Eller till naturreservatet där vi för en oherrans massa år sedan förlovade oss, just i slutet av maj?

Fast sedan vaknade vi. Till 14 grader och regn. Det var tur att jag tog de där blombilderna igår, för idag ser äppleblommen ut så här...

Huliganen och jag har förvisso ränt runt nere vid Höje å och blivit väldigt blöta och åskade på, men nu känns det som att det är dags för en innesittardag. Och värre kan man ha det - lite läsning, lite matlagning och lite garnrelaterade aktiviteter, det känns som ett bra alternativ.

Det föll sig ju så att jag i torsdags var i Malmö och träffade en vän, och då råkade vi hamna på Davidshalls Garn, man gör ju så lätt det. Det är inte så att jag behövde mer garn, det vore en grov osanning. Men det är ju så lätt hänt att det följer med hem en härva ändå, en i mjukaste merinoull, som nog ska bli en liten, liten schal ändå. Nu är frågan; kommer jag att kunna avhålla mig från att börja lägga upp maskor och sätta igång tills jag är färdig med de andra projekten som jag har startat? Svår fråga det där... det känns som att utgången är oviss! (eller inte).

Det blir nog en bra dag, det här också.

Kameran ligger på laddning

...annars kunde man ju försökt fånga denna fantastiska sommardag på bild. Å andra sidan, det kanske inte går? Man kan ju få med små bitar, syrenblommor, äppleblom, Huligan, make, kirskål, åkervinda, ormbunkar, småsnuttar av allt det där underbart somriga. Men man får ju inte med känslan av solsvettig hud, av dofterna från de där syrenblommorna och äppleblommen. Av rabarberpajen som just kommit ut ur ugnen. Vissa saker går bara inte att fånga på bild, så är det.

Nu blir det dock inte ett alldeles bildlöst inlägg det här, nix, jag har fått en bild via mejl från syrran. Vi var nämligen och spelade golf idag, syrran, maken och jag. Syrran har inte spelat så mycket av olika anledningar de senaste åren, men idag var det dags. Klockan nio skulle vi slå ut på Kungsmarken och kvart i nio ångade maken och jag in i shopen för att anmäla vår ankomst. Lagom tid att värma upp och träna, man hinner slå två puttar och göra en provsving. Damen i shopen sa att syrran redan kommit och hade gått för att träna lite mer seriöst på driving rangen.

- Vi spelar på inspiration! kvittrade jag glatt då.

Vi hade en rysligt trevlig runda. Soligt, varmt, fantastiskt vackra vyer! I allsköns gemyt vandrade vi längs fairway, och tänkte att det där livet man lever, det är allt en bra trevlig inrättning! Inte brydde man sig om att man slog i vattnet på 9:e, sånt tar man liksom med en klackspark.

Fast jag kan ju säga att det var nog syrrans inställning som var den rätta. Träning slog inspiration - märkligt nog!

Mycket bra dag, det här!

Morgonrutiner

(Jag får kanske börja med att lägga in en liten brasklapp; är man hundmouppfostringspurist och anser att hundar ska veta sin plats, ja då bör man sluta läsa. Förslagsvis här).

Vi har våra morgonrutiner i den här familjen. På vardagarna vacklar man upp och in i duschen, för att sedan knata ut på morgonrundan, där man, om man har tur, stöter på den förtjusande eurasiertiken eller den vänliga goldendamen (den förtretlige softisen ignorerar man så markerat som man bara kan). Tja sen är det ju rimadyl. Frukost åt såväl matte som vovve, och ja, det kan väl hända att en liten ostbit finner sin väg ner i Huliganens gap. Trots att matte, såvitt hon vet, inte alls äter ost till frukost.

Helgmorgnar är dock lite annorlunda. Dels inleder vi dagen med en mycket längre runda, och det säger väl sig själv att då blir man lite extrahungrig? Då har vi andra morgonrutiner. Husse, till exempel, gillar frukost på sängen på helgmorgnar. Och ja, det är matte som fixar frukost då; och då får hunden a) en liten bit ost när mackorna breds, b) en liten bit ost av husse när han fått sin frukost, och c) en liten bit ost av matte när hon sedan slår sig ner med tidning och yoghurt.

So far so good.

Idag kände dock sig matte lite wild-and-crazy och beslöt sig för, när vi väl traskat igenom de första stegen med mackbredande-ost-frukostutdelandepåsäng-ost osv, att äta frukost i fåtöljen i vardagsrummet. Sagt och gjort. Matte knallade ner och satte sig, bredde ut tidningen och tänkte sig ha en skön stund. Då möts hon av en förebrående blick. En blick som sa

- men jag då?!

- Nejmen lille vän, sa jag skamset, fick du inte din ostbit? Ja så går det när man ändrar rutiner, då blir det knas i hela systemet.

Vi vandrade ut i köket för att hämta ostbiten. Där fanns ingen. Bänkskivan gapade tom. (Undring; gapar bänkskivor??)

- Jamen du har ju fått! sa jag och pekade på den icke-existerande ostbiten. Ostbiten som inte längre fanns bland oss. Som hade upphört att existera.

Huliganen såg oskyldig ut. Det kom han inte alls ihåg, sa han.

- Men om vi nu ändå är i köket igen, så kan jag ju få en bit till? förslog han sen och försökte se änglalik ut.

Nänä, sånt går man inte på som rutinerad matte. Man kan inte käka ost hur som  helst, och lura till sig vad som helst talade jag om för honom. Någon måtta får det vara. Matte har minsann läst böcker om hunduppfostran. Mer ost var det inte tal om. Huliganen såg vederbörligen imponerad ut.

Så han fick en bit skinka istället. Man vill ju gärna vara konsekvent i sin hunduppfostran.

Majträdgård

Vår trädgård är en gammal trädgård, det finns saker i den som säkerligen har stått är sedan 20-talet när den anlades. Sen har den förmodligen ändrat skepnad genom åren, trädgårdarna här anlades för odling, för att den flitige husägaren/-innan skulle sälja av överskottet på torget. Jag är tämligen säker på att den har varit mer välskött i perioder, och att man skördat alla äpplen, plommon, päron och sånt som vi inte alltid gör... Hushållsgris lär det också ha funnits. Och duvslag i det gamla uthuset. Numera nöjer vi oss med duvor i tv-antennen och 1 st Huligan och det är väl inte så illa?

Vi har en ganska avslappnad inställning till vår trädgård, maken och jag. Saker som sår sig får ofta stå kvar, så ser man vad det blir. Ibland blir det ett körsbärsträd, ibland blir det en bok. Helt plötsligt hittar man saker här och där, oftast ogräs förvisso.

Saker liksom växer på för sig själv och rätt vad det är så tittar man på dem och tänker att "jamen den där gamla busken, den är ju fin!". Som häggmispeln till exempel. Den har stått där i alla år, den är ganska hög och liksom bara finns - men nog är den vacker? Både nu när den blommar så fint, och på hösten när den blir rödaktig och full av bär som duvorna gillar. De brukar hänga upp och ner och käka bär tills de nästan ramlar ner och rapar lite belåtet.

Hörnet där mispeln står är också sådär lite vildvuxet - det är växer murgröna där, och det är en evig tur, för det är också i det hörnet som vi lättsinnigt slänger in allt som vi gräver upp som vi inte vet var vi ska göra av - grässvål, till exempel, när man ska gräva sig en ny rabatt, eller ett nytt litet köksland. Vi slänger in torvorna där, och vips! så täcker murgrönan det och det ser liksom välordnat ut ändå, fast det alls inte är det. Himla praktiskt.

Det är också här jag har mitt lilla Sofiero-hörn. Minus ravin, Öresund, fjorton trädgårdsmästare och 127 rhododendronsorter. Men jag har EN rhododendron i alla fall, och i år har den faktiskt många blommor! Inte som förra året när man kunde räkna blommorna på ena handens fingrar, nu får man nog ändå ta till båda händerna, och kanske rentav en eller annan tå?

Bakom all murgröna och mispel och rhododendron finns det ett plank in till grannen. Detta plank håller på att riva sig själv och lutar mer och mer betänkligt. Det har stått där i urminnes tider, åtminstone sedan långt innan vi flyttade in och vi vet faktiskt inte vems planket är? Vårt eller grannens? Nu har vi i alla fall fått nya, unga, raska grannar. Den unge mannen hade uppenbarligen stött på maken och försiktigtvis tagit upp frågan om planket - om vi skulle ha något emot om han bytte ut det? Inte alls! utropade maken så snabbt han kunde så att tungan nästan slog knut på sig, och erbjöd sig att han kunde hjälpa till, om det så önskades, samtidigt som han innerligt önskade å sin sida att grannen inte alls önskade detta, om ni nu hänger med i allt detta önskande. Grannen, som är en rekorderlig granne, sa att det alls inte var nödvändigt. Så nu hoppas vi på att det så småningom blir ett nytt plank, och det kan nog vara bra, ty grannen har en rejäl hund av han-kön och jag tror icke att det är att rekommendera att Huliganen och denne vovve har fritt blås in till varandra.

Jag tycker det är skönt att ha en gammal trädgård. En som har lite savoir faire. En som har erfarenhetsrynkor och som inte tar allt så himla högtidligt. En som låter en plottra runt lite som man vill och har överseende med att man inte alltid beskär som man ska. Kanthugger som man ska. Plockar all frukt och konserverar som en rekorderlig husmor. En som låter en andas lite.

Och en där Huliganen kan fräsa runt som en liten lycklig jordfräs, sprätta lite i rabatterna, käka gräs och njuta av livet. Då bryr man sig faktiskt inte så himla mycket om kirskål och sånt.

Man kan bli lite trött

... när man börjar dagen med att skutta ur sängen strax efter kl halv fem. Och varför gör man nu det, kan man förundrat fråga sig? Fast om man är en snäll mamma (och det vill man ju vara) så kliver man väl upp för att köra dottern med vidhängande sambo till tåget i arla morgonstund för vidare transport ut i vida världen.

Även hunden tyckte att det var tidigt.  I alla fall tyckte han det först när ovanämnda dtr med vidh. samb. traskade ner för trappan från ovanvåningen, då öppnade han bara ett sömnigt öga. Men sen kom han liksom igång när han insåg att det Skulle Hända Saker! Och händer det saker, ja då vill Huliganen vara med. Han påkallade min uppmärksamhet med att slänga ett litet älglik på mig. (Nu är det inte så att vi håller på med någon slags satanism hemma hos oss där vi avlivar älgar på löpande band, vilket man kanske kan tro. Nej liket var i orange plysch och hade kostat 5 kr på Ikea. ) När matte visade sig märkligt okänslig för att få en älg utan horn och med utslitna inälvor i knävecket hävde han upp sin stämma;

- jag vill följa MED!!! tjoade han, varpå vi, av omtanke om maken, unisont väste "ssssccchhhh" till honom. Hunden blev dock måttligt imponerad av väsandet och tjoade lite till.

Jag körde ekipaget till tåget och sen kom jag hem igen och tänkte ramla i säng för att snarka i godan ro en halvtimme till. Det tänkte inte Huliganen. Han var pigg, lät han meddela i bestämda ordalag. Han dängde och slängde med såväl (ex)-älgen och sin dragkampstwittis och jag insåg att faran för ljudliga eruptioner var överhängande. Därför befann vi oss redan kl 05.15 (pip!) på morgonpromenad. Morgonstund har guld i mund, men lite väl arla kändes det trots allt.

Så lite trött är man nog trots allt. Imorgon får det bli den vanliga tiden för morgonpromenad, med eller utan älg, så får det bli.