söndag 19 oktober 2014

Generationsfråga?

Den Dentale Sonen är hemma över helgen, vilket ju är väldigt trevligt!
- Han kommer för att träffa sin mamma, tänkte jag och log lite sentimentalt för mig själv. Sen visade det sig att han skulle på återträff med sina gymnasiekompisar, så det var kanske mer det som drog. Får vara hur det vill med den saken, han blev vederbörligen utskälld av Huliganen när han damp ner i huset i fredags kväll, och vi hade sen en väldigt trevlig middag tillsammans.

Igår var det dock dags för själv festen, som började kl 16. - Är det pensionärsfest? undrade jag försmädligt då och kände mig helt plötsligt väldigt ungdomlig och tjohejsig, jo för maken och jag skulle ju inte bort förrän kl 19, då Dottern och Svärsonen på ett mycket förträffligt och delikat sätt hade bjudit oss på middag.

Vi hade en himlans trevlig kväll med en massa god mat, en massa prat och skratt och kanske ett glas vin eller tre. Vi spelade spel och jag trodde att jag var på väg att vinna men vips! så vann Svärsonen, så kan  det också gå. Huliganen var mycket nöjd; han fick följa med, han fick tigga godbitar ("fick" och "fick"; han gjorde det hursomhelst) och han fick träffa sina flockmedlemmar. Strax före midnatt tog vi taxi hem, någon måtta får det väl ändå vara på nattsuddandet.

Sonen kom hemramlandes vid 5 på morgonkulan, och då fick min självbild som party animal sig en rejäl törn.

Han har ännu inte synts till, men Huliganenen och jag har hunnit med en 1,5-timmarsrunda i regnet, vi har ätit frukost, läst tidningen, stickat ett par varv. Lika bra att inse, ens tid som partyprinsessa är ohjälpligt förbi.

torsdag 16 oktober 2014

Soffhäng

Efter en hård natt kan man behöva ta igen sig på soffan lite. Det var inte direkt att slå klackarna i taket på ett hundigt Sacre Coeur eller ett liv på galejan som däckade Huliganen. Han har, sedan han var en liten ligistvalp, haft en känslig mage men vi har lärt oss att handskas med den.

Nu på lite äldre dagar med ständig Metacam-behandling krånglar den håriga kistan lite. I natt var en sådan natt. Glad i hågen kom jag hem efter kvällens stickcafé och var alls inte trött, nej man kan bli fullpumpad av adrenalin och uppåt-endorfiner av en kväll i garnets tecken. Alltså kom jag i säng sent.

Efter en halvtimme ville någon gå ut. "Tack gode gud för att vi har en trädgård" tänkte jag då och släppte ut honom i det gröna. Efter en stund kom han in igen, och vi vacklade i säng igen. Efter 20 minuter ville han ut igen. Och igen. Och igen. Och igen...Till slut kom han inte in av egen kraft och därför har jag tillbringat en god stund av höstnatten ute i trädgården - han hör ju inte längre när matte ropar på honom. När vi inte rantade runt bland höstlöv och fallfrukt, ulkades det på mattan. Den bästa. Den är ju inte bara dyrast, den är mest kräkvänlig också uppenbarligen. Men det kom inte så mycket.

Inte förrän kl 04.58 (vid det laget hade matte fullkomlig koll på klockan) då det äntligen blev en eruption. På matten, jodå. Sen masserade vi magen och sen somnade äntligen Huliganen utmattat fram emot 05.20 i sin sköna säng, alltmedan matten låg i sin sköna säng ända tills - hurra! - klockan ringde 05.30.

Alltså har det behövts knoppas på soffan idag. Lille gubben, ibland är livet tufft! Tur du har mattes virkade filt att linda in dig i.

Matte - ja hon ser fram emot en lugnare natt förhoppningsvis. Med tanke på att dagens meny bestått av kokt ris och lite kokt fisk hyser hon ett visst hopp om att det ska bli lite mindre tjolahopp i natt. Och lite mindre matta att göra rent.

måndag 13 oktober 2014

Du har väl inte glömt något?


- Trodde du att du skulle kunna smita iväg till jobbet en måndagsmorgon utan att vi märker något? Va-va-va?!?

Uppenbarligen finns det olika åsikter om hur angenämt det är att ge sig iväg till jobbet en regnig måndag. Det kan ju förvisso vara mer fikapauserna - och osten! - som lockar.

söndag 12 oktober 2014

Ibland går det inte enligt planerna

Planen för helgen var att a) busa med Huliganen, b) umgås med goda vänner (de där som alltid tinar köttbullar särskilt åt Huliganen när vi besöker dem, alltså Goda Vänner av 1:a ordningen, c) sticka, d) kanske sy lite? e) pussa på maken, f) laga mat, g) dricka vin och sen, om det fanns tid och lust över, kanske tvätta och stryka lite. Man vet ju inte, ibland grips man av stryklust, ibland gör man det inte. Oftast "inte", om man nu ska vara ärlig.

Fredagskvällen blev precis enligt plan, men sen kom det grus i maskineriet. Jag vaknade tidigt på lördagen med huvudvärk, huvudvärk av det där slaget där man tror att ögonen ska poppa ut ur skallen på en, och man rör sig med yttersta försiktighet. Halvblundandes (för att motverka poppandet) hasade jag och Huliganen runt Monumentsrundan, och sen, ja sen tillbringades resten av dagen med att sova i diverse fåtöljer. Lagom mot kvällen blev det dock bättre och sen hade vi en himla trevlig kväll tillsammans med vännerna.

Imorse vaknade jag till ljudet av regn mot rutorna. Plisk-å-plask sa det. Huvudvärken var nästan väck, den låg bara och hotade lite, ungefär som en sån där slav man hade på romartiden, som satt där bakom de segerrika militärerna och muttrade "memento mori" - kom ihåg att du ska dö. Okej, min huvudvärk var kanske inte fullt så drastisk, men lite grann så där att "kom nu ihåg att jag ligger här och lurpassar".

Regn eller ej, mori eller ej, promenad ska ju gås ändå. Vi traskade ut och gick väl en 75-100 meter, där Huliganen satte sig och gjorde Nr. 2. Sen tänkte jag gå vidare. Det tänkte inte Huliganen. Försök tänka er en motsträvig åsna med en mankhöjd på ca 30 cm och ni har en bild av en Huligan som Inte Tänker Gå Ett Steg Till, tackar-så-mycket.

- Jamen lille vän, du måste väl gå lite längre, motion ska ju vara så nyttigt har jag hört? sa jag och drog försiktigt i kopplet, vilket bara fick till följd att Huliganen stretade emot ännu mer.

Tja, vad kan man säga eller göra? Vi traskade hem igen, och jag får väl erkänna att jag är lite bekymrad över att Huliganen, som alltid fräst runt som en Duracellkanin, numera inte har så mycket Duracell över sig.

Okej, vad sedan? Frukost! såklart. Jag äter för det mesta ungefär samma; yoghurt med hallon och smulat knäckebröd. Hallonen ligger i frysen och jag greppade handtaget för att öppna sagda frys. Då krasade det till och det gick inte att öppna dörren mer än halvvägs? Så kan man ju inte ha det, nu gällde det att visa sig rådig och handlingskraftig. Alltså gick jag in och väckte brutalt maken ur hans skönhetssömn och utbrast i en veklagan över frysdörren. Maken försökte öppna dörren. Det gick. Sen gick det däremot inte att stänga den, så nu har vi fått barrikadera dörren med en stol, medan vi väntar på bättre tider, alternativt att vi får monterat ett nytt gångjärn, beroende på vad som kommer först.

Vid detta laget var jag avgjort moloken. Skulle min behagliga helg reduceras till att knapra huvudvärkstabletter, hinka i sig vatten, ha en trasig frysdörr och oroa sig för hunden?? Vad är det för sätt, jag bara frågar.

Men sen åkte jag till golfbanan med maken och vår golfkompis och spelade nio hål, och mot alla odds och rim och reson så spelade jag bra. När jag kom hem efter några timmar var Huliganen pigg och glad och vill visst gå på promenad.

Då tänkte jag ta ett litet foto, man kan aldrig få för många Huliganbilder. Han är dock inte mycket till modell, den hunden. Sitta still och posera så att han ser ut som en tjusig hund ligger liksom inte för honom. Men rar är han!

Sen så har jag ju också plockat in rosor; Schneewalzer som doftar underbart, och Compassion, som förvisso är lite väl skär i min smak, men som också doftar gott och blommar snällt. Och då känner jag att livet kan liksom ändå inte bli riktigt pissigt när man har sin Huligan, sin make och sina rosor.

Så snart jag tryckt på publicera ska jag gå och sticka lite. Kanske sy det första blocket i min granny square-kvilt, bara för att se hur det blir. Så får det bli. Det kan rentav hända att jag stryker en skjorta eller två!




tisdag 7 oktober 2014

You've got mail



Häromveckan såg vi den filmen med Meg Ryan och Tom Hanks. Eller rättare sagt, vi snarkade i soffan till den. Men så kom det ett brev till mig! Ett riktigt ett, inte ett elektroniskt, utan ett handskrivet med frimärke och kuvert och hela konkarongen.

Visst blir man glad när det kommer brev, det känns numera riktigt högtidligt. Det här brevet snarkade man minsann inte till, det kom från Maja och innehöll massor av garntips - och garnprover! Så nu blir det nog snart ett litet internetinköp tror jag... Man kan väl aldrig ha för många garnprojekt på gång?Tack Maja, det var härligt att komma hem och ha fått post!

Allt är dock inte garnrelaterat i mitt liv, näminsann. Jag har börjat skära till balitygerna som jag köpt på quiltmässan i Limhamn häromveckan, och där syrran rådigt köpte mer tyg till mig när jag så snålt enbart köpt på mig fyra varianter. Nu ska det räcka! Och en Granny Square-kvilt ska det bli till gästrummet är det tänkt.

Nu är min förhoppning bara att dygnet helt plötsligt ska visa sig ha 32 timmar sisådär, så att man har en chans att hinna få gjort allt man vill.

söndag 5 oktober 2014

Reningsdammarna


Nere vid Höje å ligger de gamla reningsdammarna från 30-talet. Om man vill ha en liten lagom promenad i lantlig miljö men inte hinner åka så långt är det perfekt att ta sig hit och traska runt. Numera kan man dessutom ta sig upp och vandra på andra sida Höje å, bort mot Klostergården. Fast idag gör vi inte det, idag går vi halva rundan, Zoya, Huliganen och jag.
Det är vi och en himla massa motionärer, hundpromenerare (-promenörer?), svärmande par, och en eller annan fågelskådare. Dammarna är nämligen knökfulla av diverse fjäderfän. Alltså, det där med fåglar är inte min starka sida, men nu ville man ju ändå utnyttja alla faciliteterna, så jag tittade begrundande på såväl stora som små fåglar.

Vissa tittade tillbaka och såg ut att tänka "vad glor du på? - har du aldrig sett en svan förut?". Men visst har jag det. Det där som står bakom är något helt annat. Typisk pjodd, skulle jag vilja säga.

Alla i sällskapet var inte så himla intresserade av fjäderfäna, inte när man kan springa så fort att öronfransarna nästan försvinner i vinddraget!
När vi tittat och sprungit och skuttat och blivit smockfulla av solsken och frisk luft åkte vi hem igen och tog det lite lugnt. Vissa mer än andra. Zzzzz....



Vad man gör en lördag

Lördagen var på ett sätt en mycket okomplicerad dag, en dag där man lallade runt och gjorde lite av det ena, för att sedan övergå till det andra i en skön och avkopplad harmoni.

 Som de flesta andra dagar inleder man med hundpromenad. Huliganen tar täten ut genom dörren, och efter följer jag, okammad och inte fullt vaken ännu. Det är en strålande solig och varm morgon, och det känns lite absurt, nu när vi är inne i oktober. Men jag skådar inga soliga dagar i munnen (för de som eventuellt läser via Google Translate; det här kan vara lite knepigt, så hoppa över det bara), utan vi njuter av tillvaron.

Hur kan man mer njuta av tillvaron en härlig lördag? Tja, man kan ju alltid göra creme brulée, det höjer njutningskänslan flera steg, i all synnerhet som vi ska få besök av Ellenfamiljen på kvällen. Då vill man ju inte precis bjuda på havregrynsgröt. Alltså knäcker jag ägg, sjuder vaniljstång och grädde och allt vad det är som ska till. Sen ska bordet dukas också.

Det är annat som ska göras. Jag måste erkänna att i år har jag inte riktigt orkat med trädgården, den har varit lite av ett dåligt samvete. Jodå, visst har jag ryckt lite ogräs, sått lite fröer, men någon riktig ordning och reda har det inte varit på mina trädgårdsmästarinsatser, så det är ju tur att maken på senare tid (här höll jag på att skriva på äldre dagar men lyckades hejda mig i tid. Saved by the bell, så att säga) börjat ägna sig mer åt det där gröna utanför dörren. Men nu tar jag mig tid att trimma vinrankan i växthuset inför den kallare årstiden, för nog är den väl på väg? Eller?

Det kändes skönt i samvetet. "Ett gott samvete är den bästa huvudkudden!" utropar jag hurtigt för mig själv och kommer på att tvätten ska ju ut på linan! Som man läste i mitt förra inlägg var det vissa komplikationer med själva tvättandet... men hänga ut tvätten på linan gick alldeles utmärkt, kan jag rapportera. Den uppmärksamme kan dessutom skåda min rödrutiga flanellpyjamas, jojo, det är ett nattliv i lyx och flärd i Huliganhemmet minsann.

Sen var det ändå dags för lite garnrelaterade aktiviteter. Belåtet sjönk jag ner i min fåtölj. Min trogne kompanjon hade jag ju närheten (efter det att jag kånkat honom, vilt protesterande, uppför trappan). Nära sin matte vill han ju ändå vare. Men vänta nu, vad är det som syns? Som är grönt och skönt och randigt? Som sitter på ett par 36:or? Jajamen, strmporna är klara! Tjoho! skulle man kunna utbrista. Det mörkblå garn som syns på första garnbilden är till makens ullstrumpor. Ganska mörkt blått garn på mörka karbonzstickor i storlek 2,5. Det känns som att det kan bli en rysare...
Människan lever dock icke av garn allena. Lite eftermiddagsfika vill det ändå till; en cappucino och en bit hembakt sockerkaka med äpple i kan man behöva styrka sig med.

Sen, ja sen är det ju dags att fixa med dovhjortsadeln och hoppa in i duschen och göra sig fin innan Ellenpappan och Ellen kommer. Det har nämligen visat sig att Ellenmamman drabbats av en liten illandes elak halsbacillusk, så hon kan inte komma, vilket vi alla tycker är jättetrist. I all synnerhet Huliganen som är en varm fan av Ellenmamman och som nu blir helt upphetsad av att hon inte kommer. Han far fram så att han gör skäl för sitt namn, så Ellen får ta lite betäckning bakom pappa, innan allt lugnar ner sig igen.

Sen äter vi och pratar och bränner brulén och känner att det där med lördagar, det är minsann både gott och trevligt.


För säkerhet skull dricker jag vin till maten. Det där med vatten verkar för vanskligt på något sätt. Och det är nu jag känner att jag får klargöra det där med att lördagen inte på alla sätt var helt okomplicerad. Den gemensamma nämnaren var vatten.

Det började redan när jag gjorde frukost; eftersom det är helg blev det te och toast, med hemgjord rabarbermarmelad. Hur svårt kan det vara? Ganska svårt, visade det sig, eftersom teet blev väldigt tunt. Det blir det när man glömmer att lägga teblad i silen kan jag meddela. Sånt kan ju vara bra att veta. Sen var det ju Kalabaliken i tvättstugan som ledde till ett nytvättat tvättstugegolv. Ja, jo, förvisso behövligt, men inget som jag tänkt ägna mig åt där och då. Därefter fortsatte jag i samma stil med att välta ut makens vattenglas vid lunchen = tvättat köksgolv, i alla fall vid bordet. Därefter följde jag upp det hela med att sparka ut Huliganens vattenskål...

Så till maten blev det vin. Kändes tryggast så.