måndag 17 september 2018

Fullproppad med frisk luft


Det var dags för den årliga Havängshelgen. En av mina favoritplatser på jorden, det finns inte mycket som slår en promenad längs stranden där man får lungorna fyllda av havsluft och talldoft (och möjligen en eller annan pust av koskit också, men är man på landet så är man). I år var vi en något decimerad skara, eftersom förkylning och dubbelbokning slog till, men vi hade det väldigt trevligt ändå. Vi inledde med att äta lunch på Backagården där jag aldrig varit tidigare, men dit jag lär komma igen, för att äta i ett växthus - det blir det många pluspoäng på!
Sen åkte vi längs kusten och jag tänkte för mig själv att jag förstår mer än väl varför Österlen är så populärt, böljande kullar, långa stränder, hav och vind. Helt enkelt precis vad själen behöver sådär en septemberlördag. När vi kommit fram tog vi ju då vår traditionsenliga promenad till stranden. Ett år fick jag hoppa över den pga trilskande knä, men det här året höll sig knäet i skinnet (och det är ju en himla tur det, tänk om det hade hoppat omkring utanför skinnet) så att själen kunde få sitt. Och när själen fått sitt, ja då var det dags för lite fördrink och skålar för absent friends och lite stickning och prat. MYCKET prat, det blir det liksom per automatik när man träffar sina vänner som man känt sen man var 16 år.



Också åt vi. Och drack mer vin. Och pratade ännu mer. Sen ramlade vi i säng vid halv elva och det är väl då man märker att vi inte är 16 längre då man satt uppe halva natten och löste världsproblemen. Nu fick världsproblemen försöka lösa sig själva, vilket ju går sådär kan man ju säga.
På söndagen vaknade vi till en strålande morgon! Hackspetten hackade, ekorren susade runt och solen den sken som om den hade betalt för det. Efter en rejäl frukost åkte vi hem igen, hem till maken som nöjt höll på att sortera runt böcker, hem till Loppan som blev synnerligen glad över att träffa matte! Jag var liksom inte färdig med att njuta av naturen kände jag, så det blev att ta en tur till Krankesjön med Loppan. Vi var ute i 1,5 timme och jag tror att Loppan sprang större delen av tiden - runt, runt, kuta iväg, komma tillbaka. Själv sprang j ag inte så mycket men jag var rätt nöjd ändå när vi var färdigpromenerade. Lungorna var fyllda av höstens dofter, man var behagligt trött och i största allmänhet synnerligen nöjd med livet.
Bra helg, det här.






lördag 15 september 2018

Han kommer nog inte att sakna mig

Om en liten stund ska jag ge mig iväg på årets Havängshelg och det ser jag såklart fram emot. Jag har inga skrupler mot att lämna maken, för han har a) falukorv i kylen och då kan han äta ungsbakad falukorv med potatis och purjolök (och jag slipper, win-win av bästa slag!), samt b) ett sprillans nytt bokskåp som kom igår.

Boksituationen i vårt bibliotek har ju varit minst sagt lite ansträngd på sistone och att klämma in nya böcker har krävs planläggande i klass med ett smärre fältslag. I somras var vi ju i Stockholm och passade på att beställa ett bokskåp efter att ha ränt Gnesta runt för att hitta till snickeriet - och nu, nu står det där. Jamen fatta, massor av ofyllda hyllmeter! O saligheters salighet!

Så nix, jag tror inte att maken kommer att märka att jag befinner mig på Österlen långt från honom och han befinner sig i lycksalig närhet av det nya bokskåpet.
Det ska torkas ur och så, men två böcker har redan fått flytta in på prov såklart. Och det syns ju vem det är som kommer att fylla skåpet, och inte blir det med garn (fast jag har ju ett eget skåp till det, så jag är absolut inte bitter, inte det minsta!).

Jag tycker det är ett himla fint skåp och jag gillar att det sitter en liten skylt i det, så man vet vem som gjort det, så som man gjorde förr. Och "förr" det är ju något som passar in i den här familjen.
 Men nu ska jag gå och se om chokladtårtan som står i ugnen är klar. Den ska följa med till Haväng är det tänkt, så får maken äta falukorv. Det blir bra.


torsdag 13 september 2018

En tämligen optimal torsdagseftermiddag

Dottern ska snart börja arbeta igen efter sin föräldraledighet och nu undrade hon om jag hade möjlighet att ta ledigt en torsdagseftermiddag för följa med på utflykt? Vilken fråga! Jag loggade ut och fräste iväg från jobbet som om jag hade eld i baken - det hade jag inte, men däremot hade jag siktet inställt på att umgås med barn och barnbarn och då bör man akta sig ur vägen när jag drar fram. Eftersom det dessutom var en torsdagseftermiddag av soligt och ljummet slag bestämde vi oss för att åka till Rövarekulan och ha lite picknick. Rövarekulan är vackert och idylliskt och vi såg inte minsta lilla rövare faktiskt.

Däremot finns det en liten vacker bäck man kan plaska i.... och plaska, det är roligt det, det är Grynet och jag rörande överens om. För att inte tala om Loppan!

Men först fikade vi! Fika bör man, annars, tja kanske inte direkt dör man, men hungrig blir man ju. Alltså fikade vi. Det som är bra med att fika ute, förutom att allt smakar så mycket bättre då, är att man kan testa lite olika approacher till hur man sitter vid ett fikabord utan att någon gnäller om att man ska sitta ordentligt.



När vi hade ätit ostmackor och clementiner och druckit te så plaskade vi. Ihärdigt och grundligt. Finns det nu en liten bäck att plaska i, ja då ska man ju ta tillfället i akt, det begriper ju vem som helst. Vissa hade stövlar och galonbyxor och det var ju klokt. Andra hade jeans och det var kanske mindre klokt - men herregud, jeans torkar ju, förr eller senare.


Sen tog vi en promenad. Vi hittade ett rödgult band som skogsvårdsstyrelsen hade placerat ut, och det funkade ju alldeles utmärkt som hundkoppel tyckte Grynet. Först fick Loppan vara hund, sen fick Grynet vara hund och mormor fick hålla i kopplet. Grynet var en utmärkt hund som skällde på ett väldigt hundaktigt sätt. - Mormor kopplar mig, sa Grynet belåtet och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag hoppas att detta inte är en rapport som lämnas på förskolan...
Sen gick vi bort och tittade på bockarna Bruses bro - en fin stenbro med tre valv och vi är helt säkra på att det var där bockarna Bruse trippat fram. Grynet blev helt tagen och pratade mycket om bockarna Bruse och var de var nu? De hade nog gått hem och lekt med trollet kom vi fram till. Sen ville Grynet kasta pinnar i bäcken och då bleknade mormor lite men tog ett stadigt tag om Grynet så att hon inte råkade kasta sig själv i bäcken samtidigt med pinnarna.



När alla pinnar var färdigkastade och bockarna Bruse ändå inte kommit fram gick vi tillbaka till bäcken. Lika bra att plaska färdigt när man ändå var där, och mormor hade ju trots allt någon liten plätt på jeansen som fortfarande var torr.

 Nu kan man ju med visst fog undra vad Pyret gjorde under tiden? Plaskade inte hon? Eller tittade efter Stora Bocken Bruse? Svaret är att nej, det gjorde hon inte, hon snusade i godan ro i sin vagn och hade inte tid med vare sig plask eller bockar. Men till slut vaknade hon i alla fall så hon också fick ta sig en titt på omgivningarna.

Och sen, ja sen åkte vi hem alllihop, lite smutsigare, lite lerigare, mycket blötare - men väldigt nöjda med vår eftermiddag i Rövarekulan! Och tänk så himla mycket roligare än att sitta på jobbet.




måndag 10 september 2018

I väntan på höststormarna

Nu har vi ju ändå hunnit en bit in i september så trots att det är tämligen ljummet ute så är det nog ändå officiellt höst? Och det vet man ju, är det höst ja då regnar det. I alla fall här nere i Skåne, lerans förlovade land.

När det regnar, ja då kan det vara bra med ett paraply, och i all synnerhet om man som mormor liksom råkar snavar över det gulligaste paraply man hittills skådat. Jag kommer ihåg när jag fick mitt egna första paraply. Det var en jul när jag var i nio-tioårsåldern, jag fick ett orange paraply, en röd pulka och diverse böcker och sen tillbringade jag jullovet sittandes i min pulka på vardagsrumsgolvet, med paraplyet uppspänt som ett lite tak över mig, läsandes om Det Lilla Huset på Prärien.

För det är ju det som är så mysigt med paraplyer (ja alldeles bortsett från att det skyddar en från att bli blöt i lockarna när regnet strilar ner) att man får sitt eget lilla portabla tak som man kan använda när man behöver ha en egna privata lilla plats.

Så ja, Grynet fick ett paraply och det blev hon mäkta nöjd över! Man fick ducka lite när hon dansade fram med det, och Pyret, ja hon tittade beundrande på storasyster! Loppan såg lite mer frågande ut, paraply är nog inte riktigt hennes grej tror jag.




Än så länge har det faktiskt inte regnat, i alla fall inte under dagtid. Men då får man ju finna på råd! Ikväll fick jag ett mms från dottern där Grynet sitter belåtet i badbaljan, med paraplyet uppspänt för att skydda sig mot höststormarna från duschen.

Jag visste väl att det är bra med paraply så här på hösten! Och en annan sak som är bra med hösten är alla fina höstblommor i underbara höstfärger. Såna som man kan ha tur och få från snälla besökare till exempel.

Blommor och paraply - då är man rustad!

lördag 8 september 2018

Ett liv i sus och dus

...det är vad jag tycks leva för tillfället. Okej, just för tillfället håller jag på och tvättar och har just tömt diskmaskinen och plockat undan och det är väl inte så mycket sus och dus över det kan jag tänka - men jag hade knappt hunnit hem från dotterns och min härliga spahelg på Ystad Saltsjöbad förrän det var dags att packa väskan igen och bege sig ut på turné.

Den här gången var det jobbet som hade kombinerat ett 30-årsjubileum med lite kick-off och allmänt umgås-och-äta-god-mat. Vi har vid de tidigare jubileerna mer ränt runt i medelhavsområdet och tittat på lera (det är inte bara maken som har underliga intressen kan man alltså sluta sig till), men i år föll valet på att åka till Karlaby kro. Ett bra val! (jag kan ha varit inblandad i det...)

De flesta av oss samåkte i bil, en hurtig en tänkte cykla dit, alla åtta milen, på sin elcykel. Säkert ett bra och sunt val om man nu inte glömt att ladda batteriet... fast han dök upp några timmar senare än planerat.

Vi inledde hårt med att fika och sen var vi och tittade på hällristningarna i Järrestad och där svindlar ju tanken lite på hur gamla de är och vem som satt där och högg in små fötter och båtar och ryttare och en dansare - som någon nutida vandal försökte gjuta av i plast förra sommaren så nu syns den knappt. Är det klokt det? Här har figurerna haft en fridfull tillvaro utan minsta plast i 3000 år, och sen dyker det upp en vandal som tycker att det är väl en utmärkt idé att bara för att man själv vill det så ska man såklart sabotera för alla andra.



Nu är ju det där med berg något som mina kollegor ägnar sig åt att studera med stor entusiasm, så der var inte bara figurerna som fascinerade, utan även alla små och stora sprickor. Själv ser jag ju en spricka och tänker "tjaha, en spricka", men tro mig; man kan vara fascinerad av sånt också.
Sen, ja sen skulle vi spela lite spel, för jag tror att har man en kick-off så är det näst intill obligatoriskt? Själv är jag inte mycket för något som inbegriper bollar och klot, och det där med kubb har jag aldrig lyckats begripa storheten i, men det var himla trevligt ändå, och när stridsröken skingrades så visade det sig att alla lagen lyckats hamna på 9 poäng, så då hurrade vi hjärtligt för oss själva och övergick sedan till att laga mat med Karlabys kockar. Jag är tveksam om de såg detta som en hjälp i köket, men det var himla kul och vi filéade och vispade så att armmusklerna kved och hackade och malde och hade oss. Och drack möjligen ett eller annat glas vin också.



 När vi inte orkade vispa mer fick vi lite egen tid. Eftersom jag hade Ystad Saltsjöbads varma pooler i minnet hoppade jag i baddräkten och hoppade sedan raskt i poolen. Därefter hoppade jag lika raskt upp ur poolen, ty den var liksom lite av svalare slag. Nog mer ägnad åt att man skulle simma och på så sätt hålla värmen tror jag.
Det gjorde ändå inget, för sen var det ju middag på kvällen och vi fick smaka på våra kreationer. Själv hade jag, tillsammans med en kollega, kreerat ihop mandelkaka till efterrätten. (Han fick vispa mest, mina armmuskler gick i generalstrejk).

- Mamma mia! så gott!! utropade vi allihop och tindrade med ögonen. För det var det! Och egenhändigt lagat av oss. Eller tja, det kan väl hända att kockarna liksom lagt den sista touchen och så till det hela.




Sen ramlade vi i säng och sen var det föredrag hela dagen därpå, formlerna ven i luften och jag får erkänna att allt begrep jag inte. Rätt mycket begrep jag inte. Fast så mycket begrep jag i alla fall att vi haft det väldigt bra där på Karlaby.