måndag 27 april 2015

Det är nu man håller tummarna

...för att det inte ska regna.

Hagelbyar och snöstormar är också mindre önskvärda. Sen håller vi också tummarna för att ingen ramlar ner. (Fast jag har sett att säkerhetslinor används och det känns ganska bra).
Eftersom man numera är en rutinerad sån-som-snart-ska-få-ett-nytt-tak:are så säger man bara lugnt och rutinerat när det dyker upp vita champinjonliknande blaffor under taket: "typiskt getingbo". Ingen hysteri här inte.

söndag 26 april 2015

Visst var det Perch's vi skulle till

Förvisso är det numera söndag, och dagen har tillbringats med att rensa ut en himla massa saker som en gång i världen var "bra-att-ha" men som nu har degenererat till Gammalt Skit och som alltså förpassades till sopstationen. Jodå, i den här familjen vet vi hur man roar sig!

Men i fredags, så åkte jag inte till tippen iförd träningsbyxor, nej då var jag ju i Köpenhamn med syrran, och säga vad man vill om hur befriande det känns att bli av med en massa mög, för att tala ren skånska, lite bubbel och afternoon tea det känns ändå lite lyxigare. I all synnerhet som jag inte var iförd träningsbyxor.
Förra gången jag var i Köpenhamn med maken så snöade det på tvären, och förra gången jag var där med syrran så regnade det så att det rann små niagarafall av oss, dropp-dropp-dropp - så det var med stor (men glad!) förvåning jag noterade att i fredags, då sken solen i Köpenhamn!

Lite shopping hann vi med också, syrran var så effektiv att hon hann köpa tre par skor fortare än en gris blinkar. Shopping gör en hungrig, så sedan gav vi oss med raska steg av mot Perch's Tehandel.



Efter att ha lusläst menyn bestämde vi oss för Den Store Ceremoni; alltså vem vill tacka nej till lite bubbel? Scones? Små snittar? Inte vi i alla fall, och vi smorde kråset grundligt och omsorgsfullt. När vi inte åt så pratade vi. Eller också gjorde vi båda saker samtidigt, har man simultankapacitet, så har man.

Till slut återstod bara en mycket liten rest av en chokladeclair... som sedan försvann den också. Då var vi tämligen mätta kan jag säga. Salladsbladen lämnade vi dock. Man vill ju inte verkar girig, menar jag.
Man kan inte tro det, men vi åt faktiskt mer i fredags. Vi tog tåget hem och sedan blev det årets första grillning. Inte dumt det heller!
I går blev det en annan årspremiär för min del, det blev årets första golfrunda. Det är himla märkligt, för den där första rundan, då är det precis som om man glömt hur svårt det faktiskt är, så då går det alltid så oförtjänt bra. Kanske man skulle sluta nu, när man är på topp?

Och sen blev det ännu mer mat! Fast hemma hos Ellenfamiljen den här gången. Himla trevligt och väldigt gott!

Så nu kan mana faktiskt se måndagen an med tillförsikt. Det lär väl inte bli något afternoon tea... men å andra sidan så lär det väl heller inte bli någon tripp till tippen.

fredag 24 april 2015

Den kunde inte tåla sig

Magnolian. Och det är nästan en vecka till Valborgsmässoafton, så hur har den tänkt klara det? frågar man sig. Dessutom blåser det i den, så det är omöjligt att ta en skarp och fin bild. Jag kan inte påstå att magnolior är så värst samarbetsvilliga, hur vackra de än är. De gör visst lite som de vill? Ungefär som en västgötaspets skulle man kunna säga.

Själv har jag ingen (magnolia alltså. Som tur är har jag ju en västgötaspets!) Jodå, jag har försökt, men den dog pronto. It pulled up it's daisies, kan man säga. Så det är ju tur att grannen har en, som vi kan njuta av ändå. För med sån blomning så förlåter man dem ändå det mesta.


Inne i vår trädgård börjar äppleträden grönska så smått. Pärlhyacinter pärlar på och kungsängsliljan jag fick av syrran förra  året blommar beredvilligt i all sin rutiga glans.

Man får nog säga att det är en skön tid i trädgården nu - även om man har den full av byggnadsställningar. Kanske inte så vackra, men de kommer ju att leda till ett nytt och fint tak, och det är inte det sämsta, det är ju faktiskt mer nytta med det än med en magnolia som inte ha vett att ta det lite lugnt och fint.

Man kan, med visst fog, undra varför jag sitter här en fredagsförmiddag och bloggar och inte arbetar i mitt anletes svett?

Det beror på att om en liten stund kommer syrran och Zoya. Zoya får stanna här medan syrran och jag drar till Köpenhamn! Det är afternoon tea och lite shopping som lockar. Och hur bra jag än tycker om mitt jobb, så får jag nog säga att en fredag i Köpenhamn slår att sitta på kontoret.

söndag 19 april 2015

(Nästan) shopping

 Maken är ju ingen shoppingmatador precis. Så fort man börjar mumla något om att han kanske skulle köpa sig någon ny skjorta... par nya brallor... en ny soffa - ja då får han något jagat i blicken och slår ifrån sig med båda händer. Han har vad han behöver, tack så mycket,  låter han meddela och försvinner sedan i panik mot horisonten fortaren än man hinner säga flasklock. (obs! detta gäller såklart inte när det handlar om böcker - böcker, det är en helt annan sak och man kan aldrig få för många sådana är hans credo då).

Nu är det så att vi behöver en ny soffa. Och har behövt i ett antal år, den vi har är så nedsutten att man får knäna vid hakan ungefär när man landar där. Men att handla en ny är ju inte gjort i en handvändning och ärligt talat; jag är inte heller överdrivet förtjust i att lägga mina dyrbara lediga timmar på att ränna in och ut ur affärer.

Men så fick vi chansen att låna en lägenhet i Gamla Stan, alltså "Gamla" som i skitgammal och då blev det helt plötsligt en utfärd och man kunde känna historiens vingslag vina kring öronen. Och då, ja då är det en helt annan sak! Tänk att få sova i ett 1600-talshus! Nämligen det hus som syns längst fram till höger precis före valvet.

Vi ångade således iväg till Hufvudstaden och tog en liten kort, men härlig, minisemester. Vi rände gata upp och gata ner, och vi har provsuttit soffor och fåtöljer och klappat på skrivbord så att det varit en fröjd åt det!

Emellanåt behövde vi vila fötterna, att vackla runt på medeltida stenläggning kan vara något av en provning, och då blev det en cappucino på Östermalmshallen. Eller, för all del, en delikat middag på Pastis, en liten men naggande god restaurang som vi fått oss rekommenderad. Liten, ja det kan man lugnt säga, men maten! Vi åt så magen stod i fyra hörn och sedan ramlade vi bara runt hörnet och landade i den där 1600-talslägenheten och snarkade oss raskt igenom natten.
När vi vaknade igen så kände vi trots allt att vi nog kunde klämma i oss lite frukost, så då knallade vi iväg till Brända Tomten för att stoppa i oss frallor, yoghurt och te. Medan vi satt där och pratade om hur många 1600-talshus vi övernattat i så kom vi att prata om Christinehofs slott (1700-tal, dock, rykande modernt således) och Christina Piper och det ena med det andra. Rätt vad det var så såg jag hur maken studsade till och började bli upphetsad.


Jo för medan jag satt och petade i mig min fralla på ett högst okulturellt och ovetenskapligt sätt så hade makens falkögon fastnat på en plakett på huset utanför fönstret, det som syns bakom min axel.

Och vad stod det är? Vem hade byggt detta hus (detta är en s.k. retorisk fråga, inte begär jag att folk ska ha fullständig koll på byggherrar i Gamla Stan, i all synnerhet som jag själv har synnerligen dimmiga begrepp om det). Jo denne herre och fru!
Olof Hansson Törne och Margareta Andersen. Och vem är då detta kan man med visst fog undra. Jo, nämligen Christina Pipers föräldrar! Hon var ca 1 år när de flyttade dit.

Alltså, för en historiker var detta ju nästan som en våt dröm. Maken petade i sig sin müsli och såg salig ut. Sånt får man minsann inte njuta av när man tuggar i sig sin frukost hemma i Lund.

Sen, ja sen promenerade vi och provsatt några fåtöljer till, vilket kändes som en alldeles lagom behaglig sysselsättning när man är såväl tvärmätt som trött i fötterna.

Stockholm visade sig från sin vackraste sida; solen sken, körsbärsträden blommade och den beridna högvakten red förbi.

Okej, ingen soffa köpt än - men vi börjar i alla fall närma oss ett beslut!


onsdag 15 april 2015

En ny vårhatt


Att jag gillar hattar är nog ingen större överraskning. Jag är, i princip, alltid beredd att åtminstone överväga att köpa mig en ny. Gärna röd.

Men ibland får man vara generös. Inse att det är någon annans tur. Så jo, i stället för att jag stoltserar runt i en ny skapelse får huset en ny mössa. Inte röd, mer en chict grå. Med lite volang, typ.
Som tur är, är det inte maken som ska krypa runt däruppe och snickra och ha sig. Jag gillar maken, och allra mest när han befinner sig på terra firma. Med båda fötterna.

Så nu har vi en snickare, ibland två, som river och bygger upp med samma goda humör. Någon planka behövde bytas ut och då gjorde snickaren en Upptäckt inne på krypvinden, och det var ingen koffert med ett glömt Amerikaarv i. Nänä. Något vitt, lite blaffigt sådär.

Han tyckte inte att vi behövde vara oroliga, men föreslog ändå att vi skulle låta Anticimex ta sig en titt.

Ja, jag vet att man i sådana lägen, i alla fall om man är lite hypokondriskt lagd av sig, inte bör googla på  vit-blaffa-förmodligen-dödsstöten-för-hus. Men självklart gör man det i alla fall, och medan man höll för ögonen för att slippa se alla räliga bilder så insåg man att det är bara att bränna ner hela rasket. Hussvamp diagnostiserade jag raskt. Eller snarare °!%&"#€!!! hussvamp!!!

Anticimexgubben kom idag. Han förhörde sig om det ena och det andra och maken och han balanserade ut på krypvinden, medan jag hyperventilerade nere i köket.

Sedan kom maken och Anticimexgubben ner med resterna av Den Vita Blaffan.

- fundamentet till ett mycket gammal och mycket dött getingbo. Alltså inte själva boet, utan bara en mycket liten och mycket sorglig rest.

-Tihi, fnittrade jag då och såg ovanligt blond (men lättad) ut. Så huset får stå kvar. Med snart ny hatt i all sin glans.

måndag 13 april 2015

Förvisso måndag

men inte vilken måndag som helst.

För idag fyller hon år! Dottern alltså. Det finns saker hos henne som jag tydligt ser att hon fått från sin far; sin ihärdighet och sina sena kvällsvanor, till exempel. Sen finns det saker som kommer från mig; den imponerande längden (knappa 1.60), och jag tycker mig även känna igen ett visst envist drag...

Men det mesta har hon liksom kommit på alldeles på egen hand; klokskapen. Noggrannheten. Modet att flytta helt själv till främmande länder. Dessutom har hon begåvat oss med en alldeles förträfflig svärson.

Hon är min bästa fikakompis. Vi har delat många intressen, allt från hästeri till syende. Andra saker får hon ha på egen hand, det där med kemi har jag till exempel aldrig lyckats begripa mig på.

Jag är så glad att det är just hon som är dotter i den här familjen! Den bästa man kan tänka sig.

Och idag fyller hon år! Vi skickar henne många varma kramar - och det ligger något paket och väntar.

lördag 11 april 2015

Odlarglädje

 
Det lär inte bli några EU-bidrag för de huliganska odlingarna. Det lär heller inte vara så att mitt knåpande med att peta ner små fröer i myllan kommer att resultera i prunkande odlingar över det skånska landskapet. Men visst är det ändå något tillfredställande i att se hur ens egenhändigt nerpillade slingerkrassefrö nu har resulterat i ett litet försagt och skrynkligt blad som kikar upp? När jag välvilligt klappat på slingerkrasseembryot vänder jag blicken mot mina (plats för triumferande trumvirvel!) övervintrade pelargoner!

Jodå, jag har övervintrat pelargoner minsann. I tvättstugan i källaren. En enda gång tidigare har jag försökt mig på detta konststycke, då betalade jag ett antal tusenlappar i uppvärmningskostnad i växthuset för att pelargonuslingarna skulle trivas över vintern och sedan komma igång med en prunkande blomning så fort våren anlände. De otacksamma rackarna dog prompt allihop. Nu håller jag tummarna för att dessa ska sköta sig på ett mer tillfredsställande sätt.

Dagen har annars gått i ett behagligt och makligt tempo. Jag cyklade ner till stan och mitt när jag stod och inhandlade födelsedagspresent till dottern så ringde hon. - Lägg på omedelbart! röt jag, vem vet om hon på något sätt kunde spionera genom telefonen vad mamma inhandlade. När jag handlat färdigt ringde jag dock upp, då var ju ändå grunkorna inslagna och jag räknade med att min hemlighet var i säkert förvar.

Dottern skulle sedermera ner till stan och äta glass, lät hon meddela. Själv föll jag för kardemummbullarnas lockelse och handlade två stycken med mig hem. En till mig och en till maken. Hunden lät påskina att jag räknat fel, åt det snåla hållet. Ett tag funderade jag på lite glass även till mig, men sen tog jag mig i örat och avstod. Just nu undrar jag vad det skulle vara bra för?

Sen handlade jag blommor på torget. Gula freesior, för att de doftar så ljuvligt. Och vaniljfärgade nejlikor för att de är så rart skrynkliga, typ.


Men som sagt; för övrigt har vi tagit det tämligen lugnt. På alla håll och kanter.


Själv har jag det alldeles förträffligt behagligt. Maken har låtit meddela att han lagar mat ikväll, så att jag kan känna mig alldeles väldigt uppassad och omhändertagen. Inte minsta lilla potatis skulle jag behöva skala framhöll han. Allt skulle han göra!

Så i skrivande stund är han på väg att hämta thai-mat. Prata om att man är bortskämd!