lördag 22 november 2014

Åsna? Hötappar? - Inte alls!

Idag började äntligen Vinterstudion på tv igen. Jag är, i princip, en icke-tv-tittande person. Inte för att jag har något emot tv i sig, men tiden! Herregud, är det något som man lider konstant brist på så är det väl tid? Det är så mycket garn som ska stickas och virkas. Tyg som ska köpas, och kanske rentav sys med? Så tv, det får liksom komma när det finns möjlighet.

Men så är det Vinterstudion, och det må vara något märkligt med mig, men jag gillar verkligen att titta på skidåkning och sticka till det. Det är avstressande, vilsamt och så känner man sig på något sätt lite sund och sportig. Fråga mig inte riktigt hur det hänger ihop, att man blir sportig av att sitta nersjunken i en soffa och se andra svettas, låt mig leva i min tro att så är det. Nu har jag gått där i flera veckor och väntat på att man ska få se svettiga karlar och kvinnor i färglada banlondräkter jaga varandra över de vita vidderna, så då kunde man ju tro att jag skulle sitta klistrad i soffan.

Så blev det dock inte - dottern och jag lyckades hitta en lördag när vi båda var ledig och tillbringade således några härliga timmar i stan där vi uträttade viktiga ärenden. Köpte några julklappar till exempel. En till henne och en till mig (från maken, så nu slipper han våndas). Sen råkade jag visst glömma att köpa en julklapp till maken från mig, men det är ju inte jul än, och det viktigaste är väl att det kommer att ligga ett set med Knit-Pro Cubics-stickor under granen till mig? Därefter tillbringade vi en god stund med att utöka dotterns förråd av julgransprydnader, numera har hon ju möjlighet att ha egen gran och en sån måste ju pyntas. Redan i Glasgow köpte hon ett litet flygplan och det är nog så bra, men det krävs ju mer! Därför köpte hon och svärsonen en i ärlighetens namn granska gräslig liten pippi i Amsterdam och idag vägde vi fördelarna hos a) en råtta, b) en fågelbur, c) en bil och en massa andra bokstäver i alfabetet mot varandra. Till slut landade vi på en galopperande guldglittrig häst och en liten blå bil. Sen var dottern nöjd och därefter ville hon ha kanelbulle.

Jag, som är en snäll och medgörlig mamma (som också gillar kanelbullar), följde godvilligt med till Brunius, som serverar stans bästa kanelbullar. Är det kardemumma, så är det S:t Jakobs Stenugnsbageri som gäller (fast där är caféavdelningen tämligen obekväm, vilket man kan ha överseende med när bullarna är så himmelskt goda som de är), men för kanelbullar ska man ställa sin kosa mot Brunius! Tro mig, jag vet.

Så då gjorde vi det, och tänk, jag saknade inte Vinterstudion alls!

fredag 21 november 2014

Another one bites the dust

Ytterligare en arbetsvecka kan läggas till handlingarna. Nu är det bara en vecka kvar tills förste advent! Jag får behärska mig, lite principer har man väl ändå? Även om jag å det mest förbluffande har ändrat mig de senaste åren från att vara en sträng "inge´-julpynt-förrän-in-i-det-sista-och-hör-sen"-människa till att vilja lysa upp december med ljusslingor, snöflingor och en eller annan tomte redan i början av månaden, så tycker jag ändå att startsignalen inte går förrän förste advent.

Herregud, november har hittills varit så makalöst grå och trist att jag faktiskt har övervägt att kasta alla principer överbord - men med uppbådande av all min viljestyrka så har jag nöjt mig med att leta upp alla ljusstakar och adventsstjärnor och viskat snart är det dags! till dem.

Medan jag väntar roar jag mig med att äta kycklingsoppa. Väldigt god om jag får säga det själv. Soppan inmundigades i min ensamhet* eftersom maken rantat iväg till Göteborg. Men han kommer snart hem, redan om en timme bör han knalla in genom dörren, ja om nu SJ sköter sig och ser till att tågen rullar som de ska, sånt kan man ju inte så noga veta.

Nu kan det hända att den observanta bloggläsaren hoppar högt och förbluffat utropar "Sitter människan och dricker vatten en fredagskväll?!".

Lugn, bara lugn. När maken är här, då blir det lite ost, knäckebröd och hemgjord björnbärsmarmelad med timjan och portvin. Och då kan man faktiskt inte dricka vatten till, då får det nog bli lite rött.

*) - alltså ensam och ensam - Huliganen är hemma. Och när Huliganen är hemma får man inte äta kycklingsoppa ifred. Han tyckte också den var god.

söndag 16 november 2014

Grå söndag

Ibland är det ju så där; man sover dåligt. Vaknar i vargtimmen och kan inte somna om. Försöker planera Livet, som totalvägrar att inordna sig i något som helst schema utan i största allmänhet räcker lång näsa åt en.

Det är då man vaknar och känner sig avgjort Anti. Detta trots att man egentligen inte har något att känna sig Anti emot, utan det är bara Livet som lägger sig som en kall, tungfuktig havregrynsgröt på axlarna på en med ett dovt tjoffande ljud.

Man kunde ju sticka lite? Det var ju det som var en sån god idé, då halvtvå i natt när man med frejdigt mod stickade strumpresår så att maskorna sprätte omkring. Jomen. Den resåren är icke mer, om man säger så.

Det är ju inte det att jag saknar stickprojekt, tvärtom skulle man kunna säga. Alltså stickar jag lite på en av ärmarna på min kofta. Jag repar upp en del av min påbörjade Cameoschal i Supersoft från Magasin Duett och försöker påminna mig själv om att det där med att tappa maskor.... det är faktiskt inte så himla smart.

Inte blir det något stickat på min mössa heller. Fast garnet har jag i alla fall nystat! Och lägger man alpackapälsbollen ovanpå, så ser det i alla fall ut som en mycket liten mössa, med en mycket stor tofs. Nog är det ändå ett steg på vägen?
 

Jag tar mig också i kragen och påbörjar min granny square-kvilt som väl borde ha påbörjats för länge sedan. - Bättre sent än aldrig! utropar jag  hurtfriskt och trampar på symaskinspedalen och fräser raskt iväg några sömmar! Några uppsprättningar senare har jag i alla fall första blocket till min kvilt.

När jag fortfarande trots allt känner mig avgjort gnällig tar jag till det ultimata knepet för att få sprätt på livsandarna; jag städar i någon låda eller skåp. Det råder ingen brist på på röriga lådor och skåp i mitt närområde kan jag meddela; jag har svart bälte i konsten att snabbstäda med hjälp av den beprövade gamla metoden det-som-inte-syns-när-det-är-inklämt-i-ett-skåp-kan-definieras-som-uppstädat. Men ibland behöver känna att det är lite välordnat även i de utrymmen som döljer sig bakom skåpsdörrar och i stängda lådor.

Så nu har jag sorterat, slängt och bringat ordning i kaos. Känns mycket bra! Såväl min garnkorg med pågående arbeten (där jag faktiskt hittade en strumpstickning som senast såg dagens ljus 2010) som min öhängssamling är nu välordnade och sorterade. Livet ler igen. Och kan jag nu bara avhålla mig från att tappa fler maskor så kanske det till och med kan gapskratta lite?

torsdag 13 november 2014

Fot-foto

Man kan kanske tycka att det varit väldigt lite make med i bloggen på sistone? Låt mig genast avhjälpa denna sorgliga make-brist och lägga ut ett flertal bilder på maken. Varför snåla, liksom? Det är väl lika bra att jag tar med det viktigaste? Fötter. Två. Huligan. En.


När man nu beskådar makens fötter så kan man ju råka se att dessa pryds av ett par synnerligen stiliga blå strumpor i finaste Jarbon Exmoor Blueface ullgarn. Fint ska det va' till maken. Och visserligen blir han inte blå i fejset, utan snarare blå om fossingarna, men blå som blå, tänker jag. Ja! De är klara! Det är fullbordat skulle man kunna säga med sonor stämma. Varendaste liten maska ditpillad av yours truly, och jag ska erkänna att när jag kom till häl nr 2 och lyckades manövrera mig igenom de förkortade varven med dubbla maskor utan minsta lilla härdsmälta så jublade jag lite inombords. Fast pilligt är det, så nästa par (redan på mina fina karbonz strumpstickor) ska få istickad häl. Resår, häl och tå tänkte jag sticka i resterna av ovannämnda blueface-ullgarn, resten i resterna av Schachenmayr-garnet. Hej och hå, nu känner jag mig som en god och sparsam människa som stickar upp restgarner, glorian växer.

Det kan ju hända att glorian hamnar lite lätt på sned när jag sedan i nästa andetag talar om att jag på det senaste stickcaféet hos Tant Hulda råkade köpa på mig en härva handspunnet alpackagarn från Ilo Yarn. Och en liten alpackapälstofs. Den gick inte att motstå, den är brun, den är mjuk, man skulle kunna ha den som ett mycket stillsamt litet husdjur. Om man nu tycker att husdjur ska vara lite stillsamma och tysta av sig, vi har ju inte riktigt den traditionen i vår familj. Därför ska alpackan bli en mössa, och mitt uppe på mössan ska pälsbollen trona. Nu har jag visst råkat lova att mössan ska vara klar inom två veckor, så frågan är hur mycket strumpstickning jag hinner ägna mig åt under den tiden.

söndag 9 november 2014

Nog känns det lite märkligt?

Att kunna gå ut i sin trädgård den 9 november och plocka slingerkrasse? Vem kunde anat det i april när jag sådde fröna? Jag ska också säga att det tog ett tag för plantorna att ta sig, taniga och ynkliga var de. Men de kom sig, och nu i november har de slingrat sig upp i avenbokshäcken och upp i min stora Compassion-ros. Ärligt talat är det inte en jättesnygg kombination med illrosa och gult/orange/vanilj - men inte vill man stå i vägen för ohämmad blomprakt?

En liten bukett på köksbordet att njuta av. Men innerst inne börjar jag nu längta efter amaryllis, hyacinter och doften av saffransbullar. Med mandelmassa och mycket smör.

lördag 8 november 2014

Inte många knop


Dagen har tillbringats fast förankrad i fåtöljen under ett lapptäcke och med årets första brasa tänd. Det finns sämre sätt att tillbringa en förkyld lördag. Läsa lite, sova lite, sticka lite. Jag är inne på makens andra socka och hur mycket jag än gillar garnet och maken, så ska det bli skönt när båda strumporna är klara. Enfärgat är... ja hur ska man uttrycka det? Enfärgat är väl det som ligger nämast till hands?

Nu är ju inte strumporna det enda projektet. Långt därifrån. Ja ghåller på med min tea leaves cardigan och har kommit en bra bit, så lång bit att det var dags att nysta lite mer garn. Så jag har faktiskt inte bara  slöat i fåtöljen, jag har minsann nystat också. En virvel av aktiviteter alltså! Jag är barnsligt förtjust i att nysta garn nu när jag har en nystmaskin, jag tycker nystanen blir så himla fina! Fort går det också. Man börjar med en härva och vips! så har man ett tjusigt nystan.

Nu är det ju inte bara koftan jag håller på med. Jag har dessutom börjat på en ny cameo-schal som jag ska ha på kontoret som är lite kylslaget av sig. Den här gången ska jag sticka i Magasin Duetts Supersoft som jag har fått rekommenderat på bloggar och stickcaféet jag går på. Så jag beställde lite garn och tänkte att det kunde bli en lagom resestickning när vi åkte till Amsterdam. Egetnligen hade jag tänkt mig grafitgrått och lite ljusgrått (jag medger, inte mitt normala färgval, men den här gången ville jag ha något neutralt som kan passa till det mesta så jag bet mig i tungan och avhöll mig från alla gula och gröna nyanser. Nu visade det sig att de gråa jag ville var tillfälligt slut och eftersom jag var i tidsnöd så blev det nougat och pebble istället.
Jag har börjat sticka. Och jag känner lite kluven. "Alla" säger att det kommer att bli jättemjukt och jätteifnt när det är klart och tvättat. Men garnet innehåller mycket spinnolja och är inte så där jätteskönt att sticka med, och på något sätt så tycker jag ändå att eftersom det tar så många timmar att sticka en stor schal, så vill man att även den processen ska vara njutbar. Så jag vacklar lite. Men klar ska den bli. Så småningom. Och kanske den blir helt fantastiskt mjuk och härlig?

Garn som är mjukt och underbart att hantera är det malabrigo lace som jag köpte i Amsterdam. Där kan man tala om mjukt och behagligt! Och färgerna! Man blir liksom varm om hjärtat och lycklig bara av att se dem.

Inte för att jag vet vad jag ska sticka med garnet. Men det gör inte så mycket. Jag kan klappa på det. Nysta det till fina nystan. Fundera och planera. Och medan jag funderar så kommer jag att sticka färdigt såväl strumpor som kofta som schal. Rekorderlig som jag är.

torsdag 6 november 2014

Snörvel

Det är lite sjukt i Huilganhemmet. Vissa av oss tror på massor av varmt te, vic's vapo-rub, c-vitamin och öm omtanke från makens sida. Vilket i och för sig inte förhindrar att man har en näsa som lyser röd mitt i plytet, man snorar som ett vulkanutbrott och hostar ihåligt med jämna mellanrum. Andra tror mer på frolicens helande verkan.'

Det är inte synd om mig, tänk vilken tur att jag inte blev förkyld till förra helgen! Nejdå, jag snörvlar belåtet vidare för mig själv och tänker att det kunde varit värre.

Däremot var jag lite bekymrad över Huliganen. Han har varit avgjort dämpad. Jag är ju van vid att när jag stiger innanför dörren, ja då möts jag av en virvelvind i knähöjd. En som gastar "hon är här nu!!" och som med fantastisk simultanförmåga vill ha dragkamp, bita matte i håret, skälla matte i örat - allt på en och samma gång. Jag vet att det finns de som tycker att en hund ska vara tyst och vänta på att bli hälsad på, men såna eleganta manér har vi aldrig hållit på med här hemma. Jag gillar faktiskt att bli mottagen av en extatisk mottagningskommitté, man känner sig så populär då.

Men på senare tid har det mer varit som att mötas av åsnan Ior, om man kan tänka sig Ior i västgötaskepnad. Huliganen sitter på mattan och tittar dystert på mig när jag kliver innanför dörren. Sen säger han: - Du här här nu. Jaha. Hej.

Då känns det lite snopet. Och när vi sedan haft ett gäng nätter när Huliganen velat ut ideligen, ideligen, inte för att leva loppan utanför att käka löv - ja då insåg jag att något måste göras!

Alltså gjorde vi det. Alltså åkte vi till vår eminenta veterinär, som efter en svettig undersökning kunde konstatera att Huliganen hade en halsinfektion och förmodligen magkatarr dessutom. Magkatarr kan man ju få om man äter smärtstillande, vilket Huliganen gör mot sin artros.

Så nu är det penicillin och omeprazol som gäller. Det kommer säkert att bli bra. Och faktum är att redan hos veterinären blev jag lite uppiggad av att se Huliganen gå igång.

- Du tänker titta mig i halsen?! MIN hals?? Ska jag gapa - moi?! Nädu, det ska vi nog bli två om!! Sluta, för bövelen gubbe!!
- Men vadnu?? Du behagar klämma mig på magen! Men aj!! Lägg av för höge farao din barbariske vandal!

Vår veterinär är en vänlig och lugn man som lyckades genomföra en någorlunda tillfyllest undersökning av den lille gaphalsen. Den gaphals som när han väl släpptes ner från undersökningsbordet gav veterinärens tålmodiga schäfer en avhyvling som denne sent ska glömma.

Ja, jo, visst skäms jag lite över min verbale hund. Men mest blev jag ändå lite glad över att se honom så taggad.

Och en sak är jag säker på; om jag måste gå till doktorn och bli tittad i halsen, ja då kommer jag att säga "aahhhh" på uppmaning, och låta mig klämmas på magen tämligen godvilligt. Ja det där sista är kanske inte helt säkert förstås.

Nu väntar kvällspromenaden och sen ska vi knata i säng, Huliganen och jag. Och Zoya, som är på pyjamasparty hos oss. Det blir skönt.