söndag 21 maj 2017

Blommor i all ära

...men livet består ju inte bara av äppelblomster. Eller av hund, make, barn, Gryn, choklad eller vin för den delen när jag tänker närmare efter. En eller annan tåt av garnkaraktär behövs också för att livet ska vara på topp!

I onsdags var det då äntligen dags för stickcafé igen! I rätt många veckor har ju Loppan och jag gått på kurs och tränat ihärdigt (med kanske inte så himla mycket synbart resultat än, men jag räknar med att det ligger i terrierhjärnan och mognar på sig, vad det ska göra i min egen hjärna har jag inget bra svar på) så då har ju stickorna fått ligga oanvända och svala i sin påse. Men i onsdags, då var det dags igen! Medförande the Book of HAPS, Rasmillas yndlingsgarn och stickor cyklade jag till Tant Huldas med ett lyckligt leende på läpparna. Det är himla kul att gå på hundkurs! Men det är också himla kul med stickcafé och för det mesta så gör ju garnet som man vill. Till skillnad från en mig närstående, ömt älskad, fyrbening.

Garn och bok fick jag i födelsedagspresent i september och nu, nu var det dags att lägga upp. En Happenstance ska det bli är det tänkt.
När man är på stickcafé, ja då ska man ju göra så mycket mer. Pilla på garner, beundra andras alster, dricka kaffe och prata. Ganska mycket prata. Så jag hann en del, men det har blivit lite mer hemstickat sedan.

Än så länge ser det ut som en skrynklig tarm, så målbilden känns ju inte helt klar, men man får hoppas på blockning och sådär, så det blir säkert bra när det blir klart. På ett eller annat sätt. Lite artistisk frihet har man ju som stickare.
En sak har jag faktiskt blivit färdig med, nämligen makestrumpor nr 7! Det är ju inte klokt, för några år sedan sa maken att han ville ha 10 par strumpor och jag log sardoniskt och sa - in your dreams, grabben! För det är ju roligt när någon tycker om det man stickar, men att mala på med herrstrumpor i all oändlighet kändes ganska avlägset, jag kände att ett par, det var nog vad det skulle bli. Men så är det ju så att det är så behändigt med en strumpstickning, det passar alltid att ha med i väskan så kör man några varv i bilen (ja om man är passagerare alltså, nån måtta får det ju ändå vara), pillar några aviga-å-räta på fikapauser på jobbet, i väntrummet hos läkaren, ja möjligheterna är oändliga.
Så voilá! Par nr 7 har kommit av stickorna och jag roade mig med att fotografera samlingen. Ja, jag inser att det är 6 par som syns, men ett par har slitits ut och passerat punkten av no return vad gäller stoppning. Här vill jag bara påpeka att Onions strumpgarn som är förstärkt med nässelfiber är ett himla trevligt garn, men slitstarkt? Not so much. I alla fall inte när det är maken som klampar runt i strumplästen.

När man ser alla (oblockade och något skrynkliga) strumpor så här så slår det en något. Jag visade upp bilden för maken och påtalade just detta, jag frågade

- vad tänker man när man ser det här?

Maken log lyckligt och sa att man tänker att han inte gillar röda strumpor. Han kan verkligen slå huvudet på spiken, den mannen.

lördag 20 maj 2017

Äppelblomstid



Jag tror jag sagt det förut, men jag säger det igen; jag älskar äppelblom. Det är så skirt, så vackert och så blommigt att man blir svag i knäna, även om man nu inte haft artros i dem och varit svag ändå. Äppelblom är liksom både rustikt, hemmavävt och hjärtskärande sirligt på en och samma gång, lite som ett blommornas kinderägg skulle man kunna säga.

Efter den kalla vår vi haft så har blommorna tvekat lite i dörröppningen; ska vi slå ut eller inte? Så tjoff! slog högsommaren till med en uppercut och innan man hann blinka så var blommor överallt. Jag skulle ju ut och fotografera, men så är det jobbet som kommer ivägen. Också ska man sitta och äta glass från Per Tutti, det måste ju också till, och sen kändes det nästan som att det var i sista stund när jag i dag rände ner i trädgården med kameran i högsta hugg. De där ljuvrosa knopparna var ett minne blott men skirt och vackert, det är det.



  När jag nu ändå var nere med kameran så tänkte jag illslugt att "jag slår till och fotograferar andra blommor också, vem vet när de har slutat blomma? Innan man vet ordet av är det november " sa jag för mig själv och nickade levnadsvist.

Så då fotograferade jag väl syrener som också är en sån där ljuvlig blomma, allium som håller på att slå ut och något litet rosa krafs som jag tro när någon slags bräcka. Ja, jag tänker helt enkelt hävda att det är en bräcka, ända tills jag är överbevisad. Bergenia är det i alla fall inte, vilket är en rasande tur eftersom jag och bergenia, vi går liksom inte ihop. Mitt hjärta värms inte vid tanken på bergenia. tvärtom är det alldeles iskallt. Det finns säkert de som hoppar av fröjd när de ser en bergenia sticka upp sitt fula tryne och det är väl himla bra, each to their own.

Mitt hjärta hoppar av fröjd i bröstkorgen när jag ser denna lilla raggiga figur som höll mig sällskap i trädgården. Hon verkar ha hämtat sig fullt ut efter kastreringen och är lika levnadsglad som förr och lika hoppig som en näve loppor. Min lilla skrutt, hon njuter också av våren, ja för sommaren kom visst av sig lite men det är ok. Finns ju många månader kvar.




tisdag 16 maj 2017

Morgonpromenader i maj

Det där med att bo precis bredvid en botanisk trädgård, det är faktiskt helt genialiskt. Utan att behöva sprätta kirskål, snärjmåra och maskrosor i sitt anletes svett kan man strosa runt som en storgodsägare av rang och säga god morgon åt magnolior, tulpaner och allt annat som bara står där och ser tjusigt ut. Tidiga morgnar är det mest bara vi där, så då kan man liksom ännu mer inbilla sig att allt det man ser, det är bara mitt.

Loppan säger mest god morgon åt gräsänderna. Eller önskar i alla fall att hon fick.

Numera har vi dock ett litet problem, och det är att den lilla terriern inte vill gå på promenad. Det låter ju helt fel, en hund som inte vill gå ut, när solen skiner och allt?! Jag tror det beror på att det gjort lite ont när man ska göra såväl nr 1 som 2 när man är korsstygnsbroderad över hela lilla maggen, så hon har nog förknippat promenader = ont i magen = lika bra att stanna inomhus. Sen är hon ju slug också Loppan; hon vet när det drar ihop sig, så från att i ena sekunden ha legat i sin säng och sett allmänt trött ut befinner hon sig i nästa sekund längst in under vår dubbelsäng. Dit in kommer vare sig jag eller maken som ju inte direkt är smala som streck. Alltså ligger man där på knä och lockar och pockar, medan Loppan hukar sig och blänger misantropiskt tillbaka. I motsvarande lägen kunde man alltid locka fram Huliganen med en bit ost - Loppan är ju som bekant terrier och går inte på den lätte. Vare sig skinka eller leverpastej hjälper, utan det är maken som med lock och pock fått henne att kravla ut.

Jag tror till och med att hon nästan läser tankar; imorse till exempel knatade hon ut i hallen medan jag gjorde mig i ordning  och jag tänker illslugt att nu, nu hämtar jag kopplet innan jag tar på skor och jacka. Vips! så befann sig terriern under sängen och skakade nekande på huvudet åt alla mina förslag om att komma fram, envis som en mulåsna. När vi väl kommer ut och de värsta toalettbestyren är avklarade, ja då tycker hon det är skönt, i all synnerhet som vi nu börjar ta av kroppsstrumpan när vi är ute. Lite behagligt att lufta pälsen kan jag tänka mig. Det märks att hon börjar bli piggare, det blir ett eller annat krumsprång medan jag bönfallande säger att jamen snälla Loppan, alla fyra tassarna i marken har jag ju sagt! Det örat lyssnar hon inte på.

Igår var vi och tog av plåstret över såret och det ser fint ut. Nästa vecka ryker stygnen och det blir skönt för både Loppa och matte så vi kan återgå till vårt vanliga boing-sprätt-studs-boing-boing-boing!!!:ande.

Andra morgnar går vi åt andra hållet. Då får tulpanerna blomma på egen hand och änderna tycker att det är ovanligt fridfullt och kan dra vassen över örat ytterligare en stund medan Loppan och jag traskar runt i Kulturkvadranten i stället. Så där tidigt på morgonen är det ovanligt tyst och lugnt, alla små studenter sover och endast Loppan är vaken. Gudskelov ligger snön inte vit på taken, nu är det maj och då vill man faktiskt inte ha någon snö.

- Sitt fint, titta på mig  och säg "omelett" sa jag till Loppan. Loppan satte sig och tittade åt sidan. - Jamen för bövelen Loppan, sa jag då, du kan väl samarbeta och se glad och vänlig ut i min blogg? Va?

Det hade Loppan inte tid med, sa hon. Så då gick vi hem och åt frukost i stället.


lördag 13 maj 2017

Hurra för overlockmaskinen

Liv i tratt är inget liv, hälsar Loppan. Medan vi var uppe i Oskarström och tog farväl av farmor i torsdags var Loppan hos veterinären och blev kastrerad. Och det kanske var bra att det var just den dagen, för då hann jag inte gå och oroa mig hur mycket som helst, utan bara lite mer normaloro, tror jag. 
På eftermiddagen hämtade vi Loppan igen. Det var ingen glad hund som vi mötte. Hon var trött och hade ont och hade tratt! Mitt hjärta brast nästan när hon smågnällde hela vägen mellan Dalby och Lund, och jag snörvlade och tänkte "vad har jag utsatt henne för?!". Vi fick göra några stopp, hämta ut smärtstillande medicin och en lugnande spray och så körde vi och köpte en body till henne. Egentligen ska man prova, för de ska sitta tajt, men inte kunde jag släpa ut henne ur bilen för en sån sak? Jag fick höfta lite på måfå, medan maken satt i bagageluckan och tröstade Loppan.

Problemet med en australisk terrier är att de är långa i kroppen, men smala (helt tvärtemot matte således). Bodyn satt således inte direkt jättebra, men det var då man plockar fram sin fådda overlock och syr lite här och där, och vips! så sitter den så mycket tajtare.

Det är inte så att Loppan direkt tycker att livet leker ändå, men det är ju ändå så oändligt mycket skönare att slippa ha en tratt i vägen hela tiden. Och skydda såret måste man ju, det tar två veckor innan det är helt läkt, hälsar veterinären.

Problemet är att Loppan ändå tycker att hon börjar må så mycket bättre och gärna skulle vilja hoppa och studsa lite och se, det får hon inte än. - Lugn och fin, förmanar jag. För tämligen döva öron. Det är då man får ta till den lugnande sprayen. I går kväll passade vi Grynet ett tag medan dottern och svärsonen var på galej. - Funkar det att ha Grynet nu när Loppan är opererad, undrade dottern oroligt. - Lugn, bara lugn! Jag sprayar både Loppa, Gryn och make med min lugnande spray svarade jag. Och det funkade jättebra får jag säga.


Vi staplade burkar, pratade i telefon med morbror tandläkaren, åt mat, sorterade bland mormors prylar, hade dragkamp och tittade på Let's Dance. Normalt sett brukar vi duka fint med blommor, levande ljus, kristallglas och så på fredagar. Igår blev det köket och lite mer back-to-basic och undanflyttade pryttlar, men trevligt hade vi! Efter det ålade vi in Grynet i pyjamas, vilket kräver två vuxna personer och ändå blir lite på måfå sådär, det är som att handskas med en tunna vilda ålar föreställer jag mig.

Så småningom somnade både Loppa och Gryn medan maken och jag passade på att äta lite choklad. Jag vet inte om det var den lugnande sprayen, men vi kände oss alla avslappnade och nöjda tror jag bestämt.





När livsgnistan slocknar

 
 Tidigt i torsdags morse dog vår farmor. När man fyllt 101 år så är det ju inte oväntat, men på något sätt så har hon funnits där alltid och så länge att man liksom trott att det skulle fortsätta så länge än. Hon var en länk tillbaka till 1900-talshistorien; hon föddes under första världskriget, har varit med om Spanska sjukan där hennes mamma dog när farmor bara var en liten bebis, hon var med om ockupationen av Polen, att sitta i koncentrationsläger, komma till Sverige med de vita bussarna... sedan var det meningen att hon skulle åka till sin bror i Argentina, men så kom det en stilig ung dansk man i vägen och blandade sig i leken, och så blev det Sverige istället. Och det var ju en himla tur för oss, för annars hade ju inte maken funnits och inte våra barn eller Grynet heller.

Farmor tyckte om att vara ute i skogen och plocka svamp, och hon var säker på foten som en bergsget. Jag som är 40 år yngre hängde inte med i svängarna! Hon tyckte om sin trädgård, sina blommor och ville ha livet lugnt och tryggt, och det är nog inte så konstigt när man varit med om så stor ondska i sitt liv, då vill man söka trygghet i det lilla livet många gånger.

Sista året bodde hon på äldreboende och det blev så bra! När hon hade folk omkring sig hela tiden så levde hon upp igen. Personalen var fantastisk, man läser ju så mycket elände om hur äldrevården fungerar, men jag ska säga att på äldreboendet i Oskarström, där är det jättebra.

Hon fick uppleva sin 100-årsdag som vi firade med tårta och telegram från kungen och drottningen, och hon fick uppleva sitt första barnbarnsbarn som är nästan precis 100 år yngre.

Jag tror hon var nöjd med sitt liv, och nu var det dags att det tog slut. Vi var hos henne i söndags och hon var trött men väldigt fridfull och såvitt vi förstod tog det bara slut i sömnen. Ett lugnt slut efter ett liv som bitvis varit hårt och det känns så skönt att det fick ta slut så.

tisdag 9 maj 2017

När ens inre hönsmamma har vaknat

 Normalt sett tycker jag inte jag oroar mig för så mycket - ja om man bortser från att istäcket över Arktis smälter och skövlingen av regnskogarna, alltså vad är det för värld vi ska lämna efter oss? Men annars är jag en tämligen o-orolig person. Jag tror innerst inne alltid att det mesta kommer att lösa sig även om jag såklart nojar över en eller annan koloskopi eller så. Men detta gäller alltså mig själv. När det gäller min familj eller mina djur så är jag rent ut sagt fjollig.

Nu är ju mina barn vuxna och fullt kapabla att ta hand om sig själv, och det är väl maken också men honom fjollar jag ändå lite  med, bara för att hålla mig i trim. Grynet är i bästa händer och en av fördelarna med att vara mormor är att då kan man släppa lite på den där oron och bara njuta av små mjuka händer, runda kinder och stultandet runt på knubbiga ben.

Men så är det det där med ens husdjur... på den tiden vi hade häst så var det ju en ständig oro över hältor och varma hovar och sånt, och att transportera en häst till veterinären är ju inget som man gör i en handvändning. Då tänkte jag att det vore ju så himla mycket lättare med hund, en sån tar man bara i famnen och fräser iväg till vetten. Och ja, det gör man också. Men känslomässigt är det ju nästan ännu värre. En hund lever ju så nära en hela tiden och kommer under skinnet på en. Den sista tiden med Huliganen när man började inse att tiden höll på att rinna ut, då fick man hjärtsnörp av vånda, för att inte tala om den där sista dagen innan vi kom till veterinären för sista gången. Då bölade jag mig igenom hela morgonrundan i Botan, och sen slutade jag inte böla förrän flera dagar senare.

Så flyttar det då in en liten ny filur. En spänstig, glad och envis pjäs som mår hur bra som helst, som är vältränad och alldeles u.a. i protokollet. För all del tämligen envis och kanske inte det mest väluppfostrade som går i 2 par pälstofflor, men sund och glad och ljuvlig på alla sätt och vis.

Och nu går jag där och tittar på henne och tänker att "lille vän, här studsar du runt som en guttaperkaboll och vet inte vad som väntar". Sen grubblar jag mig blå om jag tagit rätt beslut, en tämligen stor magoperation är ju ändå inget man bara tar med en klackspark. Så jag har funderat. Grubblat. Diskuterat med veterinären. Och på torsdag ryker livmoder och äggledarna. Det ska inte bli några Loppe-valpar och jag vill undvika juvertumörer och livmoderinflammationer som ju är ganska vanligt och väldigt farligt. I rasen finns en benägenhet för diabetes och även den risken ska minska säger veterinären. Men ja, jag oroar mig. För att hon ska få ont. För att hennes personlighet ska förändras. För att hon ska bli inkontinent. För att jag tar ett beslut där hon inte får säga så mycket som "flasklock" själv.

Sen oroar jag mig också för att hon inte får hoppa eller leka i två veckor efter ingreppet... herregud, Loppan är ju en ren inkarnation av studsboll och har kängurugener i stor mängd känner jag. Hur ska detta gå?

Min lilla Loppa - det ska bli skönt när det är över och du är dig själv igen, så jag kan återgå till lite mildare i oro i stil med "hoppas hon inte tuggar i sig fler skosnören idag" och sånt.

måndag 8 maj 2017

Organiserad till slut

I vissa fall vill jag påstå att jag är en rätt organiserad person. Jag är bra på att hålla reda på papper och strukturera och tycker att det finns en tillfredsställelse när debet och kredit balanserar till exempel. Sen finns det andra områden som är lite mer, tja vad ska man säga; katastrofområden kanske vore ett träffande uttryck? För visst kan man ibland hävda att man har ett organiserat kaos, men ibland är gränsen mellan ett organiserat kaos och ett totalt svart hål av gigantiska proportioner där allt försvinner för att aldrig mer se dagens ljus sedan länge passerad. Mitt sätt att med våld pressa in saker i garderober kan nog klassificeras i svarta-hålskategorin.

Det blir ju inte lättare heller när man bor i en lägenhet där det finns en (1) garderob att dela på, förutom en hallgarderob. Inte för att jag är någon Imelda Marcos precis, men lite skor, handväskor, klänningar och bra-att-ha-saker har man ju ändå. Så då gäller det att vara listig. Och kan man vara listig och på samma gång få slänga ut två i sanningens namn väldigt fula garderober, ja då har man verkligen hamnat i smöret!

Lars, den duktiga snickare som byggt vårt bibliotek har nu gått loss i lägenheten igen!

Först gjorde han iordning hallen. Där stod en ikeagarderob med skjutdörrar och hur det nu var så var vi alltid där och försökte skjuta dörren åt sidan, fast åt olika sidor hela tiden. Inge' bra, med andra ord.
Men nu har vi egna skåp och egna lådor och det är (för det mesta i alla fall) tämligen välordnat därinne. En plats för koppel. En plats för hundleksaker. En plats för bajspåsar. Ja så har jag väl klämt in en eller annan jacka också. En sju-åtta hattar. Lite skor. Lite blandat helt enkelt!

Här kommer före och efter-bilder. Då förstår ju vem som helst hur nöjda vi blev!

När vi blev så nöjda, ja då tänkte vi att då fixar vi garderoben i sovrummet också. Och med "vi" ska man då förstå att maken ritar och Lars bygger. Själv utstöter jag uppmuntrande tillrop.

I sovrummet stod en ännu fulare garderob med något slags blanka plastiga dörrar. Man rös in i sitt innersta när man såg den. Annars får jag säga att vi varit väldigt nöjda med hur föregående ägare renoverat lägenheten på det hela taget, men garderoberna.... nja.

Ut med blank plast och in med vita skåp och lådor och skåp ända upp i taket. Herregud, nu är det så organiserat därinne att man blir tårögd av förtjusning när man öppnar dörrarna! Lite mer utrensat blev det också, alltså, gamla t-shirts sedan Anno Dazumal - när skulle jag ha använt dem? Väck, väck, väck! Jag menar då kan man ju på något sätt göra plats för en handväska till, och det är ju alltid en bra sak.

Före och efter. Visst blev det en formidabel skillnad! Man skulle till och med ha vågat ta ett foto med garderobsdörrarna öppna... inte för att jag vet om det gäller om några veckor, men just nu är det så okarakteristiskt ordnat därinne att jag inte känner igen mig.

Jag är så himla nöjd och känner mig för en gångs skull alldeles väldigt organiserad och sorterad, till och med i garderobshänseende. Bäst att njuta av känslan så länge den varar...