lördag 1 augusti 2015

Dagen efter

 

Såhär dagen efter är vissa lite trötta. Ändå fick han vare sig kräftor, snaps, lammfilé eller chokladtårta?

Vi andra, som smällde i oss allt det där har ändå spelat golf (vissa av oss), ränt på stan (andra), köpt tandborstar, inlägg mot inflammerade hälsenor och en stickkorg. Mycket nödvändiga saker, alltihop.

Under tiden har det snarkats ihärdigt på andra fronter. Den såkallade fyrbensfronten. När man närmar sig 13 kan man ju bli lite trött bara av att titta på (och efter att ha kastat sig som en kobra över biten lammfilé som hussen tappade på golvet och ätit upp den så snabbt att det var mer att betrakta som att inhalera den, innan hussen hann säga vare sig bu eller bä).

Dottern och svärsonen var här igår och vi hade himla trevligt! Jag tycker väldigt mycket om dem bådas två.

Men måste svärsonen envisas med att slå sin svärmor i canasta så att det tjongar om det varje gång vi träffas frågar man sig. Var finns respekten för ålderdomen?!

(Maken, som ingick i svärsonens lag var dock synnerligen nöjd lät han meddela).

fredag 31 juli 2015

Man kan inte lämna Västergötland åt sitt öde




Helt plötsligt så blandade det in sig tyg och annat mitt i mitt Västergötlandsäventyr - hur gick nu det till frågar man sig med viss förvåning. Nu har jag ju i och för sig insett att tyg (för att inte tala om garn, hundar, rosor, vin och choklad) måste få ta sin plats. Viktiga saker allihop, men det är ju faktiskt kyrkor och ruiner (och mer vin och choklad också).

Kyrkor således! Vi tittade även på Forshems kyrka, korsfararkyrkan som nog var den som fick Jan Guillou att sno ihop sin Arn-skröna. Jag ska här och nu be att få göra avbön; jag är inget Guillou-fan. Vill jag ha macho-stil i min närhet så har jag ju annat att tillgå, såsom Huliganen till exempel. Där du, Guillou, kan vi snacka manlighet! Jag har dock genomlidit första boken, och maken som inte bryr sig så himla mycket om fyrkantiga personbeskrivningar och glorifierande av manlig dumhet, har läst alla delarna, men så är han ju också lite mer historisk av sig.

Forshem således; jag ska villigt erkänna att visst kittlar det fantasin, att detta är enda kyrkan med en korsfarare (tror man) i en relief, och med ett korsfararkors inristat. Ingen stengraffiti vill jag dock framhålla, utan det ska vara där. Vi tittade och förundrades. Bland annat kan man ju fråga sig varför korsriddaren trampar Jesus på foten? Sen får jag säga att jag tycker om att även stenhuggaren fick vara med på bild.
 Nu hade maken fått upp vittringen! Vad är väl en kyrka när man kan titta på fler? Va? Vi kastade oss alltså in i bilen och åkte genom regnet till Husaby. Mycket klokt beslut! Vi har tittat på mycket fint i Västergötland, men jag undrar om ändå inte Husaby var pricken över i:et? Där fanns ju allt!
 
Emporläktare! En ambo! (här kan alla som inte vet vad en "ambo" är räcka upp handen, vilket inkluderar mig själv. En ambo är en medeltida predik"stol", man kan även kalla det ett hål-i-väggen). En liljesten! Korskrank! En staty med St Sigrid och de tre avhuggnad huvudena av Unaman, Sunaman och Vinaman. Två gravar utanför, som dock inte är Olof Skötkonung och hans drottning, men vackra ändå. Vi tittade och och förundrades.



Utanför kyrkan står en gravsten med de orden "Omsider lycklig" och det känns ju trösterikt, även om man gärna vill vara lite lycklig mest hela tiden.

När vi sett oss mätta på kyrkan ville vi bli lite lekamligen mätta också, så vi försökte gate-crasha Hembygdsgården och peta i oss lite våfflor. Det hade vi inte mycket för, för de hade inte öppnat än. Då gick vi och tittade på Sigfridskällan där möjligen Olof Skötkonung döptes av S:t Sigfrid för en himla massa år sedan. Det är inte bara vi som beundrat källan, kungen och Viktoria har också varit där. Jag undrar om de åt våfflor?




Eftersom våfflorna ännu inte öppnat sig traskade vi bort och tittade på ruinen av biskopsgården också.Här fanns ju faktiskt allt! Och motion fick man på köpet, vilket ju kunde vara bra när man har våfflor i blick. För sen, sen var det dags för Hembygdsgården, där vi till ett synnerligen rimligt pris smällde i oss ostmackor och våfflor, och dessutom kunde avnjuta en utställning över en av medlemmarna i den kyrkliga syjuntans alster, och det må jag säga att Märta, hon visste hur man handskas med tråd, nål och en vävstol!





 
Sen tyckte vi ändå att det kunde vara dags med lite mer pomp och ståt, så vi åkte till Läckö slott, och mycket lägligt så kom solen fram. Vi tittade på tinnar och torn, vi gick på guidad visning, vi besökte den lilla köksträdgården som låg uppspetad mellan slottet och sjön, och vi hälsade på trädgårdsmästarna som tog igen sig i solen. Det finns ju gränser för hur mycket gräs man orkar käka? Och vem vet, de kanske hade avnjutit våfflor de med?



 
Man kanske tycker att maken ser lite allvarlig ut på bilden ovan? Så såg han inte ut när han fick syn å mig efter guidningen. Och det är enbart för att jag är en snäll och generös person som jag lägger ut bilden nedan; vem vill framstå som en idiot? Jag, uppenbarligen. När man gick på guidning skulle man ha ett litet klistermärke på sig, och jag klistrade vederbörligen märken på både maken och mig. När vi promenerade runt slottet efteråt tittade maken på mig och utropade; hur ser du ut, egentligen? Då visade det sig att jag, förmodligen under en icke försumbar tid, hade spankulerat runt med makens klistermärke på örat. Hur kommer nu detta sig undrar man? Tja, det kan ju ha varit när jag pussade på honom bakom en slottdörr som märket liksom i hettan förflyttades över till mitt öra... vem vet?
 
I ärlighetens namn ska jag erkänn att bilden är riggad; jag slet generat av mig märket direkt när maken påpekat det (efter att han slutat skratta), men på allmän (=makens) begäran åkte det på för att föreviga hur en Disträ Fru kan se ut.
 





tisdag 28 juli 2015

Att vara förberedd

Man kan ju inte vara kulturell hela tiden. Kyrkor och kloster och ruiner i all ära, ibland vill man shoppa lite. Äta lite gott. Prata en himla massa. Och då passar det ju utmärkt att ha en liten mor-dotter-dag tillsammans med dottern!

Vi inledde på bästa sätt med att dottern bjöd på lunch på muséet i Kristianstad. En utmärkt början tycker jag! Jag är alls inte avig, jag låter mig glatt bjudas på lunch hur ofta som helst av mina barn.
 
Sedan ville dottern handla lite tyg. Och tänk, då var jag inte avig heller! Vi åkte till Gittes Tygkälla i Rinkaby. Där finns det mängder av tyger. Gula, röda, gröna, prickiga, rutiga... fula, fina, skrynkliga, ulliga, luddiga - ja det finns till och  med fusk-appäls. Den fick dock inte följa med hem, någon måtta på galenskaperna får det vara.
Vi tillbringade några angenäma timmar med att ränna upp och ner i gångarna och dra i en väldig massa tygrullar. Till slut hade vi en hel kundvagn full med tygpackar; jag lever i tron att jag ska lyckas sy mig en tjusig klänning eller två, så jag köpte lite klänningstyg. Och ett tyg som jag inte riktigt vet vad det ska bli, men det fick följa med hem ändå.

Sen visade dottern ett kvilttyg som hon köpt för att göra till en tavla i sitt nya syrum och mitt ha-begär slog till! En bit sånt måste jag ha, man behöver säkert någon form av necessär till olika syprojekt? Eller? Fast sedan såg jag ett syrelaterat tyg till... ständigt dessa beslut, välja, välja...

Tja, det fick väl bli en bit av varje.

Av att köpa tyg blir man liksom sugen på något. Då körde vi till Åhus! I Åhus kan man äta Åhus-glass och nu tror man såklart att det var det vi gjorde, dottern och jag. Men då tror man fel! Nej minsann, vi åt fransk chokladkaka och drack te, så det så. (Den franska chokladkakan serverades förvisso med glass, men det var ju med som en liten accent, så det räknas liksom inte).

En väldigt trevlig dag! Nu ska jag "bara" rita av klänningsmönstret, tvätta tygerna, klippa till, sy lite och vips! så har jag en gul prickig klänning. Och en grönmönstrad. Det borde väl gå lätt som en plätt? Även om man tar det osynliga blixtlåset (som jag aldrig har sytt) med i beräkningen?

Signerat
"Ständig Optimist"

söndag 26 juli 2015

Skyddet


Man kan inte påstå att det blivit mycket sytt här de senaste månaderna. Men nu har jag i alla fall fått en viktig sak klar; balkongskyddet.

Vi har en mycket liten balkong, en som ligger på femte våningen. Detta är inte förvånande, lägenheten ligger nämligen just på femte våningen och då är det brukligt att balkongen ligger i ungefärlig närhet.

Balkongen sticker liksom rakt ut i tomma intet, och har förvisso ett räcke omkring sig, men ärligt talat; hur pass trygg känner man sig då om man lider av svindel?

Själv lider jag inte av svindel, i alla fall inte om den inte uppstår från rangliga stegar, men maken, som är en mycket modig make, är inte helt bekväm med att befinna sig högt ovanför marken med bara ett lite räcke mellan sig och tomma intet.

Alltså sydde jag ett skydd. Ett randigt ett. När jag sytt färdigt bankade maken i alla öljetterna, ivrigt påhejad av sin hulda maka (= undertecknad). Sen knallade jag ut på balkongen medan maken höll sig i dörrkarmen och hyperventilerade lite lagom. Väl ute snodde jag fast hela konkarongen, och när tillräckligt mycket tyg kommit upp vågade även maken sig ut.

Det är inte så att jag är modig, men det bekommer mig faktiskt inte och ibland känns det lite skönt att inte alltid vara den som tjoar ängsligt att saker går a) alldeles för fort, b) för snabbt, c) för vingligt och så vidare ända tills man kommer ner till o, p, q och sådär.

Nya pelargoner har kommit upp. Eftermiddagsfikat har dukats fram. Och min egen lille medhjälpare i syrummet har inspekterat. Först och främst muffinsen, men man måste ju prioritera.

lördag 25 juli 2015

Hit och dit och tillbaka

Eftersom vi flyttat ihärdigt i sommar så tänkte vi inte åka någonstans. Det räcker så bra med att försöka komma iordning och hinna utforska sin egen stad lite mer så där inifrån. Men så blev det några dagar över ändå, och det kliade lite i makens "titta-på-gamla-saker"-tarm. Och då helst andra gamla saker än hans fru.

Så vi lämnade vår lägenhet innanför vallarna i bästa händer, syrran kom hit och passade Huliganen och levde lite storstadsliv (nåja...). Maken och jag, vi styrde kosan norröver.

Men först landade vi hos sonen i Göteborg och utspisades med en synnerligen god laxpaj, det är ordning och reda med den sonen! (Det visade sig sedermera var i stort sett det godaste vi åt under den trippen). När vi ätit oss mätta och smånickat till lite i sonens soffa (det är lätt  hänt när man ätit sig tvärmätt) åkte vi vidare.

Vi drog upp mot historiens vingslag i Västergötland. Vi  hade hittat att man kunde bo på Brunsbo Biskopsgård, en skitgammal gård. Klart maken och jag ville bo där. Vi körde och körde och rätt vad det var kom vi fram. Vi klampade in i receptionen och sa att vi bokat rum. Den unge mannen rattade runt på sin dator och hummade lite för sig själv. Hummandet blev alltmer dystert och vi undrade om det var något problem? Jodå, deras datorsystem hade lagt av för tio dagar sedan och nu hade de dubbelbokat vårt rum. - Nåja det är inte vårt problem, sa vi och viftade förtröstansfullt med vår bokningsbekräftelse. Då visade det sig att det var det visst - men vi kunde få ett rum i deras vandrarhem. Vad gör man? Man suckar och tackar ja och sen tillbringar man en natt i ett rum vars inredning daterar sig till anno dazumal (ett mycket gammalt och slitet dazumal) och ryser innerligt när man möter de kromosomstinna spindlarna på den gemensamma toaletten.

Som moderna människor hade vi dock kollat upp stället på Tripadvisor först och läst att restaurangen skulle vara bra. Så ännu mer förtröstansfullt tänkte vi boka ett bord i restaurangen. Den unge mannen i receptionen upplyste oss då om att kocken hade semester och att det var vikariens första dag. Och han var inte så van så valet av rätter var ganska begränsat. Okej, vi är inte så himla kinkiga så vi bestämde vad vi ville ha (kocken ville ha förvarning) och 1,5 timme senare infann vi oss i restaurangen och bad att få se vinlistan som skulle passa till det kalkonbröst vi bestämt oss för. - Vinlistan? undrade unge man nr 2. - Vi har rött vin och vitt vin, i små och stora flaskor informerade han oss sedan.

Jag log vänligt mot den unge mannen (nr 2 således) och informerade honom om att efter att ha tagit rummet i besiktning krävdes det en stor flaska vin. Sen ska man vara rättvis; maten var helt ok, så det kunde man ändå inte klaga på.

Nästa morgon steg vi upp och efter att ha ryst åt duschen och inmundigat frukost så for vi in till Skara. Skara visade sig vara en ganska söt liten stad. Små fina hus, strilande regn och en ganska fin domkyrka. Vi besiktigade domkyrkan ur alla vinklar och vrår och traskade sedan över gatan in på turistbyrån för att efterhöra var man kunde äta på kvällen? Den unga damen tittade tveksamt på oss och sa att det fanns några pizzerior och kebabställen. Jag skänkte sonens laxpaj en längtansfull tanke och undrade om det ändå inte fanns något annat? Men uppenbarligen tycker Skaraborna att det är helt ok med pizza så det var ganska magert på matutbudsfronten. Nu ska man dock inte ge Skara helt på båten - det finns till exempel trevliga caféer. Café Duvan, till exempel, som serverade en god morotskaka. Den måste man ju fotografera, och vad ser man då? Jo hur maken på det mest skurkaktiga vis försöker sno åt sig av min kaka! Man baxnar. När man baxnat färdigt rappade man till maken över knogarna.
Nu var maken mätt och belåten, och ville gärna se något annat gammalt upplyste han mig om. Alltså for vi till Varnhem. Både gammal kyrka, klosterruin och utgrävning, vad mer kan man begära? Inte mycket, ja det skulle väl vara ett litet trevligt café då. Det där med att fika är ju så viktigt.

Varnhem var mycket fint; bra guidning, vacker kyrka, rackarns gamla ruiner. Då gör det väl inte så himla mycket att det regnar? Lite regn får man tåla och vem vet, man kanske växer lite när man blir vattnad sådär ovanifrån?



Ja. det fanns ju ett trevligt lite café också. Klostermust och räkmacka blev det och jag bevakade noga maken så att jag fick alla mina räkor för mig själv. Någon måtta får det ju ändå vara på stjälandet, och i all synnerhet när man befinner sig i klostermiljö.

Det var ett trevligt utflyktsmål, men helt nöjd var ändå inte maken. Eller jag, för den delen. Var fanns det kvinnliga inslaget? Jo det fanns i nunneklostret i Gudhem, visade det sig. Gudhem var också himla fint; i ett stilla eftermiddagsdis låg klosterruinen där, och världens gulligaste lilla museum med en mycket entusiastisk och vänlig guide i ca 75-årsåldern (måhända plus 75) som målande berättade om allt som fanns i muséet. Sedan gick vi ut och beundrade den lilla museiträdgården, där vi även såg den vita  Gudhemsrosen.


Gudhem var stilla och rofyllt, fullt av atmosfär. Dock inget café, om man nu ska vara småpetig, men å andra sidan så kan man ju inte peta i sig morotskaka och räkmackor över hela den västergötländska landsbygden, någon måtta får det ju ändå vara!

Vi hade ju ändå en dag kvar, så lite mat krävdes trots allt. Det blev inte pizza, det blev kinamat och sedan ramlade vi i säng och snarkade för att orka med nästa dags kyrkor och slott. Det är ingen sinekur att vara på semester med maken och vi ville ju hinna klämma in så mycket som möjligt på de få dagar vi hade till förfogande.

Idag har vi inte varit i Västergötland, idag har vi varit på den tämligen nya och mycket bra:iga thairestaurangen här i Lund med syrran, så nu är jag trött och sängen kallar. Därför får våra vidare västergötlänska äventyr vänta tills imorgon; jag kan nu råka blanda ihop kyrkor och reliefter och kungar och det ena med det andra i rena tröttheten och hur skulle det se ut? Maken skulle bli helt konfys!

Så därför bli det god natt nu.

fredag 24 juli 2015

Här går det undan på Ystadbanan!


Så sa alltid min mamma när det gick snabbt undan. Och det är det som händer nu, herregud det är sista riktiga semesterdagen idag, på måndag är det tillbaka till grottekvarnen som gäller.

Men det har varit en bra semester. Måhända något svalare och blötare än man kan anse vara helt nödvändigt, men bra på många sätt.

På trädgårdssätt till exempel; nu när jag inte har en stor trädgård att jaga sniglar och kirskål i längre så fanns det ju tid att avnjuta andra blomsterprakter, alltså iklädde syrran och jag oss hatt och for till Sofiero. Befinner man sig i Skåne och vill frödjas åt blommor och blader (och glass...) så kan jag tipsa om Sofiero. Nu är det ju inte rhododendrondags längre, de är liksom helt utblommade. Men det finns ju andra blommor. Typ rosor och annat. Och med rosor tänker jag då på näckrosor. Och med annat tänker jag mig typ kronärtskockor.


Finurliga växter det där, förenar liksom nytta med nöje. Men kanske en aning präktiga? Kanske man vill ha lite mer....lite mer... passion? Nåja, när nöden är som störst är hjälpen (och passionen) som närmast.


Men passion i all ära; det var ju det där med glassen också. Faktiskt nog så viktigt! Så det blev såklart en strut. Eller två. En till syrran, en till mig, rättvist och bra. Och så tog vi våra hattar och åkte hem igen, efter en trevlig kunglig utflykt.




måndag 20 juli 2015

Det är inte semesterns fel

...att det bloggas lite sparsamt här.

Problemet är (förutom bloggerskans inneboende lathet) av en mer teknisk natur. En teknisk natur som är datorrelaterad - den värsta sortens tekniska problem alltså.

I sex år har jag varit mac-människa, men nu var det dags för Mac:en och mig att gå skilda vägar. Den hade börjat ta sig friheter! "Vad är det här för ful bild du tänker spara, nu låser jag mig" sa den. Sen hade den synpunkter på vad jag skrev; "fy för sören vad trist och tråkigt, nu låser jag mig" sa den illvilligt. Man kan ju inte låta sig styras av en dator, så jag köpte mig väl en ny.

- Det får bli en pc, sa jag. - Man vet ju hur en pc fungerar, liksom. Hemtamt och sådär.

Maken, som är en ordentlig make, läste recensioner och kollade runt och kom med ett utlåtande. Nu har den nya datorn landat. Men känner man igen sig? Nähä, för den har Windows 8.1 och jag är van vid 7.0. Vad är det här för larv? frågar man sig med många utropstecken efter.

Vi blänger misstänktsamt på varandra, datorn och jag. Cirklar runt varandra, ungefär som två boxare som försöker komma på när man ska sätta in nådastöten.

Min första instinkt är att sätta datorn i ett hörn och inte låtsas om den. Sen petar jag lite försiktigt på den och är beredd att hoppa undan om den anfaller.

Fast nu tog jag ändå mod till mig och lyckades skriva premiärinlägget - är man viking så får ju det gamla vikingablodet svalla och man kan inte låta sig skrämmas till tystnad.

Det blir nog bra det här. Ocb rätt vad de är lyckas jag kanske också peta in en bild eller två? Vad vore bloggen utan ett par, tre huliganbilder i varje inlägg?