fredag 27 februari 2015

Fredag

Fredagsfeeling
Fredagsfirande
Fredagsfjärilar i magen
Fredagsfinemang

Helt enkelt.

söndag 22 februari 2015

Sällskaplig tystnad



 Jag har alltid pratat mycket med Huliganen.

- Hit!
- Stanna!
- Duktig pojke!
- Skäll inte på labradoren, han bor faktiskt här
- Vill du gå åt det hållet? Jamen jag vill gå hitåt... okej då, vi går väl ditåt då
- Vill du ha en frolic säger du?
- Måste du morra varje gång vi ska torka tassarna?
- Mattes hjärta!
- Tyst!

Dessemellan brukar det vara ett utbyte om vädret, hur långt vi ska gå, vad vi ska ha till kvällsmat och så vidare. Vissa kommandon har Huliganen lyssnat på, andra har han mer sett som ett litet önskemål från mattes sida som inte var så allvarligt menat. Vi har kommunicerat med varandra på olika sätt, sånt är ju så viktigt har jag förstått.

Därför har jag nu så svårt att förstå att han faktiskt inte hör, nästan inte alls. Man kan öppna lådan där frolicen finns utan att han kommer som skjuten ur en kanon. Man kan fråga "vill du ha en bit ost" utan att  han nästan slukar även fingrarna på en i sin iver att sno åt sig ostbiten innan matte eventuellt ångrar sig.

Jag tror inte att Huliganen funderar över sin förlorade hörsel. Möjligen tycker han det är skönt att matte äntligen slutat tjata om "tyst" och "hit" och så där, att hon insett att livet blir så mycket behagligare om han får göra som han vill.

Visst pratar jag med honom ändå, men efterhand så blir jag tystare på promenaderna. Vi vankar fram i någon slags tyst samförstånd och kommunicerar ändå; när Huliganen vill gå åt ett visst håll och jag inte fattar det  till exempel, så tvärstannar han och blänger under lugg. Drar gör han inte, för det får man inte och han är på sitt sätt en lydig hund. Tvärstanna får man dock göra, och blänga under lugg tills matte inser att hon vill visst gå åt det håll som Huliganen vill. Oftast så inser matte det då.

Jag kan inte alltid ha honom lös som förr, när jag visste att han faktiskt stannade när jag sa "stanna" - nu hör han inte om det kommer en cyklist till exempel, och då alltså inte heller några kommandon. Så för allas säkerhets skull så väljer vi nu var Huliganen får gå okopplad.

Jag känner ändå att han "hör" vad jag tänker; att han är en fin hund. Bäst i världen, faktiskt - åtminstone i mattes värld. Alla hundar är nog bäst i sina mattars värld, och det är precis som det ska vara. Min bäste lille kompis, lite grå om nosen, lite grå runt ögonen och med skrynkelöra. Då är det rätt så gott att vandra fram under sällskaplig tystnad.





lördag 21 februari 2015

Nytt sytt


- Du kan väl sy något till mig, sa maken och såg förhoppningsfull ut.
- Ja, jo, det kan jag väl - vad skulle det vara, svarade jag och tänkte i mitt stilla sinne att svarar han "kostym" så tvärvägrar jag.

Maken, som ägnat en stor del av inledningen av 2015 åt att vara förkyld uttryckte ett önskemål om en flanellnattskjorta.

Rask som jag är beställde jag med en gång några meter flanell. Det fanns med mönster av kaniner och ugglor (tror jag det var) och jag tvekade en aning. Kaniner? Ugglor? tänkte jag och vägde för mot emot. Sen ryckte jag i förnuftet och beställde rutig flanell, det kändes liksom lite mer vuxet.

När tyget kom tänkte jag kasta mig över det med saxen i högsta hugg.

- Nattskjorta? Sa jag det? sa maken då och såg förvånad ut. - Jag menade ju pyjamas, sa han sen.
För mg själv tänkte jag att det är ju himla bra om det finns någon form av förbindelse mellan hjärna och mun, men jag beställde medgörligt lite mer flanell och ett mönster. Sen frågade jag inte mer, för vem vet vad han då trodde att han sagt?

Jag har klippt och sytt. Kragar och knapphål och en himla massa annat som jaga fick hålla tungan rätt i mun på. Byxorna sydde jag först och de hann knappt bli klara innan maken ryckte åt sig dem. Idag blev pyjamasjackan klar också, så nu kan maken sova i stil!
Jag känner mig väldigt nöjd och som en väldigt snäll fru.

Sen tänkte jag - undrar om man kan få maken att posera i pyjamasen för bloggen? Men sen insåg jag att det vore nog inte ens lönt att fråga och dessutom hostar maken så mycket att han förmodligen inte ens skulle hört vad jag sa. Men jag ville ju ändå ha någon(t) som poserade med pyjamasen...

Voila! Pyjamas, sovande nallebjörn och rutor kallar jag detta verk. Nu kan vi se natten an med tillförsikt - omsluten av metervis med varm flanell borde maken sova gott.


fredag 20 februari 2015

Å ena sidan - men å andra sidan

Å ena sidan hostas det i Huliganhemmet. Det snoras. Är lite febrigt sådär.
Å andra sidan har dagarna blivit så mycket ljusare!

Å ena sidan så har det faktiskt snöat idag. Okej - snöblandat regn, men i alla fall.
Å andra sidan så blommar vintergäcken. För att inte tala om snödropparna!
Å ena sidan så har det bäddats ner sig under diverse filtar och i spridda soffor (det är nu man är tacksam för de senaste årens ihärdiga handarbetande; man har kunnat välja på mormorsrutefiltar, virkade ripplefiltar för att inte tala om lapptäckstäcken (oj så konstigt det såg ut, då).

Å andra sidan har man tagit in årets första bukett från trädgården.

Trots att det hotas med mer snöblandat regn så känns det ändå som att det ljusnar. Hostan lär gå över så småningom. Rätt vad det är så blir det vår ändå! Tills dess nöjer jag mig med lite snödroppar i ett snapsglas.

Och lite choklad. Allt blir ju så mycket bättre med choklad.

måndag 16 februari 2015

99

Vi var på födelsedagskalas i helgen, maken och jag (pga av elaka baciller kunde ätteläggarna inte följa med, man kan inte sprida virus omkring sig hur som helst när självaste födelsedagsbarnet är av aktningsvärd ålder). Det var inte vilken födelsedag som helst, utan en 99-årsdag! Visst inger det respekt? 99 år... nästan ett helt sekel! Det är min svärmor som fyllde år, och på något sätt så är hennes liv som en historielektion över 1900-talet.

När hon föddes i en liten ort i Tatrabergen fanns inte det land som skulle bli hennes, nämligen Polen. Hennes mamma dog i Spanska sjukan när hon var 9 månader gammal - Spanska sjukan, det är ju verkligen något man läste om i historieböckerna.  Fast det bara är en generation bak (okej, en väldigt lång generation i min svärmors fall...) så känns det som en helt annan tid. Hon har varit med om att radion kom. Bilar. Telefoner i var mans hem. Det där med datorer däremot tror jag har gått spårlöst förbi. Hon förlorade många familijemedlemmar under kriget och kom själv till Sverige med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück efter krigsslutet. Just idag stod det i tidningen om att alla de vittnesmål som en läkare tog upp när de fritagna kom till Malmö med bussarna ska göras tillgängliga digitalt, men att många av de som jobbar med detta tycker att vittnesbörden är så förfärliga att det är svårt att göra.

Min svärmor skulle egentligen flyttat vidare till Argentina där hon har en bror. Men så råkade hon träffa en stilig ung dansk man, nämligen min svärfar! Och det var ju en väldig tur, för annars hade ju inte maken funnits, och hur skulle det gå ha gått för mig?

Jag tycker det är skönt att tänka på att efter alla svåra upplevelser så blev det ändå ett gott liv här i Sverige, det blev barn och sedan barnbarn.

Numera lever min svärmor lite grann i ett skymningsland, hon har krympt lite och är lite tröttare. Det kan man få vara när man är 99 tycker jag. Om ett år blir det 100-årsjubileum!

lördag 14 februari 2015

Lördagsmys



Lördagsmys i soffan.
Silvermedalj i Beaver Creek.
Det kunde varit värre.


Om vinter och vetenskap

 
Ute må vintergäcken och snödropparna blomma (modiga växter!), och visst hör man fåglarna kvintilera i skyn. Så det är lätt att tänka sig att våren står och knackar på dörren. Trots allt är det ändå bara februari, och det är bäst att vara på den säkra sidan = vantsidan. För det är ju så, det är sällan man möter någon smäktande Rodolphe som flöjtar Så kall ni är om handen, vill ni värma den i min? Nej, det är bäst att ha egna ylledoningar att ta till.

Det gläder mig alltså att jag nu är färdig med de prickiga vantarna - allt stickat i resgarner vilket får mig att känna mig ännu präktigare, godare, ja som en bra människa helt enkelt. En sån som inte bara ränner iväg och köper nytt garn ideligen, ideligen.

Ännu präktigare och glansigare blir min gloria när jag nu påbörjat ytterligare ett par i restgarner, fast grönt och vitt den här gången. I avbruten mosstickning, ett nytt sticksätt för mig men väldigt enkelt och fint tycker jag.
De prickiga vantarna invigdes igår när jag tog tåget till Köpenhamn för att möta dottern när hon slutat dagens slit. De höll mig vederbörligen varm om fingrarna och vi hade några mycket trevliga timmar!

- Jag behöver nya skor! sa dottern och jag tittade förbluffat på henne och gjorde en Vetenskaplig Upptäckt. Tänk, detta behov är genetiskt, ty även hennes mor kände samma sug efter skodoningar. Dottern behövde ett par promenadskor och kom hem med ett par sommarsandaletter. Jag vet egentligen inte vad jag behövde, men jag kom hem med ett par ljusgrå bra-att-ha-skor med liten drapering på sidan och ett par röda slingback av Peter Kaiser med liten rosett. Det var väl där ungefär som den präktiga glorian tappade lite av sin glans. Eller rättare sagt den föll nog av helt och hållet och landade med ett klong!! i ett hörn.

Själv lyckades jag också ramla handlöst när jag trampade fel på ett litet uschligt trappsteg inne på restaurangen som jag inte såg. Varför känner man sig så dum när man ramlar och far upp som en oljad blixt och känner sig jättegenerad? Det är ju inte så att man gjort något fel egentligen, man har inte petat i grannens mat, man har inte sjungit ekivoka visor, man har inte förolämpat kyparen. Jag slog mig dock inte nämnvärt utan studsade upp (nåja...), viftade farväl med de prickiga vantarna och drog som en avlöning ut genom dörren med mina Peter Kaiser i fast grepp.