fredag 24 oktober 2014

När man kommer av sig lite

Det är lite underligt, det där med att blogga. Ju mer man bloggar, ju lättare liksom bara sprutar inläggen ur en. Lite som svampar, de bara sprider sig i gräsmattan helt ohämmat. Eller som kaniner. Man vet ju hur det är med kaniner, man har ett par stycken och rätt vad det är har man 87, med fastrar och mostrar och gammelmorbröder och pysslingar och sysslingar och allt vad det är.

Lite så är det också med att blogga. Maken brukar ibland fråga - hur gör du när du bloggar, du bara sätter dig och så helt plötsligt har du skrivit ett inlägg? (Själv är han mer typer som värker fram mening för mening, väger ord på guldvåg och skriver och och är jätteordentlig. Det är han det.)

Hur jag gör? Tja jag öppnar datorn, sätter fingrarna på tangentbordet och ser vad som kommer. Ibland förvånar jag till och med mig själv, oftast över hur dumt det kan bli.

Men så emellanåt så tappar man orken. Sugen. Man hasar sig runt; till jobbet, hem, till jobbet hem. Tvätt och matlagning och hundpromenader och dammtussar. Runt, runt, runt. Man hinner inte blogga. Eller orkar inte. Och så helt plötsligt så är man avkommen.

Sen tänker man - jamen vad ska jag skriva om? Jag har redan i runda slängar skrivit 982 inlägg om Huliganen, nämnt makens knäppa hobbys vid 823 tillfällen, skrivit om vin så att IOGT borde knacka på dörren när somhelst, skrivit om garn och rosor och växthuset och muffins och tja, det var väl ungefär det.

Då tappar man sugen lite till. Sen morrar huvudvärken åt en i flera dar i sträck och man känner sig blek, glåmig och ointressant och vältrar sig i självömkan ett tag.

Sen säger man till sig strängt att skärpa sig! Sluta vara en sån fjant! Skriv något, vad som helst. Vad du har gjort till exempel.

Jag tänker efter; vad har jag gjort i veckan? Det ekar tomt därinne, det känns som om jag inte gjort något alls? Fast det har jag ju. Jag hade en smärre mental härdsmälta över ett knapphål som skulle sys på en kjol. Nu har jag inte sytt några knapphål på min nästan-nya maskin alls, men jag läste väl instruktionsboken, petade på knapphålspressarfoten och sydde ett provknapphål. Ja minsann, JAG sydde ett PROVknapphål. Det behövs verkligen versaler för att påtala märkligheten i denna ordentlighet. Sen sydde jag ett till, bara för att det blev så snyggt. Sen försökte jag peta i kjolslinningen i maskinen för att göra om bravaden en tredje gång. Hade jag kunnat vissla, så hade jag gjort det. Glatt.

Då fick inte linningen plats under pressarfoten?? Vad-nu-då? sa jag förbluffat och försökte med våld. Våld har aldrig visat sig vara en bra metod, och det var väl där ungefär som härdsmältan inträffade.

Sen har jag inte sytt några Granny Square-block till gästrumskvilten. Inte som i noll (0) alltså. Jag har inte heller skrivit en opera, grävt en grop, lärt mig ett nytt språk eller stått på huvudet.

En tämligen händelselös vecka som avslutades med att jag hamnade på soffan under en filt med huvudvärk som dansade jenka mellan tinningarna. Inte behövde jag ligga där alldeles ensam och tycka synd om mig själv!

Efter en stund tyckte de dock att det räckte med det fina sättet på sängkanten och ville gå på promenad. Så då gjorde vi väl det, och då kom jag på att jag faktiskt uträttat stordåd i veckan! Jajamen, en strumpa är klar. Nu ska jag bara sticka den andra, men för tillfället tillåter jag mig att njuta av att jag faktiskt kommit i mål med Strumpa Nr. 1. Varendaste lilla maska kärleksfullt stickat av mig. Vissa maskor faktiskt stickade mer än en gång, och då oftast i samband med en eller annan svordom.

Ikväll blir det röding. Ett glas vin. Några rutor choklad. Och mer soffhäng. Blir nog bra.
Och nu inser jag att jag har i vanlig ordning skrivit om hundar, maken, garn och mat. Så det är väl sån jag är. En Huligan-make-garn-mat-rosen-bloggare. Nåja, det kunde ju varit värre.

söndag 19 oktober 2014

Generationsfråga?

Den Dentale Sonen är hemma över helgen, vilket ju är väldigt trevligt!
- Han kommer för att träffa sin mamma, tänkte jag och log lite sentimentalt för mig själv. Sen visade det sig att han skulle på återträff med sina gymnasiekompisar, så det var kanske mer det som drog. Får vara hur det vill med den saken, han blev vederbörligen utskälld av Huliganen när han damp ner i huset i fredags kväll, och vi hade sen en väldigt trevlig middag tillsammans.

Igår var det dock dags för själv festen, som började kl 16. - Är det pensionärsfest? undrade jag försmädligt då och kände mig helt plötsligt väldigt ungdomlig och tjohejsig, jo för maken och jag skulle ju inte bort förrän kl 19, då Dottern och Svärsonen på ett mycket förträffligt och delikat sätt hade bjudit oss på middag.

Vi hade en himlans trevlig kväll med en massa god mat, en massa prat och skratt och kanske ett glas vin eller tre. Vi spelade spel och jag trodde att jag var på väg att vinna men vips! så vann Svärsonen, så kan  det också gå. Huliganen var mycket nöjd; han fick följa med, han fick tigga godbitar ("fick" och "fick"; han gjorde det hursomhelst) och han fick träffa sina flockmedlemmar. Strax före midnatt tog vi taxi hem, någon måtta får det väl ändå vara på nattsuddandet.

Sonen kom hemramlandes vid 5 på morgonkulan, och då fick min självbild som party animal sig en rejäl törn.

Han har ännu inte synts till, men Huliganenen och jag har hunnit med en 1,5-timmarsrunda i regnet, vi har ätit frukost, läst tidningen, stickat ett par varv. Lika bra att inse, ens tid som partyprinsessa är ohjälpligt förbi.

torsdag 16 oktober 2014

Soffhäng

Efter en hård natt kan man behöva ta igen sig på soffan lite. Det var inte direkt att slå klackarna i taket på ett hundigt Sacre Coeur eller ett liv på galejan som däckade Huliganen. Han har, sedan han var en liten ligistvalp, haft en känslig mage men vi har lärt oss att handskas med den.

Nu på lite äldre dagar med ständig Metacam-behandling krånglar den håriga kistan lite. I natt var en sådan natt. Glad i hågen kom jag hem efter kvällens stickcafé och var alls inte trött, nej man kan bli fullpumpad av adrenalin och uppåt-endorfiner av en kväll i garnets tecken. Alltså kom jag i säng sent.

Efter en halvtimme ville någon gå ut. "Tack gode gud för att vi har en trädgård" tänkte jag då och släppte ut honom i det gröna. Efter en stund kom han in igen, och vi vacklade i säng igen. Efter 20 minuter ville han ut igen. Och igen. Och igen. Och igen...Till slut kom han inte in av egen kraft och därför har jag tillbringat en god stund av höstnatten ute i trädgården - han hör ju inte längre när matte ropar på honom. När vi inte rantade runt bland höstlöv och fallfrukt, ulkades det på mattan. Den bästa. Den är ju inte bara dyrast, den är mest kräkvänlig också uppenbarligen. Men det kom inte så mycket.

Inte förrän kl 04.58 (vid det laget hade matte fullkomlig koll på klockan) då det äntligen blev en eruption. På matten, jodå. Sen masserade vi magen och sen somnade äntligen Huliganen utmattat fram emot 05.20 i sin sköna säng, alltmedan matten låg i sin sköna säng ända tills - hurra! - klockan ringde 05.30.

Alltså har det behövts knoppas på soffan idag. Lille gubben, ibland är livet tufft! Tur du har mattes virkade filt att linda in dig i.

Matte - ja hon ser fram emot en lugnare natt förhoppningsvis. Med tanke på att dagens meny bestått av kokt ris och lite kokt fisk hyser hon ett visst hopp om att det ska bli lite mindre tjolahopp i natt. Och lite mindre matta att göra rent.

måndag 13 oktober 2014

Du har väl inte glömt något?


- Trodde du att du skulle kunna smita iväg till jobbet en måndagsmorgon utan att vi märker något? Va-va-va?!?

Uppenbarligen finns det olika åsikter om hur angenämt det är att ge sig iväg till jobbet en regnig måndag. Det kan ju förvisso vara mer fikapauserna - och osten! - som lockar.

söndag 12 oktober 2014

Ibland går det inte enligt planerna

Planen för helgen var att a) busa med Huliganen, b) umgås med goda vänner (de där som alltid tinar köttbullar särskilt åt Huliganen när vi besöker dem, alltså Goda Vänner av 1:a ordningen, c) sticka, d) kanske sy lite? e) pussa på maken, f) laga mat, g) dricka vin och sen, om det fanns tid och lust över, kanske tvätta och stryka lite. Man vet ju inte, ibland grips man av stryklust, ibland gör man det inte. Oftast "inte", om man nu ska vara ärlig.

Fredagskvällen blev precis enligt plan, men sen kom det grus i maskineriet. Jag vaknade tidigt på lördagen med huvudvärk, huvudvärk av det där slaget där man tror att ögonen ska poppa ut ur skallen på en, och man rör sig med yttersta försiktighet. Halvblundandes (för att motverka poppandet) hasade jag och Huliganen runt Monumentsrundan, och sen, ja sen tillbringades resten av dagen med att sova i diverse fåtöljer. Lagom mot kvällen blev det dock bättre och sen hade vi en himla trevlig kväll tillsammans med vännerna.

Imorse vaknade jag till ljudet av regn mot rutorna. Plisk-å-plask sa det. Huvudvärken var nästan väck, den låg bara och hotade lite, ungefär som en sån där slav man hade på romartiden, som satt där bakom de segerrika militärerna och muttrade "memento mori" - kom ihåg att du ska dö. Okej, min huvudvärk var kanske inte fullt så drastisk, men lite grann så där att "kom nu ihåg att jag ligger här och lurpassar".

Regn eller ej, mori eller ej, promenad ska ju gås ändå. Vi traskade ut och gick väl en 75-100 meter, där Huliganen satte sig och gjorde Nr. 2. Sen tänkte jag gå vidare. Det tänkte inte Huliganen. Försök tänka er en motsträvig åsna med en mankhöjd på ca 30 cm och ni har en bild av en Huligan som Inte Tänker Gå Ett Steg Till, tackar-så-mycket.

- Jamen lille vän, du måste väl gå lite längre, motion ska ju vara så nyttigt har jag hört? sa jag och drog försiktigt i kopplet, vilket bara fick till följd att Huliganen stretade emot ännu mer.

Tja, vad kan man säga eller göra? Vi traskade hem igen, och jag får väl erkänna att jag är lite bekymrad över att Huliganen, som alltid fräst runt som en Duracellkanin, numera inte har så mycket Duracell över sig.

Okej, vad sedan? Frukost! såklart. Jag äter för det mesta ungefär samma; yoghurt med hallon och smulat knäckebröd. Hallonen ligger i frysen och jag greppade handtaget för att öppna sagda frys. Då krasade det till och det gick inte att öppna dörren mer än halvvägs? Så kan man ju inte ha det, nu gällde det att visa sig rådig och handlingskraftig. Alltså gick jag in och väckte brutalt maken ur hans skönhetssömn och utbrast i en veklagan över frysdörren. Maken försökte öppna dörren. Det gick. Sen gick det däremot inte att stänga den, så nu har vi fått barrikadera dörren med en stol, medan vi väntar på bättre tider, alternativt att vi får monterat ett nytt gångjärn, beroende på vad som kommer först.

Vid detta laget var jag avgjort moloken. Skulle min behagliga helg reduceras till att knapra huvudvärkstabletter, hinka i sig vatten, ha en trasig frysdörr och oroa sig för hunden?? Vad är det för sätt, jag bara frågar.

Men sen åkte jag till golfbanan med maken och vår golfkompis och spelade nio hål, och mot alla odds och rim och reson så spelade jag bra. När jag kom hem efter några timmar var Huliganen pigg och glad och vill visst gå på promenad.

Då tänkte jag ta ett litet foto, man kan aldrig få för många Huliganbilder. Han är dock inte mycket till modell, den hunden. Sitta still och posera så att han ser ut som en tjusig hund ligger liksom inte för honom. Men rar är han!

Sen så har jag ju också plockat in rosor; Schneewalzer som doftar underbart, och Compassion, som förvisso är lite väl skär i min smak, men som också doftar gott och blommar snällt. Och då känner jag att livet kan liksom ändå inte bli riktigt pissigt när man har sin Huligan, sin make och sina rosor.

Så snart jag tryckt på publicera ska jag gå och sticka lite. Kanske sy det första blocket i min granny square-kvilt, bara för att se hur det blir. Så får det bli. Det kan rentav hända att jag stryker en skjorta eller två!




tisdag 7 oktober 2014

You've got mail



Häromveckan såg vi den filmen med Meg Ryan och Tom Hanks. Eller rättare sagt, vi snarkade i soffan till den. Men så kom det ett brev till mig! Ett riktigt ett, inte ett elektroniskt, utan ett handskrivet med frimärke och kuvert och hela konkarongen.

Visst blir man glad när det kommer brev, det känns numera riktigt högtidligt. Det här brevet snarkade man minsann inte till, det kom från Maja och innehöll massor av garntips - och garnprover! Så nu blir det nog snart ett litet internetinköp tror jag... Man kan väl aldrig ha för många garnprojekt på gång?Tack Maja, det var härligt att komma hem och ha fått post!

Allt är dock inte garnrelaterat i mitt liv, näminsann. Jag har börjat skära till balitygerna som jag köpt på quiltmässan i Limhamn häromveckan, och där syrran rådigt köpte mer tyg till mig när jag så snålt enbart köpt på mig fyra varianter. Nu ska det räcka! Och en Granny Square-kvilt ska det bli till gästrummet är det tänkt.

Nu är min förhoppning bara att dygnet helt plötsligt ska visa sig ha 32 timmar sisådär, så att man har en chans att hinna få gjort allt man vill.

söndag 5 oktober 2014

Reningsdammarna


Nere vid Höje å ligger de gamla reningsdammarna från 30-talet. Om man vill ha en liten lagom promenad i lantlig miljö men inte hinner åka så långt är det perfekt att ta sig hit och traska runt. Numera kan man dessutom ta sig upp och vandra på andra sida Höje å, bort mot Klostergården. Fast idag gör vi inte det, idag går vi halva rundan, Zoya, Huliganen och jag.
Det är vi och en himla massa motionärer, hundpromenerare (-promenörer?), svärmande par, och en eller annan fågelskådare. Dammarna är nämligen knökfulla av diverse fjäderfän. Alltså, det där med fåglar är inte min starka sida, men nu ville man ju ändå utnyttja alla faciliteterna, så jag tittade begrundande på såväl stora som små fåglar.

Vissa tittade tillbaka och såg ut att tänka "vad glor du på? - har du aldrig sett en svan förut?". Men visst har jag det. Det där som står bakom är något helt annat. Typisk pjodd, skulle jag vilja säga.

Alla i sällskapet var inte så himla intresserade av fjäderfäna, inte när man kan springa så fort att öronfransarna nästan försvinner i vinddraget!
När vi tittat och sprungit och skuttat och blivit smockfulla av solsken och frisk luft åkte vi hem igen och tog det lite lugnt. Vissa mer än andra. Zzzzz....