lördag 14 juli 2018

Danmark x 2

Nog för att det är himla trevligt att semestra i Sverige, men ibland grips man ju av lusten att möta främmande kulturer, höra utrikiska språk talas och avnjuta exotiska maträtter. Då är  det ju väldigt praktiskt att ha ett utrikes land alldeles bakom knuten.

Sålunda äntrade syrran, maken och jag tåget i torsdags för att bege oss till Danmark, och närmare bestämt Louisiana - är man inne i ett kulturellt svep, så är man. Efter att ha åkt tåg och färja och buss anlände vi varma och kulturtörstande till detta vackra museum - alltså själva huset och omgivningarna är nog för att man ska kunna åka dit bara för att se detta.



Alltså, kultur i all ära, människan lever ju inte av konst allena, så först stärkte vi oss med lunch innan vi kastade oss över utställningarna. En av dessa var Gabriele Münter, en konstnär som var ungefär samtida med Sigrid Hjertén, och jag får nog säga att av dessa damer så sätter jag en femma på Sigrid. Minst. Fast visst fanns det fina tavlor också, men många var väldigt, för att inte säga synnerligen, murriga, och gillar man färg (som undertecknad t.ex) så är väl inte murrighet det man faller i farstun för kan jag tycka. Alla var dock inte murriga som tur var.


När vi hade sett så mycket konst att fötterna gick i strejk smällde vi i oss en jordgubbsbakelse och sen åkte vi hem, med buss och färja och tåg. Och tåget, det blev stående en knapp mil utanför Lund för då hade loket på tåget före oss gått sönder. SJ, SJ, gamle vän, gnolade vi då, och jag tänkte att detvarväldetjagvisste, att allt gick så smidigt när vi var i Stockholm, det kändes som ett angenämt men egentligen orealistiskt undantag.

På fredagen, ja då var det dags igen att bege sig utrikes!

- Jag vill inte gå på fler konstmuseum! sa jag bestämt och okulturellt till maken då. - Nejnej, svarade denne praktmake, - vi går och tittar på gamla sigill i stället! Så då gjorde vi väl det då, vi styrde kosan mot Rigsarkivet och deras handlingar. Oss emellan sagt tycker jag det är märkligt att man inte måste ha vita handskar på sig för att hantera sigill från 1300-talet, däremot svar det strängeligen förbjudet att ta med sig ett eget kollegieblock ner i läsesalen. Det känns lite som att sila mygg och svälja kameler?




Rigsarkivet ligger i slottet och man traskar dit genom Bibliotekshaven. Maken, han kom loss med förstoringsglas och lupp och fröjdade sig storligen åt att ett sigill, det visade en örn, precis som han hade hoppats! Sen var makens dag räddad och solen, den strålade ännu klarare över oss, om nu detta varit möjligt.

När vi tittat beundrande på örnar och rosensparrar och alla andra sigill tillräckligt länge kände jag att det sög i magen. - Nu vill jag ha mat! utropade jag, och maken var alls inte avogt inställd till att peta i sig en Holbergplatte och lite dansk bajer. Fast inte förrän han bestämt sig för att leta upp en gammal runsten som han hade för sig skulle sitta på Biskopspalatset och tänk, det gjorde den också, i alla fall om man raskt knallade in bakom en stor port som jag nog inte hade fått för mig att öppna. Men där tronade i alla fall, i all sin glans, stenen som upplyste eftervärlden om att Toke lät kyrka bygga.



Sen var det i alla fall dags för sill och panerad spätta och öl, och det satt som en smäck får jag nog säga. Eller vänta nu, förresten; vi skulle ju titta på Absalon också, biskopen som grundade Köpenhamn. Jag får nog säga, att även om det stod på inskriptionen att han var en snäll man, så ser han inte direkt ut att förkroppsliga det där med att vända den andra kinden till, det var mer smack på med krigsyxan.

Faktiskt kom Absalon före runstenen, om vi nu ska vara kronologiskt korrekta, men nu orkar jag inte gå tillbaka och skriva om, så nu får Toke komma först och Absalon sen, och sen kommer maten. Okej?




Och efter denna lunch så orkade vi inte stort mycket mer än att traska runt lite i Kongens Have och titta på Rosenborg innan vi tog tåget hem till Lund igen. Borta bra, men hemma bäst ändå, kände jag när vi hällde oss i soffan nere i trädgården och drack citronsaft och vilade fötterna.

Medan vi förlustade oss på vårt håll så har Grynet och Pyret semestrat på sitt håll. Vi har fått rapporter om båtturer med farmor och farfar som uppskattades högeligen av Grynet. Och Pyret, hon har lärt sig att sitta själv och är högeligen belåten med det. Så fina sommarflickor!


onsdag 11 juli 2018

Fullproppade

...av både mat och kultur är vi nu skulle man kunna säga. Vi tyckte att det var ett tag sedan vi hemsökte huvudstaden, så vi bokade tågbiljetter, packade ryggsäcken, lämnade Loppan hos hundvakt och sedan drog vi! Tidigt, tidigt söndagmorgon knallade vi iväg till tågstationen.

- man vet ju hur det är med SJ, sa vi cyniskt, och beredde oss på att vi skulle komma fram någon gång betydligt senare än hurtigt utlovat. Men där kom vår cynism på skam, för i stort sett på minuten spottade SJ ut oss på perrongen. Inte inne på Stockholms Central, ånej, nu ska vi inte ta i, men på Stockholm Syd eftersom det pågår spårarbete vid Stockholm C. Det kan väl vara klokt med tanke på att om man ska tro media så ligger de flesta spår lite löst och slamrar, alldeles oreparerade. Men några minuter på pendeltåget senare anlände vi.






- Nu går vi ut hårt, och sen ökar vi! sa vi bestämt och kastade oss ut i folkvimlet. Eller rättare sagt, det vimlade kanske inte mycket eftersom vi inte gick in mot allra centrumigaste centrum utan upp mot Vasaparken för att titta på ett nytt-för-oss-i-alla-fall museum, nämligen Sven-Harrys. Det låter som en sämre pub, men det var ett väldigt trevligt museum med lundarötter. Vilken rolig idé att uppe på taket bygga en kopia av sin 1700-tals (?) herrgård för att visa upp sin konstsamling i hemmiljö. Men innan vi kom så långt tittade vi på Peter Dahl och det var ju, tja "mustigt" är väl det som faller en mest osökt på läppen? När vi fyllt ögonen med färg och musteri gick vi på visning inne i bostaden. Det var vi och en sällskap glada damer, varav en av sorten besserwisser. - Titta, där är Isaac Grünewald! utropade fru besserwisser när vi stod i hallen. - Nja sa guiden då, det är ett porträtt målat av Helene Schjerfbeck som föreställer hennes nevö (se där hur elegant jag undviker att skriva syster- eller brorson, eftersom jag glömt vilket det var). - Det ser ut som Grünewald, sa fru besserwisser då bestämt, så lätt ville hon inte ge sig. - Och vem är Helene Schjerbeck, förresten?! fortsatte hon sen och såg misstänksam ut. Komma där och vifta med en obskyr finsk målarinna, såg hon ut att tänka vidare. Elak som jag är, log jag lite i mjugg.

Men besserwissrar eller ej, det var väldigt trevligt och mycket fint med lundaanknytning som sagt; Hill och GAN och ett helt skåp fyllt med Wiven Nilsson-silver och det är ju hemlandstoner för mig med en pappa som var guldsmed hos Wiven i massor av år.



Människan lever ju inte av konst allena, så sen gick vi ner och tog ett glas vin och satt och tittade ut över parken där folk yogade och åkte skatebord och dansade och sådär. Det är skönt att titta på aktiva människor när man själv bara kan sitta där och sprätta med tårna i skuggan, jo för  Stockholm har visat upp sig i sin soligaste glans dessa dagar.

När vinet var uppdrucket strosade vi vidare, vi tittade på statyer och stadsbibliotket som tyvärr var stängt och tog en obligatorisk dubbelselfie i Observatorieparken och sen var vi trötta i fötterna och efter en stadig middag ramlade vi i säng.

När måndagen randades vaknade maken upp och utropade - nu vill jag handla souvenirer! Vi kan väl inte åka på semester utan att shoppa heller?! Jag var ju inte avogt inställd, lite shopping skadar väl aldrig? Så vi fräste iväg ut med pendeltåget till Gnesta och efter att ha traskat en stund och blivit inlurad i ett industriområde av maken som tyckte att genvägar, det är fint det, även om de inte alltid leder rätt, så shoppade vi raskt ett bokskåp. Maken tindrade med ögonen vid tanken på att nu, nu har vi helt plötsligt en himla massa extra hyllmetrar som kan fyllas med böcker! Saligheternas salighet, såg han ut att tänka. Från detta finns det inga foton för jag var liksom lite trött efter att ha traskat runt i ett industriområde så jag kom helt av mig. Men skåpet är fint och kommer att pryda sin plats när det väl är tillverkat och levererat, det är jag helt säker på.


Sen ville ju jag också shoppa, men något annat, något mjukare... - tyg vill jag ha! utropade jag och drog med maken till Svenskt Tenn där jag först hällde i honom lite vin och räkmacka innan vi shoppade loss bland tygerna. Med tanke på meterpriset behöver man nämligen trubba av sinnena först.



- Ska det gå en hel dag utan kultur? undrade maken sen, och så kunde vi ju inte ha det, så då knallade vi iväg till Nordiska muséet där vi såg en ganska trevlig utställning om 50-talsmode, men för övrigt måste jag säga att det var ett ganska tråkigt museum. De borde åka på studiebesök till Kelvingrove i Glasgow och lära sig ett och annat som att skapa ett intressant museum i en jättepjäs till gammal museibyggnad tycker jag nog.

Sen traskade vi tillbaka på alltmer ömma fötter mot hotellet, då maken greps av en lysande ídé att ett glas vin till, nu när vi behövde vila lite, det vore väl något? Så vi stannade till på Berns Salonger och njöt av att titta på folklivet i Berzelii park och vila fötterna en stund.






Och så blev det tisdag, vår sista Stockholmsdag för den här gången. Då gjorde vi det som egentligen var vårt huvudmål med den här resan, vi tog oss ut till Waldemarsudde för att titta på Sigrid Hjertén-utställningen och det var nog resans höjdpunkt får jag säga. Dels för att Waldemarsudde är en sån pärla, dels för att Sigrid Hjertén var en sån fantastisk konstnär. Där tillbringade vi hela dagen med att strosa runt i parken, gapa förundrat när vi såg ur en svanpappa beskyddade sin lilla familj mot en störig jetskiåkare så att föraren av jetskin blev så uppskrämd att han ramlade i vattnet, och det kunde han gott ha tyckte vi, komma där och störa friden och fräsa runt bland fåglar som låg och guppade fridfullt i vattnet, vad är det för sätt?! När föraren kommit upp igen jagade svanpappan både honom och hans kompis ut från viken och sen var det frid och fröjd igen.

Fast nu avvek jag visst från Sigrid Hjertén och det bör man inte göra. Det fanns massor av fantastiska målningar, men jag vet inte om jag inte ändå tyckte att de senaste från hennes sjukdomsperiod var de allra mest fantastiska. Titta bara på tavlan med fasan och julstjärna, till exempel.

För att inte missa minsta lilla kultur, nu när den ändå serverades på bräde sådär, tittade vi också på uställningen om nordisk konst mellan 1880-1940. En GAN! sa jag till maken, jag har nämligen en viss svaghet för hans måleri. - En sån vill jag ha! sa jag sen, eftersom jag ju kommit in i souvenirköparstäming. Men nu var den inte till salu, och det var nog tur det, för jag tror inte riktigt att reskassan räckt till. Så jag får nöja mig med en bild på bloggen och det är ju inte det sämsta.

När vi var klara sa maken till mig att han vågade inte gå och titta i shopen på konstböckerna för då skulle han nog inte kunna avhålla sig från att köpa en bok. Jag, som inte för mitt liv kunde begripa varför vi inte skulle köpa en bok om Sigrid Hjertén nu när vi beställt nytt bokskåp, släpade raskt in honom i shopen. Han gick rätt godvilligt får jag nog ändå säga - och tja, nu är vi en bok rikare. Några skavsår också, men sånt får man ta när man åker till Stockholm när det är så soligt och varmt.

Sen var det dags att åka hem igen och förvånansvärt nog spottade SJ  ut oss på stationen i Lund i rätt tid. När det funkar med tåg är det ett utomordentligt sätt att resa på tycker jag nog. Tänk bara så mycket sticktid man får.