onsdag 25 maj 2016

Det började som en helt vanlig onsdag

...eller hur vanligt det nu är med högsommarvärme såhär i en majmorgon i Lund. Jättefint och bra på alla sätt, men ändå liksom inte spektakulärt bra. En onsdag är en onsdag och det är ju alltid bättre än en måndag, förvisso.

I alla fall, Huliganen och jag spatserade runt i sakta mak, lite hit och lite dit, ungefär som mormors lilla kråka. Vi slinker hit och vi slinker dit, i alla fall när Huliganen får bestämma riktning och spatsertakt. Vilket han får. Jag har numera gett upp och kastat in handduken; i vårt förhållande är det Huliganen som bestämmer. Och de få gånger jag ändå tycker att det är matte som ska ha sista ordet, så ser han så förebrående ut och tja, då ger jag väl med mig då. Alltså, missförstå mig inte. Jag kan peka med hela handen lika väl som the next guy. Jag har inga problem med att ha åsikter och pracka dem på folk utan större hämningar. Men då pratar vi "folk". Inte små bedårande Huliganer.

Kulturen passerade vi förbi i alla fall, för det ville Huliganen. Då tog vi en bild på Dekanhuset, inte direkt för att Huliganen ville det, men han stod nådigt still en stund i alla fall. På detta har jag fotobevis, även om det är något rumphugget. Jo för jag hann ta ett foto till, men där blev det liksom mer "rump" än "hugget" och det tycker jag ändå inte man behöver ha till beskådande i en seriös blogg.



Sen var det frukost och cykel till jobbet och ett ihärdigt hamrande på tangentbordet och tänkande med pannan i djupa veck. (Åtminstone delen med "djupa veck i pannan" är totalt sanningsenlig, det kan ha varit lite si och så med tänkandet).
Sen, rätt som man sitter där så ringer det i ens telefon. - Hallå!! ryter man då eftersom man tänker att det kanske är en försäljare som ringer och då är det lika bra att sätta tonen direkt. Men det är ingen försäljare, nej det är dottern som ringer och är lite småsvettig för hon är i stan och Hjärtegrynet har högljutt påtalat att hon vill minsann hälsa på mormor och morfar. - Om ni har tid för lite lunch? undrar dottern. Tid?! herregud, klart man har! Jag lämnar utan betänkligheter projekthanterandet åt sitt öde och ilar som en gasell ner i stan för att handla lax-wraps på Gröna Deli på Saluhallen och fräser sedan hem till trädgården där vi har sedan har en alldeles utmärkt liten onsdagslunch. Morfadern har också lämnat de medeltida aristokraterna i sticket och ägnar sig med stor förtjusning åt att gulla med dotterdottern. Vi lämnade dem för sig själva medan vi gick och hämtade Huligan och citronsaft och när vi kom ner i trädgården igen meddelade den stolte morfadern att Hjärtegrynet numera kunde säga såväl "morfar" som "fideikommissarie". Själv tyckte jag det lät mest som "ääähhhh", men okej, jag är inte den som är den. Tycker maken att "ääähhhh" låter som "fideikommissarie" så gör det väl det. Alternativt att han börjar bli lite svagsint.




Vi är väldigt förtjusta i vår lilla trädgård; precis lagom att sitta och äta onsdagslunch i, en sån där alldeles vanlig onsdag som så småningom visade sig bli en alldeles förträfflig onsdag!
Hjärtegrynet herself sportade härligt gul vårhatt (det är mormors flicka det, hatt ska de' va!) och såg mycket nöjd ut med att ha lärt sig ett nytt och användbart ord. Jag tänker mig att nästa ord på listan nog måste vara "västgötaspets"?




fredag 20 maj 2016

Det är oklart

..exakt vilken typ av fredag detta ska utveckla sig till. Det känns lite som att den vacklar; man vaknar och är lite trött i hårrötterna och har ont i ett öga (mer om det senare), men vädret är ok och morgonpromenaden gäspig men skön. Sen är köket översvämmat av glas. Tyvärr av odiskad art, men å andra sidan, skillnaden när de övergått till det mer utvecklade glasstadiet, nästan uppnått ett slags glas-nirvana där allt skimrar kristallklart, är ju tillfredsställande stor. Så är det minsann inte med alla jobb, ibland gnetar man på och sprätter siffror och bokstäver omkring sig och det blir inte ens en fingertuta av det hela.

Och på tal om jobb, när man väl kommer dit, ja då möts man av en tjusig "bukett" och ett latinskt citat som man gapar lite förbluffat mot medan man väntar på att hjärnsynapsen ska vakna. Eftersom den belåtet snarkar vidare googlar man och tänker att okej, "allt ska vara dig förlåtet" det är ju trevligt - men nu är man ju som man är (perfekt, med tjusiga synnerver. För att inte tala om de skolboksmässiga spottkörtlarna!), så något vidare behov av att bli förlåten känner man inte. Men grönska år ju alltid trevligt! Jag hoppas den inte kommer från Stadsparken, där kollegerna hade boulekväll igår, med hemsnickrade regler och ganska mycket öl. Det kan ju vara så då att någon liksom stod på huvudet in i ett buskage och knipsade åt sig lite grönska..

Själv var jag inte med, vi hade makens doktorandkollegor hemma. En av dessa har i en tidigare skepnad varit bartender i Florens och han blandade drinkar med stor emfas. Förstår ni nu varför jag är lite trött idag? Och då gick jag ändå och la mig ett par timmar innan de sista gästerna ramlade hem i gryningen. Det är gott gry i dagens unga doktorander! Min egen doktorand snarkade sött när jag cyklade iväg, han höll ut till målsnöret men sen tog visst orken slut.


Det är inte bara i stadsparken det grönskar i Lund i maj - det är syrentid och det är minsann inte kattskit direkt. Det är väldoft och tunga klasar och ljuvliga lila nyanser i varierande nyans. Visst är det märkligt med syrener; de doftar så fantastiskt när de är au naturel men försök återskapa doften och det blir bara jolmigt. Man får njuta medan de blommar, så är det bara. Det finns annat som är lite lila av sig; små nallebjörnar till exempel. Ja de där spridda kroppsdelarna blir faktiskt en liten nalle när de sytts ihop, jag lovar. Vem som ska ha nallen? Tja, det är inte direkt nobelpriskvalificerande att gissa sig fram till det.




Maj, det är något visst med den månaden. Något grönt och lummigt frodigt! Jag gillar verkligen att bo så nära Botan att det blivit ens egen trädgård (med extra plus för att någon annan gräver och rensar och så), Botan är alltid fint. Men just nu är det nog ändå som allra mest ljuvligt. Och inte mindre ljuvligt blir det när man mitt i spenaten placerar en liten fyrbening av bästa slag, nämligen västgötaspetsslag. Då är det liksom optimalt!

Och nu har jag nog bestämt mig - det kommer att bli en Finemang Fredag, det tror jag på! Trots att det småregnar ute, men lite regn behövs också.



torsdag 12 maj 2016

En Tusan Till Torsdag

Ibland är det så att redan när man slår upp ögonen på morgonen så vet man att det kommer att bli en dag av Första Rang, en bra och trevlig dag på alla sätt och vis. Ibland visar det sig att man har fel, att man i själva verket bara är i början av en dag med huvudvärk, Skatteverket och alla andra värkar.  Men idag var det inte så, idag var det bara klackarna i taket! Jo, för idag skulle det ätas lunch i solskenet vid det lilla caféet i Botan. Med maken och bara det är ju utmärkt; men dessutom med dottern och Hjärtegrynet.

Undra på att jag cyklade som en virvelvind ner längs Sölvegatan med barnbarn i blick... men då fick jag tvärnita! Sådär ni vet med skrikande bromsar och så att asfalten skrynklar sig. Jo för vad såg jag väl? Jo en liten farbror och det är ju nog så bra på sitt sätt  - men i koppel hade han en västgötaspets! Undra på att man tvärnitar, flyger av cykeln och hojtar - en västgötaspets! Så glad man blir! Farbror hoppade till och såg lätt förbluffad ut, men vem gillar inte att få beröm öst över sin hund? Vovven var 3 år och härligt västgötsk till sin natur; det var liksom full sprätt och högljutt påpekande att om man hade något godis så var det dags att servera lite nu. När jag kärleksfullt hade klappat om västgötaspetsen fräste jag vidare mot hemmet för att hämta min egen lille västgötapest; det är inte full sprätt, och lite dövt och lite sisådär med lydnaden... men världens bästa vovve, det är det! Han placerade sig strategiskt innanför dörren för att jag inte skulle glömma honom. Det är ju mer än en som börjar bli lite glömsk och disträ i Huliganhemmet...
Sen var det träff med morfadern, modern och lilla Hjärtegrynet i Botan. Vi åt goda mackor, men maken var så upptagen med att vara morfar att han nog inte märkt man så hade serverat uppstekt havregrynsgröt. Ja jag tror att man hade kunnat dingla med en hel skvadron medeltidsaristokrater med egendomar i städerna framför näsan på honom utan att han hade lyft blicken från dotterdottern.
En mycket härlig lunch var det, och det var med yttersta beklagande jag till slut fick ge mig tillbaka till jobbet igen. Inte förrän jag noterat att Hjärtegrynet var synnerligen intresserad av de ugglor jag tidigare virkat till henne... så nu får det bli lite nytt att titta på. Först ut blir en liten nalle, sen ska det bli nyckelpiga, kyckling och det ena med det andra. Vilken tur att Hjärtegrynet gillar virkade figurer! Och att jag råkar ha lite garn som ligger och skräpar.
För övrigt var jag hos ögonäkaren i förra veckan, jo för jag har lite högt tryck i ögonen och eftersom det är ärftligt så var det läge att kontrollera. Det fotograferades och droppades och mättes och hade sig och sedan föll domen; lite högt tryck, men inget alarmerande. Ny kontroll om två år. Men inga tecken på grön starr, "titta så fina synnerver du har!" utropade ögonläkaren entusiastiskt. Jag tittade lite frågande på något som såg ut som berusade blixtar på skärmen men tänkte att om  hon var så nöjd, ja då var jag det också. Så nu vet jag att jag har väldigt fina synnerver. Förra året fick jag ju veta att jag har spottkörtlar som är rena skolboksexemplen. Så inombords är jag ju uppenbarligen väldigt tjusig. Nu kan jag ju tycka att det vore roligt om det vore något liksom lite mer synligt som var så där tjusigt. Men ok - det är ju ändå lite bra för självkänslan att gå där och veta med sig att ens synnerver, det är grejer det!

söndag 8 maj 2016

I maklig takt

...har helgen gått. Sommaren svepte in över oss, och inte ska man då ägna sin tid åt att streta runt med jobbiga saker. Då ska man sitta i sin trädgård, möjligen toppdressa gräsmattan lite, klia en tulpan bakom örat och njuta av livet. Han sa ju så, Voltaire. "Il faut cultiver son Jardin" sa han. Inte ett ord sa han om att skura golv, städa garderober eller betala räkningar. Vi lyssnade på Voltaire och gjorde inte ett skapandes grand.

Jo i eftermiddags var jag på Kulturen med syrran och tittade åter på Thage Andersen-utställningen. Det var blommor, så det gilldes. Vi strosade runt i de små husen och jag hittade bland annat en symaskin och skänkte min egen maskin därhemma en tanke. När det blir regnigare dagar får man trampa på pedalen lite igen tänker jag mig.

Men för tillfället nöjer jag mig med att sitta där i trädgården och sticka på en strumpa. Ja när jag inte sover en stund på soffan, det ska skötas det med.
Igår var vi dock rasande aktiva och var ute och körde barnvagn! Morfadern hävdade att han fick köra mest, eftersom jag fick ratta runt häromdagen. Vi fräste runt i Botan och kände oss alldeles makalöst stolta! Hjärtegrynet tog det med knusende ro och var mycket stilig iförd en randig kofta stickad av hennes mormor.

Däremot lyckades ju inte mormor så där himlans väl med sommarhjälmen i bomull... undra på att flickebarnet ser något förvånad ut. "Ska man verkligen ha en tehuva på skulten?" ser hon ut att tänka. Så mormor har stickat en ny... fast nu tycker jag inte den är tillräckligt mjuk för att sitta på Hjärtegrynets huvud, så jag får kanske hitta ett annat garn.
En alldeles förträfflig helg har det varit och jag hoppas på fler av samma sort. Men imorgon är det måndag och måndagar har väl också ett berättigande. Tror jag.

lördag 7 maj 2016

Vårdagar

Så kom den då äntligen - våren! Och inte nog med det, den kom liksom så välavvägt, vältajmat och på alla sätt rätt i tiden, nu när det är lite extraledigt, att man lite oroligt undrar om det rätt vad det är när man njuter för fullt kommer en liten snöstorm och träffar en i nacken?

Redan i söndags på första maj började det spotta upp sig rejält. Jag hade ju trosvisst sagt att nu, nu visste vi hur det är att fira valborg här innanför vallarna. På första maj insåg vi att det kommer att bli fest även på Göteborgs nation som ligger närmast våra trädgårdar... det var grillar och scenbygge och musik och dans - och det var faktiskt ännu bättre! För nu, nu spelades det t.o.m. riktig musik, alltså kanske inte Gunnar Wiklund och sånt (gudskelov), men lite Gyllene Tider, lite Wilmer X och lite annat som man hörde melodislingor i! Oavsett, så dansades det, hoppades och alla såg nöjda och glada ut, även maken och jag som satt nere i vår trädgård och kändes oss lite unga på nytt vi också.

Och sen, på klockslaget 18 så var det tyst, och det plockades undan raskt och smidigt och de enda spåren är numera en gräsmatta som är en blek skugga av sitt forna jag. Men den tar sig säkert igen och det är ju ett helt år till nästa gång.

Nu i veckan kom ju den riktiga värmen och man har kunnat hänga undan såväl yllevantarna som mössan, blomningen exploderar i Botan och vi har också klippt gräset. Det är ju så betungande, det tog säkert maken 3 minuter och då förtog han sig inte direkt.

Igår var det ju klämdag och jag klämde väl i med en liten semesterdag och vi rände iväg till golfbanan med birdiesar i blick och fulla av förhoppningar om en trevlig dag. När vi var på väg ut ur klubbhuset mot första tee så såg jag några herrar komma kånkande med famnarna fulla av prylar som skulle in i klubbhuset, så jag lubbade tillbaka och höll upp dörren för dem. - Det är karma, sa jag till maken, - what goes around comes around och nu har jag samlat god karma så nu kommer det att gå skitbra!

Nåja, nästa gång släpper jag dörren i nyllet på eventuella prylbärare, för om det här skulle vara tacken, så kan karman ta sig i brasan. Maken till dåligt spel! Och maken IRL, han drabbades lite av min onda karma också, så när vi harvat oss fram i nio usla hål och dessutom fått vänta ohemult mycket eftersom vi inte var de enda som tyckte att en solig klämdag passade utmärkt för att lufta klubborna, ja då fick vi en uppenbarelse! Uppenbarelsen sa förföriskt att "varför åker ni inte hem i stället och sitter i er soliga trädgård och äter glass?" Och det var ju faktiskt en helt berättigad fråga, så då gjorde vi väl det, vilket var en briljant idé, mycket mysigare att sitta där i lugn och ro, med glass, en stickning och Huliganen som smög runt och väste ni glömmer väl inte att jag ska slicka skålarna? Va?

Vad jag stickar? Tja, jag har i veckan stickat en liten hjäm i bomullsgarn till Hjärtegrynet. Hon kan ju inte skydda huvudet med yllemössor nu när det är vår!! Så jag stickade en liten melerad röd/orange/nånting hjälm i Debbie Bliss Eco Baby Prints och skickade den med maken när han var och gullade med barnbarnet i onsdags.

På kvällen fick jag ett sms från dottern där hon skrev att Hjärtegrynet tackade för mössan, och att det fanns lite att växa i.... på den bifogade bilden ser man ett mycket förvånat litet Hjärtegryn som ser ut som att hon fått en jättetehuva på skulten, under denna röda jätteluva ser man två små runda kinder och en liten näsa titta fram - ett förtjusande barn! (och de där kinderna vill man bara liksom pussa på). Inte kan Hjärtegrynet sporta en oversize teluva, så nu stickar väl mormor en ny, i förhoppningsvis mer lagom storlek. Så kanske hon växer i den andra till nästa sommar. Eller lagom tills hon kommer i puberteten eller så.
Och eftersom detta är en premiärdag så kommer jag att få tillfälle att mäta lite i eftermiddag. Jag har nämligen tvingat ut dotter och svärson på lite egentid för en fika eller så, och helt osjälviskt tagit på maken och mig att vara barnvakter. Sån är jag. Ställer upp, är hjälpsam och har alls inga egennyttiga bakomliggande avsikter. Nu gäller det bara att tampas med maken om vem som ska bära, gulla, pussa på kinder och köra vagnen. Jag vässar armbågarna.

söndag 1 maj 2016

Nu vet vi

Nu har vi bott innanför vallarna i snart ett år, och det har varit ett fint år! Alla som hört att vi flyttat har sagt ungefär samma saker; - men ska ni lämna ert hus? Men trädgården då? Fast så kul! Men (och nu kommer det...) - så mycket liv det måste vara, inte minst på Siste April  (som Valborgsmässoafton heter i Lund)!
Så vi har gått där och väntat och undrat - måste man fly fältet? Boka in sig på ett pensionat ute i obygden och medta ett par, tre kilo böcker och lika mycket garn, en hund och en make? För vi bor ju mitt i smeten, det gör vi. Men ska man bo så här, så får man nog välja att se det positiva, att det är liv och rörelse och glada unga människor. När det var nollning så mötte man horder med faraoner, smurfar, cowboys och det ena med det andra, de flesta med en ölburk i näven. Det var ju kul, men hela tiden har vi liksom undrat det där med Siste April... Medan vi väntade började grannhusets magnolia slå ut, för det ska de ju göra lagom till 1:a maj.

Vi är djärva typer, maken och jag. Inte fullt så macho som Huliganen ska vi väl erkänna, men utan att darra på manschetten beslöt vi ändå att stanna kvar. Vi bunkrade upp med öronproppar på sängborden och avvaktade startskottet! Fredagskvällen var lugnt, så öronpropparna fick ligga orörda.

Sen på lördagen började det dra igång lite; det var soundchecker och barer och folk i hela stan. Och så, på eftermiddagen satte det fart! Det var konsert inne på Malmö Nations gård och det skallrade i fönsterrutorna i takt med basgången (eller är det -gångarna jag menar? Eller något helt annat?). Alltså, vi hade ju liksom första parkett, så vi tog på oss våra coola glasögon och lindade in oss i fleecefiltar (inte så coolt, men det syntes inte utåt och våren är ju som jag ihärdigt beklagat mig över av den kylslagna sorten). Sen satt vi där och förundrades över musiken (- det är inte Olrog direkt, sa maken som har ett öra för musik) och tyckte att de såg ut att ha roligt där de studsade i takt, ungdomarna. Rena work-outen, om än med något högre promillehalt, kanske.



Det var massor av effekter! Rök, serpentiner och gulderuptioner! Och en liten ensam häst som seglade iväg över himlen innan jag hann byta objektiv.

Maken tittade begrundande på Domkyrkans torn som syns över taken och funderade lite över vad gamle ärkebiskop Absalon (han som grundade Köpenhamn, ni vet) *) skulle sagt om han varit här? Förmodligen hade han svept fram med sin stridsyxa, det var liksom lite mer fräs i biskoparna förr i tiden.
Klockan 18 var det slut. Och sen var det tyst. Öronpropparna ligger fortfarande orörda på sängborden. Okej, gatorna var pepprade med ölburkar och flaskor, och på morgonpromenaden mötte vi 0 (noll) personer, Huliganen och jag så det hade nog festats vidare någon annanstans.

Jag tror vi kan se framtiden an med tillförsikt, för let's face it; ju äldre vi blir, ju mer lomhörda kommer vi att bli, så så småningom vi kanske rentav inbillar oss att det ÄR Olrog som spelas och kan studsa med lite grann i takten, där uppe på vår balkong.

*) edit: parantesen är makens tillägg. - Ska du redigera i min blogg? frågade jag förvånat. Maken tyckte då att man kunde se det här som lite folkbildande, två flugor en smäll liksom, och ville ha prompt ha in det där med Köpenhamn. Sedan funderade han på om man skulle nämna att Absalon varit biskop i Roskilde också, men kom fram till att det kanske ändå var onödigt mycket folkbildande så här en söndagsmorgon.

fredag 29 april 2016

Spridda tankar en fredagskväll

Alltså, det där med "tankar" det låter ju som om jag vore djupsinnig, men nix; det är nog mest lite osorterade uppkast utan vidare tanke bakom.

Sitter med en nöjd Huligan vid fötterna som just lekt den roliga leken "hitta skinkbiten". En enkel, men vansinnigt rolig lek enligt hunden i huset.

Maken och jag har just varit en sväng på stan och köpt solglasögon till maken (ja man lever ju ändå på hoppet om en vår). Maken ville ha hjälp att välja och jag släpade in honom hos optikern och hojtade

- vi är på jakt efter solbrillor! Maken ska se cool ut! Som en 50-talsskådis, typ Cary Grant eller så!

Maken såg lätt generad ut men lät någorlunda godvilligt optikern och mig aptera diverse bågar på näsan. Sedan valde vi ett par som var synnerligen chica och som kommer att göra sig fint i sommar när jag har mina nya fräsiga kattglasögon. Därefter cyklade vi och hämtade en paket till maken som köpt sig en bunke nya böcker. Vi har ju huset fullt men vem vet, rätt vad det är kanske det uppstår en bokbrist? Och det vill man ju inte råka ut för. Skånelands medeltid. Orter och ätter är namnet på det rafflande verk som numera bor hos oss. Det kan hända att jag inte kommer att läsa dessa böcker.

Stan är full av studenter som redan nu börjat fira att det är Valborg imorgon. Jag har lärt mig att man numera fira Valborg flera dar i följd; Skvalborg, Kvalborg, Valborg och Finalborg. Tur att vi har investerat i öronproppar säger jag bara, vi som numera bor mitt i studentkvarteren. Det har transporterats hit Bajamajor, swimmingpooler och det ena med det andra. Lite synd att det kommer att bli kylslaget, men å andra sidan; de lär vara impregnerade med alkohol så det kanske inte känns. Ibland känner jag att det är så skönt att man är gammal nog att slippa galoppa runt som en berusad skalbagge när man mest vill ta det lugnt.

Maken och jag, vi firar också! Jodå minsann, vi cyklade inom Per Tutti och köpte glass med oss hem som ska serveras efter spenatrisotton och de bakade tomaterna ikväll, här slår vi klackarna i taket! Jag har förresten varit helt vild och galen idag, jag cyklade vantlös!! Inga yllevantar! Jamen förstår ni storheten i det hela, det är ju ändå bara 29 april!

Tja det var väl ungefär det; fler tankar blev det inte denna fredagskväll. Nu ska jag ut och baka tomater och göra risotto. Glad fredag!