måndag 19 november 2018

Det är något fantastiskt med växthus

 
 Och alldeles extra fantastiskt är det med Palmhuset i Trädgårdsföreningen i Göteborg en lördagseftermiddag i november. Då tänker jag inte bara på det där med exotiska växter, palmer och sånt... utan snarare vad som tilldrog sig där, nämligen att sonen och svärdottern gjorde slag i saken och gifte sig!

Men nu börjar vi från början tycker jag, och det var väl redan ungefär när inbjudningskortet kom och jag insåg att här, här blev det en chans att sticka brudvantar minsann. En sådan chans får man ju inte försitta, så jag stickade raskt fyra vantar med initialer och årtal och gubbar och gummor och fåglar och, tja, lite extra-allt kan man säga. Faktum är att jag stickade fem vantar, inte för att någon i brudparet har tre händer, men för att jag emellanåt uppenbarligen inte tänker mig för utan stickar klart en vante, utan att ha stickat in tråden där man sedan ska sticka tummen. - Ojdå! sa jag och stirrade förbluffat på vanten. Jag är förvisso mycket för att lite lättsinnigt tänka att "äsch, det ordnar sig, ingen märker något" men även jag inser att en vante utan tumme, det märks.

När vantarna var färdiga åkte vi till hotell Pigalle i Göteborg och tog in där, och det var lite som att bo på en bättre fransk bordell från 1800-talet rent inredningsmässigt (inbillar jag mig, jag har absolut ingen erfarenhet vill jag påpeka). Väldigt trevligt! Och sen, sen väntade vi bara på att det skulle bli dags - och rätt vad det var, var det dags att traska till Palmhuset.





Vi minglade så mycket vi bara kunde, vi drack bubbel och svärsonen hjälpte till att lägga ut mattan där själva äktenskapet skulle ingås. Sen minglade vi lite till, och sen var det dags! "Inte ett öga var torrt" brukar man ju skriva, men det hade varit en evig lögn; jag blir så inihoppsan glad när mina barn gifter sig så jag tjuter minsann inte!


När de avlagt de rätta svaren och pussats entusiastiskt, ja då drack vi lite mer bubbel - när glädjen redan poppar runt i bröstet på en som den bästa champagne, ja då vill man ju matcha det med lite fler bubblor. Sen gick vi ut i mörkret och skulle tända tomtebloss och få ännu mer gnister och glans över tillställningen var tanken. Tomteblossen var dock uppenbart motsträviga och det tog ett bra tag innan de började brinna. - Hmpf!! Det funkade när vi provade,  sa sonen och blängde strängt på blossen. Eftersom han är gammal militär kan han uppenbarligen sätta skräck även i tomtebloss, så de började snällt att brinna. Det ska bli roligt att se bilderna sedan.

Jag vet inte om bruden hade följt hela ramsan; Something old and something new, something borrowed and something blue, men hon var i alla fall strålande vacker och hade såväl blåa skor med skyhöga klackar och blått i buketten.





När blossen blossat färdigt tog vi oss tillbaka till Pigalle och drack drinkar och åt canapéer i baren, och det var himla trevligt och gott, och man fick verkligen goda vibbar inför bröllopsmiddagen som väntade...
Men innan vi kastar oss över middagen vill jag bara säga att exakt 4,5 år tidigare var det det här fina paret som sa "ja" till varandra. Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad som har barn som har så bra smak när det gäller partners; nu har vi både en fantastisk svärson och en fantastisk svärdotter!

Middagen intogs i det som heter Biblioteque - en egen liten matsal med eget kök och en kock som lagade maten alldeles bredvid oss, det är ju fantastiskt! Det var fint dukat! - Titta, man kan dekorera med gamla halvfranska band, och låta stearinet rinna ner lite tjusigt på dem, sa jag till maken som genast såg lite räddhågsen ut och jag såg att han nog kommer att hålla sträng koll på sina egna böcker i framtiden.

Och på tal om böcker så har brudens far samlat sina erfarenhet av att ha tonårsdöttrar i en liten instruktiv bok som bl.a. brudparet fick i present. Det kan ju vara bra att ha en liten manual om behovet skulle uppstå.





Vi åt och drack, viner från Piemonte och fantastisk mat, det hölls tal och det pratades och det skrattades och timmarna, ja de bara flög iväg.

Och alldeles för snart var bröllopet över, men nu har vi minnena kvar, och det är minsann inte det sämsta.

Så ja, det där med växthus, det är verkligen en utmärkt inrättning! För att inte tala om vad det där med bröllop är!

Nu är det så att några av bilderna har fotografen tagit och så fort jag vet vad hon heter kommer jag att skriva det, men än så länge får man nöja sig med att veta att nedanstående bilder (och den på brudparet på balkongen ovan) är snodda bilder.


torsdag 15 november 2018

Var det bättre förr?

Alltså vissa saker var definitivt bättre; klädmodet på 50-talet t.ex. Andra saker? Tja... ättestupa verkar ju inte så rasande roligt precis. Digerdöden inte heller.

Anledningen till att jag undrar är att jag återigen har uppsökt vår trevliga kiropraktor eftersom ryggen behagat vrenskas (den var definitivt bättre förr, typ när jag var i 20-årsåldern). När han hade bänt och knyckt och vridit så att ryggen insett hur en välartad rygg bör bete sig meddelade han att det nu även var lite muskulärt, så det gäller att hålla musklerna glada och nöjda. Värme, liniment, varma bad och sånt.

- förr ordinerade man rödvin eller snaps för sånt här, informerade han mig. Tydligen skulle tre dagars salongsberusning vara toppen för knörvliga muskler. Dock verkar detta utmärkta recept ha förkastats av Socialstyrelsen, vilket ju känts smågnetigt får man väl ändå tycka.


Andra saker är i alla fall oerhört mycket bättre nu. Att ha en liten vovve som klarat sitt doftprov för eukalyptus t.ex., det hade jag minsann inte förr! Men jodå, Loppan har i sällskap med diverse hundassr från när och fjärran (Roskilde t.ex., det var fullt med danskar på provet) klarat av att bland 12 kartonger hitta den som innehöll en droppe eukalyptushydrolat - och (vilket är en ännu större bedrift), lyckats få matte att begripa att hydrolatet var hittat. Duktig hund!

Så nu ska vi ut och fira lite, och då blir det ett glas rödvin - så det kan man ju se som medicinering, två flugor i samma smäll, typ.

...och snart är det bröllop! Just bring it on! Mera vin, tänker jag mig, fast kanske inte så mycket lagerbladshydrolat?

måndag 12 november 2018

Kulturtanten rycker ut

Det har varit mycket kultur i helgen, och eftersom jag är tant så kan jag väl härmed utnämna mig till Kulturtant? Det är ju dessa som är ryggraden i den svenska kulturen sägs det, och det krävs nog en legion av oss för att motverka en eller annan Kulturprofil, jojo.

Dessutom har jag ryckt ut och räddat en annan tants eftermäle såhär en 220 år efteråt, bara en sån sak. Det var förvisso inte Jean-Claude Arnault som varit i farten, utan rentav min egen make (sic!), men nu har undertecknad ställt allt till rätta igen.

Fast vi börjar väl från början, nämligen med att maken i fredags kastade ur sig en undran om jag skulle gå på Kulturen och sticka på lördagen? - Äh...va??? svarade jag då på mitt mest intelligenta sätt, men det visade sig då att Hemslöjden Malmöhus hade Garngille på Kulturen och man var varmt välkommen att ta med sig ett handarbete och dyka upp med ulltåtarna i högsta hugg - eller vad man nu ville ta med sig. - Say no more! sa jag och greppade några ullnystan och rände iväg. Det var jag och ett antal damer i mer eller mindre mogen ålder och en man. Han virkade en röd halsduk.

"Vanliga" besökare tittade intresserat på oss där vi satt och det är väl första gången jag känner mig lite som en celebritet. Ingen ville dock ha min autograf. Nu blev det inte så många bilder, för när man stickar, ja då glömmer man bort sånt. Trevligt var det i alla fall!

På söndagen var det återigen dags att hålla Kulturens fana högt - det var dags för återinvigning av Thomanderska gården som drabbats av hussvamp, men som nu återställts med handhuggna bjälkar och golvlag och nytryck av gamla tapeter och gult golv i matsalen. Jag kommer ihåg när vi själva trodde att vi fått hussvamp i huset (det visade sig vara ett pulvriserat gammalt getingbo...) och man googlade och mer eller mindre insåg att det krävdes något i hästväg för att bli av med eländet, ja det vore kanske rentav bäst att bränna ner hela konkarongen, ja om det nu inte varit det där med getingboet då. På Kulturen grips man uppenbarligen inte av stora skälvan, utan man kavlar upp ärmarna och greppar yxan och sätter igång.


Först var det föredrag, om Johan Henric Thomander och hans Emelie, och det berättades om Johan Henrics tillkomst; att prosten i Fjälkinge hade dött och det hade kommit en hjälppräst som raskt hade gjort prästdottern med barn och sen inte tagit sitt ansvar. Och det barnet, det var Johan Henric det som växte upp hos sin mormor änkeprostinnan och som visade sig vara ett synnerligen begåvat barn.

Nu vet inte jag hur maken lyssnar när han går på föredrag, men han var helt övertygad visade det sig lite senare, att det var självaste änkeprostinnan som slarvat runt. - Nejnej, kära du, sa jag då, det var ju Dottern som fick Johan Henric. Det trodde inte maken på. - Jag är helt säker! sa jag med emfas då, men maken lät sig minsann inte övertygas av det. Ånej, det går jag inte på såg man att han tänkte. Jag, som visste att jag hade rätt, fann detta synnerligen irriterande, men när nöden är som störst är hjälpen som närmast och jag lyckades grabba tag i en medarbetare på Kulturen som traskade runt, utklädd till Emelie Thomander. Hon måste ju veta vem som var svärmor, tänkte jag, och förhörde mig raskt om vem det var som var mamma; änkeprostinnan eller prästdottern? Föga förvånande var det ju jag som hade rätt. Något mer förvånande var att maken faktiskt böjde sig för sakkunskapen och medgav att han haft fel.

Så gick det till när jag räddade änkeprostinnans eftermäle. En kulturtant sätter man sig inte på i första taget!

Vi fick höra om Emelie Thomanders liv också; hur grosshandlarparet Meyer skickade henne till flickpension i Köpenhamn och medan hon var där skrev förmanande brev att när de nu kostade på henne en sån dyr utbildning för att hon skulle bli attraktiv på äktenskapsmarknaden, ja då ville det till att hon bemödade sig. -Jag vill, min kära Emelie, att du blir som jag vill skrev hennes ömma moder bland annat. Uppenbarligen funderade inte föräldrarna då i början av 1800-talet så mycket på att ätteläggarna skulle förverkliga sig själva, det var liksom inte så mycket curlande över det hela. Det gick ju ändå bra, och Emelie gifte sig med sin Johan Henric och det blev uppenbarligen ett långt och lyckligt äktenskap - och mormor och morfar Meyer blev lika uppenbarligen lika svaga för sina barnbarn som alla andra, för det kom brev om hur morfar grosshandlaren när de hade yngsta barnbarnet boende hos sig som spädbarn skuttade ur sängen i gryningen och löpte iväg i nattskjortan för att hämta dotterdottern till grosshandlarinnan som ännu inte stigit upp, och hur de sedan tyckte att lillflickan var det sötaste som fanns. Ja, jag vet ju precis hur det är att få barnbarn. I know the feeling, liksom.

Men det var helgens kulturgärningar det; att sticka på en räv-vante och att rädda ett prostinnerykte. Inte så illa väl ändå?

onsdag 7 november 2018

Gult är minsann inte fult!

Numera kan jag väl inte direkt kalla mig trädgårdsmänniska. Med en liten, tämligen färdigplanterad plätt på 64 kvadratmeter, är jag nog mer en trädgårdsmänniska emerita. Fint ska de va'. Man skulle ju också kunna kalla mig avdankad trädgårdstyp, det är ju ungefär samma sak. I alla fall, på min tid så var det fint med blå och rosa rabatter. Det kunde få vara lite limefärgat också inblandat, och kanske lite djuprött eller sådär. Den allmänna meningen var dock att gult e' fult. Jag har ändå alltid gillat gult och när jag nu ser mig omkring så ger mig naturen rätt - gult och orange och höstfärger vart man än skådar. Då känner jag att det som är ok för moder Natur, det är minsann rätt för alla trädgårdsesteter också. Mer gult åt folket!
Det är ju dock då lätt hänt att när man går där och njuter av höstfärgerna så kan man bli lite vilse av sig. Man går där och tror att man vet var man är och vips så upptäcker man att nehej, det är man inte alls det. Tvärtom skulle man kunna säga.

- det gör ingenting alls, jag hoppar upp och spejar ut över nejden och ser var vi är, sa Loppan då och hoppade raskt upp på en trädstam och satte igång att speja för fulla muggar.

Men när man är 32 cm i mankhöjd får man inte direkt något fågelperspektiv, det måste man erkänna. Nu var det ingen sån där gastkramande spänning, för i bakgrunden hördes suset av vägen, och som modern vimsepella så kan man ju alltid kolla i google maps var man är, så efter att ha forcerat ett snår och korsat en väg så kom vi rätt ändå.
Jag har börjat sticka på min tröja med bladmönster i Dansk Pelsuld. Garnet och mönstret köpte jag i Köpenhamn i juni 2017, och sen stickade jag raskt bålen och en ärm. Och sen bestämde jag mig för att näe, garnet kommer nog inte att räcka och vips så hamnade garnet och mönstret och bålen och ärmen i en projektpåse och där har det legat och skämts. Fast egentligen är det väl jag som borde skämmas när jag tänker efter. Nu har jag ändå ryckt i förnuftet och satt igång att sticka ärm nr 2, för det kan ju ändå vara så att garnet räcker, och gör det inte det, så får jag väl ta mig till Köpenhamn igen och köpa lite mer garn tänker jag. Det är ju ändå inte en direkt motbjudande tanke.


Jag har inte bara gått vilse och stickat de senaste dagarna, ånej. Det är ett aktivt liv, det här pensionärslivet får jag säga. Igår fick jag till exempel besök av inte mindre än två damer! Grynets och Pyrets pappa skulle iväg och träna lite så Pyret kom på besök och det gjorde även syrran som raskt satte igång och megagullade med Pyret; det high five:ades och hoppades i sängen och sen åt vi skinkmacka och drack kaffe och inte gick vi vilse en endaste gång.

söndag 4 november 2018

Gamla hundar kan visst lära sig sitta

Jag har, om jag i all blygsamhet får säga det själv, rätt många bra drag ändå. Jag är snäll mot hundar och barnbarn och även vanliga barn och maken. Jag bakar goda kanelbullar. Och jag är rätt bra på att sticka strumpor och sånt. Tja, det var väl det.

Sen är det ju så att även solen har sina fläckar. Jag är inte världens mest sorterade person, får jag erkänna. Igår hittade jag till exempel en gammal ica-kasse bakom hundgodiset på den särskilda hundgodishyllan. Jag tittade förvånat på påsen och tänkte att "hmmm.... undras vad som ligger i denna påse?". Efter att ha begrundat denna gåta ett tag kom jag på att jag kunde ju faktiskt öppna påsen och titta i den och tänk, då låg där en smörkniv och en brevsprätt i silver som kommer hemifrån min pappa någon gång för länge sedan. Och hur de hamnat där, ja det kan man verkligen med visst fog fråga sig. Nu var de i stort behov av putsning och så fort jag köpt silverputs ska detta ske. Under tiden har jag flyttat påsen till ett nytt skåp, och nu är det olidligt spännande om jag kommer ihåg var jag lagt prylarna när silverputsen är inköpt.

Sen är jag också rätt usel på att laga trasiga plagg. När barnen var små så var min taktik att lägga de trasiga plaggen i en hög med Saker Som Ska Lagas, och sen, sen låg de där tills de var urvuxna. Problem solved.

Men nu har jag ju faktiskt insett att man ändå bör vårda sina grejer och att det kanske inte är så dumt med lite lagande ändå? Så jag har faktiskt blivit en bättre människa! En sån där som tar fram stoppnålen och stoppgarnet och myser och pyser och känner sig rejäl och ordningsam.
I januari 2016 blev jag färdig med det första paret tvåfärgsstickade vantarna som jag stickat till mig själv. Jag var mäkta stolt! Och sen dess har jag älskat de där vantarna och även om jag stickat många fler par så har de ändå varit favoriter; jag gillar mönstret, de sitter bra på och det var ju faktiskt med hjälp av dem som jag knäckte koden hur man stickar tvåfärgat utan att garnnystanen trasslar sig som ett ormbo i en Indiana Jones-film av det mest gastkramande slag.


Går man runt med hund i koppel, en hund av helikoptervariant som ömsom befinner sig här, ömsom där, ja då sliter man vantar även om de är stickade i präktigaste shetlandsull. Så nu är mina vantar stoppade lite här och där och jag börjar inse att det nog blir dags att sticka mig ett nytt par Schersmin-vantar. Dock kan jag inte förmå mig att slänga det här paret än, de kommer att få bli innervantar när jag stickar ett nytt par basvantar till mig som är lite större. Mitt i smällkalla vintern så behövs det dubbla yllelager om fingrarna, och då får mina schersminvantar hänga med ett tag till.

Så jo, man kan visst lära gamla hundar att sitta och mogna damer att bli lite mer flitiga med stoppnålen. Som sagt.

onsdag 31 oktober 2018

Ni hittar mig här

Under en quilt. Med en kopp te och en stickning inom räckhåll och med årets första höstbacill inombords. Ja förutom det där sista så är det ju ändå rätt så mysigt får man säga. Och man vet ju hur det är med baciller, vips! så kommer de, och vips! så försvinner de.

Som tur var hann jag och Loppan ändå med att träna agility igår, och det är så vansinnigt roligt! Det tycker vi båda, det är liksom cirkus och fest och belöningarna sprutar som konfetti hela tiden. Men man blir rätt andfådd, i alla fall matten som nog borde ha tränat lite mer själv på det där med flåset. Loppan, hon blir mest trött i knoppen efter att hålla reda på alla hopp och hinder och tunnlar och det ena med det andra.
Vi har också hunnit med att rusa runt på Revinge hed med Susanne och Lisa. Förvisso var det mest Lisa och Loppan som rusade och Susanne och jag traskade på i mer måttligt tempo. De fyrbenta avslutade det hela med ett litet dopp, vilket jag personligen inte tyckte kändes så lockande, men vem är jag att lägga sordin på vovvarnas badglädje? Vill de bada, så fine with me liksom. Tolerant som jag är.

Sonen och den blivande svärdottern ägnar sig åt att flytta. Det gör de rätt i, tycker jag. Nog för att Karlstad är väldigt fint, men ingen kan påstå att det ligger särskilt nära Lund, Nix, det blir så väldigt mycket bättre med Halmstad! Flyttlasset gick i måndags och jag gissar att de är tämligen trötta vid det här laget. Sonen har ju en väldigt svaghet för att flytta in många trappor upp utan hiss, varför vi, hans ömma föräldrar klokt brukar se till att vara väldigt upptagna när det är flyttdags. Den här gången flyttar de faktiskt in på lägre nivå, men eftersom det är professionella flyttgubbar som flyttar så kan vi liksom bara heja på från avstånd. Det tackar våra gamla ryggar för.

Bröllopet ja, herregud vad har tagit åt mig? Om bara drygt två veckor är det dags och jag har inte köpt någon klänning ännu! Alltså, detta är ju nagelbitande spännande. Jag har inte ens letat!! Är detta likt mig? Nej, det är det inte. Det måste vara min nya pensionärspersonlighet som tagit över. Förvisso har jag köpt inte mindre än två hattar eftersom jag inte kunde bestämma mig, men jag kan ju inte bara vara iklädd hatt, det är ju ändå november menar jag.

Sen har jag funderat lite på det här med bloggen. Har jag utvecklats till en sån där mormor som mest bara lägger ut bilder på sina (förvisso supergulliga) barnbarn? Blir det för mycket barn och för lite garn och hund och hattar och sånt? Kan detta vara möjligt? I vilket fall som helst så tänkte jag att jag kan ju redovisa lite vad jag har för mig om dagarna. (Vilket inom parantes sagt är den mest vanliga frågan jag får nuförtiden; men vad gör du om dagarna?! varpå jag blitt svarar att jag gör bara roliga saker).
I alla fall; jag har stickat. Hoppsan, råkade det komma med en litet barnbarnsPyre i bakgrunden? Som det kan gå.

Jag har bakat och lagat mat också, och då måste man diska. Såklart. Man kan ju inte ha diskbänken belamrad med smutsig disk, det säger ju sig själv.
Det har idkats balanskonster i min närhet också, och självklart måste detta dokumenteras; kolla Pyret går! Med hjälp förvisso, men man får ju ta ett steg i taget - och hålla mamma i handen.

Så ni ser, jag kan visst blogga utan att lägga ut femtioelva bilder på små rara barnbarn. Diskbänksrealism i sin prydno tycker jag nog.

Men nu, nu känner jag att nu går det bara inte längre, en liten fjuttig Pyrebild måste man väl ändå få lägga in?