tisdag 28 mars 2017

Hundfunderingar

Det går inte en dag utan att jag tänker på Huliganen och saknar honom. Han var en så stor del av mitt liv i så många år och en alldeles egen och stor personlighet så det är klart att det tomt efter honom. Som tur är har jag ju Loppan som är sin alldeles egna personlighet och emellanåt är det roligt att fundera på skillnaderna.

Där Huliganen var verbal så är Loppan oral; hans åsikter hördes över Lund så att ingen behövde tvivla på vad han tyckte. Loppan är oerhört tystlåten men går fram som en dammsugare och stoppar allt i munnen, både sånt som passar och sånt som definitivt inte ska in i ett terriergap.

Huliganen var ordningspolis, medan Loppan liksom fladdrar runt lite utan någon som helt styrsel.

Huliganens första hälsningsfras när han mötte andra hundar (om det inte var tjuriga tikar som han gillade) var "ska'ru ha på flabben, va?!", medan Loppan entusiastiskt säger "du är nog min bästa vän, va?".

Huliganen hade vartenda pälsstrå i ordning, medan Loppans päls är anarkistiskt raggig och står åt alla håll och kanter - "välkammad" är liksom inget ord som faller en in när man tittar på henne.

Där Huliganen hade ett osvikligt sjätte sinne för när det närmade sig kloklippning så att man fick vara en snabb som en panter och kasta sig över honom och vara två för att utföra det som Huliganen närmast betecknade som ett grovt övergrepp på värnlös västgötaspets kan man i Loppans fall bara ropa - kom hit så ska vi klippa klorna!

Att gå till veterinären var en kallsvettig upplevelse med Huliganen. Han började hyperventilera innan vi ens klivit innanför dörrarna och uppförde sig i ärlighetens namn tämligen fjolligt emellanåt - ända tills vi på äldre dagar hittade mindre och lugnare veterinärkliniker med synnerligen lugna veterinärer med stor förståelse för traumatiserade västgötaspetsar, då gick det bättre. Men någon lustfylld upplevelse, det var det aldrig. Nu har jag för första gången varit hos veterinären med Loppan. På bilden ser det ut som att hon gömmer sig under stolen, men det var bara initialt som hon var lite frågande. För övrigt pussade hon frikostigt såväl veterinär som djurskötare, hon lät sig klämmas då, tittas på gaddarna (som fick betyget "mycket fina!") och bli vaccinerad och sen studsade hon glatt ut därifrån när matte betalt, och såg ut att tycka att det var en himla trevlig upplevelse, det där.

(Matte ska nu också fundera på det där med kastrering, och det är inget lätt beslut känner jag).

Men sen finns det också så många likheter! Båda får mig att skratta - varje dag! Båda har mig lindade kring tassen så hårt det någonsin går. Båda älskar att spåra. Båda ser med milt överseende på min ambition att på något sätt försöka uppfostra dem.

Båda är helt enkelt världens bästa hund. Var och en på sitt sätt.

lördag 25 mars 2017

Ropa inte hej

Idag känner jag mig splittrad - å ena sidan är det vår och bara det känns ju toppen! Sedan mår vårans husse, a.k.a. maken, också tämligen bra efter sin operation och det är ju ännu mer toppen. Han mår faktiskt så pass bra att han i skrivande stund är ute och går med Loppan. Och varför gör då inte jag det? En fråga som man med visst fog kan ställa sig. Tja och det är väl det som är en del av det där splittrade. I morse var Loppan och jag ute och gjorde den skånska landsbygden osäker tillsammans med Spexa och hennes matte. Det är få saker som gör mig så glad som att se Loppan rejsa runt så fort hon kan och njuta av livet tillsammans med en annan glad hund. Men så var det det där med knäet... alltså här har jag gått och tänkt lite försiktigt för mig själv att nu, nu känns det ju rätt ok ändå. Jag har ingen hälsporre. Jag har inte så värst ont i foten och knäet känns helt ok. Nästan normalt. Så vrickar jag knäet i en nerförsbacke och nu, nu känns inget benrelaterat vare sig ok eller normalt. Alls.

Så vad gör man? Tja man tar sin man och haltar runt en sväng på stan och köper gräsfrö och årets första glass på GlassKulturen, sitter i solen på torget och ser om man kan äta lika långsamt som maken som har svart bälte i konsten att njuta av en glass länge, länge. Det kan man inte, jag är alltid färdig långt före, förmodligen för att jag har mer glassätartalang tänker jag mig.
Sen haltar man hem och njuter av fredagsblommorna. - Rosa rosor och sån där mimosa vill jag ha, sa jag till torgförsäljaren.  - Absolut, fast du menar väl ginst svarade han och såg ut att tänka att här ska vi inte blanda ihop växterna, här kallar vi saker vi deras rätt namn. Äsch mimosa, ginst... tänkte jag rebelliskt då, men okej då. Nu står den där och doftar gott.


Det behövdes ändå lite mer för att få mig på banan. Lite garnrelaterat vore kanske bra? Jag köpte ett fint sockgarn när vi var i Karlstad, ett handmålat ett. Det har jag numera nystat så nu ska det bli spräckliga strumpor så det är en fröjd åt det!

Det kan hända att jag också råkat köpa ett lite strumpmönster med rävar på Ravelry; Happy Fox heter det och det får ligga till sig lite och vänta. Det kan hända att jag skippar den där lettiska flätan i uppläggningen också och kör på lite gammaldags resår till rävarna. Ja jag får se hur jag gör.

Medan jag höll på med allt detta låg Loppan och sov den oskyldiges sömn. Man blir trött av att göra den skånska landsbygden osäker uppenbarligen.

Tja, så var det väl det där med Lundavattnet. I tre dygn slapp vi koka vårt vatten, efter att ha gjort det i nästan två veckor och det var ju himla trevligt. Men nu är det koka vatten igen som gäller. Nåja, det är ju ändå vår. Och glasstider. Och strumpstickningstider. Så det kunde varit värre.

fredag 24 mars 2017

I Landskrona, där är det toppen...

...tycker jag sjöng Siw Malmkvist någon gång på järnåldern eller så. Jag är helt övertygad om att det är toppen emellanåt och botten emellanåt, men själv är jag i alla fall väldigt tacksam att maken kommit hem från sin sejour i ovannämnda stad där han tillbringade ett antal timmar igår innan hans hulda maka (= moi) och hans rara vovve (=Loppan) körde och hämtade hem vår blesserade hjälte från gallstensoperation.

Vi fick vänta lite så vi tog en promenad i solskenet innan vi fick hem vårans husse igen, lite trött men nöjd och en stor gallsten fattigare. Inget man saknar direkt.

Så jag tycker att det är toppen att maken nu befinner sig i Lund, hemma hos Loppan och mig, precis som det ska vara.

onsdag 22 mars 2017

Mittiveckan

Onsdag! Nu är man på topp, liksom, nu blir det en härlig nedförslutning mot helgen. Att man vaknar till en strålande solig vårmorgon, att man har en  rufsig och gullig hund (och make med, för den delen!) gör ju inte det hela sämre. Sen är det ju också så att vi i Lunds innerstad nu efter nästan två veckor slipper koka vattnet. Bara en sån sak. Man är ju så van vid att man öppnar kranen och då rinner det ut rent friskt vatten.

Jämfört med hur stora delar av världens befolkning har är det ju ett synnerligt i:igt ilandsproblem att behöva koka vattnet innan man dricker det, men å andra sidan (åh, jag är på så filosofiskt humör idag!) så är det ju faktiskt något att vara tacksam för när man kan återgå till vrid-å-drick.

Ikväll är det hundkurs. Jag hoppas på icke-snöblandat regn och icke-storm. Att våga hoppas på en något mer fokuserad hund... är det att ha orimliga förväntningar? Jag har i alla fall förberett så gott det går; igår torkade jag blodkorv i ugnen till träningsgodis. Dock hann jag inte passa torkandet själv eftersom jag och syrran skulle hem till en gemensam kompis och äta spenat-och-fetaostpaj så jag satte timern och sa till maken att nu, nu är det upp till dig att se till att vi har de bästa förutsättningarna för kontaktövningarna! Maken, som är en avgjord blodmatshatare av rang, bleknade och undrade om han måste ta hand om blodkorv??!! Jag lugnade honom och sa att det enda han behövde göra var att stänga av ugnen när timern ringde. Efter att ha funderat sa han att okej, det kunde han väl - det skulle ju då ändå finnas en ugnslucka mellan honom och korven, så det kändes tryggt.

När jag kom hem låg det små prydliga blodkorvsbitar i ugnen och jag stoppade dem i en påse. Sen tänkte jag att det kanske var bäst att prova om de föll lilla Loppan i smaken? Sagt och gjort, jag lade en bit i Loppans skål och sa inbjudande "varsågod!". Loppan inhalerade biten och sa "mer!!!" så hon fick en bit till. Sen tyckte jag det räckte. Det tyckte inte Loppan. Hon dängde med skålen. Hon slamrade. Hon traskade runt med plakat där det stod - Ropen skalla, mer blodkorv åt alla! (åtminstone mig).

(Det där sista, det kan möjligen ha varit en smärre överdrift)

Så kanske, kanske det kan bli lite fokus ikväll?

söndag 19 mars 2017

Kalashelg

Det börjar bli lite söndagsskymning, Loppan och jag har just varit ute en runda och tittat på vårtecken i Botan, en söndagsmiddag hägrar vid horisonten och det kan vara dags att summera helgen; en kalashelg i alla bemärkelser! Alla nödvändiga ingredienser har varit på plats; vi har varit ute i skogen och rastat av oss, och jag kan stolt meddela att the Master Plan faktiskt var ganska lyckad; Loppan höll sig tämligen lugn och tuggade inte sönder en enda av Hjärtegrynets presenter! Om inte det är en succé så vet då inte jag vad som ska till. Sen har det stickats lite. Lästs lite. Gåtts fler promenader där vissa passade på att ta ett helgbad. I den leriga bäcken. Jaja. Detta renderade en dusch när vi kom hem, vilket Loppan tyckte var tämligen onödigt, men sen blev hon både ren och fluffig. Och trött - så går det när man rasat runt med Lisa och dessutom varit på hejdundrande kalas dagen före!



Kalaset ja, det var precis så som ett kalas ska vara! Alla ingredienser fanns på plats; paket, tårta med ljus, födelsedagsgris och hurrarop och (skön)sång. Självaste fölsegrisen tyckte att paketsnörena var synnerligen intressanta och läste intresserat korten och sen rev hon presentpapperet i småbitar medan hon arbetade sig in mot presenterna; mycket nöjd var hon. Det var böcker som lät, fina kläder, ett flygplan som pratade och lät och en hundleksak. Ja så kan det vara när man har en hundtokig mormor, då får man boll-i-snöre när man fyller 1!




Tårtan var en maffig skapelse med chokladbotten och blåbärsmousse. Hjärtegrynet har aldrig smakat tårta förut och var först mest artigt intresserad, men när hon väl fick kläm på det hela åt hon tårta som om hon aldrig gjort något annat i hela sitt långa liv och det där med tårta, ja det fick med beröm godkänt!



Sen fick jubilaren gå och lägga sig och det kan man ju tycka var aningens orättvist, eftersom resten av sällskapet åt en smarrig högrevsgryta, drack vin och spelade ett spel som jag i ärlighetens namn aldrig fick någon riktig kläm på, men roligt var det! (I ärlighetens namn får jag rätt ofta inte kläm på spel, jag tror inte min hjärna fungerar på det sättet. Jag spelar alltid på intuition, jag kommer aldrig ihåg vem som har vad eller räknar ut saker i massor av drag framöver. En sak har jag dock lärt mig att min intuition är inte mycket att hänga i julgran, men äsch - någon ska ju förlora, så är det bara).

I alla fall, som helg betraktat har den här varit av prima slag!

lördag 18 mars 2017

Dagens plan

  •  Gå på regnig morgonpromenad - check! (Förvisso var det inte nödvändigt att den skulle vara regnig, men nu blidde det så och morgonpromenad, det ska ju ändå till. Även om man föredrar sådana som är i sol, bara som ett exempel.
  • Beundra mina nya strumpor. Eller kanske rättare sagt; beundra mina nya sockblockare. Åh, det är härligt med materialsporter! I alla fall om man inte behöver köpa hela segelbåtar eller 17 olika putters på en och samma gång. Garnet köpte jag i Nürnberg i somras och nu, nu är strumporna klara. Och blockade. Och jag kanske köpte mig några färgglada stoppnålar på samma gång, sånt slinker så lätt ned i ett paket när man ändå handlar menar jag. 

  •  Ta en st raggig hund (check! ), diverse spårattiraljer, inklusive torkad vildsvinslever (även en halvsenil matte lär sig så småningom) (check!) och dra ut i skogen och spåra ett tag. Denna punkt ingår i the Master Plan, en plan som går ut på att trötta ut den lilla terriern så att hon blir lite lugn och fin. Det kommer nämligen en punkt till på listan, nämligen;
  •  Gå på 1-årskalas! På måndag fyller Hjärtegrynet hela 1 år, och idag är det fölsekalas och då ska det has paket så klart. Och det är i det sammanhanget jag känner att det kunde vara lite skönt om den tuggiga terriern var lite okarakteristiskt lugn. Jag avslöjar inte vad som finns i paketen, omutifall att Hjärtegrynet kilar in på mormors blogg och läser.

Nu har jag inte tid att sitta här och blogga längre, nu måste jag se till att börja bocka av punkterna på listan, ja förutom den regniga morgonpromenaden då.

torsdag 16 mars 2017

Vad terriern vill ha


 ... kan förvisso vara ett nytt blått plastben att gnaga på, men det var kanske ändå inte det som stod högst på listan. Då igår alltså, när vi var på kurs. Märkligt nog så var det inget snöblandat regn som hällde ner över oss, men däremot var det klass 1-varning i Skåne för det blåste så infernaliskt. Nu har jag ju inte en liten chihuahua, så även om jag var lite orolig så var det ändå aldrig någon risk för att hunden lyfte och blåste bort över den skånska lerjorden.
 
Vi infann oss således, i god tid, försedda med a) hund, b) godis i riklig mängd, c) leksak-i-snöre, d) klicker e) bajspåsar och så alla de där andra prylarna man möjligen kan behöva. Alltså, jag ser ut som en välstoppad korv med prylar och pinaler i alla fickor och ovanpå det så ska jag då jonglera en liten terrier som just nu är i åldern att Allt (matte undantagen) är makalöst intressant och spännande. Matte, hon anas inte ens som en liten hägring vid horisonten eller som ett svagt, men dock, avgrundsbrus. Vad terrierhjärnan beträffar har matte försvunnit ner i ett Svart Hål av gigantiska dimensioner.
 
Kontaktövningar stod på programmet, ja det har det gjort ett antal gånger och vi ska nu börja förfina det hela till att få följ vid sidan i rätt position, vi ska börja fixa rakt sittande vid sidan. Det är ju nog så bra, men det är himla svårt att utveckla ett nos-mot-näsa-gående till något som helst när lilla Loppan mest bara slår volter i kopplet och säger - jamen titta här! - och titta där!, och där hon hela tiden vill fram till de andra och leka. Alternativt snusa runt i gräsmattan efter tappade godisbitar.
 
Skam den som ger sig. Jag jobbade och slet och provade att stå blickstill, att smäktande flöjta Iiiinnddyyy, att använda mig av kamplust och att locka med godis. Loppan gav mig inte så mycket som en förströdd blick, hon var strängt upptagen med helt andra saker. Instruktören kom och gav goda råd, samtidigt som hon tröstande sa att det är åldern. Rätt vad det är så landar terriern och mognar (ha!) och då så kanske hon rentav kommer ihåg att hon har en matte? Sen undrade instruktören vad jag hade för godis? Stolt visade jag upp nyinköpt träningsgodis som enligt reklamen varmt rekommenderades. Instruktören dömde raskt ut godiset och sa att det där, det duger att träna hemma i köket med utan yttre störningar, men här krävs det rejälare doningar som konkurrerar ut allt annat. Själv rekommenderade hon blodkorv som skulle delas och bakas i ugnen i 75 grader i en dryg timme. Loppan nickade instämmande så eftertryckligt att öronen vajade och fnös med förakt åt mitt träningsgodis. - Pah! såg hon ut att tänka, möjligen följt av ett - uurrk!.
 
Då kom räddningen. En ängel i form av en med-kursdeltagare hivade raskt fram en näve torkade vildsvinsleverbitar och sa - prova det här. Och se på f-n! Det började rycka i nosen på Loppan. Hon tittade med bedjande blick mot matte, den matte som hon helt plötsligt såg och hon uppvisade ett intresse för att befinna sig i närheten av denna nyupptäckta matte och göra det som matte ville, i alla fall så länge det kunde resultera i en vildsvinsleverbit. Så lektionen kunde avslutas på ett något bättre sätt och sen åkte vi hem, sönderblåsta och trötta och med en viss stank av vildsvinslever omkring oss.
 
Nu vet jag vad terriern vill ha, nu ska det köpas blodkorv och bakas i ugnen. Och duger inte det, ja då får jag väl jaga ut maken att ha ihjäl ett vildsvin eller två.