onsdagen den 23:e april 2014

Minnen







För ett tag sedan läste jag Loris inlägg om den skandinaviska festivalen i Kalifornien. Det känns ganska speciellt att se Elsa Beskow, Pippi Långstrump och dalahästar så långt hemifrån. Jag saknade förvisso små vikingahundar, nog hade västgötaspetsar blivit liksom själva höjdpunkten på en sådan festival? Men nu var det inte hundar vi skulle prata om utan knyppling. För vad såg jag? Spetsar och knyppeldynor och spolar, och det väckte många minnen.

Jag har, som jag nog nämnt tidigare, handarbetspåbrå. Min mamma gjorde allt; vävde, stickade, broderade, slog frivoliteter, sydde näversöm och allt vad det var (märkligt nog inget alls med lapptäcken, dock). Också knypplade hon. Långa spetsar. Korta spetsar. Breda spetsar. Smala spetsar.

Själv vansläktades jag å det grövsta. Jo, jag har nog knypplat lite "Udd och Stad" vill jag minnas. Men annars föll detta äpplet långt från trädet. Nu vill jag inte på något vis påstå att detta kan skyllas på min mor. "Kunde hon inte helt enkelt lärt barnet att handarbeta?" kanske man frågar sig. Men då känner man inte mig som var ett Mycket Envist Barn. Och då menar jag inte bara lite lätt envist som hade gått att övertyga, nej jag var mer av mulåsnekaraktär. Hade mamma viftat lite inbjudande med spolarna hade jag flytt fältet under ihärdigt och avfärdande fnysande. Ibland undrar jag vad mamma hade tänkt om hon sett mig nu, omgiven av garn och tyger i långa banor? Hon hade förmodligen nickat belåtet och tänkt att somliga är tröga i starten. Det kan också hända att hon för sig själv hade tänkt vad-var-det-jag-sa?

Mammas knyppeldynor, och de blankslitna spolarna finns inte kvar längre, och ärligt talat tror jag inte att det hade varit något för mig ändå. Det känns liksom ändå lite för pilligt och för tålamodskrävande. Nu kan det ju hända att jag vaknar upp som en ny och bättre människa en dag, en sån som har tålamod och inte ryter som en ilsken björn när trådarna trasslar sig. Det kan hända - men är det särskilt troligt? För allas vår sinnesfrids skull är det kanske ändå bättre att knyppeldynan och jag går våra egna vägar även i fortsättningen.

Det är ändå väldigt roligt att ha en hel del av mammas spetsar kvar; hon var nämligen väldigt produktiv. Jag har dukar i alla format, lösa spetsar och sen så har jag ju min brudklänning kvar, det var mamma som knypplade spetsarna till den.

När jag var ung så var det där med handarbete inte så inne, "förspilld kvinnokraft" fnös man och det var på den tiden när man på allvar tyckte att "slit och släng" var en bra paroll. Så tycker man ju verkligen inte idag, vilket jag faktiskt tycker är ganska bra nu när man är lite bättre begagnad och lite lagom sliten; inte vill jag slängas bort då? Tänk om maken kom och såg mig och hurtigt sa "slit och släng, slit och släng!" också åkte jag ut? Inte bra.

Och dessutom är det ju så, att det som gjordes, det finns kvar. Och kommer att finnas kvar förmodligen länge än.

tisdagen den 22:e april 2014

Med goda marginaler

Det är lite konstigt, det där med tid. Man ska vara ledig i flera dagar över påsk och tänker att oj, fem dagar - det är länge det! Och på sätt och vis så är det det, man hinner med både det ena och det andra. Valptitt och träffa vänner. Äta god mat och dricka vin. Påta i trädgården och bli smutsig och riva sig på rosengrenar (kan någon människa begripa varför så vackra blommor måste vara så inihoppsan taggiga?!), spela golf, sy ett lapptäcke, njuta av det överjordiskt vackra vädret, gå på jubelgudstjänst, åka lite på konstrunda på Österlen och förbluffas över konstverken - ja vi har hunnit med en hel del, men ändå så har de här dagarna gått i ett rasande tempo och nu är man tillbaka i grottekvarnen igen.

Fast lite till har vi hunnit med. Tygrelaterade saker. Ja det är ju det där lapptäcket, men det är inte helt klart ännu. Jag håller på att sy bindingen. Eller kantremsan, om man nu ska vara sån. Svensk alltså. Först tänkte jag att "äsch, jag fotograferar det i växthuset och låtsas som om det är klart, det kommer ingen människa att se!". För det är liksom gult och påskigt och jag tänkte det kunde passa bra. Men sen slog samvetet mig (jo jag har faktiskt ett sånt); "du ska inte ljuga i din egen blogg" sa Samvetet strängt. Jag försökte slingra mig lite och sa att det kommer ju snart att vara klart, vad kan det göra för skillnad? "Nära skjuter ingen hare" sa Samvetet på sitt mest förargliga sätt då. Så okej då, det får väl vänta ett litet tag till, med lapptäcket.

Men igår skapades det andra saker. Lite mer rejält. Närmare 15 meter. (jaja, 14,6 om vi nu ska vara sådär rekorderliga och sanningsenliga igen). I massor av tyger och färger så det var en fröjd åt det! 14,6 meter vimplar, det är mycket det! Men man vet ju aldrig när man har behov av lite vimplar... eller rättare sagt, det vet man visst det. Snart är det nämligen vimpeldags, några veckor till bara!

Vi träffades hemma hos syrran, dottern, syrran och jag. Och hundarna. Inte för att de var till jättemycket hjälp, men de var med och övervakade det hela. Det var oerhört praktiskt att träffas hos syrran. Inte bara för att hon hade bakat en alldeles delikat hallonpaj som hon bjöd på, dessutom har hon ju ett eller annat tygstycke som hon generöst delade med sig av. Undra på att det blev så många meter - det var ju svårt att sluta. Plus att vi nog räknade lite fel när vi klippte ut vimplarna. Men nog är det ändå bättre att ha lite fler vimplar än färre? Ett fantastiskt lagarbete var det; det ritades, och ströks, och klipptes och så småningom syddes det ihop till en jättelång vimpelremsa.

Undra på att dottern ser glad ut! Det kommer att bli ett hejdundrande bröllop när det pryds av så färglada och fina vimplar.

Den enda som inte var riktigt glad var Huliganen. Syrran har nämligen sitt syrum på ovanvåningen. Och kan man inte gå i trappan själv, ja då måste man bli buren, och det är både jobbigt och förnedrande tycker Huliganen som försökte gömma sig bakom soffan när det var dags att gå upp. Å andra sidan vill han inte vara ensam kvar på bottenvåningen när alla går upp, så det var inte mycket att be för. Väl uppe blev han dock glad igen och lustmördade en filt, försökte sno åt sig ett litet mjukisdjur som säkert hade gått samma hemska öde till mötes, rotade runt bland papperskorgar och väskor med halvfärdiga projekt och betedde sig allmänt som ett Störmoment av 1:a ordningen. Sen somnade han bakom strykbrädan och vi kunde helhjärtat ägna oss åt vimpleriet igen.

Sen åkte vi hem och informerade en förvånad omvärld (aka maken och svärsonen-in-spe) om vår bedrift. De blev vederbörligen imponerade. Med all rätt!

lördagen den 19:e april 2014

Extraallt





Vad skulle jag kalla detta inlägg? Fundersamt kliade jag mig i huvudet. Skulle jag skriva om sparris? Valpar? Golf? Magnolior? Eller - snilleblixt! - skulle jag skriva om allt? Måste man ha en röd tråd i allt det man skriver om? Kan man inte bara babbla på, tänkte jag, utan att tänka på att det är väl ungefär så det brukar vara här i bloggen.

Det har varit - och är fortfarande - en strålande påskafton! Alltså for vi iväg till golfbanan, det var, i alla fall för mig, premiär för att veva med klubborna. Solen sken! Bollen for någorlunda iväg ditåt jag siktade, mer eller mindre i alla fall, så det var en angenäm runda. Eller halv runda, man är ju en upptagen kvinna som inte hinner hänga på golfbanan hela dagen.

Lite trädgård måste man ju också hinna med. Det är en underbar tid nu, allt exploderar! Magnoliorna till exempel. De har varit på väg i flera veckor, och det har varit alldeles för tidigt, de ska ju slå ut till siste april! Det är tradition. Men de traditionslösa kreaturen...äähh, jag menar blommorna... ville slå ut redan för ett par veckor sedan, men sedan blev det kallt igen och de fick helt enkelt tåla sig.

Magnolior är underbart vackra tycker jag. Så för ett antal år sedan bestämde jag att en sådan skulle flytta in hos oss. Sagt och gjort, jag rände iväg till planskolan och betalade en hiskelig summa pengar för en tanig pjäs. Sedan åkte jag hem och grävde ett alldeles för litet hål i den styva lundensiska lerjorden, pregade ner magnolian och gick in och meddelade belåtet att nu, nu skulle det prunka av magnoliablommor hos oss! Tyvärr var magnolian av den kräsnare sorten, så den tvärdog raskt av den oömma behandlingen. Men nu har vi ju grannar som har magnolior, så vi får njuta ändå! Och i ärlighetens namn så är de faktiskt ganska tråkiga när de inte blommar, så egentligen var det ett snilledrag av mig att ta kål så brutalt på magnoliaträdet.

Men vi har andra saker som växer i vår trädgård. Sparris till exempel. Förra året köpte vi några plantor och till min stora upphetsning tittar det nu upp sparrisar! Två, för att vara exakt. Kanske inte en jätteskörd än, men jag hyser gott hopp om att de ska vara oerhört delikata.

Idag har Huliganen och jag också varit och hälsat på en valp! En liten australian shepherdvalp som var så där som valpar är. Ullig och gullig och skuttig och alldeles, alldeles underbar!

Lilla valpen visste precis hur en väluppfostrad valp beter sig. Hon kastade sig på rygg, hon slickade Huliganen i mungiporna så han visste inte hur han skulle bete sig.

- En valp? En sån där skuttig sak? tänkte han och ville egentligen lära den veta hut. Men så var den ju så söt. Och välartad. Och liksom rar på något sätt - så han tyckte egentligen att det var rätt så trevligt. Leka med den ville han inte, trots ihärdiga inviter, men knata runt sida vid sida, det gick an.

Själv smälte jag - kan man bli annat än fjollig av åsynen av den sån där liten en som inte växt i sina tassar ännu? Någon kamera fanns ju inte i närheten, så det fick bli mobilen. Och vara särskilt stilla ville man inte heller, men är man valp, så är man och då får man vara lite skuttig av sig.

I present till valpen hade införskaffats en styck giraff som såg tämligen enfaldig ut, men som pep inbjudande. Den ville Huliganen ha! Oj så han ville ha den. Men matte vet hur en giraff skulle sett ut efter en stund i Huligangapet, och det var ju ändå valpens giraff, sa matte. Då tyckte Huliganen att matte var snål och gnidig, så då fick vi gömma undan giraffen.

Sen satt vi på altanen och drack kaffe och åt pain au chocolat, bara en sån sak!

Och nu blir det snart italiensk fylld lammstek, så det känns som att den här påskaftonen, den kunde nog liksom inte bli bättre.

torsdagen den 17:e april 2014

Skärtorsdag

Om man precis innan väckarklockan ringer drömmer att man själv, maken och Huliganen är på besök vid havet (ja även i drömmen låg maken kvar och sov, det var en realistisk dröm det här!) och Huliganen och jag vandrar över sanddynerna och kommer fram till ett blåsigt hav och solen går upp och Huliganen springer som en galning längs stranden - kan dagen bli annat än bra då?

Jag hade tagit ledigt från jobb, och planen var att sy, lata mig och sedan möta maken på stan och äta lunch. Men så hände något märkligt! En ovan, konstig känsla grep mig; helt plötsligt ville jag städa lite, och då inte bara fara fram som Usein Bolt med en dammsugare framför mig, nä jag ville vädra och torka ur och våttorka och helt enkelt släppa in våren! Så då gjorde jag väl det, alltmedan Huliganen gapade förvånat.

Efter några timmar gick rycket över, men det var ju bra så länge det varade. Sen sydde jag lite och sen mötte jag maken på stan. En alldeles utmärkt sallad åt jag och sen hade jag ett viktigt ärende! Det är nämligen så att jag ska gå på bröllop och då måste jag ju ha en hatt. Såklart. Det kan nog bli bröllop även utan hatt, men varför chansa? Nu är det så lyckligt att det precis öppnat en ny hattaffär i stan. Vi hade en innan, "Dagny Lundborgs" och där har jag köpt en eller annan hatt, men det kunde ju vara roligt att prova något nytt tänkte jag. Hos Dagnys vet man aldrig riktigt om det är öppet, den tämligen gamla dam som sköter affären tror inte på slöseri och verkar aldrig ha lamporna tända så det vilar alltid ett dunkel över hattarna, såväl de i strå som i ylle.

Och tänk så bra, jag hittade Hatten! Den är liksom lite fjollig. Lite vippig. Lite tjohejsan. Och röd. Eller rödrosa. Eller... ja den är fin helt enkelt. Blir nog bra. Måtte det nu bara inte blåsa orkanvindar på bröllopet, då kanske jag far iväg över den skånska nejden?

Sen inhandlades kardemummabullar och så blev det fika i växthuset. Maken och jag fick kardemummbulle och Huliganen fick såväl hundgodis som bullbitar. Olika falla ödets lotter.

Sen sydde jag lite till. Maken kom nämligen igår och sa att han hade ett litet projekt till mig.
- Är det en blixtlås som är sönder? frågade jag misstänksamt då, det brukar nämligen vara det.
- Eller är det något som ska stoppas? Strumpor t'exempel? frågade lika misstänksamt.

Men nej, maken ville ha ett fordral till sin tillefån. Han hade ett som syrran sytt, men det har han uppenbarligen tappat. Förmodligen i ett av de diken där han nu är på arkeologiska utgrävningar, och det blir ju roligt för framtidens arkeologer att hitta det. Så jag sydde ett prickigt. Svart/vitprickigt på utsidan och lila/grönt/någotannatprickigt på insidan. Prickar kan man aldrig få för många av.

Och just nu plingar potatisklockan - det är mat! Adjö!

söndagen den 13:e april 2014

Premiär


Det har varit lite premiär idag. Premiär för trädgårdsarbets-ont-i-ryggen. Mycket märkligt eftersom jag verkligen inte utfört något som ens med mycket god vilja kan anses som arbete i trädgården. Däremot bad jag sonen att beskära det gamla äppleträdet, jag menar, har man en lång, stark och snäll son som mycket vältajmat är hemma på besök, ja då ska man väl utnyttja den saken?

Sonen stod välvilligt till förfogande och beskar, och jag plockade in lite äpplegrenar och en påsklilja. Kan tyckas snålt med en enda, men det var den som blommade. Uppenbarligen ganska slitsamt det där att plocka (en) påsklilja, och det är väl därför jag sitter här och gnäller över ryggen och inte sonen.

Sen var det premiär för gräsklippandet. Åter inte jag som slet så svetten rann utan den förträfflige maken.

Dessutom har självaste födelsedagsgrisen (vederbörligen besjungen av sin mamma i telefon) och jag varit och hälsat på syrrans lilla dotterdotter. Ja vi hälsade på syrran, systerdottern och systerdotterns faster (nu blir det invecklat det här med genealogin!) också, men det var liksom lilla S som stal showen. Vi har lekt "arga leken" och förlorat varenda gång. Vi har staplat klossar. Vi har sjungit om lilla snigeln som skulle akta sig och vi har haft alldeles väldigt trevligt!

Matmässigt har detta varit en helg av rang! Igår bjöd dottern och svärsonen-in-spe oss på en alldeles fantastiskt god födelsedagsmiddag. Vi åt upp vartenda dugg, det blev inte minsta smula kvar!

Idag bjöds vi på en orullad rulltårta och kladdkakemuffins och snart blir det hjortstek med kantarellsås och fransk potatisgratäng. Och imorgon är det måndag och då lär det vare sig bli oxfilet, tarte citron, rulltårta, vare sig rullad eller o-, hjortstek eller för den delen sånger om små sniglar.

Men än är det söndag - och det känns bra! Trött i ryggen, men bra.

Jag kastade en listig blick på sonen och frågade när han tänkte åka hem till Göteborg, det finns ju fler träd i trädgården funderade jag för mig själv. Sonen meddelade dock att han måste åka redan på måndag morgon. Tidigt. Det kommer att bli tomt utan honom - och några fler träd lär inte bli beskurna.

lördagen den 12:e april 2014

Materialsport



Jaha, nu har jag varit och spenderat pengar igen. Och dessutom blivit seriös på kuppen! Titta bara, sy med fingerborg, är inte det seriöst så vet då inte jag vad som ska till. 19 kronor fattigare blev jag, men det fick det vara värt. Ska man sy kantband, ja då vill man ju göra det på ett förtroendeingivande sätt, kosta vad det kosta vill. Det blev till att råna spargrisen och lägga ut pengar i en lokala symaskinsaffären.

Sen gick det som en dans att sy färdigt växthuskvilten. Normalt sett hade jag bangat för att sy drygt 5 meter för hand, men nu jobbade jag ju i team med fingerborgen och då gick det.

Jag är mäkta nöjd och känner att testunderna i växthuset nu kommer att bli ännu bättre! Men sen infinner ju sig den där tomhetskänslan när ett projekt är klart, vad ska man göra då?? Om man nu bortser från Cameosjalen som jag köpte garn och mönster till i London. Och pyttipannasjalen som jag stickar i Jaipur silke. Och en annan liten harlekinsjal...

Som sagt, om man bortser från det, ja då är det tomt på projektfronten. Fast sen kom jag ju på att jag ju köpte på mig lite tyg på symässan häromveckan.... och att vi har en stol till i växthuset.... så det ska nog lösa sig.

Ikväll ska det i alla fall inte sys. Ikväll ska vi åka till dottern som fyller år imorgon. Jag ringde henne nyss för att tala om att jag är förkyld och undra om även bacillerna är välkomna? - Kom ni, svarade dottern modigt, - jag håller på att baka. - Jamen milda matilda, bakar du? Stå då inte där och slösa bort tiden på att prata med mig, återvänd nu raskt till äggen och vispandet och allt det där, lägg på! sa jag förfärat. Dottern är nämligen en fena på att baka och då vill jag ju inte störa mitt i skapandet.

Sonen är också hemma. I förmiddags var vi nere i stan och gick på internationell matmarknad; det var korvar och ostar och marmelader och kakor och oliver i en enda salig blandning. Väldigt trevligt, och torget var fullsmockat av människor som åt och pratade och provsmakade och handlade. Själv var jag rätt återhållsam, men några italienska kakor följde ändå med hem. Det finns ju en gräns för hur ståndaktig man kan vara.

onsdagen den 9:e april 2014

Det är inte mars nu

Det är inte heller den 7 april, dagen då "projektet som skulle bli klart fram emot mars eller så" faktiskt blev klart. Men nu ska vi inte hänga upp oss på petitesser utan snarare tuta jubelfanfarer över ett lyckligt slut!

I november bloggade jag om början; det var i början av min sykarriär, när jag ännu var troskyldig och trodde på när det står saker som "enkelt" och så där. Och det enkla mönstret, ja det var det här.  Nu när jag läste lite hastigt ser jag att det faktiskt står "not for beginners" eller något i den stilen, så var jag fick det där enkla från, ja det vet jag inte riktigt?

Men nu hänger vi inte upp oss på dessa petitesser heller, herregud ska man låta sånt hindra sig kommer man ju aldrig fram till det triumfartade slutet! Jo för det blev ett lyckligt slut; med kunnigt bistånd av syrran som inte är tappad bakom en symaskin blev det såväl piping som foder som pennskrin som... ja helt enkelt ett jublande halleluja moment.

Jag ska ärligen erkänna att det var ett synnerligen smart drag att sy ihop med syrran, hon låg hela tiden steget före och kunde alltså guida sin lillasyster genom trassel och konstigheter. Hade syrran inte drabbats av en ond axel hade vi förmodligen varit färdiga tidigare, men vissa saker ska inte låta sig hetsas fram. Roligt har vi haft när vi höll på! Det har pratats och skrattats och letats pressarfötter och sprättats och gåtts ut med hundar och fikat och, ja faktiskt, sytts också.

Jag är mäkta nöjd. Ja, fodret blev lite för stort, och ja, den är något sned. Men den är rosig! Och har piping (som jag lärt mig att det heter). Och små fina dragtåtar i ändarna. Wow, liksom!



 När vi sytt färdigt i måndags kväll åkte jag hem till maken och visade stolt upp mästerverket. - Har du inte en massa såna redan?, sa denne textile barbar.
- Inte såna med piping och svängda blixtlås, svarade jag då och stirrade uppfordrande på honom.
- Mycket tjusig, skyndade sig maken då att försäkra. Ibland tar det en stund innan polletten ramlar ner, uppenbarligen.

Sen berättade jag att vårt nästa gemensamma syprojekt blir en väska.
- Har du inte redan en himla massa väs....ääähhh...  sa maken då, innan han insåg hur dum den kommentaren var.

Sen visade jag upp mästerverket för vovvarna. De såg oerhört imponerade ut!
...och sen, ja den var det dags att rädda vad som räddas kunde.
Och nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar, pennskrinet och jag. (Fast det uppgraderas till ett syskrin, såklart).