lördag 25 juni 2016

Världens bästa Hampus

En vinterdag i februari 2003 drog han som en storm av bästa slag in i vårt liv. Eller rättare sagt; den där första gången var han (för enda gången i sitt liv?) lite försagd och ville inte riktigt kliva av från mina händer ut på ett okänt golv. Men det där försagda, det försvann snabbt!

Vi fick en ny familjemedlem, en med attityd, kaxighet, jävlaranamma och själv-är-bäste-dräng-attityd. Livet blev sig aldrig mer likt. Det blev bättre!

Vi provade det mesta; vi körde lydnad, vi spårade, vi vandrade, vi vallade, vi klickertränade och vi provade på rallylydnad och rapport. Överallt där vi drog fram syntes (och hördes!) han. Tränare sa att "det där, det är en riktigt bra hund"...och sen tittade de på mig och tyckte att "mjahaja". Så vi blev aldrig några stjärnor på lydnadstävlingarna.

Vi ställde ut några gånger och fick emellanåt lysande beröm och ibland kritik för öronen - men det var en stockholmare som nog inte begrep sig på västgötaspetsar tänker vi.


Huliganen grep sig an det mesta med stor entusiasm. I den där lilla kroppen rymdes en stor personlighet, ett lejonhjärta och mattes lille älskling i en och samma vovve.

Huliganen var en lydig hund - när det gällde viktiga saker. Han gick att ha lös i stort sett överallt. Han ville att matte skulle vara glad så han gjorde som hon ville - i alla fall när han tänkte att hon hade koll på vad detta var. Ibland tog han saker i egen tass för han visste ju bäst. I synnerhet när han blev äldre.

Jag kunde inte önskat mig en bättre hund! En modig hund, en förarvek hund, en som älskade sin familj och de som ingick i vänkretsen. En som hade överseende när matte virrade till saker.  En som följde sin matte som en liten trogen skugga - ja utom på kvällarna för då var det husse som gällde. Ingen kunde klia en huliganmage som husse!

Men sen kom den där dagen som varje hundägare fasar för. När man uppsöker veterinären som med stor medkänsla leder en till rätt beslut.

Vi fick en sista kväll, en sista tur i skogen innan husse och jag följde vår lille fyrbening med det stora hjärtat till sista vilan. Och fy tusan vad tungt det är! Man gråter floder och är mitt i allt ändå tacksam för att man orkade utföra den där sista kärleksgärningen, att låta honom slippa smärtor och elände.

Hur tungt det ändå är, så blev den sista stunden stillsam och fridfull. Det gick väldigt fort och innan man hann blinka så sov Hampus djupt och hade lämnat oss.

Och man gråter. Gråter och saknar! Samtidigt som man säger "minns du när.." och "tänk den där gången..." också skrattar man mellan tårarna.

Fortfarande äter man mackorna så att man får en sista liten bit som egentligen skulle hamna i ett Huligangap och det kommer att ta ett tag innan man inser att man får faktiskt äta hela sin macka själv!

Jag är så innerligt tacksam att just Hampus kom till oss! Världens bästa hund och en sån kärleksfull och fantastisk vän. Livet just nu är så tomt. Men jag tänker mig (trots att jag inte tror på sånt egentligen) att det är lite mer drag under galoscherna uppe hos änglarna nu. Med en liten vätte som fräser runt och drar änglarna i vingarna och slickar dem på tårna.

Älskade Hampus! Världens bäste!

måndag 20 juni 2016

En röst från ovan

Är man en modern människa händer det att tingen talar till en, och då menar jag inte det där när man är i en väskaffär och en handväska förföriskt viskar Köp mig! Du vet att du vill! Det jag menar är det där plingandet och plongandet och förnumstiga meddelande i stil med "fyll på sköljmedel". Snusförnuftigt, men ok ändå. Däremot gillar man inte att komma hem till en diskmaskin som ilsket meddelar att översvämningsskyddet är utlöst, ha! (Det där ha:et var mer ett som kändes än något som stod i displayen). Man får handdiska ett tag och ringa diskmaskinsreparatören som kommer och säger att det är en slang som är av, en som han inte har med sig så han återkommer nästa vecka. Förmodligen i sällskap av en rejält tilltagen räkning. Vi är således numera lite gammaldags rejäla av oss och handdiskar, och efter 1,5 vecka så känner jag att det moderna livet ändå har sina fördelar.

Sen köper man sig en ny bil för första gången på 11 år och tänk, den pratar den också. Det är displayer och meddelanden och menyer och rattar och spakar så man blir konfys och undrar hur man får igång den där basfunktionen ni vet; att förpassa sig från punkt A till B.

Men det går ju det också, och premiärturen gick till Hässleholm, denna... denna.... inte så storstadsaktigt pulserande stad kan man nog säga. Och vad skulle vi väl göra där då kan man ju undra?

Jo i Hässleholm finns en fantastiskt stor modelljärnvägsuställning och det var dit vi var på väg. Väldigt kul, faktiskt; inte för att jag är någon tågnörd, men alla de små miljöerna och husen och människorna! Och på tal om nördar; samlingen av nörd per kvadratmeter var hög. Mycket hög. Jag tycker det är något oerhört tilltalande i det där att folk går in stenhårt för något, hur märkligt det än kan vara.



Vi gick runt och beundrade tågmiljöerna i Tyring, i Hässleholm, i Vankiva och allt vad det var. Vi tittade på bondgårdar och grisar som levde lite vuxenliv, vi tittade på jägare och bergsbestigare och campingplatser. Emellanåt fanns det knappar att trycka på och då blev det action! En rangerbansarbetare som fick en stöt och ramlade död ner (den var väldigt kul och han fick dö ett par gånger på raken kan jag ju säga), folk som tände cigaretter och jägare som sköt på en älg som envist stod kvar och vägrade falla.

Också fanns det en knapp till. Makens teori är att man visst skulle trycka på den, medan jag som är en såndär präktig typ som inte trycker på något där det står "tryck inte här" vägrade. Fast det var frestande, det var det.
Det är väl ungefär det som hänt här i Huliganfamiljen i helgen; lite strumpstickning, oköpt glass i Bjärred (hur kan man ha glasskiosken stängd en söndag när vi kommer för att handla en kula eller två?! Man baxnar) och en eller annan promenad genom ett somrigt Lund.
Men nu, nu säger en inre röst att det är dags att cykla till jobbet. Så då gör jag väl det och låter den här måndagen ta fart.

lördag 18 juni 2016

Böcker och bibliotek

Jag är, om jag får säga det själv, en snäll person. Medgörlig och sådär.  Så när jag nu har bestormats med böner om att skriva om vårt bibliotek; vad gör jag om inte just det? Okej, okej, det där med "bestorma" var kanske till att ta i. Men det har ramlat in önskemål om att se hur vi hyser våra böcker. Okej, okej igen då; ett (1) önskemål har ramlat in. Ett som i singular, men ett önskemål är ett önskemål så jag ilar att stå till tjänst. (Den som önskat är för övrigt Frida som har en väldigt läsvärd blogg som handlar om allt mellan likmaskar och feminism. Det är det som är charmen med bloggvärlden att man snavar över bloggar som handlar om allt från hundar till trädgård till garn och att man läser "över gränserna").

Maken lyckades ju ropa in ett gäng ('gäng' i det här fallet betyder 19) böcker till på Crafoords auktion. Äntligen! (äsch det är värt fler utropstecken: !!!) har vi nu den kompletta samlingen "Svenska slott och herresäten". Det ni, det är nog för att få endorfinerna att dansa jenka.

Sen köpte han en liten bok till. En som i singular.
 - Var ska den få plats? undrade jag tveksamt. Visserligen är det en singulär bok men en synnerligen välmusklad sån.
- Få plats? undrade maken och såg drömmande ut. Det visade sig att han alltid drömt om att ha Eric Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna - och nu har vi det. Alla många kilona. Lycka.

När vi flyttade in i lägenheten för drygt ett år sedan var det första vi gjorde att få byggt bokhyllor så att vi fick ett bibliotek. Det går liksom inte att knö in boksamlingen i några Billy-bokhyllor, vi behöver rejäla doningar ända upp till taket. Och det blev ganska fullt redan då, men maken har lyckats att köpa på sig diverse bokverk ändå, och nu känner jag att det börja strama i sömmarna på biblioteket.

Jag är väldigt glad över vårt bibliotek. Det har allt vad ett bibliotek ska ha (möjligen med undantag av en värdig butler som serverade afternoon tea eller små chokladbitar så fort behovet uppstod). Det har ett burspråk där vi har var sin läsefåtölj. Det går även bra att sticka i den har jag upptäckt genom empirisk undersökning. Det har många bokhyllor (såklart), ett rejält skrivbord och bra läslampor. Jag får helt enkelt ta och jobba på den där butlerbiten så löser det sig kanske också?

Så nu blir det en liten bildbomb, för jag kunde inte bestämma mig för vilken vinkel som var finast?

Först från tamburen, där man kan titta genom stora hallen, vidare genom biblioteket och sedan in mot det som maken envisas med att kalla "herrummet" bara för att det stod så på ursprungsritningen. Då fnyser jag och säger att allt var inte bättre förr.
Sedan från hallen mot andra sidan av rummet, därefter burspråksdelen.








Vårt bibliotek är fint på så vis också att det har en alldeles egen bibliotekshund. En som gärna ligger på mattan och slumrar när vi sitter och läser. Själv behöver han inte läsa, säger han. Han vet redan allt. Vi, som inte vet allt, läser ändå, fast jag får säga att på äldre dagar är jag inte lika benägen att sitta med en bok som förr; långa dagar vid en dator har sitt pris och jag vill vila ögonen när jag är hemma, har man macklat med kalkyler och listor och dokument hela dagarna så vill man göra något påtagligt, något som syns. Stickar man ett par centimeter på ett strumpskaft, ja då har man något att peka stolt på. Har man suttit och fifflat runt med bokstäver och beräkningar en hel dag är det inte alltid lika påtagligt. För något år sedan köpte jag mig en kindle och det är en mycket bra pryl får jag säga; bra och läsvänlig skärm utan fladder och flimmer, och man kan dra upp storleken på texten rejält när ögonen vill gå i kors.

När jag läser numera får det gärna vara hyfsat lätt men inte för tramsigt ändå. Jag läser till exempel Trisha Ashley och kan rekommendera Every Woman for Herself. Chicklit med en twist och med blinkningar åt systrarna Brontë. Mycket bra! Jag är rent generellt anglofil och gillar mycket engelsk litteratur, i synnerhet på engelska. Jane Austen, Dorothy Sayers, Dickens, P.G Wodehouse - det mesta slinker ner. Ibland har man ju böcker som man kan komma tillbaka till med jämna mellanrum, de där dagarna när man vill läsa något som känns som att ha en gammal bekväm och lagom sliten flanellpyjamas pyjamas på sig. För min del är det Wilkie Collins The Moonstone - jag fnissar lika glatt varje gång jag läser Miss Clack's utgjutelser. Det var några år sedan nu, men jag är helt säker på att den kommer att komma fram igen.


Det är övervägande makens böcker som ryms i biblioteket; en sektion skönlitteratur och konstlitteratur är bådas, men för övrigt är det mycket historia, arkeologi och sport. Allt får dock inte plats, så i hallen har vi en hylla för folianter och några av mina trädgårdsböcker. Jag har haft en hyfsat stor samling, men sedan vi flyttade från trädgården har jag dragit ner; vissa lämnade jag kvar, andra har jag lämnat till Emmaus.

Och det som inte ryms i hallen får stå i mitt syrum; där har jag kokböcker, lite fler trädgårdböcker, hundböcker och handarbetsböcker. Där finns det plats vilket kanske är bra eftersom jag just beställt två av Elizabeth Zimmermanns böcker: Knitting without tears och Knitter's Almanac. Bettan är ju en ikon, och jag känner att varje stickerska med självaktning bör ha någon av hennes böcker.


Sen är det faktiskt så att alla böcker fick ändå inte plats. - Ska vi slänga dem? undrade jag raskt, för det finns faktiskt böcker som man inte känner är direkt livsnödvändiga. Onödigt många inbundna årgångar av Rekordmagasinet till exempel. Men då bleknade maken och jag kände att skilsmässan var hotande nära. Så nu har vi en biblioteksfilial. Uppe på vinden. Den är dock något trång, så det blev lite svårt att fotografera.

Hur gick det med Dahlberg? undrar ni kanske nu. Fick han plats? Gick det att knö in såväl Antiqua som Hodierna någonstans?

Visst gjorde det det! Man kan lita på maken. Inte ska en stackars bok behöva ligga ute i kylan, i hans bokhyllor är alla välkomna!

onsdag 15 juni 2016

Måste alla kungar heta Karl?

Och måste de ranta runt och grunda städer ideligen, ideligen? För en geografisk idiot (undertecknad faller en osökt in) ställer detta till avsevärda problem.


Först bor sonen i Lund. Kort och bra, lättihågkommet på alla sätt och vis. Sedan bor han i Halmstad. Eftersom en mig närstående make kommer därifrån är det lätt-som-en-plätt-ihågkommet också. Utan att darra på manschetten avlevererar man besked om någon undrar var sonen bor. Därefter bor sonen i Kosovo ett tag, och vad orten heter kommer man aldrig ihåg, men man svarar raskt "i en container" om någon frågar och då blir de så förbluffade att de kommer av sig.


Så småningom flyttar sonen till Göteborg, och det går rätt bra också får jag säga.


Men nu har sonen flyttat. IGEN. Och det är nu det börjar bli riktigt knepigt.


- tänk sedan kan vi åka till Karlskrona och hälsa på sonen och flickvännen! säger jag glatt till maken. Maken höjer på ett ögonbryn och undrar vad vi ska göra där? I Karlskrona alltså, för där bor ju Rosenbom men vare sig son eller flickvän.


- Tihi, jag menar ju Karlskoga! säger jag då och fnissar lite sådär som geografiska idioter gör när det trasslar till sig med städerna. - Karlskrona, det ligger ju i Blekinge, där ute längs kanten snett uppe till höger, fortsätter jag sedan för att visa att jag visst har (en viss) koll på den svenska geografin.


Maken höjer nu det andra ögonbrynet och ser sådär förargligt road ut. Han undrar om det verkligen är Karlskoga som jag menar? - Menar och menar, säger jag då, alltså den där staden i Värmland där de bor. - Ligger inte Karlskoga i Värmland menar du? Är det Närke? Dalsland? Västergötland? Eller vad är det för fel på Karlskoga?! undrar jag med viss emfas.


Sedan kommer jag på att det är ju Karlstad jag menar, och det är då jag börjar tycka att det är lite för många Karl-städer i Sverige. Hade alla kungarna haft olika namn kunde vi haft Albinstad, Runekrona och Patrikskoga. Mycket enklare på alla sätt och vis.

söndag 12 juni 2016

Have I told you lately

..that I love you? sjöng Van Morrisson med hes stämma. Han kan inte ha haft en HP-dator som nyss uppdaterat sig till Windows 10.0 säger jag bara. Den har tjatat och tjatat om att uppdatera sig, datorn, men jag har stretat emot. I ett svagt ögonblick sa jag väl "ok då"... och i fredags blev jag med Windows 10.0.

Jag borde vetat bättre. Nu säger datorn att den vare sig har brandvägg, virusskydd eller något som helst annat skydd, fast jag har installet (och betalt!) för ett. Datorer. Jag hatar dem.

Dock har helgen för övrigt varit alldeles förträffligt bra! Promenader i Botan med den lille lurvige (det är märkligt att han har någon päls kvar överhuvudtaget, med tanke på hur mycket som han fällt upp i lägenheten).
Lite bakande - sockerkaka med rabarber och kardemumma. Sedan blev det visst en lemon drizzle cake också, men den får inte vara med på bild, man vill ju inte framstå som the Cookie Monster. Sen så har jag haft lite tid att sy också! Det var ett bra tag sedan och det var inga stordåd, men det kändes väldigt roligt att få lite nya somriga underlägg till köket.

Faktum är att jag varit väldigt flitig på handarbetsfronten på sistone; det har virkats också. Till Hjärtegrynet som kan behöva något nytt att titta på när hon ligger i barnvagnen. Så nu kan det hända att hon växer upp i tron att kycklingar är pyttesmå och nyckelpigor något som härstammar från dinousariernas tid, lite typ Tyrannosaurus Piga på anabola. Fast färglad! Hjärtegrynet sprattlade förtjust när hon fick syn på dem, och det tar jag som ett gott betyg.



Jo för vi var ju hos Hjärtegrynet igår. Dottern och svärsonen klippte häck, medan vi passade barnbarn. Winwin - och i synnerhet för oss. Morfar och Hjärtegrynet är bästa polare, det syns tydligt!

Jag sjöng och pratade och Hjärtegrynet tittade på mig och man såg att hon tänkte att "Mormor, hon är en sån som sjunger konstiga ramsor" - och sen log hon så kinderna bullade sig. Mössan jag stickat börjar bli i minsta laget, så nu får jag sticka en ny. Det är så roligt att sticka till såna där små filurer, det går ju så snabbt!



En mycket bra helg har det varit. Trots datorer - och vad är väl det? En världslig sak. När det finns barnbarn och hundar och makar och garn.

lördag 11 juni 2016

Workout

Dagen har inletts med en promenad på golfbanan. Att kalla det "att spela" vore till att ta i. Solen sken. Sällskapet var trevligt. Det räcker ju faktiskt långt, det med.

Maken och jag är inte direkt några hurtbullar, det kan man inte påstå. Jag är för all del rätt bra på att äta bullar, men jag tror inte att det kvalificerar för att man ska ses som en välgymnastiserad typ. Jag är mer en mind-motionär. Jag motionerar väldigt bra i andanom så att säga, och jag tänker mig att det ändå är ett steg i rätt riktning.

Nu har dock maken kommit på den ultimata workouten. Bra för biceps. Bra för ryggen.  Bra för flåset. Och alldeles väldigt bra för endorfinerna!

Det här, det är min typ av träning det. Enda risken är väl att gymnastikredskapet biter en i näsan.


onsdag 8 juni 2016

Nu har vi slagit klackarna i taket igen!

Vi lever i en virvel av nöjen i den här familjen! Ena dagen far man till Göteborg och gratulerar tandläkare, andra dagar jobbar man. Sen städar man. Kör en tvättmaskin. Eller åker på utflykt med föreningen Gamla Lund! Det är alltid lika spännande, man vet liksom inte riktigt var man hamnar och om man får med sig alla deltagare hem.

Ikväll var det dags igen, och jag cyklade som en vindil hem efter jobbet för att hinna med en bussexkursion till gamla tingsplatser i och runt Lund - håll med om att detta är rafflande! Inte undra på att bussen var fullsatt intill sista plats. Måhända är det något tunt med deltagare av den yngre generationen, men de har kanske inte fått upp ögonen för det där med tingsplatser ännu?

Jag var lite rädd för att somna ifrån alltihop eftersom det varit mycket på jobbet på sistone och efter en förkylning och dålig sömn kändes det som att faran för att man skulle brista ut i mer eller mindre diskreta snarkningar var överhängande, men maken lovade gentilt att i så fall putta till mig lite diskret.

Vi inledde med att krångla oss över en gårdsplan där det stod såväl björkar som husgavlar i vägen för bussen; hade det varit jag som var busschaufför hade jag flytt fältet och önskat mig långt därifrån, men denne var av ett starkare virke och manövrerade runt bussen och körde ut på en liten markväg där vi andäktigt beskådade en liten kulle. Fin! sa jag till maken, för jag kände att det liksom förväntades av mig. Om det var någon som såg oss undrar jag vad de tänkte när det stod en jättebuss mitt ute i åkern, fylld av personer i mer eller mindre framskridet stadie av gråhårighet där folk hängde ut genom fönsterna och hängivet betraktade en liten kulle?
Därefter körde vi ut till Hardeberga kyrka och skulle gå av och titta på något vad-det-nu-var. Det tar sin tid att tömma en stor buss full av seniora personer som är fyllda av iver att insupa all kunskap om tingsplatser, så alla rände/stapplade/ångade/vankade iväg som en näve virriga loppor ut över den skånska nejden utan någon större organisation. Lite för långt, visade det sig, så vi fick gå en bit tillbaka igen, och där någonstans hamnade vi nog lite i tidsbrist för jag har något virriga begrepp om vad det var vi tittade på. På fotot ser man när vi gått för långt i alla fall, men solen sken och ingen klagade.

Mycket trevligt var det hela, och jag hade även andra knep för mig för att inte brista ut i de där förargliga snarkningarna; en garnrelaterad lösning. Såklart. Den skarpsinnige inser att denna strumpa inte kommer att bli till maken med tanke på att den är muntert turkosfärgad. Nä minsann. Jag har faktiskt frågat vad han vill ha för färg på sitt nästa par strumpor. Maken tänkte och sedan slog han mig med häpnad! - Grått är fint på strumpor, utlät han sig. Så gråa får det väl bli. Signe honom, min egen färgmatador

När vi körde tillbaka till Lund visade det sig att ingen liksom räknat in följet så vi får väl hoppas att alla kom med hem, och kan följa med även nästa gång när Gamla Lund kallar!

Man blir alldeles väldigt hungrig av så mycket ny kunskap, och kanske också av den där något för långa promenaden så vi cyklade in om O'Learys på vägen hem och klämde i oss lite kvällsmat, så nu är jag fylld både av kunskap och hamburgare med pulled pork.