söndag 17 mars 2019

Vasst och vått

Vi kan ju börja med det våta; våren var ju på ingång för flera veckor sedan, nästan i tidigaste laget. Tyckte man då. Sen, sen kom syndafloden. Man bara väntar sig att se Noaks ark komma guppandes ner för gatan, full av sjölejon och valar och kanske en eller annan liten aussie. Ändå hör man att grundvattendepåerna behövs fyllas på mer? Det kan ju vara så - men måste de fyllas på just när Loppan och jag står tillsammans med syrran och Zoya ute på i en skånsk lervälling och ska träna agility? Igår var det nosework och då var vi till en del inne i ett stall och det tackade vi för.
Idag har i alla fall Loppan och jag traskat runt vid Höje å, lite senare än den vanliga morgonpromenaden eftersom vi hade gäster igår kväll och det var himla trevligt - men kanske inte så värst främjande när det gäller att hurtigt skutta ur sängen i arla morgonstund. Upp kom vi i alla fall och ut i naturen vadade vi. Eller plaskade. Det var liksom lite blandat plask och vad kan man säga. Vlask? Plad?





Det var liksom lite mer Amazonas över det hela, eller Florida kanske? Man bara väntade sig att få se en eller annan alligator kasta sig med ett vrål upp ur träsket... som tur var, var det enda man såg en något fuktig liten terrier och en eller annan pippifågel. När vi var lagom blöta och lagom leriga åkte vi hem till maken som satt bekvämt i soffan och tittade på när Ebba Andersson tog silvermedalj på 10-kilometern. Han tittade på våra fuktiga uppenbarelser och rös litet lätt och såg ut att tycka att valet att inte gå på promenad var mitt-i-prick.

På tal om soffa så får ju inte Loppan vara i vår soffa, även om hon kastar trånande blickar alltemellanåt. Fotpallen, ja den har ju blivit hennes, men soffan, där stöter hon på patrull. "Någon liten princip måste vi ju ändå få ha" säger vi till Loppan, som ser ut att tycka att principer är ett synnerligen onödigt påfund. Men så skaffade vi ju en soffa till... en bäddsoffa i pysselrummet. "Hurra!" sa Loppan och annekterade den raskt. Och inte kan man köra ner henne då, man kan ju inte vara hur principfast som helst, tycker jag. Måtta i allt.




Hon har delat den med Grynet och då får ju båda plats. Men så en kväll så låg maken där och läste Rekordmagasinet och bredde ut sig över hela soffan utan att skämmas det minsta. - Va' e' det här nu då, får han verkligen göra så, Matte? sa Loppan. Fast sen insåg hon att finns det hjärterum så finns det stjärterum och det var kanske ändå rätt så mysigt att dela soffan med husse.

Själv håller jag på att maska av kanten på schalen jag stickat i finaste Exquisite och då tänkte jag mig att sticka in lite pärlor bara för att ytterligare addera ett antal timmars jobb. Jag virkar in pärlorna med en synnerligen tunn virknål som kommer från mamma - den är så tunn så jag tror att det enda man kunnat virka med den måste ha varit sytrådstunt. Säkerligen spetsar och annat... hu! säger jag bara. Men nu kommer nålen till heders igen!


Den är som sagt både tunn och vass... och då kommer man ju osökt att tänka på Eskil. Lårtafsaren Erlandsson alltså. Man undrar ju vad det är med sådana här gamla dinousarier, sitta vid middagar och ta sig friheten att tafsa kvinnor på låren? Uppenbarligen verkar han ha favoriserat (om man nu ska se det så) moderatkvinnor, så han verkar ha nischat in sig ytterligare i sina perversiteter.

Men skämt åsido, man tror kanske att sådant här vore ett passerat stadium, men faktum är att jag har en väninna som på ett bröllop för några år sedan var med om just det här, att hennes bordskavaljer var där och tafsade under bordsduken och låtsades som ingenting. Nu har hon i normala fall skinn på näsan, men så vill man väl inte ställa till med en scen på en bröllopsmiddag, så man försöker väl flytta undan handen, igen och igen när karlslusken låtsas som ingenting och fortsätter.

Nu har jag dock lösningen, när man inte vill ställa sig upp och vråla "vad gör du din eländiga slusk!?!", om man nu tycker att det lägger sordin på en finare middag, man tar helt enkelt sin gaffel och sticker den i näven på slusken som inte kan hålla sina händer i styr och sen ler man milt och säger att hoppsan, hejsan, jag slant visst. Då borde väl poletten ramla ner, tänker jag. I särskilt envisa fall får man kanske slinta ett par gånger till, men sen borde väl budskapet gå fram.

Här hade jag egentligen tänkt lägga en bild som var lite fejkad sådär, jag hade tänkt lägga lite tyg över en kudde och köra ner gaffeln och sedan låtsas att det var ett lår som gaffeln satt i. Sen kom jag dock på att det var ju inte låret gaffeln skulle landa i, utan handen och nog för att jag är glad för min blogg och är villig att gå rätt långt för att få en bra bild - men att gå så långt som att köra in en gaffel i handen, njae...

Jag är kanske lite väl känslig här, men faktum är att jag har en gång kört en potatisskalare in i handen och tillbringat ett antal timmar på akuten i sällskap med en synnerligen nerblodad kökshandduk, så det får helt enkelt bli en vanlig, ofejkad gaffel.

I alla fall - skulle Eskil komma i min närhet, ja då är jag beredd. Och har jag ingen gaffel inom räckhåll så får det väl bli potatisskalaren då.

söndag 10 mars 2019

Övernattningsgäster och vårpromenad med plask

Vi hade nattgäster nu i natt. Grynet och Pyret kom med packade resväskor och på bästa gå-bort-humör! Först åt vi. Klart man ska bjuda på mat när det kommer gäster! Vi åt ugnspannkaka med grönkål, lufttorkad skinka och med lingonsylt till. Pyret mulade i sig ugnspannkaka med god aptit! Grynet favoriserade lingonsylten och utfordrade Loppan med lite pannkaksbitar emellanåt.
Grynet är ju en rutinerad övernattare och kan rutinerna, men för Pyret var det första gången och jag ska erkänna att jag var lite orolig för om hon skulle bli ledsen och inte vilja sova här, och om det rent generellt skulle bli kaos? Men nix, allt gick som på räls. Tänder borstades. Saga lästes. Medan Grynet tittade på Muscha och björnen så nattade jag Pyret som fick sova i min säng eftersom Grynet ville ha resesängen själv. Och Pyret, hon protesterade först lite men somnade snabbt och sov sedan gott. Efter en stund meddelade Grynet att hon var trött och tänkte gå och lägga sig, godnatt på er gamlingar sa hon och greppade ett par böcker och drog sig tillbaka.

Pyret lämnade generöst en liten bit längst ut på kanten åt mormor och sen sov vi gott allihop. Vissa på tvären och andra ute på kanten som sagt. Det fanns ett tillfälle under natten när jag var färdig och sula till maken - ligga där och sparka på mig, vad är nu det för sätt? undrade jag småsurt. Sen kom jag på vem det var som sparkades... och då såg jag det hela i ett mer försonande ljus.
Vid halv sju var det en liten fröken som vaknade och lite förvånat sa "dah?" - undra på det, där låg mormor i en präktig rödrutig flanellpyjamas. Då hade jag legat och lyssnat på hennes och Grynets snusande en timme eller så, och varit alldeles varm om hjärtat. Alltså, såna där små pyjamasfigurer, finns det något rarare?

Sen åt vi gröt (med äpplemos, för det får man hemma hos mormor, fast det berättar vi inte för mamma och pappa, ifall de är lite mer präktiga av sig i grötfrågan) och sen pysslade vi i pysselrummet tills det var dags för flickorna att åka hem igen.
Sen kan det hända att mormor tog sig en liten tupplur innan hon tog Loppan med sig ut på en tämligen blöt, men skön promenad. Vår golfbana är stängd pga väta (vilket syntes på den mycket blöta lite terrierfröken), men då kunde vi ju passa på att plaska runt där. Och det gjorde vi.


Sen åkte vi hem och torkade av oss, vilket vissa tyckte var synnerligen onödigt, lite blöta dör väl ingen av. Och nu, nu ska det snart bli hjortstek med fransk potatisgratäng och inkokta päron  och rödvinssås. Man kan ju inte smörja kråset med ugnspannkaka varje dag menar jag.

lördag 9 mars 2019

Maken läser högt för mig. Och det där med muscher.

Maken har ju en eller annan bok, och ibland läser han högt ur dem för mig, vare sig jag riktigt vill eller inte. Men okej, ett eller annat guldkorn kan man ju få sig till livs, så jag klagar inte. Bildning är bildning, om än i dammiga gamla böcker så att säga.

Igår satt vi nere i pysselrummet ett tag, jag broderade och maken satt och läste lite i sin gedigna samling av inbundna gamla årgångar av Rekordmagsinet. Han mös och pös och kunde inte avhålla sig från att läsa klämkäcka rim om 40-talets idrottsmän för mig och jag nickade lite förstrött medan jag höll på med min senaste garnhobby (och medan jag var innerligt tacksam att det inte var de gamla riksdagsprotokollen han fått för sig att avnjuta).

Min nya hobby var det ja. Syrran och jag, vi gjorde en liten utflykt till Hemslöjden i Landskrona, för jag hade fått för mig att jag nog behövde köpa mig ett yllebroderi? Stickningen kommer nog alltid att vara prio 1, men ibland blir man lite trött i axlar och armbågar av avigandet och rätandet. Så då tänkte jag att man kan ju alltid använda sig av lite broderimuskler i stället?

Och ja, jag kom hem med ett broderi, eller rättare sagt två. En liten (ganska stor faktiskt) nåldydna att börja öva på och en alldeles underbar kudde med glada får i modern design men med gamla tekniker. Och en bok som heter "Brodera på ylle!". Denna erbjöd jag mig generöst att läsa lite ur för maken i gengäld, men han tyckte att det kunde vi ju ta en annan dag. En mycket "annan" dag.

Nu kan man ju undra vad en räkmacka har med yllebroderier att göra, eller för den delen Rekordmagasinet. Låt mig genast räta ut frågetecknet! Denna räkmacka (som jag inte erbjöd mig att dela, vare sig med maken eller någon annan) inmundigades i Kävlinge, där syrran generöst bjöd mig på en förträfflig fika på väg hem från Landskrona. Bra dag det där! Både ylle och fika, då har man bockat av några punkter högt upp på bästa-listan. Syrran? Ja hon skulle inte köpa något yllebroderi. Hon är på alla sätt en förträfflig syster, men hon hyser en märklig avoghet mot ylle som hon påstår kliar. - Jag ska inte köpa något yllebroderi! sa hon bestämt. Och om hon verkade falla för frestelsen ändå så skulle jag nämna detta uttalande för henne. Hon kom hem med en nåldyna hon med, en tupp i glada färger. Det är något magiskt, övertalande, hänförande med garn, så är det bara.

Maken har dock läst andra böcker. Så härom morgonen kom han uttraskandet i köket där jag satt i allsköns ro med mina hallon och min yoghurt och undrade upprört "var inte David Bowie engelsman? Va?" - Jooo, det tror jag väl, sa jag tveksamt för när man plötsligt rycks ur sina funderingar på mönster och garner så blir man ju lite överrumplad. Då visade det sig att maken hållit på och läst sina födelsedagsböcker (Englands historia, band 1 och 2 av historieprofessor Dick Harrison). Han har myst och pyst sig igenom medeltid och andra tider och var nu framme i modern tid, ja det vill säga 60- och 70-talen och för oss i mogen ålder är ju detta modernt så det förslår. Där hade historieprofessorn skrivit om att England var ledande inom ungdomskulturen under denna period, och det fanns uppenbarligen också en lång och gedigen (?) lista på artister som erövrat världen och som härstammade från Storbritannien. Det var Beatles och Rolling Stones och Elton John och fullt av andra storheter. The Yardbirds och the Kinks till exempel om nu någon kommer ihåg dessa band. Men ingen David Bowie!!!! Alltså. Hmpff!! Har man läst min blogg under några år så kan man förledas att tro att maken mest gillar Ulf Peder Olrog, som han (kanske inte helt seriöst) brukar framhålla som en musikalisk peak, men nu är det faktiskt så att maken hyser en stor förkärlek för David Bowie. Ziggy Stardust, Spiders from March, the thin white duke...  en stor del av makens ungdom och uppväxtår har jag tyckt mig förstå. Men nu finns han inte  med i denna Hall of Fame. Jamen, Harrison, ack Harrison, vofför gör du på detta viset? Gör maken besviken? Va? Hur har du det med källforskningen egentligen, undrar man med emfas.

Men nä, nu lämnar vi denna fadäs, för annars blir man bara upprörd och lissen i ögat. Nu tycker jag vi pratar muscher i stället. Eller bobbles som engelsmännen säger. (De som frambringat David Bowie, du Harrison). Jo för jag har begått min musch-premiär. Här har jag framlevt i 62 år utan att sticka minsta lilla musch, men nu är denna brist avhjälpt! Detta är Pyrets kofta, som visar sig bli ganska stor. Inte alls någon liten käck vårkofta för 2019 således, vilket kanske är lika bra med tanke på att det är ylle vi snackar här. Jag har kommit längre än så här, men sitter nu i den där gastkramande Hamlet-sitsen; to dra up, or not to dra upp? Den blir liksom inte bara lite lagom stor, själva bålen känns oproportionerligt stor och det kan vara mönstret som inte är det mest mest välskrivna mönster jag stickat efter, eller så är det mig det är fel på. Så måhända får jag ta och bita i de sura muscherna och dra upp en bit.

Medan jag grunnar på detta kan jag ju fortsätta brodera lite på min nåldyna. Och tänka på Grynets gröna kofta som är både klar och godkänd av mottagaren. Stackars Pyret däremot, hon är fortfarande alldeles koftlös men verkar glad ändå.


tisdag 5 mars 2019

Pysselrummet

Hon hade ju rätt, Grynet, detta kloka barnbarn. Det vore ju väldigt fånigt att kalla källarlokalen för Studion när det faktiskt är ett Pysselrum det handlar om.

Men nu börjar vi från början, tycker jag. Det var ju det här som var början, och det var ju här man fick ha lite visioner, för som lokalen såg ut då, ja då ville man inte direkt pyssla där. Man ville nog mest springa och gömma sig, om man nu inte vore en visionär då. Ibland har jag väldigt bra fantasi, vilket kan vara till hjälp i många lägen. Så i stället för denna skabbiga lokal såg jag ett syrum tona fram för min inre syn.


Sen kom snickaren och då började det hända lite saker. Fortfarande var det inte så att det direkt ryckte i pysseltarmen, men ett visst hopp började ändå väckas...

Väggar spacklades och målades. Golv lades in. Taket målades. En dörr sattes igen och jag började planera för mig själv var symaskinerna skulle så, var tygerna skulle vara och hur många trådrullar man rimligen kunde få plats med. "Men mina böcker då?" kved maken som hade någon förvriden uppfattning om att rummet skulle inrymma en del av hans samlingar av märkliga böcker. - De får nog plats någonstans, svarade jag lättsinnigt då.

Och rätt vad det var, så var rummet liksom närmast färdigt! Vi köpte en bäddsoffa på Ikea som vi skruvade ihop med gemensamma krafter en kväll till omgivningens förnöjelse. Några rullgardiner hande nämligen ännu inte kommit upp, så vi for runt med insexnycklarna och skruvdragaren som i ett skyltfönster.

Sen kom hyllor upp, mitt höj- och sänkbara skrivbord bars ner och fick en större skiva, tygerna kom på plats och det gjorde även makens samling av adelsståndets riksdagsprotokoll från 1700-talet. (I know, det är här man kan himla lite med ögonen och tänka "what?!". Han är sån. Men jag älskar honom varmt, med eller utan riksdagsprotokoll).


Det första jag sydde var gardiner så att det skulle bli lite mer ombonat. Lökmönstrade gardiner, det känns väldigt trendigt och bra i dessa tider när vi alla ska bli vegetarianer för miljöns skull.

Grynet och jag, vi har provpysslat också; man måste ju se så att rummet fungerar så som det är tänkt, och jag tycker nog att det känns bra. Vi ritade och pärlade och klistrade paljetter så att det stod härliga till! Glitterlim, det är da shit, kan jag meddela. Och paljetter, det går inte av för hackor heller.


Grannarna har ju undrat lite vad vi håller på med? Så en kväll hade vi lite housewarming för några av de närmaste grannarna, vår 90-åriga granne på samma plan, t.ex. Det blev en fin kväll med bubbel och choklad och nötter och prat i flera timmar.
 Men man kan nu inte sitta där och sticka och sy alldeles utan underhållning insåg vi. Det visade sig dock att vårt internetabonnemang, det gällde bara lägenheten på översta våningen, och inte alls i ett Pysselrum. - Men ni kan alltid köpa ett abonnemang till, sa de förhoppningsfullt hos internetleverantören. Jojo. Vi kom dock på en annan lösning - transistorradio! Så vi åkte till närmaste Mediamarkt och traskade in och undrade var de hade sin transistorradioavdelning? Personalen kliade sig lite i huvudet men kom på att jodå, de  hade nog en eller annan apparat. I ett mycket avlägset hörn. Så nu är vi med radioapparat som man kan spela cd-skivor i också! I teknikens framkant, det är där ni återfinner oss.

Pysselrummet med vidhängande Tarm, det är i stort sett färdigt och vi, vi är jättenöjda. Med transistorradio och allt!




Det är lite som att ha fått en lekstuga. Fast i fullstorlek. Själv tänker jag väl ägna mig åt tyger och eventuellt lite glitterlim, så lämnar jag riksdagsprotokollen åt maken.

fredag 1 mars 2019

Mars!

Nu är det vår! Jodå, jag har väl läst att meteorologerna säger att vintern är på väg tillbaka, att det ska bli minusgrader - men de ska väl ha lite roligt, de också. Skrämmas lite och sådär. Det hjälps inte, nu är det mars och då är det vår. Vissa år är det mer vår än andra, för även jag medger att det är svårt att känna de där riktiga vårkänslorna när snön ligger djup och det biter i kinderna.

Det har varit en bra inledning på denna månad tycker jag nog. För nog är det en bra start när man inleder med att åka med dottern och Pyret till Stoff och Stil för att köpa tyg. Helst i våriga glada färger.


Pyret var på väg att somna när vi körde dit, och vi tog till de där gamla knepen; skramla med nyckelknippa, säga i hurtig ton "nu är vi snart framme hurra!", sjunga lite och prata oavbrutet så att en stackars liten tös inte fick en lugn stund. Ögonlocken hängde tunga när vi väl kom fram, men när vi kom in och såg tygerna, då! Då glittrade det i ögonen och sen ägnade sig Pyret med stor frenesi åt att välja tyger, kolla priser, köra kundvagn och pilla på allt som var inom lagom räckhåll. Jajamen, man kan inte börja för tidigt med att inplantera ett frö till handarbetsintresse! Nu ska vi bara introducera en ponny också, för att väcka en slumrande ponnytjej....  (Käre svärson, om du mot förmodan läser här; jag skojar bara! Lite.)

Sen, sen har Loppan och jag ägnat oss åt att traska runt på kvällspromenad och njuta av livet, skrämma en eller annan kanadagås och ha det bra. Ja kanske inte att kanadagässen gillar att det kommer en hurtig terrier tjoandes, men ärligt talat så tycker jag att de inte behöver flockas och bajsa ner så våldsamt som de faktiskt gör.

Och nu, nu är det fredagskväll, och det är ju inte kattskit det heller.