onsdag 2 september 2015

Morgonstund


I
Idag är det min födelsedag. Hela dagen. Jag har haft tillfälle att njuta av den i rikt mått för Huliganens present var en synnerligen tidig morgonpromenad. Tja vad gör man när hunden klart deklarerar att den är alldeles väldigt pinkenödig? I alla fall har jag inte nerver att ligga kvar då, så 04.50 (pip) var vi ute och traskade runt i Kulturkvadranten och det var vi och en taxi, det var nog det hela. Men Morgonstund har guld i mund sägs det ju, fast något guld såg jag faktiskt inte till.

Nåväl, så småningom vaknade även maken också till livs och kom utknallandes i köket där jag åt frukost i godan ro och skrålade ja-må-du-leva så att inget öga var torrt, och sen blev det faktiskt lite ädla metaller, fast av silver. Det är ordning och reda med den maken!
 

Jag har minsann blivit så uppvaktad nu i flera dagar; det har kommit kort och fina le Creuset-muggar och blommor och det ena med det andra. Och hela vägen från England kom en helt genialisk sak; en virknål med liten lampa i, alltså hur fantastiskt är inte det?!? Tänk om man vaknar mitt i natten och känner ett starkt behov av att virka och inte vill väcka maken, omtänksam som man är, då kan man tända sin lilla virknål och virka mormorsrutor så att det står härliga till! Dessutom fick jag ett handskrivet brev och det är minsann så ovanligt nuförtiden att man blir lite lycklig bara av en sån sak.
Maken bjöd mig dessutom på lunch i Botan idag eftersom det var en visning där, på temat "Träd". Jag gillar träd. Jag gillar dessutom kaféet i Botan så det var verkligen en win-win-situation. Medan vi väntade på visningen gick vi in i växthuset och tänk, där löpte det omkring små vaktlar. Jättesöta, men otroligt snabba och de gömde sig i bladverket så särskilt lättfotograferade var de inte. I all synnerhet inte med bara en fjollig mobilkamera. Sen gick vi ut och tittade på ginkoträd, och Newtons äppleträd och kvitten och tulpanträd och den här fantastiska turkiska hasseln. Alltså man kan ju gripas av trädklättrarlust för mindre, tänk så klättervänligt! Enbart tanken på att jag faktiskt fyller 59 och säkert skulle ramla ner och bryta ett eller annat synnerligen nödvändigt ben avhöll mig från att ta fram min inre apa och börja klättra.
 
Ikväll har vi varit på M.E.A.T. och ätit just det, kött alltså. Nu är jag både mätt och trött och nu ska jag och Huliganen dra oss mot respektive sängar. Och jag hoppas innerligt att slippa gå upp 04.50 imorgon. Pip.

måndag 31 augusti 2015

När man är lite historisk av sig

Vi har inte bara smällt i oss kakor på löpande band i helgen, vi har inte enbart på det mest omtänksamma föräldraviset frågat ut barnen om alla detaljer i deras liv, vi har inte endast ägnat oss åt att klappa på hunden och dricka vin. Nej minsann, vi har varit höggradigt kulturella av oss också.

Vi är nämligen medlemmar i en historisk förening. Man kan råka bli det när man är gift med maken. En historisk förening har väldigt många gamla medlemmar, "gamla" som i "seniora" alltså, och det är väl rimligt, är man historisk så är man. Alltså passar vi in, det är som mandelmassan i fastlagsbullen, typ. Om man nu är inne på kaktemat alltså.

Denna förening anordnar en gång om året en historisk utflykt; vi har besök Danmark, Halland, Blekinge och Skåne. Såklart. Vi har lärt oss om forna städer, om trädgårdar, om hur man gjorde järn och hur man fraktade sten till domkyrkobygget. (Oss emellan sagt, det där med järntillverkning är inte så spännande på det där nagelbitande sättet).

I år åkte vi  till Ven. En solig lördag var det. Till Ven tar man sig bäst med båt. Om man inte simmar alltså, vilket vi avstod ifrån. Ven är inte stort; 1 mil långt och 5 km brett. Man kan cykla - men om man är en hel grupp så kan man också åka traktorkärra. Det gjorde vi. Det kändes liksom rejält, man skumpade fram rätt så bra och det kändes som att man var på Upptäcktsfärd. Okej, traktorchauffören var inte den fryntligaste man man någonsin skådat, man fick alls inte lust att sjunga en traktorchaufför, en traktorchaufför, det är en man med gott humör, men vad vet jag? Han var måhända ordentligt trött på turister, även av det mer seniora och historiska slaget?
 
Dock tog han oss till Nämdemansgården där vi intog kaffe i trädgården och lyssnade på lite föredrag innan vi förundrat begapade själva hembygsmuséet och dessutom lärde oss att man där avlade bin av utsöktaste slag. Hade ingen aning om att man avlade dessa djur, men jag köpte med mig en burk honung hem. Nu ska man veta att det inte bara är vi som besökt denna gård, ånej, en eller annan tsar har också varit där och jagat. Dock inte bin, förmodar jag.
Efter besöket äntrade vi vår eldiga springare...ääähhh, vårt traktorflak igen och puttrade iväg till St Ibbs kyrka som ligger så vackert på höjden ovanför havet med utsikt mot Danmark. Väl där lyssnade vi på föredrag om Tycho Brahe och sen ägnade jag mig åt att fotografera lite fönster, jag har en viss svaghet för sånt nämligen.
Sen tog vi en liten promenad i solskenet medan vi väntade på vår fryntlige chaufför för att åka och äta lunch på Turistgården. Traktorn lyste med sin frånvaro men det gick ingen nöd på oss (förutom att man blir lite hungrig av kultur, det blir man) så vi var glada ändå och ägnade oss åt att ta foton av varandra. Det finns ju en gräns för hur mycket foton man kan ta av fönster menar jag.

 
Så småningom blev det lunch ändå, av bästa slag. Man fick välja på varmrökt lax eller viltfärsbiffar, eller så fick man ta av båda sorter... och det var ju svårt att välja så det blev lite av varje. Sedan rapade vi diskret och promenerade över till Uranienborg där vi fick oss mer om Tycho Brahe till livs.
 
Jag får nog säga att guiden där var en av de absolut bästa guider jag någonsin haft nöjet att lyssna till! Lusten av nicka till var totalt obefintlig. Bland annat lärde vi oss att på Tychos tid var Ven det vetenskapliga centrat i Europa och lärda män (antar jag fördomsfullt även om Tycho själv hade en högst ovanlig inställning till kvinnors duglighet) vallfärdade dit. Visst är det märkligt att tänka sig?
 
 
Egen papperstillverkning hade han också för att kunna trycka böcker själv och det fanns en originalbok i muséet, det tycker jag också är lite svindlande.
 Sen fanns det liksom inte plats för mer lärdom. Det var en mycket trevlig dag, och jag saknade inte att höra om järntillverkning på medeltiden alls, faktiskt.
 
Ven är en väldigt vacker liten ö, väl värd ett besök!
 

söndag 30 augusti 2015

Söndagslugn

 
Det är väldigt lugnt här. Lite beror det nog på att studenterna förmodligen tar det väldigt lugnt... det är novischvecka och det dräller studenter i de mest varierande utklädslar i stan; det är smurfar och romerska legionärer, indianer och faraoner. Igår kväll mötte vi Stålmannen på kvällspromenaden, så vi känner oss helt trygga här i vårt kvarter. När studenterna inte dräller runt har de festat rejält och då kan man ju behöva ta igen sig på söndagen, det förstår man ju.

Själv har jag inte tagit igen mig, ånej. Uppe med tuppen (okej, en ganska senstartad tupp måhända) var jag och bakade. Muffins och småkakor och det ena med det andra. Efter att ha läst lite fel i recepten blev det rätt bra ändå, man får vara lite kreativ helt enkelt!
Måhända kände maken att det liksom stack till i nacken av hans hustrus uppfordrande blickar för sen kom han löpandes och hackade grönsaker så det stod härliga till och det sprätte morotsbitar, fänkål och rotselleri över närområdet.
Jo, för det var liksom dags för lite familjesammankomst! Sonen kom ilandes redan i fredagskväll och idag kom först dotter och svärson och åt lite lunch innan en smärre hord av andra familjemedlemmar dundrade in. Smärst (så kan det nog inte heta? Va?) var Stina som underhöll hela sällskapet på bästa sätt!

Vi hade nämligen ställt till med ett redigt kafferep, bor man i en lägenhet från 30-talet så ska det liksom vara kafferep tycker jag. Med bullar och muffins och småkakor, inget modernt tjafs här inte.


Mina muffins fick godkänt tror jag!

Nu är det bara Huliganen, maken och jag kvar och nu har det stora söndagslugnet infunnit sig. Okej, det blev någon muffins kvar också. Men jag tror inte de blir så långlivade.

torsdag 27 augusti 2015

Det finns saker som man inte visste att man verkligen behöver

 Häromdagen hade jag besök här av goda vänner, vänner sedan den tid vi hade häst och dottern och jag tillbringade nästan mer tid i stallet än hemma. Alltså vänner man har mockat skit med, nojat över halta hästar med, som har sett en när man varit som mest till sin fördel; i leriga stallkängor med höboss i håret (det hår som låg som ett svettigt våtvärmande omslag kring skulten efter det att man fått av sig ridhjälmen). Numera ses vi inte så ofta, men i söndags var det dags!

Eftersom vädergudarna var på vår sida satt vi länge i trädgården och åt choklad- och hallontårta tills vi blev tämligen fyrkantiga och alldeles väldigt mätta. Jag gillar egentligen inte värdinnepresenter, jag tycker det är roligast att träffas utan att man måste ha med sig prylar. Nu var det dock första gången de flesta var här och de hade omtänksamt tagit med diverse ätbara saker som vi kommer att njuta av till sista smulan, fullt så principfast är jag inte att jag tvingade dem att ta med sig alla godsakrna hem igen...

Ellenmamman är en sådan som  har öga och blick för det där med presenter, så hon gav mig denna skapelse. Jamen kolla! En julgranskula i form av en västgötaspets! En som dessutom har ett skrynkelöra, precis som Huliganen. (Det är örat som man inte ser under mössan, men jag är helt säker på att det är lika charmerande skrynkligt som hos vår fyrbening). Förvisso lever tydligen julgranskuletillverkarna i villfarelsen att detta föreställer en corgi, men det ser ju vem som helst att det är en västgötaspets. En som ska hänga på hedersplats i granen när vi väl kommer så långt.

Som sagt; jag visste inte att jag behövde en sån julgranskula. Det är ju tur att Ellenmamman har bättre koll på tillvaron så att hon kunde befria mig ur min julgranskulemisär. Vilken fröjd och gamman det kommer att bli här till jul när vi slipper att bara ha de gamla tråkiga röda kulorna i granen och när denne tjusige vovve kommer att sprida julstämning och julfröjd, för att inte säga -gamman, som ett litet vulkanutbrott omkring sig. Jag kan knappt vänta.



söndag 23 augusti 2015

Ambiance à Vindåkra

Igår lärde jag mig något nytt, så gårdagen var alls inte någon förspilld dag. Inte på något sätt alls faktiskt.

Den här veckan, som varit en strålande solig vecka, har jag haft semester. Mycket klokt kan man tänka; jag hade bara två veckor tidigare i sommar och det kändes lite småfuttigt. Så jag klappade mig beundrande på axeln och tyckte att jag planerat det hela utomordentligt bra! Ända tills jag drabbades av en rejäl förkylning på måndagen och ägnade resten av veckan åt att vara just det; snörvlig, harklig, förkyld och trött. Eller rättare sagt, inte trött utan så ini-helvete-trött (f'låt) som jag irriterat väste åt maken vid något tillfälle när jag inte var mitt vanliga blida och fryntliga jag.

Men igår började jag känna mig som en människa igen. Hes förvisso, lite lagom slemmig sådär, men avgjort på bättringsvägen. Och det var faktiskt ett snilledrag för igår blev maken och jag bjudna på Ambiance à Vindåkra av syrran, som är en sådär oerhört generös och snäll syrra. Hur ofta blir man bjuden på restaurang som har en stjärna (välförtjänt sådan!) i Guide Michelin? Igår var ett sådant tillfälle.

Vi åkte långt ut på den skånska landsbygden bland mogna sädesfält. Där, i en liten kringbyggd gård, ligger Ambiance. Man tas emot på det mest franska och trevliga vis, hälsas välkommen och sen tas man om hand!




Det är små aptitretare och champagne. Redan där började man le välvilligt och känna sig fylld av kärlek till sina medmänniskor, i all synnerhet sådana som lagar mat som skulle få Sankte Per att dansa can-can av ren fröjd.

När vi värmt upp med bubblet så kom det in ett fantastiskt fläderdoftande sauvignon blanc som serverades till hummer, spritäter, bondbönor, vinägerpocherat vaktelägg och röd shizo. Nu började smaklökarna hamna i ren och skär extas kan jag ju säga.
Förväntningarna var höga efter den här inledningen och de kom inte på skam! Vi fick ett chenin blanc som serverades med röding, varianter på morot och sabayonne på brynt smör. Vad kan man säga?  Mmmmmmmmm ligger nog nära till hands.
Sedan kom lammet intrippande. Med råmarinerad kantarell, sotad lök och tryffel. Och Pinot Noir. Vid det laget var vi saliga allihop. Eftersom rätterna inte var gigantiskt stora var vi inte proppmätta vid det här laget, vilket man skulle kunna tro, och det var ju väldigt bra eftersom vi var långt ifrån färdiga.


För sen kom osten. En hel vagn full med franska ostar i varierande kulör och konsistens, men lika gudomliga allihop. Vi tyckte det var tur att inte svärsonen, en trevlig man men som inte gillar ost (??!!??) var där. Vi var å andra sidan där och vi åt ost kan jag tala om. Med hembakt bröd. Och med en gewurztraminer från Alsace. Ack ja. Det finns tuffa tillfällen här i livet, men detta var inte ett av dem.
Sen behövde vi rensa smaklökarna innan det var dags för desssert. Dessa rensades inte med kaustiksoda utan med en champagnegranité med grapefrukt och oxalis. Den råkade inte hamna på bild eftersom jag vid det laget var så oerhört lycklig att jag liksom glömde bort det. Alltså slänger jag in en bild på mig och syrran i stället.
Sedan kom desserten. Den var så vacker att det var synd att äta upp den, men det gjorde vi ju såklart i alla fall ändå. Vem kan låta bli att äta yoghurtglass på hallon som serverades med bär, penséer och rött bubbel? "vadå jordgubbsglass på hallon" frågade maken förvånat, som vid det laget druckit några glas vin och som aldrig hört talas om yoghurtglass förr. Nu har han.
Sen skulle man ju kunna tro att det var slut - men då tror man fel, för sen var det dags för kaffe. När servitören kom gjorde han plats på bordet för, som han sa, "det måste finnas lite utrymmet för petits-fours". Och tja, det måste det ju.
Och tro det eller ej, men sen orkade vi liksom inte äta mer. Eller dricka, för den delen.

Det var en helt fantastisk kväll i bästa sällskap och med sagolik mat och ljuvliga viner! Tack kära syster, det här ska vi sent glömma!

Och vad jag lärde mig? Vad Ambiance betyder. Miljö med trivsam stämning står det när jag googlade. Och det var precis vad det var.


onsdag 19 augusti 2015

Asfaltdjungeln

En sak jag funderade över inför att vi drog upp bopålarnan och lämnade vår gröna oas var hur det skulle kännas att inte längre ha grönskan alldeles inpå sig? Att flytta in till asfalt, betong och blinkande neonljus?

Att inte längre känna doften av rosor utan där den dagliga parfymen skulle bestå av bensinångor?

Fast såhär någon månad senare får jag säga att det känns helt ok.

 

måndag 17 augusti 2015

Att först få, och sedan bli bestulen

Maken kom och såg väldigt nöjd ut. Lite som katten som svalt kanariefågeln. Eller som hans fru när hon petat i sig lite choklad. Livet lekte, liksom. Det var solsken i blick och frid och fröjd.

Det visade sig att maken hade optimerat tillvaron. Han hade räknat ut att om han inte knöt skorna inne i lägenheten utan på väg ner i hissen så vann han en 10-15 sekunder varje gång, och det blir ju ca en halv minut om dagen. Jamen fatta så bra! En 30-40 sekunder varje dag, det blir en tre-fyra timmar om året. Nästan en halv semesterdag!! Undra på att maken tindrade lite extra med ögonen.

Nästa gång vi skulle ut satte han sig belåtet på pallen i hissen och knöt skorna under glatt visslande. Fördelen med att bo i ett hus där medelåldern är så pass hög att vi benämns "ungdomarna" är att det står en liten lagom pall i hissen nämligen.

Men så skulle vi ut igen. Och tänk, då kom inte hissen! Vafalls, sa maken och tryckte på knappen en gång till. Men nä. Ingen hiss, alltså fick maken knyta skorna ute i trapphuset och sedan gick vi ner för trapporna. Då visade det sig att det var en annan familj (som dessutom är yngre än vi) som ockuperat hissen för de skulle ha en massa prylar och pinaler med sig.

Vi hälsade vänligt, man vill ju inte stöta sig med grannarna. Även om de nyligen stulit 15 sekunder av makens liv.

Maken får väl helt enkelt göra så att han åker några extra gånger i hissen så att han kan få igen sina stulna sekunder.