söndag 24 maj 2015

På rymmen

Vi har varit lite på rymmen, maken och jag. Bort från takomläggning, bort från flyttkartonger och bort från röra och dammtussar och herregud-jag-blir-snart-galen-på-stöket!!. Nej, i helgen har det enbart varit ett liv i sus och dus och lyx på högsta nivå! Huliganen fick lyxa till det på sitt håll, han tog sitt pick och pack och flyttade till dottern och svärsonen över helgen.

- Han har uppfört sig exemplariskt! rapporterade dottern när vi hämtade honom. Vi tror henne inte riktigt, men vi älskar att hon försöker invagga oss i den tron.
Först drog vi till Landskrona. Maken ville titta på lite fornlämningar där. Nu är det så i Landskrona att fornlämningarna liksom inte syns. Joföralldel, först tittade vi på resterna av den gamla kyrkan och det fanns ett par stenar att begrunda. Lite fjuttigt tyckte jag för min del och förväntade mig mer senare. Det blev inte mer - det blev mindre! Här har det legat ett spetälskehospital utropade maken och pekade på... en gräskulle?! Alltså, jag blev inte mäkta imponerad. *)

Men vi åt glass - och här vill jag påpeka att jag inte moffar i mig TVÅ glassar, nej jag håller makens pinne också, eftersom  han rattade runt med kameran. På min scoutheder.

Fast hittade vi en liten skojig staty och då blev jag nöjd. Jag förstår såväl att man behöver vila fötterna när man rantar runt i klackskor.


Därefter lämnade vi Landskrona åt sitt öde och drog iväg till Örenäs slott, dit vi skulle på champagneweekend, jojomensan! Detta var en generös present från syrran och hennes familj, jo för maken fyllde ju 60 i januari, och jag fyller något jämnt nästa år.



Det började lovande när vi kom upp på rummet; en säng full av kuddar och pälspläd och en liten bricka full med chokladpraliner och champagne... och sedan var det bara full fart framåt! Afternoon tea med champagne, scones och små petit four:er slank ner och sen tog vi en välbehövlig promenad ner till fiskeläget Ålabodarna för att skaka ner sconesen och pecannötspajen lite - vi visste ju att det skulle bli mer. Mycket mer...

Klockan 19 var det mer champagne och ostron. Jag har ett kluvet förhållande till ostron, inte för att jag ätit så många i mina dar, men konsistensen alltså... slemmig är väl ett någorlunda hyfsat sätt att uttrycka sig? (Man skulle kunna säga att det är som att hälla i sig snor också, men det gör man inte, väluppfostrad som man är). Maken däremot har ett mer romantiskt förhållande till ostron; det är som att insupa lite hav, utropar han och ser lycksalig ut. Man jag åt mitt ostron, och jag bifogar bevis; ett tomt ostronskal. Mitt. Och det var inte fullt så illa som jag befarat. Ska det bli ostronätare av mig också?



Sen, ja sen blev det en himla massa mer mat; amandinepotatis med tryffel, tartar på pilgrimsmussla och råräkor, simgus (ni vet, en sån där lyxkossa på Gotland som masseras, får toppenmat och lever ett lyckligt liv - ända tills vi äter upp den), ost och dessert. Till detta serverades vin och vi var mätta och belåtna när vi så småningom traskade uppför trapporna igen och med uppbådande av all vår viljestyrka petade i oss de sista chokladtryfflarna medan vi såg Måns vinna ESC. Jaja, det kan väl hända att någon snarkade sig igenom denna musikaliska triumf (fast inte före jag ätit upp mina chokladbitar, någon ordning får det ju ändå vara).



Det var otroligt skönt att få leva lite lyxliv, innan vi åkte hem till verkligheten igen med nya krafter och djupt tacksamma mot syrran med familj som bjudit oss på detta.

Helgen till ära hade jag köpt ett nytt läppglans med det passande namnet Party Starter; det tyckte jag kunde passa bra till en helg i lyx och överflöd!

*) Jag sprider uppenbarligen desinformation. Det var inte alls ett spetälskehospital utropade maken och stirrade klentroget på vad jag skrivit; det var ett karmeliterkloster. Det finns säkert en skillnad och jag rullar mig i stoftet och erkänner mitt felsteg. Så glöm nu det där med hospitalet som inte syntes. Karmeliterkloster var det. Det som inte heller syntes.

torsdag 21 maj 2015

Blondes have more fun?

Igår var det dags att återigen besöka min nya frisör. Hon som är ganska bestämd av sig och som raskt talade om att det där med att inte visa öron, det var dumheter och fasoner och inget som hon tänkte ta någon hänsyn till.

Och jag får väl erkänna; jag har nog vant mig vid öronen. Tur det, de sitter ju där de sitter så att säga.

Men håret växer ju (precis som midjemåttet, ack ja) och det var åter dags att besöka Bestämda Damen.

Hon tittade ogillande på min hårfärg. "Vill du ha kvar den där färgen?" frågade hon, och det visade sig att nog vara en ganska retorisk fråga. När jag var ung var jag riktigt blond, men sen har det väl mörknat efterhand som åren gått. Ja förutom när jag färgade det illrött, förstås. (Det var tider det, käre make!)

- Du har samma råttfärg som 80 procent av resten av Sveriges befolkning fortsatte hon barskt, och jag förstod att det där med råttfärg, det var liksom inget att skryta med. Jag var ändå rätt tacksam att det bara var hårfärgen som jämfördes med en råtta, och inte resten av min personlighet. Så då ville jag väl inte ha kvar råttfärgen då, upptäckte jag helt plötsligt.

Tja, så nu återstår det att se om det är som det sägs, att blondes have more fun. För nu är jag blondin igen. Ekologiskt färgad med rasul-lera från Marocko, bikarbonat och något annat tjofräs som jag glömt vad det var.

Jag måste säga att jag gillar min nya frisör. Inget velande. Inge tramsande om att "jomen det blir nog bra, om du tycker så". Klara och diktatoriska besked. Det tycker jag är ganska skönt ibland.

måndag 18 maj 2015

Omkullkastade planer

I förra inlägget skrev jag så troskyldigt att det skulle bli så skönt att gå och lägga sig. Det var det också, och jag somnade tämligen ögonaböj och sov jättehårt. I ca 20 minuter när jag abrupt (eller möjligen brutalt?) väcktes av att maken utropade "men vad i hela fridens dar???" - ja det var så många frågetecken att man liksom såg dem sväva runt i mörkret.

- Äääähhh.... va? sa jag på ett kanske inte så intelligent vis.

Sen kändes det liksom lite vått. Fuktigt på något vis. Det regnade. Men inomhus? Jodå, det hade vräkt ner med regn och blåst så att huset vibrerade. Och på något vis hade regnet pressats in under takpappen och sen med stor precision landat i min säng. Inte i makens. Inte i Huliganens. Nejdå, det var mig det regnade på. Det är en märklig känsla att ligga i sin egen säng och bli regnad på, det är det.

Maken kröp ut på krypvinden iförd sina rutiga pyjamas (kärleksfullt sydda av hans hulda maka = moi) och satte rådigt en spann under läckande stället, fast då hade det faktiskt redan slutat läcka in så det var inga Niagarafall precis, vilket jag var synnerligen tacksam för. Idag har snickaren förseglat takpappen lite mer rejält. Samt klätt in en stor del av taket i presenning, det väcker nostalgiska minnen av campingturer ner genom Europa i fornstora dar. Då hände det också att det regnade in, det gjorde det.

Efter bevätningen från ovan tog det ett tag att somna om, det är svårt att sova medan man misstänksamt blänger upp mot taket kan jag tala om.

Idag har det varit litet småsömnigt, så dagens plan är återigen att knoppa in tidigt. Så får vi se vad som händer i natt, det är ett spännande liv man lever!

söndag 17 maj 2015

Prioriteringar

Det börjar dra ihop sig, dagarna till Dagen F som i Flytt blir färre och färre. Maken har således ägnat en hel del tankemöda åt att planera hur alla böcker ska a) packas ner och b) placeras i de nya bokhyllorna. Denne excelarkens Matador har nu allt planlagt - och det känns såklart väldigt tryggt och bra. Här ska inga böcker placeras slumpvis och oplanerat, ånej.

Själv har jag planerat och förberett på mitt vis; jag har till exempel tömt frysen på björnbär och gjort björnsbärsmarmelad med äpple, timjan och kanel. Det kan man väl också kalla att tömma och städa? Dessutom har jag bakat kanelbullar, det känns  som att det kan behövas en eller annan bulle att stärka sig med när det väl är dags.

Förutom dessa aktiviteter har maken ägnat sig åt att städa tvättstugan och göra rent under badkaret medan jag tvättat mattor, och slutstädat gästrum och sånt. Flitiga som bin har vi varit hela dagen och nu är jag ganska trött faktiskt och det där med att gå och lägga sig känns väldigt lockande.

Annat var det för ett år sedan; då festade vi rejält och glädjen stod högt i tak. Jo för ett år sedan idag var det ju bröllop, och hur bra det än är med kanelbullar och excelark över hur man placerar böcker så måste jag säga att det nog ändå var ännu roligare med bröllop! Då höll dansade jag långt in på småtimmarna, nu känns det som att jag kommer att snarka gott vid det laget.

Vi hoppas att brudparet har haft en fin ettårig bröllopsdag, och att de ägnat absolut minimalt med tid åt sånt som städning och badkarsrengöring.

Ibland tror jag inte han förstår

Maken är en mycket bra make på alla sätt och vis - men ibland tror jag verkligen inte han förstår. Imorse var ett typiskt sådant exempel; jag vaknade och kände mig rätt omruskad. - Hur är det, undrade maken då.

- Jo. Föralldel. svarade jag på ett avgjort ickentusiastiskt vis.

Sedan förklarade jag att jag vaknat av att jag drömde hemska mardrömmar. Maken förhörde sig genast omtänksamt om vad det var som gjort mig så uppskakad?

- Jag drömde mardrömmar om garn, sa jag. Då såg maken synnerligen oförstående ut måste jag säga, så jag förtydligade mig;

- Jag drömde att jag och dottern var ute och reste, och på flygplatsen såldes det mycket ljuvligt och mycket exklusivt garn. Då skulle dottern köpa till en annan bloggerska (på en helt annan kontinent och ärligt talat tror jag inte att dottern överhuvudtaget läst denna blogg, så varför hon skulle handla till denna person vet jag faktiskt inte. I drömmen verkade det logiskt). Och då köpte dottern en färdigstickad sjal, i stället för garnnystan!!! Jag var helt övertygad om att denna okända bloggerska ville ha garnnystan för att sticka själv men dottern som har ett mycket envist drag (var hon nu fått det ifrån undrar man) envisades med att köpa sjalen.

Ja ni förstår ju. Det blev ju helt fel! Undra på att man var liksom inte sig själv. Gastkramande och mardrömsaktigt om något.

Fast jag tror faktiskt inte maken alls förstod skrämselmomentet i det hela.


torsdag 14 maj 2015

Att ha en skruv lös

 Märkligt nog sken solen idag. Det tackade vi för, dels för att det är helgdag och då är det ju alltid trevligt med lite sol, dels för att vi skulle iväg och köpa nya trädgårdsmöbler till vår nya lilla trädgård. Vi lånade bil med dragkrok och ångade iväg till trädgårdsmöbelförsäljaren. Vi hade tidigare tittat ut en lämplig modell och skulle nu mest bara göra lite väsentliga saker (betala, till exempel) och köra hem prylarna till vår nya adress. Visserligen flyttar vi inte in förrän om några veckor, men vi hade fått lov att sätta pryttlarna i trädgården. Kl 11 skulle vi vara hos trädgårdsmånglaren, för då skulle släpet vara ledigt. Okej, det var det inte, men vi tillbringade väntetiden med att gå igenom vad som skulle göras.

- Åh, det är så lätt så, utropade den fryntlige försäljaren, som faktiskt var en riktig trevlig prick. - Man skruvar bara lite här, och sen snäpper man i denna mojäng i dessa där, fortsatte han sen.

- skruva och snäppa, upprepade vi och försökte se händiga ut.

Sen körde vi iväg jättepaketen till Lund och asade in alltihop i vår lilla framtida trädgård.

- Det här ska snart vara gjort! sa vi och nickade beslutsamt mot varandra. Huliganen sa inte så mycket men ägnade sig mest åt att provpinka i alla de små trädgårdarna och plöja runt i diverse rabatter.

- Så söt han är! utropade några av grannarna och tittade vänligt på Huliganen som nådigt lät sig berömmas.

Vi började skruva och snäppa - nej vänta nu, snäppandet kom på slutet och innan dess var det en ohemult massa skruvar som skulle skruvas in i inte alltid välpassande hål. Men utan alltför mycket svordomar så kom pryttlarna på plats och vi kunde avnjuta vår första, men säkerligen inte sista, fika i trädgården. Det smakade utmärkt!

Sen kom den andra hushunden ut, en vördnadsvärd goldenhane vid namn Lennon. Lennon är också 12,5 år gammal och har bott där länge så man kan tycka att han har en viss företrädesrätt... fast det tyckte inte Huliganen. Lennon viftade vänligt på svansen och sa "välkommen". "Stick-å-brinn, ju förr desto bättre" svarade Huliganen då, helt utan att ta hänsyn till att han var nykomlingen på gatan. Jag log urskuldande (när man har en Huligan lär man sig snabbt att le urskuldande i de mest skiftande lägen, men å andra sidan så skrattar man mycket också).
Vi trodde skruvandet skulle ta en timme eller så. Fel. Fel. Fel. Men å andra sidan så var det en härligt solig eftermiddag så värre kunde man haft det.

Nu sover Huliganen på mattan. Snart sover jag i fåtöljen, och jag svarar inte för vad maken gör. Allt skruvande tar på krafterna, men en bra dag har det varit. Fast nu väntar en nybäddad säng med lakan som torkat i solen. Den känns ganska lockande måste jag säga.

onsdag 13 maj 2015

Jag ska be att få protestera!

Alltså, vad är det här? Va? Det är kallt. Det regnar. Sen skiner solen (lite), och sen regnar det igen. Blåser gör det också. Något har gått fel, det här är ju faktiskt maj, och då ska det vara i alla fall lite varmt och hyggligt väder tycker jag.

För när det är så här, ja då går takbytet så långsamt. Vår undertak är nämligen inte så mycket "tak" som pulvriserad takpapp och när snickaren tar bort en bit tak så måste det till ny isolering, ny brädor och ny papp och allt vad det nu är ett tak kräver. (Har upptäckt att tak inte direkt är några blygsamma varelser, nej minsann, de vill ha och vill ha hela tiden).

Dessemellan regnar det vita frigolitkulor över nejden, jo för när vi flyttade in var det himlans hett att isolera med frigolitkulor. Nu ska de väck! Fast helst i lite mer ordnad form än som ett snöfall över lundatrakten.

I vilket fall som helst, allt detta gör att det tar lite tid. Alltså tyckte maken att han kunde ju hjälpa till lite. När syrran kom för att hämta Zoya stirrade hon förbluffat upp mot himlen och utropade klentroget - får maken verkligen klättra omkring på taket?! Hon känner ju mig och mina nojor när det gäller makar och stegar, har man en gång varit med om en stegolycka med påföljande rälig knäskada så hyperventilerar man så fort maken så mycket som tittar på en stege.

Så nej, egentligen tycker jag ju inte det. Jag vill ha maken i ett fast grepp, där jag kan utfordra honom med mat och kanelbullar, inte vinglandes omkring på rangliga konstruktioner.

Det där var häromdagen, och eftersom han nu sitter bredvid mig och läser så kan man ju dra slutsatsen att det gick bra. Himla skönt tycker jag, nu när vi ska flytta och allt, då är det bra att ha en make som kan hjälpa till att bära.

Just nu lever vi i ett slags jobbigt mitt-emellan-läge. Det är lite för tidigt att börja packa - ändå är man och rycker i vartenda skåp. Det ska sorteras. Slängas. Möbler ska köpas. Möbler ska skänkas bort. Det är liksom nu man bara vill kavla upp ärmarna och sätta igång och det ändå är lite för tidigt.

Sen är det ju andra förtretligheter. Ens mobiltelefon behagar helt plötsligt döden dö, i ett mycket olämpligt ögonblick kan jag ju säga. Det är då man är tacksam för att man har en företagsmobil och således tillgång till lite support. Nu har jag en lånetelefon som jag inte begriper mig på, men man kan i alla fall ringa på den. Och det är ju bra. Tror jag.

Imorgon är det dock helgdag. Vi ska hämta våra nyinköpta trädgårdsmöbler och ska leverera dem till nya lilla trädgårdsplätten. Så om jag har tur, om det är hyfsat väder morgon (här uppsänder jag innerliga böner till vädergudarna) så kanske det blir en liten eftermiddagsfika i vår nya trädgård imorgon. Håll tummarna!