söndag 28 september 2014

Höst


Visserligen har det varit tämligen varmt men det är ändå omisskänneligt höst. Höst är ju faktiskt en himla massa bra grejer, inte bara regn på tvären i november.

En sak som är bra är höstfärgerna. På dagens promenader har Huliganen och jag därför plockat både kastanjer, nypon och hagtornskvistar. Okej, ska jag vara helt ärlig så var det jag som stod för plockandet medan Huliganen stod med huvudet inne i diverse buskar och snusade på diverse spännande fläckar.

Sen gick vi hem och satte kvistarna i en liten vas.... jajaja, det var jag som satte kvistarna i en vas, om vi ska fortsätta med den här ärliga trenden.

Därefter har jag ägnat mig åt ett ihärdigt strumpstickande. Är det höst så är det, och rätt vad det är så behöver man värma fossingarna med ylle.

Låt mig dock bara slå fast några saker; jag kommer aldrig mer att sticka knästrumpor. Och jag kommer högst troligt aldrig mer att sticka hälar på det här pilliga sättet; herregud man hade behövt fingrar som var ledade åt alla håll, stickor som var ledade åt alla håll och dessutom hade man behövt en extra hand för att hålla reda på de små pilliga maskorna som stickas i stl 2,5. Nu har man inte det, så då behöver man tålamod.... suck. Men nu är häl nr 2 klar, så nu är det bara att sprinta på tills det är dags att lägga upp till ett par strumpor åt maken också. - Ett av de tio paren? säger han förhoppningsfullt, varpå jag svarar att det blir ett par. Ett. Fast snål är jag inte, så det blir ändå två strumpor, en åt varje fot.
Igår var jag minsann på quiltmässa i Malmö tillsammans med syrran. Jag blir djupt imponerad av all skicklighet (och allt tålamod....) som krävts för att skapa alla de fantastiska lapptäcken man kunde se. Förvisso tyckte jag inte att alla var vackra, men man kan ju ändå uppskatta hantverket. Och väldigt många var väldigt fina.

Sen var det ju utställare också, så jag kom väl hem med lite tyg, Balibatik den här gången. Imorse vaknade jag dock med en känsla att jag varit alltför återhållsam, alltför modest när jag valt tyg; offwhite, milt gult, ljusbrunt och milt orange... hur tänkte jag då? Vadan denna okarakterisktiska sparsamhet när det gällde att köpa tyg? Som tur är fann jag på råd; syrran ska dit idag igen, så jag skickade bud med henne. Sen ska jag sy en quilt till gästrummet, och jag ska försöka mig på något som jag såg på mässan;  en quilt i liksom mormorsruteteknik. Typ. Vi får se hur det blir och framförallt, vi får se när det blir. Det är ju så mycket som ska fixas. Idag, till exempel, fick jag för mig att frosta av frysen och städa kylskåpet, ja jag vet inte riktigt hur  hjärnsynapserna funkade där? Flera timmar som kunde ägnats åt garner och tyg ägnades åt att torka ur, tina bort, sortera in. Märkligt, märkligt.

Eftermiddagen har dock tillbringats framför TV:n med Ryder Cup, lite kaffe och strumpstickningen i högsta hugg. Ordningen är återställd.

fredag 26 september 2014

Långa Bryggan





När man sitter så här och väntar på att äpplepajen ska bli klar, och att maken ska slita sig från arkeologiböcker och gå ut och laga oxrullader så kan man ju roa sig med att tänka tillbaka på veckan. Höjdpunkterna. Att jag sprättade upp och sydde om halslinningen t'exempel (hurra för mig!), att hösten knackar på dörren vilket jag ändå tycker är rätt så mysigt, och på onsdagskvällen som tillbringades ovanpå det våta elementent. Inte i. I alla fall inte om man är en badkruka som jag.

Är man en badkruka så kan man roa sig med att sticka yllestrumpor medan en del av ens kollegor, de som har lite närmare till sin inre viking, badar bastu och sedan slänger sig i havet. Efter det att de kommit ut åt vi god mat, drack gott vin, skrattade och pratade ända tills stängningsdags. Utanför fönstret blåste det vågor på havet, regnet piskade mot rutan och man kunde njuta av att sitta där, längst ute på en brygga och vara varm, torr, mätt och glad. Sen kastade vi oss ut i blåsten och vandrade hela vägen tillbaka till fasta land.

Långa Bryggan i Bjärred. Absolut värt ett besök. Och nästa gång ska jag nog faktiskt bada också, jag ångrade mig lite efteråt. Strumpor kan man ju alltid sticka ändå, menar jag.

torsdag 25 september 2014

Jomensåatt


Man kan fortfarande förbluffa sig själv genom att, när man minst anar det, uppvisa ett drag av ordentlighet.

Sprätta, spratt, spruttit.

söndag 21 september 2014

Jag känner mig lite som Hamlet

Det är mycket man kan fundera över på söndagsmorgonen. Varför det började regna ca 10 minuter efter det att Huliganen och jag promenerat ut och befann oss på St Hans backar, och varför det sedan hällde ner ända tills ca 5 minuter efter det vi kommit innanför dörren och dripp-droppat en smärre insjö på hallgolvet?

Nu är vi i alla fall torra och varma, jag håller på att tvätta ett tyg som så småningom ska uppstå, såsom fågel Fenix, i form av en yllekjol för höstiga dagar. Sen ska det stickas lite. Pussas lite på maken. Ha lite dragkamp med Huliganen. Ätas lite. Drickas lite te. Gås och se en utställning. Det känns som att alla förutsättningar för en bra dag är på plats, trots morgonens rotblöta.

Igår var också en bra dag. Jag cyklade ner till stan och köpte tyg till ett nytt syprojekt som syrran, dottern och jag ska ägna oss åt framöver. Ojojoj, det där med att välja tyg, i all synnerhet när man ska välja TRE sorter, som ska passa ihop, det är inte lätt när det finns så många fina att välja bland. Det blev lite blandade ränder, fåglar och krumelurer i spridda färger.

Sen cyklade jag förbi torget där torghandeln pågick för fullt. Jag gillar verkligen att gå på torget och köpa grönsaker och blommor. Dahlior fick det bli! Dahlior är så härligt smack-tjong-på på något sätt, det är inga små försagda blyga varelser, nej dahlior tar ingen skit! Dahlior sätter man sig inte på. Det är färgglatt och rena vitamininjektionen. Dahlior inkarnerar det bästa av hösten tycker jag.

Sen kom dottern och hämtade mig och så fräste vi iväg till syrran.

- jag vill med, jag vill med!! tjoade Huliganen som INTE tänkte låta sig lämnas hemma med maken som satt med näsan fastklistrad i en bok och inte såg ut att veta var frolicen befanns sig. När vi kom fram till syrran blev Huliganen om möjligt ännu mer exalterad ända tills han insåg att det var syprojekt på gång. Ska man sy hos syrran, ja då är det ovanvåningen man befinner sig på. Ska man upp på en ovanvåning så är det trappor som gäller (möjligtvis hade man kunnat klara sig utan trappor om man är stavhoppare, men nu är det lite trångt i syrrans hall, och förresten så är vi inga stavhoppare). Då vill Huliganen helt plötsligt INTE med utan försöker gömma sig under soffbordet. Jag halar fram honom och kånkar upp honom. Väl upp ägnar han sig åt att lustmörda en filt, dra runt på saker och sen parkerar han sig på syrrans fot och deklarerar att han har trååååkigt. Men det har inte vi! Vi klipper och vi stryker och vi syr och vi har oss. Det kommer att ta ett tag innan vi blir klara, och sen ska det bli roligt att se hur olika resultaten är; vi ska alla sy samma väska men i helt olika tyger.
Stryka, ja - vi använde oss av vadd som man strök på. Jag strök och jag strök, men inte fastnade eländet? Du ska stryka i 15 sekunder och sen flytta järnet sa syrran då, som har varit med förr. 15 sekunder! Det är är ju en eon av tid, mycket svårt för en som har tålamod som ligger på minusskalan av något mätbart. Jag suckade tungt, men lyckades få dit vadden till slut i alla fall.

Sen går vi ner och fikar (sånt är viktigt!) och då piggnar Huliganen på sig och kräver att han också ska få bulle. Det får han. Av syrran och mig, men dottern råkar äta upp hela sin bulle själv! Sånt kan man dock inte komma undan med opåtalat, utan Huliganen sätter sig bredvid henne och stirrar ihärdigt på henne och låter henne veta att så där gör man bara inte, glömmer vem som ska ha sista biten! Dottern får akut dåligt samvete, men en uppäten bulle är liksom en uppäten bulle och det går inte att göra ogjort.

Jag har faktiskt sytt lite mer i sommar, även om det inte blivit några stora projekt. Jag skulle sy en necessär till Susanne som passade Huliganen när vi var och spelade golf på Österlen häromveckan. Jag sydde och sydde; sen stirrade jag på resultatet som såg ut som en berusad gris ungefär. Liten, tjock, oregelbunden och sned och vinglig.  Berusade grisar kan man inte ge bort, så då sydde jag en ny, med tekannemotiv på, eftersom mottagaren gillar te.
Jag har sytt några tröjor också. Jag hade en gammal favorittröja i svart som var urtvättad, blekt och trist. Den klippte jag itu och sen klippte jag efter delarna. Först sydde jag en i rött med stora orange-gula prickar på - jag blev mycket nöjd med resultatet, även om jag lite grann ser ut som en Vandrande Jättemässling i den. Dock fuskade jag lite med halsringningen och vek bara in den och sydde fast med en tvillingnål.

Nu syr jag en ny tröja - och här måste jag göra en utvikning känner jag. Jag hade en bekant som var en stor trädgårdsentusiast, som älskade att möblera om i sin trädgård. Till slut tröttnade hennes man på att alltid fara ut med spaden i högsta hugg och låta rosor, hostor och clematis dansa runt i trädgården och deklarerade bestämt att "satt planta sitter!". Lite så är jag också när det gäller att sy. "Sytt Stygn Sitter" säger jag och nickar bestämt. (Och se så litterär jag är, alliteration på min ära!). Det kan också vara ett utslag av min lathet, det kan det. Jodå, det händer att jag sprätter. Om det är absolut nödvändigt.

Nu är min randiga tröja klar, men ringningen... alltså, jag skulle nog ha sträckt tyget lite mer, för linningen blev lite för för stor.


Och det är nu jag känner mig som Hamlet; "To sprätta or not to sprätta, that is the question".  Som ännu inte är besvarad.

fredag 19 september 2014

Kväll


Fredagkvällar måste vara de bästa. Efter en lång arbetsvecka är det härligt att komma hem, gå promenad med den lille fyrbene, prata med den tvåbente, dricka ett glas vin, laga lite mat tillsammans.

Maten ja - det blir sen middag ikväll. Det kan vara så att jag råkade fastna lite vid symaskinen, sånt händer ju så lätt. Men nu står dem hemlagade fiskgratängen i ugnen; spättafiléer med duchessepotatismos, vitvinssås, räkor och dill. Maken har botaniserat i vinkällaren.

Hunden har käkat små torra kulor. Friden sänker sig - i alla fall ända tills Huliganen högljutt påtalar att han också vill ha spättafilé.

Fredagkväll. Det är fint, det.

torsdag 18 september 2014

Det var ju inte meningen

Jag har läst i andra bloggar om stickcaféer, knit'n'natters och allehanda sammankomster kring garn och känt att "jag-vill-också!". Jag har dock inte hittat något i Lund, det har funnits en grupp men den verkar ha gått hädan. Sen finns det en grupp som träffas på ett bibliotek på eftermiddagar och det är nog så bra, men arbetsgivare brukar ju vara av den småpetiga inställningen att man bör befinna sig på sitt arbete under arbetstid och inte sitta och sticka aviga-å-räta och försvinna bort i garnrelaterade dimmor. Så vad gör man?

Jag fick väl helt enkelt sticka på i min ensamhet. Ja alldeles ensam var jag ju inte, för maken och Huliganen brukar hålla mig sällskap, fast i ärlighetens namn; särskilt garnintresserade är de INTE. Men så har det öppnat en väldigt trevlig vintagebutik här i Lund - och rätt vad det var så har denna trevliga butik även garn till försäljning! Och stickor! Och man kan stå där och prata teknik och garn och det ena med det andra, och då visar det sig helt plötsligt att jo, det finns även ett stickcafé! Inte stort, för det finns det inte plats till, men jag lyckades sno åt mig en av de sista platserna.

Igår var det så premiärdags! När jag hade inmundigat makens köttfärspaj packade jag mina pryttlar och cyklade iväg. Fast först velade jag - ska jag ta med strumpstickningen? Eller tea leaves-koftan? strumpa?-garn?-strumpa?-garn? velade jag. Till slut hade jag velat färdigt och packade såväl kofta som strumpa, jojo, är man listig så är man.

För övrigt har jag en väldigt fin ny stickväska (egentligen är det nog en bokväska, men se, det går precis lika bra med stickningar har jag upptäckt). Väskan kommer från Sue på Deerey Me och är en väldigt fin födelsedagspresent till mig såsom varande Austen-fan.

Med packad väska och vattenkammat hår cyklade jag sedan iväg i rasande fart, sen som jag var. Alltså, jag förstår inte vad som hänt med mig, när jag var ung och ordentlig var jag alltid i tid. Alltid. Nu kommer jag alltid ångandes i sista minuten med ett hår som alls icke är vattenkammat utan står som trassel från vinddraget. Ung är jag inte heller längre.
Dörren till tant Huldas Vintage stod välkomnande på glänt och äntligen var jag på Stickcafé! Det var precis lika kul som jag hade föreställt mig. Det var en salig blandning av åldrar, från ca 25 till 70 (varav jag vare sig var det ena eller andra), nybörjare till väldigt rutinerade. Dock var det manliga inslaget påfallande litet. Så pass litet att det faktiskt var obefintligt. Vi pratade om vin, cykling i Frankrike, debatterade om Amsterdam är en trevlig stad eller ej, tittade på gamla stickmönster från 50-talet och förundrades över getingmidjor och strutbröst, vi provade på olika storters stickor, vi drack kaffe, vi beundrade varandras alster och sen, ja sen råkade jag väl köpa med mig lite mer stockgarn hem. Dels mer Schachenmayr som blir så fint mönstrat och sen ett enfärgat blått. Nej, det är inte jag som blivit lite enfärgad och återhållsam av mig, det är maken som nu också vill ha strumpor. "Tio par" sa han. Det kan han glömma - men ett litet par ska det väl kunna bli. När jag stickat upp det andra garnet - för nu har jag nog fått lite blodad tand.

Men det var ju inte meningen, jag skulle ju bli så ordentlig numera och bara köpa garn allteftersom jag behövde det. Jaja, så kan det gå när man går på stickcafé!

Jag hamnade förresten mitt emot en f.d. bibliotekarie som nöjt konstaterade att alla Austen-titlarna fanns med på min kasse. Det är litterärt, det där med stickning.

fredag 12 september 2014

Den röda tråden


Som visade sig vara grön. Jag tycker det varit alldeles för lite garn intrasslat i bloggen på sistone. Det är inte det att jag inte har stickat, för det har jag. Först var jag ju så himla ordentlig och stickade färdigt min schal, sen började jag på den turkosa Tea Leaves-koftan. Men sen så blev jag sugen på att sticka pulsvärmare - snart är det vinter, tänkte jag och kom då på att ett pulsvärmare, det skulle vara något för en frusen Huliganmatte. Garn hade jag. Stickor har jag. Mönster hittade jag på Drops. Men sen så begrep jag inte mönstret alls. Då ryckte maken ut, för han är ju lite som alla andra män, lösningsinriktad. Trots att han aldrig läst minsta lilla stickmönster i sitt liv. Maken gick också bet minsann.

Då cyklade jag ner till stan och den lokala garnaffären, och där fick jag en förklaring. Men sen så ramlade jag in på Tant Hulda och då visade det sig att ja, jo, visst hade jag stickor - men inte Knit Pro Karbonz och helt plötsligt kände jag att mitt liv vore inte fullbordat utan sådana. Och dessutom reade hon ut strumpgarn....hm.....

Nu är jag inte en strumpstickande person. Jag HAR stickat 1,35 par strumpor (och förlagt en strumpa av det hela paret, jojo, ibland är man lite korkad). Men det där med hälar alltså...

Glad i ihågen kastade jag mig över garnet och Karbonzen och stickade ihärdigt på. Av någon anledning som jag inte riktigt förstår nu, så stickar jag knästrumpor??

Och skåda nu; hälar i förkortade varv med dubbla maskor! Är inte detta ett halleluja moment, så vet inte jag vad som ska till. Okej, detta är strumpa nr 1. Det kan hända att jag drabbas SSS, Second Sock Syndrome, men jag hyser ändå ett hopp om att det ska bli en andra strumpa.

Sen ska jag erkänna; häromkvällen, när jag höll på med hälen för första gången så kan det ha hänt att jag vräkte iväg sticket över vardagsrummet alltmedan invektiven forsade ur munnen. Huliganen hukade sig. Maken försökte försiktigt navigera mellan minorna på det minerade fältet; han insåg att här gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte hurtfriska utropa "jamen du gillar ju att sticka - nu får du sticka hälen TVÅ gånger". Det sa inte maken. Och det var tur för honom, det.

Men nu är hälen lyckligen stickad, och jag är makalöst mallig.

Så nu är det bara att sticka på. I ullstrumporna så att säga.