söndag 29 mars 2015

Framåt med raska steg


Någon gång i höstas började vi sy väskor, syrran, dottern och jag. Ibland är det lite svårt att hitta gemensamma sytider när tre upptagna kvinnor ska träffas, men idag var det en sån dag! Mycket trevligt, det var ett tag sedan jag hade en dejt med min symaskin, och jag har saknat det. Och visst har vi kommit en bit framåt, även om det är en bra bit kvar. Fast det är ju vägen som gör mödan värd, eller hur det nu var.

Idag har vi ägnat oss åt att sy blixtlåsfickor. Och lite har vi sprättat också, om vi nu ska avslöja alla intrikata detaljer. Förvisso hade det väl gått snabbare framåt om man hoppat över det där sprättandet... fast då kanske man ska ägna sig åt att sy rätt från början?

Det är lite märkligt, det där med att sy. Först klipper man en himla massa bitar i olika storlekar och diverse tyger, och sen rätt vad det är så har man sytt sig en blixtlåsficka.
Huliganen var såklart med. Lika gastkramande som det är att bli uppburen till syrummet på ovanvåningen, lika gräsligt är det att bli nerburen tycker han. Men vad ska man göra om man vill vara med? Väl uppe ägnade han sig åt att sova under strykbrädan, ja när han inte försökte lustmörda Zoyas dyna förstås.
Man kan ju inte bara slita ut sig med att sy hela tiden, lite eftermiddagste blev det också. Och då noterade vi att syrran påskpyntat på det mest uppiggande sätt. - Vilka konstiga näbbar kycklingarna har, sa jag, varpå det visade sig att jag visst blandat ihop djurarterna lite. Kycklingar har inga långa öron heller visade det sig. Påskharar är det såklart! Och påskharar har minsann inga näbbar. Däremot har de blommiga inneröron och blommor på rumpan visade det sig.

Både dottern och jag blev såklart väldigt sugna på att göra egna påskharar nu när påsken närmar sig med stormsteg. Syrran plockade generöst fram alla attiraljer som vill till, filt, tyg, och broderitråd. Oj vad habegäret slog till när jag såg lådan med alla små broderigarnhärvor! Visst är det något tilltalande med att se alla fina färger uppsorterade i fina små fack? Men jag behöver inga broderigarner. Ingen låda. Inga små manicker att linda upp garnerna på. För jag broderar ju inte (mer än möjligen en eller annan påskhare då). Nej. Jag behöver inte. Inte, som i "här-köps-ingen-låda-med-garner". Nejnej, jag är en principfast kvinna. Så är det.

torsdag 26 mars 2015

Längs vindlande vägar



I måndags var jag hos tandläkaren och fick en ny tandkrona - många kronor ut och en ny in, kan man säga. Väldigt vältajmat var det, för sedan på eftermiddagen var det dags att ge sig ut mot nya äventyr -närmare bestämt mot Bryssel där det skulle konfereras. Och äta konferensmiddag, inte att förglömma.

I Bryssel har jag aldrig varit tidigare, så det kändes spännande att få se något nytt. En taxiresa, en tågresa, en flygresa och ytterligare en tågresa senare klev jag ut i den bryssliga kvällen. Nog hade jag kollat upp på kartan tidigare hur hotellet låg i förhållande till stationen, men kombinationen av jag och kartor är inte a match made in heaven kan man ju lugnt säga. Jag var inte säker på vilken sida av stationen jag kom ut på, det var mörkt, jag var trött och därför tänkte jag att äsch, jag tar en taxi till hotellet. Som ensam kvinna känner man sig ibland inte så himla kaxig när man ska ut och promenera genom främmande städer en mörk kväll. Således klev jag raskt fram till en taxi, klev in och bad om skjuts till hotellet där jag skulle bo. Chauffören tittade roat på mig och sa att jo, för alldel - men med tanke på att det var ca 200 meter bort så kanske det var lite onödigt? Med värdigheten inte så mycket i behåll klev jag ur bilen igen och traskade i utpekad riktning.

Nu är det så att Bryssel är liksom knökfullt av kringliga gator. Det går hit och sen går det dit. Och man kan inte tro det, men jag lyckades faktiskt gå lite vilse på den där korta biten. Nåja, en skånsk tant reder sig ändå, så jag klev in på ett annat hotell, och sa att godkväll, här ska jag inte bo, men kan ni peka mig i rätt riktning? Det kunde de. Jag fick gå igenom hotellet, ut på baksidan och si på tusan, där låg mitt hotell alldeles bredvid.

Sen var det en himla massa konfererande. Många lärda ord uttalades. Och många andra också, när jag tänker efter. Jag somnade faktiskt bara en gång, under ett ungerskt föredrag om något kemiskt. Det må nog vara mig förlåtet.
En liten promenad hanns dock med. Jag och en kollega tog en karta i fast grepp och begav oss i riktning mot Grote Markt - hinner man bara med lite Bryssel så vill man väl ändå se det vackraste tänkte vi. Vi promenerade iväg och passerade en champagnebutik. En lovande början! Sen började vi fundera på hur vi skulle gå? Vi vände kartan åt ena hållet. Sedan åt andra hållet. Sen fick jag en snilleblixt och vände den upp-och-ner. Till slut frågade vi en kypare och vips så hamnade vi rätt. Mycket vackert!


Dessutom regnade det faktiskt inte just då, vilket det tyvärr gjorde mest hela tiden för övrigt. När vi nu sett torget, ja då ville vi ju se Manneken Pis också. Efter ytterligare lite kartmacklande kom vi rätt. Fast jag måste ju säga att den är liksom väldigt liten, statyn. Men hade vi nu kommit rätt, så ville vi ju ha valuta för vårt letande så vi tittade intresserat en stund innan det var dags att galoppera tillbaka till konfererandet.
 Så blev det konferensmiddag där jag fick full användning för min nya tandkrona! Dessutom gick vi dit i samlad tropp, så jag slapp gå vilse fler gånger. En liten kvällstur till Grote Markt för en sängfösare hanns också med.

Sen var det dags att ta tåget till flygplatsen för vidare transport mot hemmet igen. Jag kan inte påstå att jag hann se så mycket av Bryssel - men mitt intryck är att det är fullt av chokladbutiker, vackra hus och många och vindlande små gator. Mycket bra saker, alltihop. Kanske i synnerhet det där med chokladbutikerna. En trevlig bekantskap, Bryssel. Men skönt att vara hemma igen. Hos maken, hos Huliganen. Och med några medhavda praliner som förvisso snart är ett minne blott.

söndag 22 mars 2015

På upploppet

Av helgen, alltså. Herregud så fort det går! Man hinner knappt knoppa in i soffan på fredagskvällen innan det är söndagskväll.

Det har varit en bra helg. Inte så varm, men solig. Lite fröer har såtts, det är svårt att tänka sig av detta småttiga fnas  ska det (förhoppningsvis, om trädgårdsgudarna står en bi) bli vackra sommarblommor. Igår var Huliganen, maken och jag hos syrran och åt jättegod mat, drack jättegott vin (de tvåbenta alltså) och pratade om löst som fast. Stort som smått. Sedan knallade vi hemåt vid tiotiden (jodå, är man party animal så är man och då festar man natten lång. I alla fall till klockan tio) och sov som stockar. Vissa av oss snarkade till och med en aning.
Idag har maken gjort sig förtjänt av dagens ros! Trots en ganska bistert kylig vind har han tvättat hela altangolvet. Detta är en sån där tråkig syssla som är kall, blöt och slabbig, men samtidigt så vill det till att det blir gjort, annars känns det inte som om trädgårdssäsongen kan börja. Själv har jag utstött uppmuntrande tillrop och dessemellan röjt lite själv i trädgården. Med betoning på lite. Sen har jag i och för sig lagat coq au vin också, som maken ska utspisas med senare, det har han verkligen gjort sig förtjänt av.
Lite stickat har det också blivit. Vad har jag då på stickorna nuförtiden? Tja, det där rekorderliga med "ett-projekt-åt-gången" har ju helt gått åt fanders. Så jag har den turkosa koftan (ständigt denna kofta!), ett par strumpor åt maken (restgarn från sonens filt), en sommarschal till mig själv. Och en randig halsduksmackapär. Förra gången jag var på stickcafé var det någon som stickade en sån här Blonden från Lille Strik. Den var grön. Den var randig. Den hade rosa spetskant. Den ropade förföriskt till mig. Så eftersom det fanns materialsatser att köpa så gjorde jag såklart det. Fast tvärtom - min ska bli rosa-röd med grön spetskant.

Sen kom jag hem och slet förväntansfullt upp paketet och kastade mig över beskrivningen. Den var på danska. Nu är jag skåning och lever därför i villfarelsen att jag förstår danska. Det visade sig dock att danska sticktermer förstod jag inte. Ack och ve. Men när nöden är störst är hjälpen som närmast så vid nästa stickcafé fick jag klarhet i vad utd och sm och pind och andra intrikata termer betyder.
När jag var liten fick man absolut inte blanda rosa och rött! Det utsades inte klart att det var olagligt, men det var i alla fall minst anarkistiskt och samhällsomstörtande och verkligen inte comme-il-faut. Numera tycker jag det är en jättefin kombination och lägger man då till grönt; ja då är man hemma.

Än så länge är jag bara på det röda, men jag ser fram mot att komma fram till det randiga i sinom tid. Det kan hända att Blonden får följa med till Bryssel - lite stickning kan nog behövas mitt i allt konfererande.

Vilket påminner mig om att jag snart måste gå och packa lite. Verkligen inte min favoritsysselsättning, men ibland är det så. A girl's gotta do, what a girl's gotta do alltså.

fredag 20 mars 2015

Jag känner mig beredd


För helg alltså. Förvisso har det soliga vädret just idag (när det skulle vara solförmörkelse, men det märkte man inte av) övergått i lite iskallt smådugg från ovan. Men vad gör det? Det är fredag. Man är ledig. Man har plockat in en grandios bukett från trädgården.

Bordet är dukat och om en inte alltför avlägsen framtid ska det ligga lite varmrökt lax, sallad, aioli och potatis på den där egenhändigt inropade auktionstallriken.

Det är mycket som ska firas. Veckan har ägnats åt ihärdigt revisionerande - herregud, vad de är unga nuförtiden, revisorerna. Unga. Och frågvisa. Men nu är det färdigfrågat och det känns bra.

Sen firar vi att sonen gjort sin första rotfyllning. Gudskelov inte på mig eller maken. Men såvitt vi förstod är roten fyllt till full belåtenhet och det är ju absolut värt att fira.

Vi har också fått ett inbetalningskort idag. Det kanske man inte tycker är så himla firansvärt, men det är det faktiskt. Så småningom börjar ett nytt äventyr och det känns lite pirrigt och spännande.

Men nu är det fredag. Maken lagar mat (- jag gör det! utropade han tjänstvilligt när han insåg att den enbart bestod av att koka potatis, aiolin och laxen är ju liksom redan färdiglagade).

Huliganen ville också vara med på bild. Den är inte så skarp, för ljuset var inte bra. Men vad gör det? När man är världens sötaste Huligan blir bilderna bra ändå.

Så nu ser jag fram emot en lugn kväll; lax, ett glas riesling, lite soffhäng. Det kan hända att man somnar i soffan. Man lever ett vilt liv, ingen kan säga något annat.

söndag 15 mars 2015

Behagligt trött



Det har varit en bra helg. För säkerhets skull och för att ge helgen de bästa förutsättningar tog jag ledigt i fredags. En tredagarshelg måste ju per definition vara så mycket bättre än en tvådagars dito kan man tycka. I fredags var det dessutom symässa i Malmö, så jag åkte dit med en av mina bästa vänner. Något lite fick väl följa med hem, men jag var väldigt återhållsam. Det kan vara så att vi var alldeles för upptagna med att prata, för vi var kanske inte övermåttan imponerade av utbudet. Men vi traskade runt, nöp i garner, petade på tyger, filosoferade över pärlor, föll för stickor med röda kablars frestelse.

Sen gick vi och fikade. Sånt är ju nog så viktigt.

För övrigt har helgen tillbringats på bästa sätt; maken och jag gick på auktion och lyckades ro hem en servis i 74 delar för drygt 600 kr. Billigt får man nog säga. Sen fikade vi med dottern, var och valde fröer till årets trädgårdsäventyr, träffade svärsonen, åt äpplekaka, umgicks med goda vänner.

Vi åt och vi drack vin (pinot gris, fast maken trodde han plockat fram riesling, så kan det gå när inte haspen är på). Till efterrätt blev det fransk chokladtårta. - Oj vilket tungt fat, sa Susanne. - Det är inte fatet, det är liksom det som är uppepå, upplyste jag vänligt då. Ja ni vet, massor av choklad och smör och det ena med det andra, det väger en del.

Idag har jag torkat årets första tvätt ute, det är en viss känsla med det. Ikväll ska jag gå och lägga mig i vindblåsta lakan, det är också en viss känsla med det. Sen har jag städat växthuset, är nu fröerna inköpta så ska det ju inte fallera på att växthuset är ostädat. Det gror säkert bättre i ett nyputsat växthus. Som tur var kom maken hem när det var dags att tvätta rutorna i taket, är man 1.59 så är de inte så lätt att nå upp. Maken nådde upp. Tur man har honom.

Tja, sedan har det ju varit hundpromenader. Lite stickning. Och sen tänkte jag ta ett varmt bad, det känns i musklerna av det ovana trädgårdsarbetet.

- Herregud, det är bad på gång! sa Huliganen och började prompt hyperventilera, krafsa i mattorna, propsa på att gå ut och skälla upphetsat, allt på en och samma gång. Då stängde jag ute honom i hallen och tänkte han kunde ta det lugnt där medan jag badade, att han liksom skulle inse att det inte var han som skulle plaska runt i badvattnet. Detta såg Huliganen som ett grovt övergrepp, och satt igång att skälla ännu mer för att upplysa grannskapet om vilka hundplågar esom döljer sig i det gula huset. Då släppte maken ut honom igen och in honom i badrummet hos mig. Det är lite svårt att koppla av i ett bad när det sitter en västgötaspets och tvärblänger på en kan jag säga.

Nu är dock badtraumat över för denna gången och snart blir det kvällsmat.

Bra helg det här. Det blir nog en tidig kväll, i vindtorkade lakan.

torsdag 12 mars 2015

Vårskymning

Idag har varit en fantastisk, solig dag! Okej, den började kyligt och man fick faktiskt skrapa bilrutan imorse men sen gjorde marsdagen bot och bättring och solen sken från en klarblå himmel.

- Nu är det vår! sa jag lättsinnigt till hundarna när jag kom hem från jobbet och det var dags för promenad. Är det vår, ja då ska man väl inte ha vantar, intalade jag mig vidare på ett minst lika lättsinnigt, för att inte säga huvudlöst, sätt. Jag vet inte hur jag tänkte, jag menar vantar är ju inte direkt något som det råder någon brist på i det här huset.

Det må vara hur det vill med det, men det var fel beslut, kan jag säga och med blåfrusna fingrar kom vi åter hem igen. Men vem bryr sig om kalla fingrar när det är en så vacker kväll?

Huliganen och Zoya och jag rände ut med kameran i högsta hugg. Hundarna var väl i och för sig mest intresserade av att leta frolicbitar i gräsmattan, men Zoya tittade i alla fall artigt upp när jag sa "se vilken skymning!". Huliganen ignorerade mig (och skymningen) totalt.

Men även om de fyrbenta var tämligen kallsinniga inför marskvällens ljuvligheter så var det andra som verkade uppskatta den lika mycket som jag. Fast med tanke på svalkan så kanske man inte behöver tycka att det är alldeles fel ändå att hålla på med att sticka yllestrumpor. Även om det finns en överhängande risk att de blir klara framåt senvåren eller så... och då ska de förhoppningsvis inte behövas.

tisdag 10 mars 2015

Att ha shoppat bort lite ångest

För det är ju så, ibland har man lite ångest. När gaddarna håller på att kollapsa i munnen, till exempel, då får man lätt lite ångest.


Nu har man ju en tandläkarstudent till son. Dock är han inte klar. Dessutom befinner han sig i Göteborg. Detta hindrar dock inte en tandhypokondriker till mamma att ihärdigt telefonkonsultera honom.


- alltså, vad kan det vara? Tror du de behöver operera? Eller - hemska tanke - rotfylla?!! (Jag har aldrig rotfyllt en tand, och om man frågar mig så lever jag gärna resten av mitt liv utan att få någon erfarenhet av det heller).


Jag bombarderade honom med frågor och talade samtidigt strängt om att han fick absolut inte berätta om skräckinjagande operationer där man klyver käkar med stämjärn och fäster upp näsan med en liten spik i pannbenet (jodå, detta har man fått sig till livs vid tillfälle).


Sonen försökte, alltmedan jag hyperventilerade, framföra att det är svårt att ha teorier utan att ha fått granska boven i dramat = tanden, alltså. Han trodde dock att jag skulle överleva. Eventuellt även med tand i framtiden.


Idag har jag som tidigare meddelats varit lite dentalt otrogen. En vänlig ung man som tog sig tid, som visade, pekade och berättade. Och som inte tyckte att det behövdes någon rotfyllning (då var jag färdig att kyssa honom, men eftersom jag hade gapet fullt av mojänger och inte ville skrämma honom innan han var färdig med sitt tandhandarbetande avstod jag).


Så nu har jag shoppat bort lite ångest. En krona för 6000 pix. Väl värt vartenda öre hoppas jag. Än så länge sitter där en tillfällig mojäng, men innan jag drar iväg till Bryssel och konferensmiddagar ska gadden vara på plats. Bra det, så jag får valuta för konferensavgiften.