torsdag 31 december 2009

The Return of the Duck - eller "Ankan II"




Ankan hade som sagt gått hädan. Sörjd och saknad endast av Huliganen.

Dottern som jag hittills ansett vara en klok, vänlig och förnuftig person sa idag dock att "klart att grabben måste ha en ny pipanka!", ivrigt påhejad av Huliganen himself. Måhända är det så att dottern, som åker tillbaka till Glasgow om några dagar inte inser vad detta kommer att göra för den husliga friden här i Lund?

Sagt och gjort. Dottern gick in i den lokala djuraffären och hittade en ny anka. Ett slags muterat Ankmonster som storligen fröjdade Huliganen.

Själv undrar jag ju var jag misslyckats som mamma? Jag hyser dock dolska planer på att den dag vi eventuellt får barnbarn raskt inköpa såväl lekstrumpet som ett trumset.

Huliganen var alldeles väldigt intresserad av den pipiga grunka som dottern köpt. Inte kunde man tro att någon med så milt och vänligt utseende kunda köpa såna gräsligheter? Men hunden blev lycklig... och nåde den som försökte ta hans pipigaste och roligaste pryl!

 
 


 



 


 

 

onsdag 30 december 2009

När man blir fjollig

När man träffar en liten tös som nog är en av de vackraste bebisar jag sett, när man tittar på de små öronen, de små fingrarna, de runda gosiga kinderna, ögonen som tittar högtidligt på en, ja då blir man faktiskt rent fjollig.

Och det tycker jag man ska bli. Det är faktiskt ett underverk, det är med en alldeles sprillans ny liten människa.

tisdag 29 december 2009

Akuten igen?

Huliganen fick en liten anka i julklapp. En liten gul en, med ett ganska modest pip får man medge. (Fast även det modestaste pip kan driva en husse och matte till vansinne efter timmar av oavbrutet pipande, det får man också medge).

Huliganen älskade sin anka från första stund. "Lilla fina anka" gnolade han där han låg och gnagde frenetiskt på den. Han låg på rygg och jonglerade den mellan tassarna, han bet och slet och ankan, den pep och pep, förmodligen i dödsångest. Man såg bara ankfötterna och näbben som stack ut på varsin sida av huliganens käftar.

Emellanåt kikade huliganen ut från sin plats under matsalsbordet och visade frestande upp sin anka, men om man då försökte ta den skuttade han raskt iväg och höll sig retsamt utom räckhåll.

Lyckades man ändå sno åt sig ankeländet och la det på ett skåp så satt han trånande framför skåpet och mumlade tyst "jag vill ha min anka!!" ända tills den svagsinta matten i sin eftergivenhet återbördade ankan till hans lycklige ägare.

Men så, en underbar stund, så dog pipet. Det slemmade väl förmodligen totalt igen. Ja och sen så försvann liksom bit efter bit av ankan.

Nu ser den ut som om den vore mogen för en lång natt på akuten. Fast jag tror den är bortom räddning, den får nog gå till de sällare jaktmarkerna.

Gudskelov.


Hur trött kan man bli?

Först sover man inte för att man är på akuten, och sen när man kommer hem så sover man inte för att då går hjärnan på högvarv. Framåt vargtimmarna så knör man då ner sig hos maken och ockuperar hans ena arm att sova på. Då sover både jag och makens arm. Kanske inte maken direkt.

Sen är det ju jobb. Då hade man gärna sovit ett tag, men det går ju inte. Arbetsgivaren har ju någon märklig förkärlek för att man ska jobba när man är där. Inte sova. Och den villfarelsen verkar ju svår att ta ur honom.

Sen kommer man hem och får mat som make och dotter lagat till en. Då blir man glad. Och mätt.

Sen sover man en liten stund i soffan.

Sen går man och lägger sig och tänker att nu, nu ska här sovas. Om så domedagsbasunerna skallar, ja då ska jag sova. Inget ska störa mig!

Domadagsbasunerna skallar inte. Men hunden fnattar. Springa, springa, springa. Vill ut. Vill inte in. Springer lite till. Tass, tass, tass hör man. "Sov för bövelen" väser man då, för man vill dels a) huta åt hunden, b) inte väcka maken som ju bör få sova hela han, inte bara armen.

Framåt tretiden ger man upp. Tar kudden och täcket och lägger sig på soffan i vardagsrummet.

"Sällskap!" tänker hunden då och slickar en på näsan. Man väser lite till.

Sen vaknar man av att maken står och stirrar förvånat på en och undrar vad man gör där? Vacklar in i sängen. Somnar om.

Vaknar av att hunden kräks gräs och annat äckelpäckel på matten. Igen. Vacklar upp. Vacklar ut på morgonpromenad i en frostig och vacker morgon.

Sitter här med påsar under ögonen som slår i knäna snart.

Så hur trött kan man bli egentligen? Jag tror jag snart når någon form av rekord i alla fall.

Fast idag ska vi träffa en liten ny människa för första gången! Med pyttefötter och pyttefingrar och runda, goa kinder. Oj så roligt det ska bli!

Och snart, snart kommer sonen hem! Han har inga runda kinder och storlek 46 i skor. Det är inte pyttigt. Men oj så roligt det ska bli att träffa honom också!

måndag 28 december 2009

Tiden

Fick precis ett sms från vännen med nya bebisen. Hon skrev att det är otroligt vad tiden går fort med baby i huset, man hinner inte med! Precis så var det, det kommer man ju ihåg. Man förstod liksom inte hur en sån liten, liten person kunde ta så mycket tid och plats, lägga beslag på ens engagemang, mer än vad en börs-VD förmodligen upplever. Man förstod heller inte hur en sån liten puttefnutt kan väcka så mycket kärlek hos en. Det undrar jag om ett vd-jobb gör?

En annan aspekt av tid är när man åter tillbringar en kväll på akuten med sin sjuke gamle far. Då går tiden oändligt sakta. Man tänker många tankar.

En tanke som dröjer sig kvar är: hur in i alla glödheta kan man skicka hem en 87-åring med hög feber, som inte kan stå på benen och som hade en hjärtinfarkt för två veckor sedan därför att det är så mycket semesterstängt?

söndag 27 december 2009

Om källarförråd, hundpromenader och scones

Tredjedag jul är en sån där dag när man inte riktigt vet vad man ska göra. Det är skönt och avslappnat, inte så mycket på programmet.

Maken fick någon form av knäpp och började röja i källarförrådet. Vi tittar på i förundran och frågar varandra lite försiktigt "tror du han måste söka för det?".

Maken är som en terrier ibland. Han kan ha lite lång startsträcka, men när han väl kommer igång då biter han sig fast och maler på tills han blir klar. Jag räknar dock med att han kommer upp om en stund, för då ska vi ha scones och te. Och clotted cream!! Jajamensan, den underbara dottern hade med sig en förpackning med Roddas Cornish Clotted Cream, och säga vad man vill, scones blir ungefär en tiopotens bättre med clotted cream, så är det bara.

Men före sconesen och den klottade krämen så har jag och Huliganen varit ute med Linus (grannhunden) och hans matte på Kungsmarkens golfbana på en promenad. Det är mycket listigt, då slår man flera flugor i en smäll: man kan äta scones utan alltför dåligt samvete, hunden får rasta sig, och jag får pratat lite med grannen som är en härlig kvinna.

Vi kom fram, Huliganen for ut ur bilen med jubelrop och sen kom, ungefär som tjuren Ferdinand på arenan, Linus ut på banan. Linus hade fått ett nytt fint blått täcke i julklapp. Om man har nya täcken med bensnören, ja då kan man inte gå visade det sig. Då sätter man sig prompt ner och ser olycklig ut. Då tar matte bort bensnörena och säger uppmuntrande "kom nu Linus!!". Huliganen rusar bort och tjoar "ja kom! Det är störtlajbans att fräsa runt här". Men Linus sitter kvar. Han vet. Det går inte att gå med täcke på sig. Matte ropar. Huliganen studsar runt. Linus sitter orubbligt på sin lilla rumpa.

Då åker täcket av, och nu, nu kan Linus springa. Som en lycklig vit bomullstuss far han runt. Studs och skutt och studs och skutt. Livet är härligt! Snart är Linus ingen vit bomullstuss längre, utan mer mockafärgad. Eller, för att vara helt ärlig, lerfärgad.

Den skånska vintern har ju slagit till igen och snön är ett minne blott.

Efter en blöt och lerig, men härlig, runda åker vi hem igen. I buren där bak vilar en trött, lerig och nöjd Linus. Framför allt är han nog nöjd med att ha uppfostrat matte till att inte klä honom i täcke.

lördag 26 december 2009

Hoppsan!

Och nu var det visst redan annandagen. Kväll till och med. Bloggen har varit skamligt försummad, jo för jag har firat jul.

Hos oss firar man så här:
Julafton går matte och hunden på en liten morgonpromenad så att julstämningen vid frukosten inte ska störas av en pinkenödig hund. Sedan blir det Christmas Carols, morgonjulklapp, skinkmacka, varm choklad och pepparkaka nere i vardagsrummet. I år utan pepparkaka, eftersom jag, hör och häpna, inte hunnit baka ännu. Nu lär det väl inte bli heller, för ingen vettig människa bakar väl pepparkakor efter jul? Det är mysigt! Vi höll på att bli utan varm choklad i år också, eftersom jag dagarna före jul slängde ALLT i skafferiet. Vi hade nämligen fått in mott med någon mjölförpackning och jag blev hysterisk. Hysterisk men effektiv. Skrubba, svabba, skura, spraya Pyrex. Slänga allt. Slänga lite till. Inklusive kakaon. Dottern gjorde dock en heroisk insats och gav sig ut i den arktiska kölden och de meterdjupa snödrivorna och skaffade kakao. Hela vägen in till grannen kämpade hon mot elementens raseri. Tack kära dotter!

Sen när det är klart så började det stora julaftonsmatlagandet. Det rördes, smältes, klövs och vispades. Bryntes, sauterades och hackades. Maken gjorde en heroisk insats och klöv 4 humrar och pillade ut köttet ur klorna. Han gjorde pommes duchesse. Ångkokte rödtunga. Alla gapade i förundran, är detta den make som anser att han lagat mat om han kört iväg och köpt pizza?!

I timmavis stod vi i ånga och rök och höll på. Resultatet blev som följer:

Musslor á la Hostellerie de la Loire
Rödtunga (sjötungekvoten är tydligen utfiskad) Walewska
samt
Chokladfondant á la Gaëtan

Till det lite Chablis 1er Cru. Eller rättare sagt; mycket chablis.

Hummerna ja, det var ett kapitel för sig. Vi letade hummer i dagarna tre. Slut överallt. Herregud, har folk inget bättre för sig än att äta hummer till jul? Vad är det för fel på köttbullar och prinskorv?! Till slut fick vi dock tag i 4 humrar och mina nerver började slå sig till ro igen.

Sen, när alla satt som mätta boa constrictorer så var det julklappsutdelning. Ja dvs av de julklappar vi lyckades rädda från Huliganen som helt skamlöst stal varenda julklapp han kom åt. Den hunden, han har minsann inget hyfs alls. Inget fint sätt vid julgranskanten där inte. Vi lyckades dock rädda en del från hans käftar, så alla blev nöjda.

Sen blev de spel och prat och stoj och stim. Mycket stoj och stim. Det hör till.

Och sen blev det mycket disk, det hör också till. Jag förstår inte att 8 personer kan slabba ner såna kvantiteter disk!

Ja det var en trevlig jul - tomt utan sonen, men han kommer ju snart hem hoppas vi!

torsdag 24 december 2009

Julklapp

Är det någon som märker något omvälvande med bloggen?
Ser ni att det hänt något?
Såhär i juletid ska man ju vara givmild och generös. Tänka på andra. Uppfylla önskningar.
Även önskningar som mottagaren kanske inte visste att han hade.

Så titta noga nu.

??

OK - en ledtråd.

Titta vänster.




Ser ni nu då?

En sprillans ny etikett!!

Jajamensan. Bara sådär. Alldeles exklusivt för dig, käre make.

God Jul och hoppas du uppskattar din nya "maken"-etikett!

onsdag 23 december 2009

Hipp hurra!!


Idag fyller världens bäste Huligan 7 år!

För sju år sedan gick vi som på nålar och väntade på besked - hade det blivit några valpar och blev det någon till oss? En tik skulle vi ha, det tänkte vi nog vore bäst. Lite lugnare och sådär.

"Ring efter helgen" sa dom. På juldagen kunde jag inte bärga mig längre utan ringde och frågade. Som jag sa till dottern att helgen, det är väl julafton? Sen kan man ringa. Och jo, visst hade det blivit valpar. Fyra små valpar men bara en tik, och den skulle de ha själva, så då blev det ju ingen till oss.

Jag är en varm anhängare av att man ska omvärdera ståndpunkter, inte måla in sig i hörn, kunna se saker från olika sidor, så på en mikrodels sekund beslöt jag att det var ju en hane vi ville ha, såklart! Och så kom det sig att Huliganen kom till oss, och sen dess har livet inte varit sig riktigt likt... Ett eller annat golv har nötts upp av ivriga huligantassar. Numera har man alltid fickorna fulla av bajspåsar och frolic. Man tycker det är helt naturligt att referera till folk som "Lizas matte" och man fnissar förtjust och hämtar kameran när hunden massakrerar julbocken (se gårdagens inlägg).

Och nu har denne lille hund fyllt sju år! Lite lugnare och klokare har han väl blivit. Ibland inbillar jag mig det i alla fall. Kortare stunder. När han sover till exempel.

Han har ännu inte fått någon present, men det blir det nog vad det lider. Dock fixar ju en huligan sånt på egen hand, så imorse hittade jag honom när han kom upp från vardagsrummet med en strumpa i munnen. Han hade den där nonchalant skyldiga minen, som om han ville säga att "ja jag förstår minsann inte hur denna strumpa kan befinna sig i mina käftar? Den bara liksom attackerade mig när jag passerade den". Eftersom strumpan tillhörde en nybliven barnafader som kamperade på vår soffa i natt när snöläget inte tillät honom att köra hem, och han inte fick vara kvar på sjukhuset hos sin nya lilla dotter och fru så avstrumpifierade jag hunden och återbördade bytet till dess rätmätige ägare.

Tänk så mycket kul man får vara med om som huliganmatte! Ja livet vore oändligt mycket gråare och tristare om inte denne lille envise, självgode, varmhjärtade, stökiga och livliga hund fanns i våra liv.

tisdag 22 december 2009

Jultraditioner

Vi har vissa jultraditioner. Dit hör inte julmat på julafton, men däremot ska ju granen kläs. Grönkål donas med.

Samtidigt som granen kläs ska skinkan stå i ugnen. Traditionen bjuder också att skinkan alltid tar längre tid än vad jag beräknat, så att skinkmackorna med nygjord ungnsbakad skinka, skånsk senap och grovbröd avnjutes framåt midnatt.

Traditionen följdes även i år.






Under tiden kläs granen. Eftersom sonen inte är här och kan stötta maken bestämmer dottern och jag helt på egen hand hur den ska se ut utan diverse manliga synpunkter att "jamen smällkaramellerna som jag gjorde i 2:an, det måste upp". I år blev det en variant i guld. Utan några som helst jävla smällkarameller.
 
Medan vi klädde granen och fixade skinka och grönkål ägnade sig hunden helt förstulet åt att massakrera den lilla halmbocken som han snott åt sig och släpat in under matsalsbordet i sann juleanda.

Så detta var en aktiv och bra dag. Dock saknade vi sonen, som vi ändå hoppas har det bra i sin container i Kosovo. I synnerhet maken hade nog hoppats på lite manligt stöd när dottern och jag frossade i gulddekorationer.

Men allra bäst var nog ändå att våra kompisar blev föräldrar till en vacker lite flicka idag! Hon har ännu inte fått smaka vare sig julskinka eller grönkål men trivs nog bra med livet ändå. Och vi är löjligt stolta och känner oss som hederstant och hedersfarbror!

Om man vore förutseende

Om det nu är så att julgransfoten spruckit när man använt den en jul, så vore det ju jättebra om man köpte en ny redan då, så att den fanns i huset när nästa jul randades.

Då hade man sluppit att köra ut i snökaos, bilkaos och allt annat kaos för att brådstörtat införskaffa en ny.

Så olika det kan vara

Igår var det måndag. Ja detta är ju inte något omstörtande faktum, men förutom att det var måndag så var det min sista arbetsdag före jul.

Före jobbet går man ut med hunden, det säger sig själv. Dottern, som kommit hem från Glasgow i söndags kväll, sa på kvällen att hon ville följa med. En tidig morgon skulle hon inte avlida av, sa hon tappert. Trevligt med sällskap, tänkte hunden och jag då.

Morgonen inleddes med att jag försov mig och inte vaknade förrän sju. Dessutom skulle jag vara på jobbet tidigt för arbetshögarna som skulle betas av började anta gigantiska proportioner. Studsade uppför trappan och in i gästrummet och frågade om dottern skulle med, för i så fall så skulle vi gå NU. En sömndrucken dotter tittade upp från kudden och meddelade att i teorin så tyckte hon fortfarande att en morgonpromenad vore bra, men det var i teorin det.

"We are on our own" sa jag till hunden och vi galopperade ut i snön. Jag, som redan halkat omkull två gånger i vinter, hade lånat broddar av grannen och kunde därför galoppera. "Det blir en kort runda" sa jag till hunden, "nu får du vara effektiv".

Hunden, alltid samarbetsvillig (nåja), effektuerade beställningen och vi ångade hemåt igen. Då upptäckte jag att jag tappat en brodd och det är ju förargligt när man lånat. Så det var bara att vända om och gå rundan baklänges, med tidsbristen flåsande som en astmatisk blåsbälg i nacken. Jodå, jag hittade broddarna. Om jag inte hade vänt vänster utan gått rakt fram, så hade jag hittat dem efter 20 meter, nu fick jag gå hela rundan.

När jag svängde in på vår gata så jag maken köra iväg till jobbet. När jag kom fram till ytterdörren insåg jag att denne ordentlige man hade låst dörren och nycklarna, ja de hade jag inte tagit med mig. Jag tar alltid nycklar på morgonen eftersom jag låser dörren om den sovande Törnro...eh mannen, men nu skulle vi ju bara ut en kortis, Huliganen och jag. Nyckellösa stod vi där och blängde på dörren.

Nåja, dottern är ju hemma. Vi knackar på dörren. Ingen dotter. Denna dotter kan sova om så domedagsbasunerna skallar, och nu var hon ju trött efter resan. Som tur var hade jag mobilen med, och märkligt nog hade dottern sin mobil på OCH hörde dessutom signalen så hon kom ner i pyjamas och öppnade.

Huliganen blev överlycklig över att se lillmatte, så han ville bums slicka henne på tårna. Då pep dottern och uppförde små underliga danser i trappan, varpå hunden genast drog slutsatsen att hon ville leka och blev jätteglad över att bli slickad på tårna så han la in en växel till, innan jag förbarmade mig över dottern och lockade bort hunden med löfte om ost. Ost slår till och med en lillmatte som piper i falsett och dansar runt, så hunden följde med ut i köket.

Så måndagsmorgonen innebar försovning, borttappade prylar, ännu mer försening och utelåsning.

Tisdagsmorgonen i sin tur innebar att hunden och jag sov till halv nio (!!!). Detta har inte förut inträffat i världshistorien. Sen rände vi runt ute i snön och sen blev det frukost. Så kan morgnar också vara.

Och nej, dottern följde inte med ut idag heller. Hon muttrar något om morgondagen. Jaja, den som lever får se.

söndag 20 december 2009

Hjälp, jag drunknar






Trädgård i juletid





Fjärde advent idag. Tog en sväng i trädgården.

Nu är det också tid att njuta - kanske inte av doften från rosorna och solsken genom grönskan i träden, men nog kan man uppskatta även såna här vyer?

Dessutom kan man göra det helt utan dåligt samvete för att man inte flänger runt med ogräsjärn och gräsklippare. Jo, det finns gräs någonstans därunder allt det där fluffet.

Och under all snö döljer sig trädgårdskatten. Nej han fryser inte, han är ju av betong.

Kanske det också finns ogräs? Men inget som syns.


Sen tänker man en liten illvillig och belåten tanke att nu, nu får ni era eländiga mördarsniglar. Smaka på den svenska vintern ni, nu önskar ni nog att ni hållit er kvar i Spanien.

Man kan inte tro det, men rätt vad det är kommer man att kunna sitta här ute igen i ljumma sommarkvällar. Fast just nu känns det ju lite avlägset.




Morgonpromenad



Vi kom upp och ut till en ännu snöigare värld. De enda som var ute var vi och plogbilarna som för en ojämn kamp mot snön som ihärdigt fortsätter att falla.

Vi startade vår promenad härifrån, pulsade ut genom grinden och pulsade vidare bort mot cykelvägen vid Lerbäckskolan. Inga cyklar idag, inte. Av förklarliga skäl. Snön är alldeles torr och fluffig, så trots snödjupet är det lättgånget även för en kvinna i sina bästa, men kanske inte så unga, år.

Hunden skuttar före, och det blir inte bara tassavtryck i snön, han plöjer fram som en liten ubåt.

Ibland försvinner han nästan bakom en snöhög, då ser man bara en stubbsvans eller ett öra som sticker upp.

På sina ställen har man trots allt hunnit ploga redan, och där kan man faktiskt se benen på hunden, även om han annars har snö upp till bogarna. Plötsligt möter vi en man som är ute och skottar framför sitt hus. Man undrar ju lite om det är lönt, när snön fortfarande faller i stora duniga fingor och ser ut att ha för avsikt att fortsätta med det. Men han kanske inte hade något bättre för sig en tidig söndagmorgon?
När vi har pulsat färdigt går vi in och äter frukost. Så länge man slipper köra runt i den här snön så är det ändå väldigt mysigt, tycker hunden och jag. Maken, som ska ut och skotta när han samlat mental kraft muttrar något ohörbart.

Men jag vill nog ändå hävda att snön har sina avgjorda fördelar. Titta här till exempel:


Kan ni se vad det är?!

Nä just det.
Gudskelov.

Överväldigad hund


Igår hade vi gäster. Och för en gångs skulle fick jag se min huliganhund bli helt stum och överväldigad. Våra trevliga grannar hade nämligen med sig, inte bara en blomma till värdinnan (moi), utan även ett bautaben som nog var det största Huliganen skådat.

Vinter i Lund

Lundaborna är ett cyklande folk. Jämt och ständigt far det fram en strid ström av cyklister i fullständig anarki vad gäller trafikregler.

Men det finns tillfällen och omständigheter när även en inbiten lundabo får kasta in handsken och ställa cykeln.

lördag 19 december 2009

Vi är beredda!

Sängen är bäddad. Rena handdukar i badrummet. Menyn bestämd. Hunden har tränat på att fara runt i glädjeyra och stormskälla som bara en västgötapest kan.

Välkommen hem, kära dotter från din skotska tillvaro! Bara ett dygn kvar...

P.S. Jag hade även önskat lite vackert vinterväder för att fira din hemkomst. Men nu börjar jag bli tveksam till hur jag blivit bönhörd. Hallå! Vi är skåningar. Det finns liksom gränser för hur mycket snö man tål. Och hur mycket maken vill skotta.

När man drabbas av vinterkräksjukan

Vad tänker man då? Förmodligen något i stil med att "hit med en spann! jag måste vomitera!". Eller också hasar man sig under veklagan in i badrummet och.... ja låt oss dra en barmhärtighetens slöja över vad som sen tilldrar sig därinne.

Jag kan nu konstatera att så fungerar inte en västgötaspetshjärna. Nu tror jag inte han drabbats av vinterkräksjukan, men uppbarligen vaknade han mitt i natten och mådde lite tjyvens i kistan. Den tanke som då briserar i hans hjärna är i stället: "var är närmsta matta? Jag måste spy!". Också gör han det, gärna på ett ställe som matte kan trampa i om hon måste gå upp på natten.

Sedan vaknar Huliganen ytterligare två gånger och känner samma behov. Men inte vill man då samla produktionen på ett och samma ställe där matte enkelt kan städa upp det. Ja jag skriver "matte" för något annat vore att fara med grov osanning och det vill man ju inte. Ånej, man söker upp en matta i taget och lämnar ett spår efter sig.

Varenda matta vi har har fått besök. Ja förutom dörrmattorna då, de är ju maskintvättbara och således inte intressanta.

Det här med bloggar

Jag har upptäckt tjusningen med bloggar - ja förutom då att helt oemotsagd får lägga ut texten om det ena och det andra. Företrädesvis då maken och huliganen.

Men sen finns det ju annat som är trevligt. Huliganen och jag, till exempel, som inte känner så värst många andra västgötaspetsar (förutom den som borde ha på flabben enligt Huliganens sansade och välbalanserade åsikt) tycker ju det är väldigt roligt att läsa om andra västgötar. Och sen ramlar man ju inte på andra sidor, om collies, om schäfrar, om alla möjliga raser. Med massor av bra uttalanden. Kloka saker som man önskat man kommit på själv, men man får ju vara glad att någon annan gjorde det i stället!

Nu har jag länkat till ytterligare en blogg i min lista, nämligen denna . Den skrivs av en kompis till mig och är precis som hon: rolig, bubblig och gör en glad.

Detta är den vän som när jag i all oskuld sa att jag inte tyckte om champagne, oförstående tittade på mig och strängt förklarade att alla tycker om champagne, om man inte gör det så är det för att man ännu inte insett sitt bästa. Så då inledde jag ju en lära-mig-gilla-champagne-kurs under hennes kompetenta ledning, och visst hade hon rätt! Numera är jag addicted. Fattigare men med mer pys och bubbel i.

Sån är hennes blogg också; som champagne.

fredag 18 december 2009

Dagar

Det finns dagar, också finns det dagar.
Det här är definitivt en dag av 2:a sorteringen.

Ända tills maken kom hem för en stund sen. Det är inte konstigt att jag älskar den mannen.

torsdag 17 december 2009

En bild till


Bara för att han är så söt. Och detta är en helt opartisk åsikt.

Och nu är det vinter...



...och spetsen han slinter!


Efter en stressig förmiddag med vårdplanering på sjukhuset för pappa och jobbåjobbåjobb på jobbet så var jag och Huliganen lediga några timmar på eftermiddagen.


Det var inte läge att köra några längre sträckor, det stod bilar på kors och tvärs överallt, för det är snöigt och halt här i Lund idag. Mer snö än vad som syns på bilderna, men där hade den blåst bort, det ligger så öppet.


Vi drog nämligen till Värpinge golfbana, hunden och jag. En ganska trist golfbana, men utmärkt för en vinterpromenad. Man kan springa. Långt och ihärdigt och mycket. Jaga bollen. Rulla sig i snön. Jaga matte.


Och då är det väldigt trevligt med vinter!






Såhär såg det ut tio i sex imorse när vi knallade iväg på morgonpromenaden. Vissa i familjen, vi nämner inga namn, trynade fortfarande i sänghalmen då.

Maken ber att få påpeka

att Malte Juul minsann inte hette Malte Juul. Han hette Malte JUEL. Vilket härmed är noterat. Man vill ju inte sprida desinformation (som SVT gör).

Rätt ska vara rätt, liksom. Och några Ramlar ska inte blandas in i det hela.

Ett inlägg för sanningen och rättvisan

Igår träffade jag en gammal vän - första gången vi träffades var 1 september 1975 på väg ner till Akademibokhandeln efter introduktionsmötet på Engelska institutionen här i Lund. Där stod vi vid hörnet av Universitetsplatsen och Palais d'Ask och pratade, pratade, pratade. Och det har vi hållit på med sedan dess, avbrutet av en del pauser i snacket.

I alla fall, igår kom vi att prata om släktforskningsprogrammet som går på måndagar, och nu i måndags handlade det om Lotta och Povel Ramel, skånska slott och anor och sånt. "Det ska vi se!" sa maken som ju är lite nördig när det gäller såna saker.

Trevligt program, tyckte både maken och jag. Och fullt av skånska slott. Övedskloster där vi varit på privat visning, och Maltesholm där vi vandrat runt i trädgården och beundrat slottet.

Vi satt där under varsin filt (förkylda), snörvlade och mös. Rätt som det var så började det inte så mycket snörvla som låta som en ångvissla med stopp i röret på maken. Det pös lite om honom. Jag tittade oroligt, var det ännu en hjärtinfarkt i familjen på gång? Men nej, maken höll bara på att få ett litet apoplektiskt (det här ordet finns hoppas jag. Och om det inte finns, så borde det det) anfall. Pyset kom ur öronen på honom. Ångvisslan var upprörda ord som stockade sig i hans hals.

Vadan detta, undrar man kanske? Jo för när Lotta Ramel vandrade runt vid Maltesholm tillsammans med en "expert" (citattecknen, utspottade med förakt av maken) så säger denne, denne, denne.... inkompetente nincompoop (skulle maken sagt om han varit bekant med detta förträffliga engelska ord (som jag måste slå upp stavningen på, not till mig själv), att Maltesholm är döpt efter Malte Ramel, och att det M som står på fasaden kommer från just Malte Ramel.

Va??!! Har ni hört??!!! Så dumt. Så fel. Så inkompetent. Hela världen borde väl veta att Maltesholm och M:et kommer från Malte Juul. Så det så. Herregud, undra på att man baxnar. Dessutom står det ett årtal på fasaden som jag glömt, men det var nog 1600-talet någon gång och, som väl alla vet eller borde veta, Malte Ramel levde på 1700-talet. DEN Malte Ramel alltså, såvitt jag förstår är Ramelsläkten knökafull av Maltar och Hansar. Varför slita ut mer än ett par namn i taget, liksom

Men nu har jag gjort mitt för att klargöra för världen hur det förhåller sig. Käre make, du kommer säkert att läsa det här och vilja komma med fler tillägg och eventuella rättelser om jag nu fick någon Malte om bakfoten.

Och kära bloggläsare, vilka ni nu vara månde, gläd er åt att ni nu har en kunskap som överstiger TV:s experter.

onsdag 16 december 2009

Morgonrapport

Så var morgonens promenad avklarad. Jag är glad att rapportera att det skedde helt utan brutna ben. Vilket kan bero på att det faktiskt inte var halt, det var typisk skånsk vinter igen. Mulet, disigt och ett par plusgrader. Den som uppfann den skånska vintern måste ha haft en sadistisk läggning.

Tänkte ge hunden lite hjärngympa och plockade fram attiraljerna vi haft förra gången: den öppna kökslådan, tuttgrunkan och plastbacken. Arrangerade pryttlarna och sa "voila!" till hunden. Huliganen tittade på mig och såg ut att tänka att "så du vill att jag ska lyfta ur tuttgrunkan ur kökslådan? Bära den i munnen och släppa ner den i plastbacken och sen stänga kökslådan? Är det din önskan, kära matte?". "Mais oui" svarade jag som kände mig lite fransk. "No worries, mate" sa Huliganen som kände sig mer australiensisk, han är ju mer Crocodile Dundee-typen än en förfinad fransk vovve med eleganta manér.

Hunden hämtade tuttgrunkan, dängde ner den i plastbacken, stängde kökslådan, skällde några gånger och sa "hit me' min frolic!".

Det är inte lätt att ha en smart hund. Vad ska jag nu hitta på att trötta ut hans hjärnceller med?

tisdag 15 december 2009

Skånsk vinter

Jaha, det kunde man väl ge sig på. Nu har det varit kallt i flera dar, och i eftermiddag när jag satt på jobbet började det storsnöa. "Nu snöar det!" sa jag till Huliganen som låg under skrivbordet och inte kunde se ut. Huliganen gillar snö. Jag gillar snö. Däremot gillar jag inte halka.

Men sen började det plaska mot rutorna. Det hade blivit mildare och töväder så nu har vi ett enda eländigt slaskplask utanför fönsterna. Och kallt ska det bli igen. När det blir kallt ovanpå slask, ja då blir det halt, det är en sån där naturlag tror jag. Och när det är halt går jag och trillar, det är en annan naturlag.

Innan det blev för slaskigt gick dock Huliganen och jag på promenad efter jobbet och då fick Huliganen snö i pälsen. Då är han otroligt söt, precis som om man strösslat florsocker på honom. "Gulleplutt" gnolar jag då i falsett. Hunden ser generad ut och försöker se ut som om han inte alls hör ihop med den där fjollan i andra änden av kopplet.

Maken och jag är lite ruggiga ikväll, en slumrade förkylning har däckat oss båda. Men efter att ha ätit lite het italiensk kycklingsoppa med tortellini så känns det bättre. Hunden är inte förkyld med lyckades snika åt sig lite kycklingsoppa i alla fall. Är han månne lite bortskämd, den hunden?

måndag 14 december 2009

Huliganträning

Huliganen uppvisade otvetydiga tecken på en viss mental rastlöshet när han var med mig på jobbet idag. Han började med att välta omkull mattes papperskorg, det kanske kunde få fart på tanten? När inte det hjälpte drog han från rum till rum i jakt på action. Jag funderade ett tag på att ha honom till att fixa månadsuppföljningen men gav upp tanken igen. Resultatet kunde ha blivit kreativt och nyskapande, men kanske inte så tillförlitligt.

Jag insåg att Huliganen behövde lite träning. Med sjuk pappa och allt, så hade det väl blivit lite magert på den fronten. Eftersom jag själv är lite förkyld och trött så kände jag ju inte för att dra ut i den bistra midvinterkölden (-2 grader, ja det är kallt för en skåning) i nattmörkret. Lite mental klickerträning fick det bli.

Vi gick ut lite löst med att städa upp leksaker i en plastback. Detta kan Huliganen i sömnen om så vore, så han dänger i bollen-i-snöre, pipbollen och grunkan som ser ut som en napp med en massa tuttar på i backen med iver och frenesi. Det var ju inte svårt och det blir man inte trött av. Då stänger vi lite lådor, vilket Huliganen också kan. Lite nonchalant puttar han igen lådorna med nosen och väntar på sin lön för hårt utfört arbete.

Men då kastar jag in en joker i leken. Jag lägger tuttgrunkan i kökslådan och vill att han ska plocka upp den och städa ner den i plastbacken i stället. "Ha! piece of cake" tänker Huliganen då och försöker stänga lådan. Men vadnu då? Klicket uteblir och matte håller emot. "Det var då själve f-n" tänker Huliganen då och försöker ännu mer ihärdigt stänga lådan. Men nähä. Matte vägrar klicka. "Något är fel", tänker Huliganen då, "tanten har blivit senil". Så är det. Ännu mer envetet puttar han på lådan, och tänker att även en förvirrad tant måste ju snart fatta klickern och klicka till. Tystnad råder. Ja om man bortser från det frustrerade skallet från en västgötaspets som gastar "hallå! hallåååå! jag gör ju rätt, klicka nu då för sjutton gubbar!". Så det där med tystnad - nja, det var väl inte så sant precis.

Huliganen blänger bistert på mig. Jag ler hult och väntar. Huliganen närmar sig tuttgrunkan och snuddar den med nosen. Aha! Ett ljuvligt klick genljuder genom köket. Frolicen studsar ner i hans vidöppna gap. Han provar igen och igen. Och matte klickar och allt är som det ska vara i den bästa av huliganvärldar. Men sen slutar matte att klicka och säger i stället hypnotiserande "stäääddda grunkan". Va?! Tänker huliganen då. "Ssstääääddda" väser den sinnessvaga kvinnspersonen igen och vägrar klicka.

Tänka, tänka. (och skälla, skälla).

Heureka! Jag har det! utropar Huliganen Arkimedes och dänger i tuttgrunkan i plastbacken under allmänt jubel och fröjd och mattes beröm haglar. För att inte tala om vad frolicen gör, vilket nog i ärlighetens namn är ännu mer uppskattat.

Nu sover han under husses stol. Det är jobbigt att städa. Och jag tror nog att husse instämmer i detta.

söndag 13 december 2009

Och plötsligt var det söndag

Märkligt vad dagarna går fort. I synnerhet går lördag och söndag fort. Man går hem från jobbet på fredagen och innan man hinner blinka så är man på väg dit igen.

Dessemellan hann vi ju med julbord såklart, vilket jag redan avhandlat. Maken läste inlägget och frågade förfärat "menar du att du verkligen åt rullsylta?! Varför det?". Och det kan man ju undra. Igår var dock A-K och A hemma hos oss, och då blev det minsann ingen rullsylta. Jag hade haft jätteroligt i köket på eftermiddagen och det blev helstekt rådjursfilé med rödbetschutney, vinbärssås, potatiskaka och sauterade rotfrukter. Får jag säga det själv (och vem skulle hindra mig?) så blev det himla bra. Till det en pinotage från Sydafrika. A-K är en sån där trevlig gäst som innan hade frågat om hon skulle ha något med sig, och då högg jag direkt såklart, så hon hade med sig en vit chokladtårta som vi åt med hallon... mmm... Sen kan det väl hända att man somnade i fåtöljen, men vem kan klandra en för det?

Att vara gäst hos mig är inte alltid en sinekur. Det närmar sig ju jul, så jag tyckte vi kunde ha lite glögg, pepparkakor och mögelost först. Och var äter man sånt bäst om inte ute i växthuset? Även om det är flera minusgrader. Här ges ingen pardon! Ut i växthuset med gästerna bara. Inget sjåpande, säger man bara barskt. Fast det är mysigt! Alldeles mörkt ute, och i växthuset hade jag tänt massor med stearinljus, tagit in fårfällar och filtar så det gick ingen nöd på oss. Och dessutom hade jag dragit igång värmefläkten så det var inte SÅ himla kallt.

Nu har vi äntligen frost! Klart och kallt och hunden blir pigg och glad och fräser runt som om han vore valp på nytt. Ja utom när vi är på promenad tillsammans med grannvalpen som verkligen har turbomotor i alla fyra tassarna. Då blir det jobbigt tycker Huliganen, som markerar på alla sätt och vis att lugnar du inte ner dig nu din lille knodd så nyper jag till dig. Men valpen hinner inte märka det utan fräser runt som ett condordplan med berusad kapten ungefär. Och då gör han det och valpen skriker hjärtskärande och matte skäms. Igen. Huliganen står där och ser ut som om han tänker att "jamen jag nöps ju bara lite". Sen slutar valpen att skrika, och jag tar min marodör och går hem. På vägen hem pratar jag allvar med Huliganen som lovar bot och bättring.

Idag har jag varit hos pappa på sjukhuset och han mår bättre. Gudskelov tänker de inte skicka hem honom än, utan nu ska han först få en massa blod och sen ska man se att läget är stabilt, göra fler undersökningar och sådär. Pappa ligger på 9:e våningen och man har en fantastisk utsikt över Lund så vi ägnade oss åt att se staden från ovan. Det är märkligt hur annorlunda allt ser ut när man ser det lite grann från ovan. Domkyrkan till exempel, ser löjligt liten ut.

Nu är det nog dags för lite kvällsfika. Och lyckligtvis blev det lite chokladtårta över så jag tror att maken och jag ska frossa lite.

lördag 12 december 2009

Man ska inte retas för mycket med maken

...för då kan det gå så här.

Maken är som de flesta män, nog tämligen ointresserad av julpynt. Dock fick han för några år sedan en fix idé, han skulle ha en självlysande tomte i trädgården. Inte för att det är snyggt utan för att förfära grannarna. En stor tomte skulle det vara. Någon stor hittade han inte som tur var, men ett litet käckt par: en tomte som ser avgjort alkoholiserad och lätt liderlig ut, och en snögubbe som ser mest bara korkad ut.

Himla skoj tyckte maken och for ut och satte upp vederstyggligheterna till grannarnas glädje.

Sen lärde jag mig dock de påföljande åren att om man uppmuntrande sa att "jo men det är väl klart älskling, vill du ha tomten och snögubben så ska de upp - fast du får själv sätta ut dem". Och då blev det liksom inte. Ja det är ju så mycket man ska göra. Gå upp på morgnarna. Äta middag. Läsa tidningen och sånt. Livet är tufft för en make. Så jultomten hanns liksom inte med.

I det tysta gratulerade jag mig till min list och njöt av det fridfulla julmörkret som inte besudlades av tomtesluskar. Fast vi har ju inte kunnat låta bli att retas lite med maken ändå. Och idag visade det sig att man nog gick lite för långt. Rätt som det var upptäckte jag maken ute i mörkret, monterandes detta:


Jag tror bestämt att tomtefan står och hånler mot mig.

Även om det inte går som planerat kan det ju vara bra ändå

Lördag morgon. Har precis varit ute med Huliganen, alias Latte-hunden. Lite kallt, lite frost i gräset - då blir Huliganen en lycklig yngling som springer och rullar sig och beter sig som en fjant. Matte beter sig också som en fjant, i alla fall efter det att hon kollat att ingen ser oss.

Anledningen till att matte orkade gå ut kvart i sju trots julbord på Grand igår var att hon enbart drack vatten igår - om utifall att man skulle behöva köra någonstans. Mer än hem då. Men läget på sjukhusfronten är lugnt, fadern mådde bättre igår efter två påsar blod och det ser ut som om han fixar det här också!

Så därför var maken och jag på mitt företags julbord vilket alltid är trevligt, även i spik nyktert tillstånd upptäckte jag.

Fast det är något märkligt med julbord. Egentligen gillar jag inte julmat så där vidare värst, ändå stoppar man i sig märkliga saker tills man är fyrkantig. Rullsylta t.ex. Varför in i glödheta äter man sånt, när man aldrig skulle få för sig att göra det annars? Blir det någon slags masspsykos vid matfaten, man står där med besticken i högsta hugg och lägger upp mat som om man tappat hjärnan (såväl höger som vänster halva) i sillsalladen?

Maken ska snart få frukost på sängen. Han kan behöva det, för han drack minsann inte bara vatten igår. Nu ska jag snart gå in och vara lite hurtig i sängkammaren tror jag. Det kommer han säkert att uppskatta.


fredag 11 december 2009

Ibland går det inte enligt planerna

Det här skulle egentligen varit ett inlägg om Huliganens nya karriär som latte-hund. Man läser ju så mycket om lattemammor och fikande och så, och Huliganen vill ju inte vara sämre så han och polaren Linus drog till Hand-med-Hunds hundcafé för att mingla med boysen, klämma en latte och så.

Det gjorde vi, och det var trevligt.

Men sen har syster och jag tillbringat hela kvällen på akuten med fadern som haft hjärtkrångel. Nu är han inlagd och blir omhändertagen och det känns väldigt skönt måste jag säga. Det är minsann inte lätt att bli gammal och skröplig, men mitt i alltihop så får jag ändå säga att trots att man hör så mycket om stress och dåligt med tid för patienterna i vården, så har vi blivit så väl omhändertagna av alla från ambulanspersonal till vaktmästare på sjukhuset.

Lite skratt blev det också, när vi satt i korridoren på akuten och upptäckte att syrran i rena hastigheten fått på sig en brun och en svart sko... fast man ska ju vara modern och tänka utanför boxen, och varför måste man alltid ha likadana skor på båda fötterna?

onsdag 9 december 2009

Ohyra?

Systern och jag har varit hos fadern ikväll och hälsat på. Hunden följde med, han missar aldrig ett tillfälle att bli bortskämd. Bytet ikväll blev lite leverkorv, lite gravlax, lite kalkonbacon och lite lussekatt - ganska bra för en vanlig sketen onsdagskväll får man nog säga.

Hos fadern noterade vi att han hade fått blomflugor, såna där små rackare som är så svårt att bli av med och som verkar yngla av sig ännu mer entusiastiskt än kaniner. Man undrar verkligen hur blomflugornas kärleksliv ser ut - synnerligen aktivt får man nog anta.

I alla fall, då kom jag osökt att tänka på våra badhanddukar. Man kan kanske tycka att kopplingen mellan blomflugor och badhanddukar är långsökt, men låt mig genast sprida ljus i frågan. Vi har ett antal badhanddukar, de flesta gröna. Fast färgen kan vi nog lämna därhän, den är faktiskt helt utan betydelse för detta inlägg. I alla fall, gröna eller ej, de är av hyfsat god kvalitet, men skärskådar man sagda handdukar ser man att samtliga är perforerade. Håller man upp dem mot ljuset så är de knökfulla av små hål. Aha! tänker man då. De har mal som sakta men säkert tuggar sig igenom handdukslagret, för att sedan kasta sig över linnedukarna och servietterna. Men nej, jag tror inte vi har mal. Möjligtvis en enda mal-liknande sak, jättemalen Hampus. Aka Huliganen.

Denne gosse hyser en stor förkärlek för duschhanddukarna. Så fort man duschat, torkat sig och slängt handduken på golvet innan man hänger upp den igen smyger han sig på den som ett panter och släpar sedan ut bytet i matsalen där han lägger sig under bordet och varifrån man snart hör de omisskänneliga ljuden av en Huligan som mördar en handduk. En mördad handduk blir perforerad, det säger sig själv.

Huliganen blir faktiskt alltmer fräck i sitt handduksmördande - numera händer det inte alltför sällan att han rentav försöker sno handduken även om man står på den och håller på att torka sig. Dock går han bet där - en stadig matte flyttar man inte på så lätt. Så fort man lättar så vips! är han där och snor åt sig den. Och jag måste säga att han är oemotståndligt söt när han släpar iväg sitt byte, Hampus den Djärve, Hampus den Bålde Nedläggaren av Handuksmonstret.

Ibland får jag för mig att vi kanske skulle köpa lite nya handdukar, sådana utan hål. Maken säger bara desillusionerat att det inte är lönt, de kommer snart att bli lika perforerade som de gamla, eftersom jag är så svag för Huliganen att jag inte har vett att hindra honom från att vara familjens handduksmarodör. Maken tycker att man borde kunna uppfostra hunden till att inte stjäla handdukar och det ligger kanske något i det. Fast jag vet inte vem som skulle göra det? Inte lär det bli Huliganens släpphänta matte i alla fall.

tisdag 8 december 2009

Dagens visdomsord

Om det nu är så att man ställer om sin väckarklocka till att ringa kvart över fyra av någon korkad anledning, ja då är det bra om man ställer om den till normal morgon-reveljtid innan man går och lägger sig på kvällen.

Om man glömmer detta så händer två saker: 1) man vaknar tidigare än man tänkt sig, och 2) framåt eftermiddagen blir man ganska trött.

måndag 7 december 2009

Ibland undrar jag över mig själv

Jag är en lätt disträ person. Jag skyller på att jag har så många viktiga saker att tänka på, så ibland blir det lite vimsigt. Och då menar jag inte sånt som att jag lägger nycklarna i kylskåpet och andra normala saker.

Tyvärr måste jag erkänna att jag har oerhört lätt för att slarva bort saker. Otaliga är de gånger jag, under nedkallande av alla himlens förbannelser över mig själv, har farit runt som ett torrt skinn och letat efter nycklar, plånbok, mobil. Numera höjer ingen i familjen längre på ögonbrynet när jag under vilt hyperventilerande rantar runt och letar efter en försvunnen persedel.

Nycklar har återfunnits i förklädesfickor, i lådor där de inte hade någon som helst anledning att befinna sig, tja lite var som helst. Mobilen har återfunnits i gödselstacken (på den tiden vi hade häst), under höet i boxen, tja också lite varstans. Fördelen med mobil är ju dock att man kan ringa till den - om den inte är urladdad. Det kan man inte göra med nycklar och plånböcker kan jag meddela.

Kopplat till detta slarv är också en svaghet för att slänga allt som jag tycker ligger och skräpar. Jag ser det som ett utslag av mitt ordningssinne, men jag får väl medge att detta är öppet för tolkning.

En minnesvärd gång städade jag undan ett gäng kuvert som låg på matsalsbordet, helt utan att ta någon som helst hänsyn till att det i ett av kuverten låg en postväxel på 125 000 kr som jag skulle betala min nya bil med. Jodå, jag kom så småningom på det, och lyckades fiska upp den ur soptunnan, lite fuktig, lite skrynklig och lite lätt stinkande, men till all lycka inte sönderriven.

I fredags var jag och hämtade tre par glasögon. Ett par nya progressiva och två par läsglasögon. Underbart att kunna läsa igen! Men idag slog det mig - jag har ju bara använt det ena paret, var är det andra? Jag hade bestämt för mig att jag lagt ner det i en byrålåda, men till och med jag inser att jag inte är tillförlitlig när jag minns sådana saker. Och nej, mycket riktigt låg de inte i lådan. Jag letade vid datorn. Vid läsefåtöljen. Vid sängbordet. Lite överallt. Sen slog det mig - mycket ordentligt hade jag sorterat ut diverse gamla glasögonfodral och slängt när jag kom hem med de nya paren. Kunde man nu tänka sig...?

Jodå, det kunde man. De nya glasögonen låg i soptunnan. En himla tur att vi inte haft tömning ännu. Mig borde man nog inte släppa ut lös på egen hand.

söndag 6 december 2009

2:a advent

Helgbokslut:

På plussidan:

  • Har pratat med sonen som mår bra
  • Har varit på anhörigträff hos Försvarsmakten så nu vet vi lite mer hur sonen har det.
  • Har ätit hälleflundra med madeirasås, rårakor och jordärtskockspure
  • Har spelat golf med vännerna M och S, samt make och huliganhund
  • Har målat lite akvarell
  • Har hämtat läsglasögon och ett par progressiva
  • Ska strax dricka glögg
  • Kan snart böja knäet igen efter att ha landat på det vid en vurpa på en morgonpromenad

På minussidan:

  • Tja det skulle väl vara det gråmulna vädret då.

Summa summarum: en bra helg! Och det bästa är att den inte är slut än.

Dolska planer

Maken och jag, vi har ganska lika smak vad gäller heminredning. Ingen av oss är direkt anhängare av en avskalad minimalistisk vit stil. Det ska vara färg, ombonat och hemtrevligt, och det ska synas att man bor i sitt hem.

Men ibland visar dock maken prov på en himmelskriande dumhet, envishet och gräslig smak. Vi har till exempel synnerligen olika åsikter om det här skräckexemplaret:

"Din läsefåtölj är ful!!" säger jag bestämt. Makens räddhågade svar är att han gillar den, den är bekväm. Såna andefattiga argument biter ju inte på mig, så jag påtalar att hans fåtölj förutom att vara ful är urblekt, passar inte in, och skulle trivas bättre som pensionär på någon näraliggande soptipp. Maken svarar fantasilöst men envist att han gillar fåtöljen.

"Jamen" säger jag frestande då, "vore det inte bättre med en trevlig, mysig, ombonad öronlappsfåtölj?". "Och", lägger jag ännu mera frestande till, "med en skön fotpall så man kan sitta bekvämt!" (Makens uppfattning om att sitta bekvämt är att hasa ner så långt det går och halvligga i fåtöljen). Maken skakar stumt men envist på huvudet. Han tänker kämpa så länge det går för sin fåtölj.

Då byter jag taktik genom att blanda in fler fåtöljer i leken. Jag påpekar att om vi byter ut hans läsefåtölj mot tv-fåtöljen (som aningens snyggare), så kan vi köpa en ny tv-fåtölj istället. Innan maken hinner komma med sitt enfaldiga "jamen jag tycker min läsefåtölj är bekväm"-snack så lägger jag till att i så fall så kan jag flytta upp min lamello-fåtölj på ovanvåningen och flytta ner den omklädda 50-talsfåtöljen och ha som min läsefåtölj. Eller också kan man ha den som tv-fåtölj och köpa en ny annan fåtölj.

Maken börjar se lätt förvirrad ut, men upprepar med en druckens envishet att han gillar sin fåtölj.

(På tal om drucken så lyckades jag faktiskt en ljummen sommarkväll efter att ha preparerat honom med ett antal glas riesling få honom att hålla med om att fåtöljen var ful och behövdes bytas ut. På nykter kaluv kör dock maken blånekelsemetoden och vägrar envist att gå med på att han sagt så. Tyvärr så spelade jag ju inte in erkännandet så det håller nog inte i domstol).

Medan jag skriver detta har maken sjunkit ner i fåtöljen med en belåten suck, föga anande att jag hyser dolska planer för hans stol. Jag börjar mer och mer känna att stolen och jag, vi är antipoder. Oförenliga. Att this house is not big enough for both of us. Jag känner mig tämligen säker på att om jag tvingar maken att välja så vinner jag, för stolen kan trots allt inte laga mat.

Å andra sidan så älskar jag ju maken. Och om han nu gillar den där fåtöljen så kanske man skulle finna sig i den? Så där storsint kan jag tänka när jag inte har fanskapet rakt framför ögonen. När jag ser den så tänker jag bara "vik hädan, ditt monster!".

Å tredje sidan, tänk när jag själv blir gammal, urblekt och sliten (mer än nu alltså), tänk om jag inte får vara med längre då? När man tänker efter så gäller det här ju inte bara en fåtölj utan hur man förhåller sig till resten av mänskligheten. Live and let live, alltså. Leben und leben lassen. Och det där med att var och en får bli salig på sin fason.

Så just råder väl någon form av väpnad neutralitet mellan stolen och mig. Men om den skulle råka kapsejsa, så skulle jag nog inte gråta.

torsdag 3 december 2009

Den moderna människans veklagan

Nuförtiden ska allt hända så snabbt. Och tillgänglig ska man vara, jämt och ständigt. Man ska leva i en helig symbios med sin mobil och sin dator. Gud förbjude att något tar tid, att man får vänta på sin kontakt.

Förr, då var man mer van vid att vänta. Skulle man på chartersemester till Mallorca, ja då hissade man segel på vikingaskeppet och gav sig iväg, och antog att man kom väl fram någon gång, om en månad eller två. Det var inte så noga. Annars hämtade man in Brunte från hagen, borstade av honom och skumpade iväg mot det Heliga Landet. Släktingarna förväntade sig att man kanske kom hem om ett år eller två i bästa fall.

Behövde man meddela sig på annat sätt jagade man ifatt en gås och lurade åt sig en vingfjäder, doppade den i bläck, präntade på pergament och lät någon skumpa iväg på en annan fåle och emotsåg svar i sinom tid. Om nu inte kuriren föll offer för banditer och rövare i smålandsskogarna. Det kunde man inte så noga veta.

Jag tror inte man hetsade upp sig så himla mycket för att man fick vänta på att få kontakt. Jaja, tänkte man förmodligen, tids nog får jag väl veta om det blev något byte där i Miklagård.

Inte tror jag heller att man kände att man begick någon social harakiri om man inte svarade på brev ögonaböj. Nänä, man lät tankarna ila, man formulerade sig, jagade ifatt en ny gås, präntade en ny epistel och ropade på kuriren igen. Nuförtiden vill man ju helst att ens mail ska resultera i ett svarsmail som ska ligga och flämta i in-boxen nästan innan man tryck på "send", det ska ila lika snabbt som någonsin Usein Bolt.

Fast nu är man ju inte sån. En sån som tänker att jaja, barnen hör väl av sig innan man blivit en glad pensionär. Jag går här jag och luktar på blommorna under min korkek så länge.

Så: käre son, om du läser det här. Gå ut och jaga ifatt en gås, för all del och skriv några rader, eller ännu hellre: låt mobilen visa vad den går för!

Överlistad!

Ett led i vår nya "jag-är-minsann-inte-rädd-för-nyår"-kampanj är att ge Huliganen en liten mild dos Valerina som vi köpte på Djurapoteket i samband med informationskvällen. Då ska han få en halv tablett några gånger per dag. "Lägg tabletten i hålet i mitten av en frolic" fick jag till råd. Ett mycket gott råd för vilken hundras som helst. Ja förutom möjligen för labrador, där hade det väl räckt med att lägga tabletten så att hunden möjligen kan nå den för att hela burken skulle åka ner i labradormagen pronto.

Idag var det premiär för vår nya kampanj. Ja jag orkar inte skriva hela namnet igen, ni får kolla ovan. Det verkade ju rätt simpelt:

  1. Dela tabletten
  2. Peta in tablettuschlingen i en frolic
  3. Presentera denna frolic för hunden med jubel och klang och diverse uppmuntrande tillrop
  4. Se hunden äta frolicen - och därmed tabletten - och bli lugn som en filbunke (ja det här sista kände jag mig aningen tveksam till, det ska erkännas)
Jag skred till verket, och allt förflöt enligt instruktionerna. Hunden såg mäkta glad och förvånad ut - "ska jag få en frolic alldeles sådär utan att ens göra en antydan till att gå fot, stänga en låda, torka tassarna?!" - slök frolicen och tuggade omsorgsfullt. När han svalt sista tuggan spottade han ut tabletten på köksgolvet.

Ånej, mig överlistar du inte så lätt! tänkte jag då och lindade in tabletten i en bit Kvibille Cheddar (xtralagrad för säkerhets skull). Ha! Ost och tablett och hela konkarongen åkte ner i västgötaspetsmagen. Ha! tänkte jag igen, nu blev du överlistad din lille huligan!

Men sen tittade jag på hunden, som log i mjugg. Vänta nu här - vem lurade vem? Vem var det som snikade åt sig både frolic och en bit ost (till och med xtralagrad) för en ynkans halv tablett?

onsdag 2 december 2009

Huliganen - numera även instruktör

Maken och jag har varit på hösten sista akvarellmålning idag - vi tränade fria tekniker. Kul, tyckte jag! "Jävla kladdande" tyckte jag mig höra maken muttra, han är mer perspektivmålare än en sån som använder bubbelplast, citronsaft, salt, kreditkort, gafflar och sånt.

När vi kom hem skulle ju Huliganen ut på kvällspromenad och vi traskade iväg. Vi erbjöd maken att följa med, men han skyllde fegt på någon fotbollsmatch och stannade hemma. När vi svängde in på vår gata mötte vi lille Linus, grannvalpen, som stod där med sin matte. Linus har ännu inte riktigt fattat vitsen med att gå i koppel, då sätter han sig på sin lilla rumpa och blir sittandes, fast han annars har så mycket spring i sina små korta ben.

Så Huliganen fick vara instruktör och sen promenerade vi runt kvarteret tillsammans. "Jag ska lära dig allt jag kan" sa Huliganen till Linus, som såg vederbörligen imponerad ut och traskade på som om han aldrig gjort något annat. Hampus gick före och pekade ut bästa häckar att pinka på, demonstrerade hur man lyfter benet, var man snusar och hur man sprätter. Kort sagt, allt en macho hanhund behöver kunna. Linus visade sig vara en lättlärd figur och följde troget i Hampus fotspår.

De kommer att bli ett tufft par, de där två.



Inte bara glögg och pepparkakor

Visst är det härligt med advent! Fast det finns ju saker som är mindre angenäma. Smällare till exempel.

Jag är normalt sett en blid och vänlig person, full av omtanke om nästan, en fredsälskande kvinna som formligen utsöndrar peace, love and understanding. Åtminstone ibland, någon kort stund då och då, och har man tur kan man ju råka träffa på mig under ett av dessa utbrott. Det finns dock en sak som kan få mig att bli fullkomligt rabiat, som får mig att vilja bunta ihop en del av mänskligheten och vilja stänga in dem i ett litet, litet rum fyllt av mycket, mycket lurviga spindlar och glupska fästingar, nämligen detta mänsklighetens avskum; de som smäller smällare.

Raketer är väl illa nog, men det får man ju stå ut med en begränsad stund på nyårsafton, men smälleländet börjar ju långt före jul och räcker en bit in i januari.

Detta elände omvandlar min frihetsälskande, frejdige, kaxige Huligan till en mycket rädd och ängslig huligan, en som knappt vill gå ut alls och som i bästa fall rusar bort till närmsta lyktstolpe och pinkar för att sen ta sig så in snabbt det bara går. Att bajsa är överhuvudtaget inte att tänka på, så länge kan han inte slappna av. Det enda som räddar min Huligan från total förstoppning är att vi är morgonpigga. Vi är ute och går långa rundor innan den smällande pöblen ens funderat på att slå upp sina ögon på morgonen.

Jag har provat med DAP som man pluggar in i väggurtagen, de där som avger lugnande feromoner. Kanske jag märkte någon liten, liten effekt, men den största effekten var nog på min plånbok.

Igår var dock jag och grannen på ett föredrag som anordnades av Djursjukhuset här i Lund och Yrsa Franzén Görnerup, hundpsykologen. Ett väldigt bra föredrag var det, och man fick många och goda råd för hur man förebygger, hjälper och lindrar tillvaron för en skotträdd hund. Tips på hjälpmedel och hur man ska agera.

Det kändes väldigt bra och nu ser jag nyårstiden an med viss tillförsikt. Ja, självfallet blev det ett smärre (nåja) ingrepp i plånboken, men det är det värt om jag slipper se min Huligan förvandlas till en darrande blöt fläck.

Men hjälper det inte - ja då ska jag allvarligt fundera på det där rummet med spindlar och fästingar. Kanske man skulle slänga in ett gäng uppretade bin också?

tisdag 1 december 2009

På tal om valpar...

En mycket ung liten Huligan. Skenet bedrar! Redan vid denna späda ålder var Huliganen av uppfattningen att "själv är bäste dräng", och kunde redan 14 olika sätt att ge sin matte fingret på.

Är det konstigt att man blir rent knäsvag av att sen en sån liten rar uppsyn och börjar prata bäbisspråk? Att man absolut kan tänka sig att ha huset fullt av små västgötar?


måndag 30 november 2009

Valpvakt


Denne lille charmknutte har vi fått äran att passa ett tag idag. Och idag lyckades jag faktiskt fånga honom på bild! Och då menar jag som något igenkännligt och inte bara ett suddigt vitt burr som susar förbi.



Det är mysigt med valpar med mycket spring i benen - men man inser att man har glömt bort hur det var. När man säger "kom nu, ska vi gå in och hälsa på farbror Hampus", ja då tittar ett par pigga pepparkornsögon på en och sen försvinner tussen i ett huj över gräsmattan. Men sen går vi in till oss, och det går så bra. Linus får till och med i nåder titta på Hampus boll, vilket man ju får säga är högeligen bussigt med tanke på att Huliganen bet ihjäl Linus boll.

Sen går vi in och Linus studsar frejdigt runt och kollar läget. Om vi har dammsugit under sängarna och så. Sen snor han åt sig en av Huliganens matkulor som är kvar från frukosten medan Huliganen står och äter. Huliganen blir väldigt snopen över att helt plötsligt hitta en valp i matskålen men säger inget - fast sen får han väldigt brått att själv äta upp alla kulorna ifall den här lille ynglingen hyser fler dolska anslag mot hans mat.

När jag sätter mig på golvet hos hundarna så blir Huliganen helt plötsligt en väldigt liten Huligan som prompt ska sitta i knäet hos matte. Detta är den hund som liksom aldrig har tid att kela om han inte är jättejättetrött. Men nu ska han vara hos matte. Framför allt ska inga små bomullstussar få sitta i hans mattes knä så det så! Medan han ändå är där så vill han också passa på att dra matte i håret, vilket man kanske kan tolka som någon form av ömhetsbevis. Om man är en masochistiskt lagd fjollig matte. När huliganen står på bakbenen och drar matte i håret kommer Linus fram och drar Huliganen i svansen. Då ser man hur Huliganen tänker att "snälla matte, rädda mig från valpen!". Men valpen har redan hunnit rusa vidare på nya upptäcktsfärder.

Det är en härlig valp, det där. Och jag undrar om han inte har lite huligantakter i sig, han också?

söndag 29 november 2009

I adventstid



Jag älskar advent. Tycker det är underbart med ljusen, stjärnorna, glöggen och pepparkakorna. Så fort det går med gott samvete så åker julgardinerna och adventstjärnorna upp.

Nu var det äntligen dags! Helgen har varit fin, massor av god mat, gott sällskap, stearinljusbelysning och helgfrid. Jag funderar lite på sonen och dottern och undrar hur de har det, om de har några julgardiner. Förmodligen inte...


I fredags var vi hos goda vänner, en bra start på helgen! Huliganen fick också följa med, och han vet precis vem vi ska besöka när vi promenerar dit. Benen går som trumpinnar på honom och han fräser som en liten målsökande missil uppför trädgårdsgången upp till huset: nu vill han in och hälsa på S, som är en favorit. Hon skämmer ohämmat bort honom, och han låter sig villigt skämmas bort. Det är nog inte alla hundar som får äta vildsvinsfilé när husse och matte är bortbjudna. Det var en makalöst god filé, det tyckte vi allihop. Vinet drack vi dock upp själva, någon måtta får det ändå vara!


Lördagen tillbringades med att strosa runt i stan - inköp av vin till vinkällaren, ett besök på Saluhallen, köp av krans till dörren på torget. Och sen då lite röjande i växhuset, det måste ju också julpyntas.


Till kvällen blev det lammstek som puttrat i olivolja, citron, kanel, lagerblad och lite annat i ugnen i 5 timmar. Inte dumt alls. Och ja, huliganen fick smaka lammstek också, hur vore något annat möjligt?


Söndagen har tillbringats i trädgården, mycket ordentligt har jag diskat alla lerkrukorna så är det gjort när jag behöver dem till våren igen. Åh vad jag känner mig oerhört präktig och förutseende och duktig när jag gör sånt! Jag myser när jag tänker på hur jag i mars-april någonting bara kan sätta igågn och plantera utan att behöva diska krukorna då.


Sen var maken, huliganen och jag ute på adventspromenad. Maken hade tittat ut en bra promenadstråk längs Kävlingeån. Vi åkte dit, gick och tittade på vackra Bösmöllan och insåg sedan att den dumma verkligheten inte vill uppföra sig som maken tyckte. Inte gick det några stigar där han ville gå, och inte var det framkomligt heller, med eller utan stig. Så en mycket snopen Huligan lyftes in i bilen igen och man såg hur han tänkte att "var det här allt?! Himla fjuttig promenad". Så då åkte vi till Kävlinge golfbana och promenerade där. Väldigt skönt och inte många golfare ute, så det var inga problem att få plats.


Tja och sen blev det parmalindad kyckling i balsamicosås och ett glas riesling - och nu tittar maken på fotboll, vilket jag så gärna avstår ifrån. Hunden sover under fåtöljen, intet ont anande. Snart ska han släpas ut på en liten kisserunda och sen blir det nog lite av den goda ost vi köpte på Saluhallen igår. Min plan är att det är maken och jag som ska äta osten. Jag misstänker dock starkt att en liten Huligan som skulle kunna sälja sin egen matte för en bit vällagrad Västerbotten vill ha ett ord i laget.


Det är skönt med advent.

Och nu är det vår!

Man kunde tro att det är vinter, förste advent som det är och allting. Men si, då tror man uppenbarligen fel!

Igår röjde jag i växthuset, beskar pelargoner, sopade upp alla nerfallna blad från vinrankan, bar in trädgårdsbänken och var flitig som ett bi. Hängde upp en ljusslinga i vinrankan och pysslade och hade mig. Så fick jag syn på en hink där jag planterat tulpanlökar, för jag ville få tulpaner tidigt till våren, kunna njuta av egen blomsterprakt medan mars fortfarande ligger som ett kallfuktigt omslag runt en. Och vad ser jag? Jo tulpanerna tycker att det börjar bli vår! De börjar sticka upp så smått, och nu undrar jag om jag kommer att få egna jultulpaner?!

Huliganens karriär som utställningshund


Huliganen har en kort, men dock, karriär som utställningshund.

Allra första gången vi ställde ut honom var en svettig tillställning. I mer än en bemärkelse. Det var sommar, det var sol och vi tyckte det kunde vara kul att prova på en inofficiell utställning på Bosjökloster. Vi tyckte att vår lille valp kunde göra sig fint i slottsmiljö. Hela familjen, inklusive en 6-månaders huliganvalp for dit med fikakorg och filt och fulla av förväntan. Huliganen tyckte det var pin livat och slog nästan knut på sig själv av upphetsning.

Vi kollade på de valpar som var före oss, och började ana oråd. Man skulle kunna stå stilla, man skulle kunna trava bredvid matte och man skulle kunna stå på ett bord och bli klämd på utan att bita domaren. Allt detta skulle man dessutom klara av utan att sno in sig som en kokong i kopplet. Maken, som avsvurit sig allt ansvar för att visa upp valpen lutade sig tillbaka och såg road ut, medan jag försökte köra en snabbutbildning av Huliganen.

Sen var det vår tur. Det var, som tur var, bara vi som var västgötar så en liten tröst var ju att vi åtminstone skulle bli bästa västgötaspetsvalp... Hampus kastade sig frejdigt in i utställningsringen när vi blev uppkallade, släpande sin matte efter sig. Domaren, en vänlig man, vann sedan vårt hjärta genom att uttala sig högeligen uppskattande om Huliganen, och vi andades ut.

Men sen kom ju det där med att visa upp honom i rörelse. Jag tog kopplet i vänster hand och började småjogga längs ringen. Huliganen blev utom sig av glädje och körde sin egen katapultlarvstil där han hänger sig i kopplet och vräker sig framåt medelst blandade hopp och skutt. Vi tog oss snabbt runt ringen och frågade sen domaren om vi vann på snabbast tid? Fast det gjorde vi inte utan han skrev "svårbedömda rörelser" i protokollet, och det får man nog anse vara ett rättvist uttalande. Dock skrev han många andra trevliga saker som "Utmärkt typ. Väldigt tilltalande huvud och uttryck. Maskulin. Väldigt fina öronansättningar. Kraftfull hals. Utmärkt längd. Välvinklad fram och bak. Utmärkt bröstkorg".

Och trots vår spektakulära uppvisning av gångarterna så gick vi vidare till den stora finalen. Vi var makalöst stolta och såg en glänsande utställningskarriär framför oss. I finalen åkte vi dock ut, eftersom Huliganen helt plötsligt fick syn på lillmatte och gjorde en högkvalitativ uppvisning av saltomortaler i dubbel pik med mollbergskruv i kopplet. Ulrika Knape hade blivit grön av avundsjuka. Vi for dock hem med fin rosett och hederspris.

När matte lite förträngt hur det egentligen varit ställde vi två gånger ut oss på den stora internationella utställningen på Sofiero. Varför börja i liten skala när man har en hund med väldigt fina öronansättningar? Nu skulle vi slå omvärlden med häpnad!

Första gången fick vi en barsk tysk domare. Vi fylldes av bävan så till den milda grad att Huliganen faktiskt tog sig runt ringen med något som med mycket god vilja och med svag syn kunde anses vara en nästan passabel uppvisning. Tanten klämde och kände, vi fick visa upp oss igen, och till slut var det bara Hampus och en liten söt tikflicka kvar. Tiken vann, men Hampus blev BIM, fick ett ck och ett förstapris. Självklart köpte vi alla prisrosetter och pokaler som detta kvalificerade oss till, de vet verkligen hur man får en hundägare att öppna plånboken på sådana tillställningar. Så här skrev den tyska damen, som vi upptäckte var en schysst figur, en sån som begriper sig på huliganhundar: "Very promising youngster in good condition. Showing nicely, showing freely. Still soft in front. Strong front, body and hindquarters. Correct coat. Good expression".

Jojo. Den very promising youngstern och jag for hem igen, glödande av stolthet och nästa år stod vi där igen på Sofiero. Då skulle vi dessutom visa upp oss på stora gräsmattan framför slottet. Det tog tid... och längre tid... och ännu längre tid. Vi väntade och väntade och blev tröttare och tröttare och när det äntligen var vår tur var både jag och Huliganen ganska slut. Dessutom fick vi en domare från Stockholm. Inbitna skåningar som vi är tittade vi skeptiskt på honom. Tyvärr tittade han lika skeptiskt på oss. Visserligen berömde han pälskvalitet och skrev att Huliganen hade välformade ögon, stark hals och välformad bröstkorg - men sen skriver detta rikspucko att Huliganens öron har för vid ansättning!?! Har man hört så dumt??!! Dessutom tyckte han att Huliganen var spänd i sina rörelser (märkligt nog efter att vi fått vänta så oerhört länge), så vi avfärdades med ett 2:a pris.

Huliganen och jag tittade på varandra och tänkte att om den här domare inte känner igen citat "väldigt fina öron" när han ser dem, så är han inte mycket till domare. Ja vi tänkte nog ett eller annat ofördelaktigt om domarens egna öron om vi ska vara ärliga. Sen for vi hem och fick ett våldsamt gallstensanfall, i alla fall matte, som så småningom ledde till att matte numera är utan gallblåsa.

Jag vill inte gå så långt som att hävda att det var denne domare som är helt och hållet är ansvarig för gallstensanfallet med sina dumma kommentarer - men jag vill inte heller avfärda denna teori.

Men det blev Huliganens sista insats i utställningsringen. Jag tycker han är den finaste Huligan som finns, och Huliganen som inte direkt anfäktas av någon falsk blygsamhet tycker detsamma.

fredag 27 november 2009

Om det här med att blogga

Innan jag började blogga tyckte jag innerst inne att det var ganska fånigt, ett introvert navelskådande som las ut till allmän beskådan. Jag förstod inte vitsen med det: ville man skriva dagbok så ska det väl vara privat? Och till det finns det fina böcker att skriva i, med riktig penna på riktigt papper, på det där gammaldags viset.

Fast sen insåg jag att det är ganska kul. Min blogg är min hobby, jag skriver för att det är roligt, och det är också roligt att någon läser - vem det nu kan vara. Vissa känner jag ju till, andra vet jag inte vem det är.

Sen börjar man kolla andras bloggar och det finns en hel uppsjö av olika kaliber.

Nu har jag suttit här och läst och gråtit framför datorn, jo för jag hittade en länk till den här bloggen på Ketchupmammans sida: http://honungspojken.blogspot.com/ .

Då funderar jag på vad jag håller på med - jag bloggar om min hund, min vardag, min make och barnen och helt triviala saker. Inget världsomstörtande precis. Ja inte för att jag direkt tycker att vare sig maken, barnen eller hunden är triviala, men jag lever ett ganska okomplicerat, gott liv där mitt för närvarande största problem är att hitta nya glasögonbågar.

Då läser man om hjärtskärande orättvisa, hur livet tar sig helt fel vägar, hur en liten knubbig honungspojke med världens goaste leende har en framtid som inte är den som man önskar för sitt barn. Och då gråter man. Samtidigt så blir man så imponerad och varm om hjärtat av den styrka och den kärlek som folk hittar i de mest tunga situtationer.

Sen inser man att finns det någon endaste liten beröringspunkt mellan denna bloggen och min så är det nog att man skriver om kärleken till det som står en allra närmast.