lördag 31 december 2011

Nyårsfrost

Äntligen vaknade man till en klar, kall och ljus morgon! I ottan släpade jag ut dottern och Huliganen för att i preventivt syfte motionera bort lite av nyårsmaten. Nu var det ju dottern som skulle med, så med "ottan" får man väl förstå att vi gav oss ut strax före nio.


Det var frostigt och fint och det nöp lite i kinderna - väldigt skönt måste jag säga. I all synnerhet om jag jämför med gårdagens promenad som jag av någon outgrundlig, totalt obegriplig anledning valde att förlägga till Linnebjers naturreservat som är något av det sumpigaste och lerigaste som går att uppbringa när det har regnat. Och regnat har det ju gjort den här vintern... inte ett av mina smartaste drag kan jag väl säga.


Men nu var det kallt och frostigt som sagt! Inga smällare hördes helller ännu, för smällarmarodörerna hade väl inte vaknat...

Fast det hade vi!


- så vackert det är! utbrast jag och fotograferade grästuvor som gnistrade som juveler...


Åt mina naturromantiska fjollerier fnös bara Huliganen, och sedan visade han vad man bäst använder frost till - nämligen att rulla sig i, länge och intensivt. När han hållit på ett tag fanns det väl inte så mycket juveler kvar att föreviga... men roligt hade han!




Men det var inte bara frost i gräset, vattnet hade minsann också ändrat form kan man väl säga.

- Märkligt, på min ära! sa Huliganen och petade ihärdigt på det stela vattnet så att jag blev orolig att han skulle gå igenom den tämligen tunna isen.


Men nu ska vi strax förbereda matlagningen inför kvällens så klokt redan bortmotionerade utsvävningar. (Ibland är jag smart, nämligen!)

Gott Nytt År! önskar Huliganen och hans familj!

fredag 30 december 2011

Lärdom för livet

- Idag är det fredag! tänkte jag för mig själv. - Fredagar är bra dagar för att skriva i bloggen, funderade jag vidare. Men vad skulle jag skriva om? Har jag några djupsinniga tankar på lager? Finns det något jag vill dela med mig av som kan göra denna världen till en bättre plats för dess invånare?

Hmm....tänka, tänka...


Men jo, nu kom jag på det! Det här är onekligen en kunskap som kommer att ge en ny dimension till era liv, åtminstone om ni bor i närheten av (eller rentav i?) Lund.

Här kommer det:

De bästa kanelbullarna i Lund äter man på Brunius Café.


Vill man å andra sidan ha kardemummabullar, ja då är det S:t Jakobs Stenugnsbageri som gäller.

Själv är jag i den lyckliga sitsen att jag idag varit i stan med dottern och inmundigat kanelbullar just på Brunius. Alltså är jag nu en bättre, blidare, vänligare (och möjligen något tjockare) person. Dock åt vi inte (idag) några kardemummabullar på Stenugnsbageriet, man är ju en måttfull person.

Å andra sidan vill man ju inte låta sig övertrumfas, så därför håller dottern och jag just på att baka kanel-kardemummabullar. Här gäller det att skruva receptet till perfektion, lyfta det mot nya höjder, skåda ljuset i kanelbullehimlen!

Och samtidigt håller jag på att göra laxsoppa. Snart vankas det laxsoppa med vitlöksbröd och riesling. Och sen blir det väl lite bullfika ikväll. Det känns onekligen som att man kan se kvällen an med tillförsikt!

För övrigt kan vi meddela att den pipande kon fortfarande lever. Dock ransoneras åtkomsten för Huliganen ganska hårt. Kanske mer av omtanke om våra öron än om själva kon.

onsdag 28 december 2011

Julen känns liksom väldigt över nu



Underbart är kort. Lyckan är dock inte mindre intensiv för det. Åtminstone för Huliganen som verkligen älskar att få paket. Ja han är så till den milda grad förtjust i paket att man inte kan ha några under granen, för då kan man rätt vad det är se en Huligan smyga förstulet förbi med ett synnerligen stulet paket i munnen.

Och sen vet man ju hur det är med paket. De ska liksom inte bara ligga där fint inslagna och sådär, de ska SLITAS upp. Och sen ska såväl innehåll som omslag massakreras å det ihärdigaste.

Vi andra njöt också av våra paket, men kanske på ett något mer stillsamt sätt. Det var en lugn och skönt julafton, trots att jag (eller tack vare?) sällan förberett så lite. Kajsa Kavat skulle slitit sitt hår i förtvivlan om hon sett tillståndet på fönsterna, till exempel.

Men god mat hann vi laga. Och äta. Och eftersom vi inte har några småbarn som blir otåliga så kan man äta i lugn och ro - skönt! När barnen var små var i synnerhet sonen väldigt otålig. Och det låter vi honom minsann inte glömma, trots att han nu är lugn som en filbunke och inte tjatar om julklappar det minsta. Men vad vore det för jul om inte någon av kusinerna nostalgiskt drog upp hur sonen i sin ungdom hetsade oss genom julmaten som vore det ett 200-meterslopp och han Usein Bolt?

Ja det var en himla trevlig kväll, och allt umgänge ackompanjerades av det rasslande ljudet av Huliganen som omsorgsfullt strimlade allt omslagspapper i småatomer.

När man tittar på  bilderna ovan kan man, om man har fantasi, tänka sig att kon symboliserar maken. Inte för att han är det minsta fäaktig av sig, det vill jag på det bestämdaste dementera! Nej, utan för att han, i likhet med kon, hade så ont i sitt ben. Så pass ont att vi tillbringade en stor del av juldagen på akuten. Nåja, det var lugnt och fridfullt och jag hann en bra bit i min julklappsbok som jag ägnade mig när jag inte blandade mig i makens konversationer med läkarna. Det är inte det att jag inte tror att han utmärkt väl klarar av att förklara hur saker och ting förhåller sig... det är bara det att jag liksom, tja, vill hjälpa till... Nåja, maken kom hem igen och sen har vi tagit det lugnt, löst korsord, ätit mat, hälsat på sonens flickvän och tittat på Rombilder, ätit mer mat, jobbat som en galärslav och nu har jag nog uppdaterat ungefär vad som hänt sedan senaste blogginlägget.

Ja förutom då att jag kanske ska lägga till att dottern återigen lyckats köpa en ihärdig pipleksak, en som gått alla möjliga survival-kurser och som lever fortfarande i all högpipelig välmåga. Just nu ligger den högt uppe på ett skåp. Och där ligger den ganska bra.

lördag 24 december 2011

Rebus

Vad får man om man har en Huligan som fyller 9 år? Och en syster som smider i silver? En syster som dessutom är en generös och hyvens syster, en som gillar en bufflig Huligan?

Igår var alltså Huliganens fölsedag! Tänk att han blivit nio år - och tänk så roliga dessa nio år har varit för oss...

Det var inte den enda present han fick, ånej. Sonen kom hem och sonen köper alltid .... hur ska jag säga det.... märkliga presenter till hunden. I år fick han en glosögd pipande ko. Det var omedelbar kärlek från Huliganhållet och han tuggade på, pep med, och rusade runt med sin ko. Alla fick se - men ingen fick låna den. Kon var hans, enbart hans och den klarade sig ovanligt länge. Efter en timmes ihärdig kärlek rök såväl pip som inälvor. Den lämpar sig måhända icke på bild så här på julafton, om man är lite känslig och koälskande av sig.

Sen klädde vi granen.

- Nu får du välja, sa vi generöst till sonen. Och sonen valde röda kulor och halmsaker, och miss Piggy i trä och silverkulor och mässingsprydnaderna från mormor och glasklockorna från syrran och, och, och.... sen kastade han lystna blickar på guldtofsarna.

- du får inte välja guldtofsarna!!! sa jag bestämt då.

Sonen påtalade att jag ju sagt  att han fick välja.

- Det får du också, så länge du inte väljer tofsarna. De är tofsar non grata i en rödkulig gran, begriper du väl! svarade jag.

Det begrep inte sonen. Men han fogade sig. Det är ju ändå jul och man vill väl att mamma ska vara glad, tror jag han tänkte. Det tänkte han rätt i.

God Jul!

tisdag 20 december 2011

Det var något som var konstigt imorse

Det var inte snöstorm.
Det var inte askmoln från en isländsk vulkan.
Det var inte blixthalka.
Det var inte strejk.

- Kan detta vara möjligt?! frågade jag mig på ett mycket förbluffat sätt.

Först tänkte jag blogga om det. Men sen tänkte jag men tänk om... man vill ju inte jinxa något. Inte på något vis i världen när det står så viktiga saker på spel.

Det kommer nog en liten snöstorm. Eller en sandstorm. Eller en plötslig attack av kvicksand tänkte jag vidare.

Alltså har jag visligen hållit tyst - men nu sitter hon där! I köket och påtar med något kemistiskt och obegripligt. För en gångs skull har hemtransporten varit alldeles odramatisk. Inte ens en borttappad väska. Eller en trampad tå.

Och på fredag kommer sonen! Så vem bryr sig om att inget har hunnit julstädas. Eller pyntas som tänkt var? Herregud, lite glittriga saker i granen, en massa stearinljus, massor av mat och vin och glögg och hemkomna barn, sen är nog julstämningen på topp!

söndag 18 december 2011

4 advent


Ja inte begriper jag hur jag tänker, men det har faktiskt hänt att jag muttrat något om att "lite snö kunde kanske ändå pigga upp?", fast jag ju egentligen har förra vinterns snöelände i färskt minne. Om inte annat så minns jag hur ihärdigt den stackars maken fick skotta ideligen, ideligen, och när hans rygg nu är som den är, vem  skulle skotta då??!! (Det är här man bör höra sån där spökmusik som man illustrerar skräckfilmer med). Men det har ju varit så in i bängens mörkt och fuktigt och eländigt och dystert så jag tänkte ändå att lite vinterväder borde lysa upp tillvaron.

Blev jag bönhörd? Nja, itne direkt. Men imorse när jag klev ut insåg jag att oj, hoppsan! det är visst halt idag! Underkylt regn är inte att leka med. Och det var enbart tanken på att jag knallat ut iförd blårutig flanellpyjamas (med regnbyxor och jacka utanpå får jag kanske tillägga) som gjorde att jag höll mig på benen. Jag ville för död och pina inte ramla och bryta ett ben och hämtas av ambulans och få visa upp flanellpyjamasen i all sin osköna rekorderlighet (fast med 'oskön' menas ju nu enbart ur ett estetiskt perspektiv vill jag framhålla - ur ett bekvämlighetsperspektiv är den oslagbar).

Men det tinade upp och sen rände Zyrran, Zoyanen, Huliganen och jag ut i skogen och traskade runt. Och där var det inte halt direkt, mer liksom lerigt. Jag tror syrran fick duscha hund igen....

Sen har söndagen gått i lugnt och behagligt tempo. När man nu inte direkt fick några snöflingor att fotografera (jo, det slaskade ett tag, men det var då verkligen inget att föreviga), så får man ju njuta av den  som  finns till hands. Även om den är av plast och inköpta i Köpenhamn.


Nu tycker jag ju inte att man bara ska titta på snöflingan utan även de nya badrumsgardinerna som min snälla syster sytt till oss. Jag ska nu avslöja en hemlighet; jag KAN sy. Under pistolhot ungefär, men syrran syr till mig, hon påstår att hon blir så nervös om jag ska göra det själv. Och det är nog en mycket ackurat känsla av henne, tror jag.

Vi måste ha gardiner i badrummet. Badrummet är nämligen byggt i det som en gång var en vinkel i vardagsrummet, och har ett stort fönster ut mot gatan. Och jag som är lite sjåpig av mig tycker att jag vill vara lite mer privat när jag duschar. Ingången till badrummet är i matrummet - ja så kan det bli när man ska bygga om en gammal 20-talsvilla till något mer modern standard. Ursprungligen låg ju utedasset i trädgården, i närheten av uthuset där grisen och duvorna huserade, och säga vad man vill om utedass, men jag är oändligt glad att jag inte behöver traska ut i vintermorgonen med en gammal sydsvenska i näven för att göra toalett.


Idag har det gjorts lite fler föreberedelser inför julen - fabergéäggen har kommit upp. Nu ska man ju inte tro att det är äkta vara, för då de knappast hängt i vårt matsalsfönster...


Maken och jag har varit och köpt gran och satt in den. Den är inte klädd än, för det blir den när barnen kommer hem. Ljusen är dock i, så den lyser upp i alla fall. I år är det makens och sonens tur att bestämma hur granen ska kläs. Och dessa inbitna julgranstraditionalister ska ju prompt ha röda kulor och halmsaker, så då får det väl bli det då. När dottern och jag får bestämma, vartannat år, då blir det lite mer spännande. Tycker vi. Afrikanska kulor i svart och guld, till exempel. Men nä, "röda kulor ska de' va'" klagar de bakåtsträvande manliga familjemedlemmarna, så då får det väl bli det, då. (Fast den där gräsliga lila glittriga kulan som sonen envisats med att klämma in bland alla de röda kommer inte upp i år. Den råkade gå sönder. Ja fråga inte mig hur det gick till... en olycka händer ju så lätt...).

Sen undrar jag om någon kommer ihåg den där hunden jag har? Den som vägrade ligga i soffan och som jag fick klickerträna till att komma upp där?

Jag kan nu meddela att vi inte längre har några problem med att få upp Huliganen i soffan. Tvärtom. Han både snor åt sig filten och sparkar mig i veka livet när jag försöker få dela soffa med honom. Så man kan nog säga att numera är han rätt vältränad på soffliggande.


lördag 17 december 2011

Lördag med förhinder

Det har varit en sån där dag ni vet - en som liksom börjar lite avigt och sen vägrar följa väl uppgjorda planer.

Fast egentligen började det redan igår - okarakteristiskt nog satt jag uppe ända till klockan var nästan tolv och stickade, jo för jag ville ju att min gröna mössa skulle bli klar! Och det blev den. Jag traskade ut till spegeln och tryckte ner den på skulten och tittade lite frågande på spegelbilden. På bilden till beskrivningen syns en ung kvinna som klär jättefint i mössan som är lite av baskermodell. Hon har den lite nochalant nerdragen till ögonbrynen ungefär och ser rosig och fräsch och vintrig ut.

På mig såg mössan ut som en skrynklig champinjon. Nåja, inte greps jag av missmod för det! Ånej, på beskrivningen stod det att mössan skulle blötas och sedan få torka trädd över en stor tallrik. Våra mattallrikar är stora - så sagt och gjort, jag blötte och trädde och ramlade sen i säng, synnerligen belåten med mig själv.

I morse provade jag mössan och den kändes liksom lite...tja... stor. Jag gjorde en liten provruskning på huvudet och den gled ner och la sig tllrätta, inte ömt vilande mot mina ögonbryn, utan mer mot hakan. Typ.


Då kan det hända att jag fick ett smärre sammanbrott. Alltså, vi pratar inte 6,7 på richerskalan direkt, men en liten eruption blev det nog. Maken kom löpande. När han hade skrattat färdigt frågade han lite försiktigt

- varför håller du på med stickningen när du blir så arg av det? (Han hade kamikazepulsvärmarna i livligt minne visade det sig).

- Arg? Jag?! Jag blir väl aldrig arg! svarade jag raskt och osannfärdigt då. Sen förklarade jag för honom hur oerhört avstressande och nervlugnande det är att virka och sticka, hur allt liksom faller på plats och allt som är rörigt stressigt blir lugnt och fint.

Maken såg oövertygad ut, men insåg nog att det inte var värt att argumentera vidare.

Och nu ser mössan ut så här. Och jag, jag är lugn som en filbunke. Jag ler milt mot tillvarons små förtretligheter. Tänker filosofiskt att "jag stickar väl om den då!".

Sen åkte jag ner o stan för att klippa mig. Man vill ju vara snygg när man ska möta Tomten. Klockan 11 skulle jag vara hos frisören. Tyckte jag. Frisören tyckte halv tolv. Okej, okej, en halvtimme hit eller dit, det spelar väl inte så stor roll. Sen tyckte frisören kvart över tolv, jo för hon som var före skulle slingas och det tog tid. Då suckade jag djupt.

Men sen kom jag på att jag kunde ju uträtta en del viktiga ärenden, till exempel. Och såsom av en händelse så hamnade jag då på St Jakobs stenugnsbageri och handlade lite gott bröd. När jag stod där vid disken så föll mina blickar, allldeles oplanerat sådär, på deras kardemummabullar. Och då vore det ju snudd på kriminellt att inte köpa några med mig hem?

Man läser ju ibland om folk som funderar på Meningen med Livet. Folk som tänker djupa tankar och som formulerar den ena inrikata teorin efter den andra.

Och inte vill jag här i all blygsamhet i Huliganbloggen påstå att jag sitter inne med Svaret - ånej, sån är inte jag. Gåpåig och besserwissrig och sådär menar jag.

Men jag får nog säga att en av meningarna med livet måste vara just dessa kardemummabullar. Titta bara! Visst är detta en renodlad illustration av Livets Innersta Väsen i Kardemummabulleform?


,
Och nu ska jag nog ägna mig åt lite terapeutisk omstickning av mössa tror jag.

fredag 16 december 2011

Morgonsnooze har guld i mund

Det var ju inte precis så att snön låg vit på taken. Det var (tyvärr) inte ens så att endast tomten var (blev) vaken.

Det var bara fredagmorgon efter en lång vecka. Lättsinnig tänkte jag när mobilen drog i gång med sitt blida plingplongane (jag har valt "harpa" som väckarklocksljud, lagom snällt och behagligt tänkte jag), att äsch, en snooze (eller två...) har väl aldrig skadat.

Sålunda tryckte jag på snooze och återföll i belåtet snarkande med mobilen i handen. Faktum är att i hela huligansovrummet sovs det så det dånade. Efter tio minuter plingplongade det igen, och då tänkte jag ungefär som ovan - och tryckte totalt oansvarigt på 'snooze' igen. Varpå jag promt tappade mobilen ner mellan springorna mellan våra bäddmadrasser. Duns! sa det och belåtet la sig mobilen till ro och plongade på som om den tänkte hålla på till ragnarök ungefär. Helt plötsligt insåg man att den där harpomusiken, den är faktiskt alldeles oerhört irriterande!

Nu ska man veta att maken och jag, såsom rediga skåningar, vill ha ordentligt med plats i sängen. Alltså har vi en rejält bred dubbelsäng. Alltså når man inte in mitt under sängen ens om man ligger på mage. Alltså måste man tända lampan, hasa ut i hallen och hämta ett paraply att peta med och sedan ligga där på mage på golvet och försöka peta ut mackapären och få tyst på olåten. Det gick till slut och då var det ju lika bra att knalla upp.

När det blev tyst rullade maken belåtet över på andra sidan. Det såg skönt ut, vilket jag inte undlät att avundsjukt påpeka.

- Jag vet! svarade maken belåtet - jag tror jag provar den här metoden att angripa morgonen på, så kan vi jämföra resultaten sedan.

Maken är en grundlig man. Han provar fortfarande sin metod. Jag hyser en svag misstanke att den metoden är överlägsen min, en kulen morgon i december.

torsdag 15 december 2011

Urladdad

Kanske inte så mycket jag som kamerabatteriet. "Men ladda det då!" säger vän av ordning. Ja, jo, det är ju en utmärkt idé i och för sig - varför har jag inte tänkt på den?

Men med urladdat batteri blir det lite sisådär: ska jag inte skriva ett blogginlägg? Om den där mössan jag stickar till exempel, den som blir grön och skön och är lättstickad och en väldig trevlig kontrast till kamikazepulsvärmarna, som as we speech är på väg till England - men hur kul är ett stickinlägg utan bild? Å andra sidan MED bild där stickorna syns så framstår det ju väldigt tydligt vilken omoralisk, slapp, karaktärslös och nästintill brottslig person jag är... svårt det där...

Så jag velar hit. Dit.

Det är ju dock inte bara stickning i mitt liv. Jag träffade till exempel nyss en mycket god vän. När vi satt där och smällde i oss pasta och karljohan och lite annat så kom vi osökt att tänka på träning. Man kan ju undra varför... Och då kom vi fram till att Tänk om vi skulle gå en helgkurs i yoga? Sen kunde man ju överraska kollegorna med att kunna lägga foten bakom nacken sådär vid fikabordet - jag kan lova att de hade tappat hakan (-orna)!

När jag kom hem googlade jag efter helgkurser i yoga. Och visst hittade jag en! Ett företag som även erbjöd helgkurser i tarmsköljning. Ja man kunde rentav kombinera tarmsköljandet med yoga... tanken svindlar lite får jag nog säga.

Och då känner jag att vissa blogginlägg gör sig nog bäst utan illlustrerande bilder till. Och vidare känner jag att just det här måste väl ändå vara ett lysande exempel på detta?

lördag 10 december 2011

Ibland är man tacksam

Den här bloggen utmärker sig ju inte direkt för några nyskapande och djupsinniga tankar. Snarare tvärtom. Väldigt tvärtom kan man till och med tycka. Tillhör man svårmods- och djupa-tankarfalangen har man nog inte så värst mycket att hämta här.

Men ibland blir man ändå lite eftertänksam. Lite filosofisk sådär. Nu till exemepel, känner jag mig okarakteristiskt eftertänksam och då är det väl lika bra att smida medan järnet är varmt? För övrigt är det inte bara järnet som är varmt utan även jag, ty jag har nyss uppstigit - inte såsom Venus från Milo ur vågorna med hårlockarna under full kontroll - utan ur ett varmt bubbelbad.

Livet är lite hektiskt för tillfället. Roligt, men stressigt. December är alltid min mest jobbiga månad på arbetet och sen är det ju julerierna som pockar på sitt, även om jag sonika har avskaffat såväl pepparkaksbak som fönsterputs.

Nu är det ju dessutom kallt och ruggigt. Och ganska blåsigt kan man lugnt påstå.

Och när jag då gick min runda med Huliganen, kämpandes mot elementens raseri, ja då greps jag faktiskt av tacksamhet. Tacksamhet för att jag inte är uteliggare, utan har ett hus att vända tillbaka till, förvisso ett med oputsade fönster men i alla fall. Tacksamhet för att jag inte är gift med en campingnörd som tyckt att vi skulle campa i en skogsdunge någonstans.

Och jag är tacksam för att jag har ett jobb - stressigt men roligt. För att jag har en hund som jag varje dag betraktar med innerlig kärlek. För att jag har en make som jag betraktar med ännu innerligare kärlek (trots alla hans knäppa intressen). För att jag har roliga, snälla, fantastiska barn. För att vi hade det så kul i Rom.

För att jag kunde ta ett glas riesling och hälla mig i bubbelbadet. För att jag bakat flapjacks med nötter, torkade aprikoser och tranbär som ska avsmakas senare. För att det blir sniglar och revbensspjäll till middag (inte tillsammans dock). För att jag letat möss-mönster och hittat ett som jag ska testa.

Livet, det är en ganska bra inrättning vill jag nog påstå.

Är Huliganen synsk?

Jag medger, jag har mina fördomar, jag som alla andra. Och när jag tänker 'medium', 'synsk', 'andar', ja då är det snarare något förvirrat i lager på lager med fladdrande kjolar jag tänker på, inte en robust liten västgötaspets.

Men ibland undrar jag verkligen - hur kan han veta? Hur kan han veta när det kommer att hända saker som han kanske inte direkt vill; klippa klorna t.ex.? Eller ha på reflexväst? Eller - å andra sidan - när det verkligen är läge att smöra lite för matte och få lite belöning?

Idag vaknade vi något tidigare än vad jag planerat för en lördagsmorgon. Det blåser fortfarande rejält här och det kändes ganska mysigt att ligga där nerkurad under täcket och höra blåsten vina utanför, så länge man själv hade det ombonat och behagligt. Huliganen hade dock andra planer och ok, man ska ju ändå ut och få lite frisk luft så jag knallade väl upp och iklädde mig, likt ett medium (se ovan), lager-på-lager, fast av vantar och tröjor och mössor. Som åskådare hade jag en ivrig Huligan.

Men när jag sen tänkte klä på honom attiraljerna också blev han plötsligt väldigt tveksam och backade. Och då undrar jag, hur kunde han veta att jag i det ögonblicket tänkt att "idag tar vi reflexvästen så vi verkligen syns, det är mörkt och en hel del cyklister i farten"? För det mesta tar jag bara reflexhalsbandet vilket är helt ok ur huligansynvinkel, men eftersom syrran blev åthutad häromdagen av en cyklist med att "man kan faktiskt ha reflexer på sig!!!" när hon var iklädd reflexarmband på båda armarna och båda vovvarna hade reflexer på sig, tänkte jag att det kanske kunde behövas redigare doningar.

- behövs inte alls, jag syns ändå. Är jag inte ett klart skinande ljus, kanske? sa Huliganen bestämt.

- visst är du ljuset i mitt liv! svarade jag, - men de flesta kanske inte betraktar en mycket kortbent krabat som ett klart skinande ljus, du vet hur det är med det där med definitioner.

Huliganen lät meddela att när det gällde definitioner så har han alltid, som i alla frågor, tolkningsföreträde. Dessutom var det så att om jag nu var så himla sugen på det där med reflexväst så kunde ju jag själv ha den på mig.

Kan någon begripa varför det ska vara så besvärligt? En liten ynka reflexväst, inköpt på postorder för 49 spänn och faktiskt med väldigt bra passform på den där kortbenta lille limpan till hund jag har. Bara för att jag en (1) gång i en avlägsen forntid när Huliganen fortfarande var valp råkade knäppa honom i magen med ett helt annat täcke med ett värre spänne - här snackar vi kardborrband som jag liksom smeker runt hans pälsiga kropp. Men i vissa lägen är Huliganens minne gott och oförsonligt.

Trots allt är det ändå jag som bestämmer (väl???)  så jag applicerade västen alltmedan Huliganen glodde dystert på mig med svansen mellan benen. Så fort vi kom ut sprätte dock svansen upp igen och han skuttade före mig likt en liten gul självlysande påskkyckling. Fri och glad och synlig! Inte en enda cykel körde på oss, kan jag meddela.

Vi gick över Norra kyrkogården och det var mörkt och fullmåne och ganska spöklikt faktiskt. Särskilt om man då såg en liten självlysande varelse som skuttade fram i knähöjd.

Så om ni skulle se någon tidningsnotis om spökliga observationer på Norra kyrkogården i Lund; ja då var det vi!

torsdag 8 december 2011

Mätt och belåten

...är man nu. Efter en låååång dag på jobbet kom man hem till pasta med bacon, kantareller och grönmögelost. Det är ju en rackarns tur att maken det här senaste året har lärt sig mer än att laga pannbiff vilket var hans standardrätt tidigare. Faktiskt enda rätt om man nu inte ska räkna knäckemackor med ost? Och det gills väl knappast som matlagning?

Igår blev man onkligen också mätt. Faktiskt väldigt mätt. Rentav lite fyrkantig. Det var dags för företagets årliga julbordet och vi hemsökte återigen det lokala Grand Hotellet. Och säga vad man vill, men man behöver inte gå hungrig därifrån! Nog för att jag inte direkt hänföll åt alla korvar och skinkor och leverkorvar och brunkålar och sånt, men det fanns nog och övernog av annat. Lax till exempel, det kan man stoppa i sig rätt rejält av.

Det som nog ändå gav en liksom nådastöten, det var nog ris a la Malta'n. Okej, okej, man kanske skulle ha avstått den, men det är lätt att vara efterklok. Den där hemlagade marmeladkonfekten och knäcken kanske också var till att ta i... men what the heck, julbord en gång om året, då får man nog frossa lite?

Sen var det skönt att vandra hem genom staden i det milda vädret, skaka ner lite av sillen och gröten och mandelmusslan- förra året var det snö och kallt och halt så man var påpälsad upp över öronen.

Men man kan ju inte lita på att det alltid ska vara så är behagligt väder när det är julbord så det är ju en väldig tur att jag i brevlådan hittade en present från Maja! Titta bara, precis min färg!


Det här ska bli en mössa åt mig, jag ska bara sticka färdigt de där pulsvärmarna först. Om jag inte begår harakiri alltså, på de eländiga stickorna. Fast det vore ju väldigt synd när jag har det här garnet liggandes och väntandes på mig, så jag avstår nog.

Tack Maja!!

tisdag 6 december 2011

Prinsessan på ärten

Fast egentligen var det nog 'Prinsen' om vi ska vara genuskorrekta och sanningsenliga och allt det där.

Maken har gått och dragits med en ond rygg. Onda ryggar är inte bra. Då får jag dammsuga. Alltså sa jag strängt till honom att nu fick han minsann göra något åt ryggskrället. Så då gjorde han det. Kiropraktorer och sjukgymnaster och piller yrde i en vild dans omkring honom.

Och så sa dessutom kiropraktorn att det kanske vore läge att köpa ny säng? Klok karl det där. Så vi rantade väl iväg och beställde nya resårmadrasser till oss.

Idag kom de. Och de ser rysligt inbjudande ut. Stabila men ändå mjuka. Pösiga men ändå fasta. Enda nackdelen är väl att sängen numera är så hög att jag inte når ner att klia på Huliganen när han snusar i sin biabädd.

Dessutom får jag nog ta ett litet skutt när jag ska upp i sängen för jag är kort och den är hög. Men så pass spänstig är jag nog än så länge att jag kan, likt en panter, kasta mig upp i sänghalmen. (För övrigt vill jag inte alls jämföra mig med en panter. Den är svart och smidig och förmodligen rysligt vältränad. Det är inte jag).


Klockan är nu 20.17. Nog är det väl ok att gå och lägga sig redan?

lördag 3 december 2011

Den gastkramande berättelsen om Huliganen och kryckorna

Ja nu var det ju inte så att Huliganen fick gå på kryckor. Och det var nog en himla tur, för hur skulle han fixa att liksom få ihop fyra ben och då förmodligen fyra kryckor? Verkar klart besvärligt.

Nej, det var så att jag har ny kollega. En trevlig ung man som i veckan helt plötsligt uppenbarade sig hoppandes på kryckor.

- men käre tid, var har hänt, vad har hänt! utropade vi alla unisont och smackade lika unisont medlidsamt med tungan. (Eller rättare sagt 'tungorna', vi smackade alltså var och en med var sin tunga). Alla utom en. Nämligen Huliganen.

- VOFF, VOFF, VOFF!! gastade sagda hund i högan sky.
- Herregud det kommer ett monster på fyra ben!!! fortsatte ovannämnde hund.

- Men snälle Huliganen, sa jag, du känner ju Viktor. Du vet att detta är en trevlig och ämabel ung man, inte ska du vråla i högan sky på honom?

Huliganen tog ingen notis om vad jag sa (detta är inget obekant fenomen). Herregud, hur märkligt är det inte att människor man trodde man kände och kunde lita på plöstsligt kommer hoppandes med två extraben så där? Han gastade vidare i högan sky.

Kollegan hoppade in på sitt rum och jag tog pedagogiskt gaphalsen med mig och gick in och hälsade.
- Skönt! tänkte Huliganen, nu känner jag igen honom! Så han hälsade vänligt och lät sig klappas och klias på i största samförstånd.

Sen hälsade vi på kryckorna under mycket puffande och fnysande och frustande. Fast ok, de verkade ju tämligen harmlösa, fick man medge.

Jag tog med mig hunden och återgick till de viktiga göromål som jag fyller min dag med. Tänkte att "så bra, nu har vi löst  det problemet".

Ända tills kollegan kom uthoppandes till fikapausen på kryckor.

- VOFF, VOFF, VOFF!!! lät det igen.

Fast man kunde ju låta sig blidkas om man blev bjuden på ost. Det gick. I synnerhet om kryckorna blev lagda på golvet. Men även golvade kryckor är farliga kryckor, det inser ju vem som helst, i synnerhet en västgötaspets, så när väl Wästerbottenosten var inmundigad fick kryckorna veta vem som var herre på täppan!

Då fick jag syn på en annan kollega. Den som Huliganen skamlöst mobbar. Han tittade förstulet på Huliganen som morrade på kryckorna och la raskt händerna på bordet.

- jag tänkte att om Huliganen blir riktigt arg så kanske han inte vågar ge sig på kryckorna utan på mig, sa han när jag tittade frågande på honom.

Och det var det som var det gastkramande, faktiskt. Inte kryckorna i sig.

fredag 2 december 2011

Balsam för själen

- det var vad som behövdes idag. Jag hade bokat tid hos optikern i eftermiddags, jo för jag inser att jag ser sämre och sämre. Det har sin avgjorda fördelar när man tittar sig i spegeln, men det har onekligen sina avgjorda nackdelar när man ska sticka med jämrans tunt mörkt garn på jädrans tunna stickor. Då behöver man vara skarpögd som en hök och inte skumögd som en gammal albatross.

Alltså bokade jag tid. Och glad i hågen susade jag dit, lyckligt kvittrande som en liten lärka. När jag kom dit upplyste mig den unga damen vid disken om att hon inte hittade mig.

- men jag står ju här! sa jag glatt då. Fast det var inte så hon menade, visade det sig. Nähänä, vad gör vi då? undrade jag lika glatt.

- det finns inga tider, sa hon - och optikerna har lunch just nu och blir sura om jag stör dem.
- inte så sur som jag blir, svarade jag då, på ett mycket oglatt sätt.

Men hur det var så gick det inte att skramla fram en tid och då blev jag lite uppretad kände jag. Då måste man lugna ner sig lite, hitta tillbaka till sitt inre fryntliga jag.

Jag tog till två osvikliga metoder; a) gick in på Gleerups bokhandel och tittade i en väldig massa stickböcker och b) bakade. Chokladkolakakor - är inte det balsam för själen så vet inte jag hur detta begrepp ska definieras.




Och sen är det ju så att har man bakat kakor, ja då faller det sig ju osökt att man bör fika. Eller hur?


Så nu känner jag mig mild och blid igen.

Och på tal om att baka kakor så talade jag nyss med sonen. Han hade inte tid att prata just nu, för han skulle baka pepparkakor. Det fick mig osökt att tänka på när maken och jag bakade pepparkakor första gången (fast då hade han inte uppgraderats till 'maken' utan var endast 'pojkvän'). Mitt i alltihop visade det sig att jag inte hade någon kavel. Därför vet jag att det går att kavla pepparkaksdeg med en ölflaska, men jag får nog ändå säga att kavel är att föredra.

Och varför...

... hinner jag inte blogga numera? Hur prioriterar jag då?

Fast idag är det ju fredag... och på fredagar är jag ledig på eftermiddagen och eftersom maken numera är bra i sin rygg och kan asa runt på dammsugaren själv så kanske man kan hitta lite tid då?

Jag måste ju berätta den gastkramande historien om Huliganen och kryckorna....

tisdag 29 november 2011

Med risk för att vara tjatig...

... men det här med möss, alltså.

Inte har det fastnat någon mus i fällorna och jag tycker fortfarande att det är ett upprörande slöseri med dumlekolor. Har börjat fundera på nougat.

Men så kom - förmodligen - förklaringen till fenomenet varför musen ratat betet. Han har helt enkelt emigrerat! Förmodligen en mycket äventyrslysten mus, en som tänkte att varför begränsa sitt liv och sina vyer till just Huliganköket?

Anledningen till att jag vet detta är att vi nyligen fick ett (lätt mycket) hysteriskt mail från dottern. Där hade hon suttit i allsköns ro och skrivit när det klampade en mus över hennes golv! Dessutom inte vilken liten blyg musstackare som helst, nej en mus i kromosommegajätteformat var det uppenbarligen. Bilden hon frammanade var definitivt av en mus i huliganstorlek.

Såvitt jag förstod sovs det inte många stunder den natten i dotterns hem. Det hyperventilerades. Det letades musskrämmor på nätet. Det mailades till mamma.

Och mamma vet så klart på råd!

- lugn, bara lugn, skrev jag, vi har en överbliven dumlekola du kan få låna.

Blev dottern tacksam av detta? Inte så värst, tycktes det. Lite otacksamt kan jag tycka, när man nu curlar så fint.

- kan man doktorera i kemi kan man väl ta död på en mususling, fortsatte jag uppmuntrande sen.

Dottern lät meddela att hon förmodligen löser problemet dränka in lägenheten i pepparmnintsolja, vilket tydligen enligt allvetande google är ett osvikligt medel. Och hjälper inte det genom att låna kompisens katt.

Och det kanske funkar bättre än dumlekola?

söndag 27 november 2011

1:e advent

Utomhus är det verkligen ruskväder; regn, blåst, mörker och avgjort ruggigt. Ganska skönt ändå, man rantar runt med hunden och det är lite stärkande att kämpa mot elementens raseri. För om man ska vara ärlig är ju det där raseriet inte av allra argsintaste slag (än - det låter som om det håller på att ta i) utan bara precis så där så man känner sig uppiggad för att sen tycka att  det är så skönt att komma in igen.


1:e advent - vart tog det året vägen? Nyss for jag ju runt och letade efter vårtecken och vintergäck och allt vad det var? Nu får man i stället njuta av lite glögg, vilket inte är så dumt det heller.


Nu kanske någon tänker att oj, vilken vacker julduk hon har, har hon sytt den själv? På det kan jag bara säga att nej det har jag inte. Jag är inte alls begåvad när det gäller att sy. Man kan rentav säga att jag är oerhört Obegåvad när det gäller att sy. Däremot är jag väldigt begåvad på att ha en syster som kan sy, och som dessutom är av den där generösa sorten som presentar sin mer osykunniga syster med juldukar.


Titta här! Favoritrosen - nog är det lite häftigt att kunna plocka in lite rosor från sin egen trädgård till första advent?

För ett tag sedan beklagade jag mig över alla mina oavslutade projekt. Det är ju visserligen himla roligt att köpa på sig garn, men någon gång vill man ju ändå bli klar med åtminstone några projekt. Men hur skulle jag hinna?

Mina blickar föll på Huliganen.... heureka!!

- Greppa virknålen och hjälp till! uppmanade jag.

Hunden var alls icke motvillig utan grep sig raskt verket an.


Och titta så bra det blev! Skitlångt har det ju blivit!


Så då hann jag ju göra klart lite av Huliganmattens Ofullbordade. Den skotska schalen, till exempel.



Och tubhalsduken i det underbart mjuka och ljuvlig garnet från Manos del Uruguay. Precis vad som behövs när det är ruskväder ute.


Men man kan ju inte bara avsluta projekt, man måste ju börja på nya också. Sticka vantar med restgarnerna från mormorsfilten till exempel. Ett bra projekt, ett sånt som stickar sig mer eller mindre själv. Inget eländigt räknande och fipplande och tappande av maskor och sånt.


Som här, till exempel. Alltså, HUR tänkte jag här? Sticka pulsvärmare med små eländiga 2,5 mm strumpstickor i spetsmönster och med mörkt garn? Här kan man verkligen tala m fipplande och tappande av maskor. Totalt hjärnsläpp måste jag ha haft, och en vacker dag kommer jag säkert att begå harakiri på dessa sakramentskade tunna stickskrällen.

Dessutom skulle de bli en julklapp som ska skickas till södra England. Men påskpresent kanske också går bra? Eller varför inte förljuva midsommar med ett par pulsvärmare? De engelska somrarna kan ju vara lite kyliga av sig har man hört.

Dock kan jag inte begå harakiri riktigt än för nu ska jag fixa lite coq au vin, och då vill man ju ändå kunna äta det.

... och nu, nu är det faktiskt riktigt, riktigt ruskigt ute. Så jag och Huliganen fortsätter nog med vårt inomhushandarbetande.

lördag 26 november 2011

Musfångstbetesresultat

Som jag skrev häromdagen så hemsöks casa Huliganos av en mus. En kräsen, enveten rackare som ratade osten i fällorna. Sen fnös den bara föraktfullt åt valnötterna.

Men har man trogna och hjälpsamma bloggläsare så får man ju goda råd! Alldeles gratis och pronto också, så det där med att goda råd är dyra, det är minsann rent nys, det kan jag intyga.

- ok! sa jag till maken, - den allmänna inställningen tycks vara att möss är gottegrisar som gillar kolor och nougat och allt vad det är. Vi provar med dumlekolor! sa jag och kände mig väldigt taggad. Här skulle fångas möss!

Sagt och gjort, vi inhandlade en påse dumlekolor och sen pillade vi väl i oss själva ett antal (för som någon så klokt sa, mössen behöver ju inte roffa åt sig alla kolorna).

På ett mycket kompetent sätt betade maken fällorna och lyckades faktiskt undvika att klämma sig själv i dem. Då applåderade Huliganen och jag högljutt.

I morse öppnade jag förväntansfullt skafferilådorna, med skräckblandad förtjusning väntade jag mig se en, eller kanske två?, synnerligen döda gnagare. De skulle ha lockats in i döden av sitt godisbegär (ha!) och vi skulle få ha våra havregryn i fred. Var planen, alltså.

Men nix. Fällorna gapade tomma (förutom kolabitarna alltså), och ja, jag kan nog inte låta bli att tycka att det var ju ett slöseri med en utmärkt dumlekola.

Nåja, vi får väl prova de andra sätten. Med nougat. Russin. Kanske lite vanlig choklad? Det ska nog gå, och några rester behöver det ju inte bli.

Det är ju en evig tur att möss inte gillar ostron. Eller alltför löskokta ägg. För det gör inte jag heller.

torsdag 24 november 2011

Ordning på torpet

Huliganen har ju nu under hösten bara gjort något sporadiskt gästspel på jobbet, eftersom han är hårt arbetande vd på Huliganens Hunddagis.

Tja, då går det ju som det går också. Folk kliver innanför dörren alldeles opåskällda och oannonserade. För vad är väl en mesig ringklocka mot en gastande västgötaspets? Tamt, skulle man kunna säga. Och vem håller ordning och reda på ost&mack-kön? Ingen alls, så då blir det ju rena villervallan framför wästerbottenosten. Tyst och fridf... jag menar tråkigt...är det.

Så nu när Zoya för tillfället ägnar sig åt ett rejält hormonsvall får Huliganen följa med till jobbet igen; och alla (nåja) säger förtjust åh, han är på kontoret idag!.

- Just det, nickar Huliganen belåtet och skäller lite extra på dem för säkerhets skull.

Han drar igång morgonlek med en gul tennisboll och tvenne konsulter så det står härliga till. Visst ni förresten att en västgötaspets kan skälla för fullt trots att han har munnen full av tennisboll? Nog är väl det begåvat?

När fruktleveranserna kommer så far han ut som en liten torped och tjoar så det hörs långt in till våra grannföretag.

Fruktkvinnan, som har hund själv, strålar som en sol och säger hej lille vän!

- Stopp och belägg, gapar Huliganen. - Här kommer du inte in, med frukt eller utan frukt. Här vaktar jag, och jag släpper bara in folk som levererar ost. Har du ost, va?

- Nix, men jag har bananer, vindruvor och äpplen, svarar Fruktkvinnan. - Och du vet väl att an apple a day keeps the doctor away?

OK då, tycker Huliganen och släpper Frukten över tröskeln, vilket ju är väldigt bra för då slipper vi drabbas av kollektiv skjörbjugg. Vilket ju är väldigt bra för då blir det många friska konuslttimmar att fakturera ut. Vilket ju i slutänden leder till frolic till den lille besten. Så nog är det bra att det finns äpplen. Och västgötaspetsar.

måndag 21 november 2011

Nu får väl ändå mössen veta hut?!

Jag brukar inte direkt hyperventilera av att se en mus i vitögat - ha rman bott i nybyggt hus på (nåja) landet, så har man haft sin beskärda del av smågnagare. Har man dessutom bott i mycket gammalt hus mitt inne i storskogen har man lärt sig att ducka för fladdermössen. Så nej, jag hoppar inte direkt högt.

Men detta innebär ju inte att jag gillar att ha möss i huset. Jag tycker att de kan bo där ute, så bor jag, maken och Huliganen där inne. Grannar, men ändå inte så att man springer ner dörrarna för varandra. Jag vill mer se det som att man har en "nodding acquaintance".

Jag får nog säga att sedan Huliganen flyttade in så har mössen för det mesta flyttat ut. Tills nu.

Jag upptäckte en morgon att någon hade ätit hasselnötterna i skafferilådan. Att någon käkat havregrynsgröt -utan bry sig om att koka den först!

- Det här duger inte, sa jag till maken. Havregrynen delar jag inte med mig av!

Alltså apterade vi två fällor, en i vardera skafferilåda. Som lockbete petade vi ditt lite kvibillle cheddar, det borde väl fresta vilken mus som helst? Trodde vi. Men nej, musskrället ratade osten till förmån för mera havregryn, mera grahamsmjöl, fler nötter.

Alltså, vad är det för en otacksam mus? Va?! Har den inte sett alla tecknade filmer där mössen äter ost så det sprutar ur öronen på dem? Möss SKA gilla ost, så är det bara. För om den inte äter ost, så kan den ju inte fastna i fällan, det borde den verkligen begripa.

Hunden har man ingen nytta av. Jag försökte intresserad honom för lite musjakt, men han stirrade bara oförstående på mig:

- käka möss??
- killar störtskönt i kistan, försäkrade jag honom. Men inte hjälpte det. Vår finsmakare till Huligan bara ryste lite lätt och knaprade förstrött och ohjälpsamt vidare på sin frolic.

Nu kör vi en  ny taktik. Vill museländet ha nötter så ska han väl få det då! Fällorna är numera apterade med valnötter. Dyra valnötter. Och äter den inte dessa, ja då vet jag inte vad vi ska göra?

Men skulle ni råka stöta på en trind och förlupen mus, en som förstulet rapar såväl havregryn som grahamsmjöl, så behöver ni inte visa den riktningen tillbaka till vårt hus.

lördag 19 november 2011

Äntligen vuxen

Ni vet hur det är när man blir så där arg så man bara måste kasta saker omkring sig? Eller kanske det är så att ni har en mer måttfull approach och nöjer er med att rynka missbelåtet på överläppen, medan ni behärskat utbrister i ett litet "äsch då" eller "fy sjutton"?

Det har i alla fall hänt att jag dängt saker omkring mig. Smällt igen dörrar. Sparkat på döda föremål. Kanske inte så mycket på senare år, men ändå.

Idag blev åter en sån där dag när man känner att får jag inte slänga något i golvet så svarar jag inte för följderna! Den ena förtretligheten hade följt efter den andra och till slut var måttet rågat! Jag greppade närmsta glas och var på vippen att slänga det i golvet när jag plötsligt hejdade mig.

Jag insåg att inte bara skulle vi bli ett glas fattigare, det skulle dessutom resultera i en jädrans massa splitter som jag själv hade fått städa upp. Ja, jo, förvisso hade det smällt på ett sätt som lindrat själspinan något, men i alla fall - var det värt det?

Jag funderade en stund. Sedan satte jag ordentligt ner glaset igen på diskbänken. Plockade upp diskborsten och slängde den med sån snärt i golvet att den på ett högst tillfredsställande sätt studsade tre gånger innan den la sig till ro under elementet. Sedan var det liksom bara att plocka upp den.

Jag kände mig både avreagerad och (äntligen) vuxen och behärskad.

En gråmulen morgon

Man har varit ute på morgonpromenad. Bläddrat lite i tidningen. Tittat ut på det gråa. Tänkt på att för två veckor sedan vakande man upp till en solig morgon i Rom, det var uteserveringar, gelato, ruiner, mat, vin och prat i långa banor.

Och reliker. Säga vad man vill om rom-borna, men nog är det lite rejälare det där med deras reliker? Inget småfjomsande med en liten sticka ur kristi törnekrona och sådär, nej där fläskar man på ordentligt.


Som sagt; inte en liten nyckel. Eller en avknipsad länk. Ånej, här har man hela middevitten. För att inte säga hela konkarongen. Nej, det är inte attiraljerna till något kinky sex utan skåda! Petri bojor!



Och i Maria Maggiore har man hela krubban! OK, det medges, själv innehållet är inte kvar, men i alla fall. Nu ska jag medge att när jag först såg skapelsen så tänkte jag syrligt att "ånej, den lätte går jag inte på! Jag tror inte att man hade krubbor av silver, guld och kristall i ett litet stall i Betlehem. Ha!" Men sen såg jag ju att inne i allt ädelmetall och kristall så ser man ju några gamla brädor. Så nu vet jag inte vad man ska tro?



Sen får jag ju också säga att jag är rätt så glad över att jag inte är påve, så jag slipper ligga där till allmän beskådan.

Ja sånt kan man roa sig med att fundera över en lördagsmorgon.

fredag 18 november 2011

Efter en lång arbetsvecka


Ett perfekt sätt att varva ner.

Man ska dessutom tänka sig en Huligan som utanför bild snarkar i en belåten hög. Och en make som lika belåtet har näsan i en lärd bok.

Stressnivån sjunker.


onsdag 16 november 2011

Morgonrutiner

Rutiner måste man ha på morgonen, annars blir det kaos. Det vill liksom till att man kan gå som på räls när man svingat de lurviga över sängkanten, att man inte behöver stanna upp och tänka "och vad ska jag göra nu då?". Nä, så lite tänkande som möjligt på morgonen brukar vara bra för att få det att flyta på.

Det brukar funka bra. Är man riktigt djärv kan man även med viss försiktighet ändra i en eller annan rutin. Jag säger inte att det är lätt - men det går!

Huliganens morgonrutiner består mest i att kliva upp, sträcka på sig och vakna till. Traska runt på morgonpromenaden. Äta lite frukost. Tigga lite ost.

Med "äta lite frukost" förstods tidigare ett förstrött petande bland kulorna i skålen. Det var liksom inte så bråttom med att peta i sig den dagliga dosen.

Sen kom Zoya in i våra liv. Då infördes nya rutiner. Bland annat att man så fort det knackade på dörren rusade dit under ihärdigt skällande "hon e' här nu!!", totalt ignorerandes det faktum att det kan finnas de i grannskapet som tycker att 07.20 på morgonen är en utmärkt tid att snarka lite till.

Hur som helst, efter ett tag infördes ytterligare en ny rutin. Man rusade till dörren, hejdade sig - och rusade sedan till matskålen för att knapra i sig några kulor i all hast. Zoyas morgonrutin består nämligen i att komma in, få av sig halsbandet och sedan studsa iväg för att inspektera Huliganens matskål. Helst plötsligt har de där torra kulorna blivit mer attraktiva.

Nu blev det åter något nytt på morgonen - Zyrran och Zoya klev in, Huliganen kom dit - hejdade sig i steget- sniffade förtjust och sa:

- tjena bruden! Så gott du luktar, hehehe! allt medan han tvinnande sina mustascher som en eldig latin lover.

Zoya, denna blida, vänliga, rara, försynta lilla tik slog oss alla med häpnad när hon fräste tillbaka:

- ska du ha på flabben, din drumliga dromedar?! Herregud, vilken mullig mansgris du är!!!

Huliganen backade raskt undan och muttrade något om f'låt då för f-n... alltmedan han såg snopen ut.

Zyrran och jag tittade deltagande på den lilla hormonstinna damen och sa medlidsamt att "vi vet hur det känns!".

Maken tittade lika deltagande på Huliganen och sa, oss män emellan, "jag vet också hur det känns!"

Nu får det nog bli ett litet uppehåll på Huliganens Hunddagis tills hormonruset lagt sig.

söndag 13 november 2011

När det inte blir som man tänkt

Denna underbara Fars Dags-morgon traskade hunden och jag ut i ottan (självaste Fadern i huset drog täcket över örat och klamrade sig fast i Morfei armar på ett mycket bestämt sätt). Det var frost och det var kallt och det var gryning och det var alldeles, alldeles ljuvligt!

För eventuella Lundaläsare kan jag meddela att vi gick Monumentsrundan. När vi gick där noterade jag att det var massor av julstämningskapande frostiga nypon som man kunde ha fotograferat om man haft kameran med sig. Vilket man inte hade, man hade liksom greppat hunden och bajspåsarna och ångat iväg utan att tänka sig för.

- Spelar ingen roll! Jag fotograferar i trädgården när vi kommer hem sa jag till Huliganen.

Sagt och gjort, så fort vi kommit hem greppade jag kameran och galopperade ut i trädgården. Men ganska snart fick jag mig slagen. För det första hittade jag knappt några nypon, och de små skrynkliga, uppätna exemplar jag hittade hade ingen frost på sig längre.


  Men sen fick jag ju syn på den! Och i bästa Kajsa Warg Man Tager Hvad Man Hafver-stil greppade jag kameran och fotograferade denna frostiga växt ur diverse vinklar.

Skåda! Julens grönkål!



Men sen grep jag ändå av en viss ruelse - är det verkligen julstämningsframkallande, vackert och estetiskt att visa upp grönkål? Ja, jo, det är gott, det är det. Men faller man liksom i trans och känner att oh, så vackert?

Jag tittade på Huliganen, min trogne vapendragare. Han såg verkligen tveksam ut, måste jag säga.


  Jag vandrade vidare i trädgården. Och nu, nu fick jag väl ändå till det? De tappra sista rosorna stod där och huttrade och såg ut som om de fått kristyr på sig. Och rosor, det är ju nästan nypon. Pre-nypon skulle man kunna säga. Close enough, säger i alla fall jag. "Skåda inte givet nypon i munnen" skulle man också kunna säga.



lördag 12 november 2011

Det där med tak

Maken, Huliganen och jag, vi bor i en gammal 20-talsvilla. Från början ett ganska litet hus, där man trots allt lyckades klämma in 7 barn, en hushållsgris, ett duvslag, en fru (antar jag), en skomakare och ett skomakeri. Grisen och duvorna fick dock bo i uthuset, man ville väl inte trängas hur mycket som helst.

Någon gång på 70-talet byggdes huset ut, och ja ni vet väl alla hur 70-talet var? Just det - furu var i ropet. Alltså har vi ett 48 kvadratmeter stort vardagsrum med gulnat furutak. I köket, som i och för sig var i den gamla delen hade man också smällt upp furu i missriktat nit.

Allteftersom åren gått har jag gått och retat mig på den där furun - dels är den ful, dels blir det mörkt. Maken har ihärdigt, så fort jag muttrat "furu!!?"#€!!" påstått att han gillade furun. Förmodligen lika mycket som han ogillade att måla en himla massa kvadratmeter tak.

Men så i somras målade han ändå om i köket och det blev vitt, ljust och fint.

- Så snyggt det blev! utropade maken häpet och såg belåten ut.

Jag, som är en snäll fru, sa inte "vadvardetjagsava?" även om jag säkert såg ut som om jag tänkte det. Jag sa heller inget om vardagsrumstaket. (Även om jag säkert såg ut som jag tänkte det också).

Sen har maken gått och tittat begrundande på sagda tak och nu börjar han förhandla med sig själv om att det kanske ska målas om till sommaren.

- vilken utmärkt idé! Du är så klok!! utropar jag beundrande då. (jojo, man vet väl hur en slipsten ska dras).

Och nu har jag, när vi ändå var iväg, gått och tittat på tak för att få lite inspiration och inredningstips. Vad tror ni? Ska man satsa på ett stiliserat tack med luftningslucka? Eller ska man köra på guldiga valv? Blåguldig kupol? Sen finns ju sobert, skulpturerat... Och kanske slå till med en ny ljuskrona? Eller bara fläska på med guld i kvadrat?












 Jag hyser dock en svag misstanke om att maken tycker att det blir bra med vitt. Och kanske han har rätt?