Övernattningsgäster, kusiner och lekplatser

Nu har vi för första gången haft övernattande gäster i vår lägenhet i Halmstad - och inte bara en, utan två! Dottern och svärsonen firar om några dagar 10 år som gifta (och hur fort gick inte det?! Det känns som alldeles nyligen vi stod i solen utanför Hardeberga kyrka och gratulerade det nygifta paret, och nu har det kommit såväl ett Gryn som ett Pyre). Väl värt att fira, med andra ord! Alltså åkte jubilarerna på en liten resa och Morfar och jag tog Grynet och Pyret med oss och körde norröver. Lagom långt norröver och då hamnar man i Halmstad. Eftersom vi körde på kvällen somnade båda flickorna i bilen, vacklade in och somnade sedan om igen och sov hela natten. Och det var ju himla bra, för sen var det full rulle i fyra dagar så man behövde verkligen vara lite utsövd!

Halmstad har många fina lekplatser och vi inledde med Djungellekplatsen i Norre Katts park. Man kan balansera, hoppa och åka rutschkana, som är imponerande hög och som flickorna med dödsförakt kastade sig ut i! Morfar, Loppan och jag nöjde oss med att titta på, det var tillräckligt hisnande. Man är ju dessutom rädd om sina lårbenshalsar, kan vara bra att ha kvar tänker jag.

När allt hade hoppats, rutschats, balanserats och sprungits i tillräckligt antal gånger traskade vi in mot stan för att få oss lite kultur till livs. En skulptur av Lena Cronqvist till exempel. Klättervänlig även den! Och tänk, nu är flickorna så stora att de själva kan gå med Loppan i koppel, ja i alla fall om det inte är en katt eller något annat som ska jagas i närheten för då får mormor rycka in lite. En fotoutställning på Stora Torg hann vi också med, men sen fick det vara nog med kultur, för sen gick vi hem och fikade lite och spelade spel.

Vi bor ju nära biblioteket, så nästa dag inleddes med ett besök där. Vi fick med oss en ansenlig trave böcker hem, om kungar och drottningar och hundar och sälungar. Lite för var smak alltså. Medan Grynet drog sig undan med en bok spelade morfar och Pyret Fia, och jag tror nog att Pyret vann. Men sen var det dags att ge sig iväg igen, för vi hade stämt träff med kusin Kickan och kusin Knyttet på Bronsålderslekplatsen.

Grynet var mycket förväntansfull; en historisk lekplats! Kunde det bli bättre? Vi kom först, men strax därpå kom Kickan och Knyttet cyklandes och leken kunde dra igång. Grynet påpekade dock att de där hällristningarna, de var inte riktiga, så helt historisk kändes kanske inte lekplatsen. Men visst kunde man leka och sedan fika lite, men det var nog inte favoriten av de lekplatser vi besökte. Det fanns i alla fall saker att balansera på och klänga i och rutscha i så helt värdelös var den absolut inte. Vissa nöjde sig med att krypa runt i rasande fart. Det är full fräs på alla fyra flickorna så mormor/farmor blev mycket nöjd med att lyckas fånga dem alla på en och samma bild - men man får vara snabb!

När vi hade tröttnat på den ohistoriska Bronsålderslekplatsen besteg vi Trollberget som lämpligt nog låg alldeles bredvid. Det var lagom bestigningsvänligt, i alla fall på uppvägen. På väg ner tog vi en liten genväg - och det vet man ju hur det är med genvägar, ibland blir det senvägar. I alla fall så försvann den där gåvänliga stigen och svärdottern balanserade med stor skicklighet och viss hjälp av Grynet ner cykelvagnen med Knyttet i. Pyret och Kickan, ja de hittade trollens grotta! Som tur var, var trollen inte hemma. Men vi hade hittat spåret av en trollfot längst upp på toppen, så vi visste ju att de fanns där någonstans. Efter all frisk luft och motion var det fyra trötta flickor (och, för all del, en trött morfarmor) som belåtna åkte hem. Kickan var så trött att hon somnade på trappan till huset medan mamma och pappa satte in cykelvagnen i garaget.

Är man i Halmstad, ja då vill man ju ut till havet! Även om vi såg några som badade, var väl ingen direkt sugen på att kasta sig i böljan blå (Loppan undantagen), men vi knallade runt på Västra stranden för där får hundar vara lösa, vi lyssnade på vågornas kluckande och plockade många fina snäckor. Sen åkte vi hem till Kickan och Knyttet och grillade korv och rensade maskrosor och njöt av försommarvärmen som infunnit sig. Och Knyttet visade att det kanske blir en fotbollsspelare även av henne, precis som kusin Pyret! Fast hon får kanske lära sig att gå först - men det är på gång! (där fick jag till det, minsann).

Hemma igen bakade Pyret och jag banankaka, jo för vi skulle ju träffas på ytterligare en lekplats dagen därpå, och då kan man behöva stärka sig med lite fika. Morfar och Grynet ägnade sig åt att upprätta ett släktträd över familjen Anka. Det är ju tur att morfar har ett släktforskningsprogram på datorn, för där ägnade de sig med liv och lust i att lägga in alla Ankor, såväl von:are som o-von:are, Knöösar och allt vad det var. Sen poppade vi popcorn, jo för nu var det ju dags för Eurovision och det skulle vi såklart titta på! Men först tittade vi på Saltkråkan på tv. Och tänk, trots att serien är närmare 60 år gammal, så gillade även dagens barn att titta på Tjorven och Båtsman och vi fick höra ett eller annat "farbror Melker - vet du vaaaad". Nostalgiskt och bra! Så småningom drog dock Eurovisionspektaklet igång och vi hade sagt att flickorna fick vara vakna så länge de ville. Men långa dagar ute i solen med full aktivitet tog ut sitt pris - redan under 5:e eller om det var 6:e bidraget somnade både Grynet och Pyret gott, och mormor tänkte att det var nog ingen större förlust. Så småningom somnade även mormor, och - förmodar jag - även morfar.

Sen kom sista dagen. Vi hade stämt förmiddagsträff på Trollskogens lekplats och det var nog höjdpunkte bland lekplatserna! Fast först måste man vakna och Loppan hjälpte till att väcka Pyret som behövde ligga och morna sig lite.

Inte nog med att lekplatsen låg lummigt och vackert, det fanns dessutom en hundrastgård alldeles bredvid, och där kunde man ju också leka!

På den riktiga lekplatsen kunde man spela på olika instrument inne i dungen, men kunde klättra och gunga och så kunde man traska runt på knubbiga ben och lukta på maskrosorna som här inte hade rensats bort.

Dessutom kunde man klättra på klättervägg - och klättrar de stora kusinerna, ja då klättrar Kickan också. Morfarmor får emellanåt hjärtat i halsgropen, men hon tänker också att det är bra att vara stark och smidig och då måste man ju träna - och starka och smidiga, ja det är alla flickorna! Måhända inte mormor, men det kanske inte är för sent än? Sen smakade det bra med nybakt kaka och lite dricka innan det var dags för ett sista besök på biblioteket och ännu lite arbete på familjen Ankas släktträd. Sen packade vi in allt i bilen igen och körde hem till mamma och pappa och precis som på uppvägen somnade två trötta flickor i bilen. Det var roligt med övernattningsgäster och än finns det fler lekplatser och andra ställen att upptäcka i Halmstad så vi ser fram emot fler besök!

Vad man kan hinna med på några timmar

Ibland tycker man att tiden bara liksom passerar utan att man fått gjort särskilt mycket. Städat ugnen, till exempel. Eller organiserat i garderoberna. Dagarna går och inget sånt blir gjort.

Men sen får man besök av Pyret en förmiddag eftersom mamma och Grynet är på Strövarna och pappa är funktionär på Lundaloppet (mycket klokare än att lubba runt själv tycker jag ju). Och då, ja då fort man gjort massor! Träna lite på att sticka till exempel. Och den här gången stickade Pyret flera maskor alldeles själv utan att mormor hjälpte till!

När vi var färdiga med det så spelade vi spel; Yatzy och Rita och Gissa. Det visade sig att Pyret var en fena på både det ena och det andra! Hon besegrade mormor i Yatzy och både mormor och morfar i Rita och Gissa. Detta måste såklart bero på att Pyret är en hejare på att både rita bra och gissa bra. Det var 'sjöstjärna' som avgjorde matchen i Pyrets favör.

Inte för att mormor och morfar är dåliga förlorare (vill jag tro i alla fall) men sen tyckte vi att vi kunde gå bort till Kulturen som öppnat en ny lekutställning om HC Andersens sagovärld. I ärlighetens namn tror jag inte att dagens barn är så bekanta med HC Andersens sagor och jag tyckte nog att det var lite väl lite action och lite väl många vackra interiörer. Nog så trevligt, men barn tycker nog det är roligare att få göra saker. Dock kunde man i alla fall slänga in tygbollar genom ett hål, och det ägnade vi oss med liv och lust ett tag. Det märks att det finns lite handbollsgener i familjen!

Sen knallade vi ner i vapenutställningen och sköt lite prick. Där visade sig morfar på styva linan och fick 50 poäng av 50 möjliga - men Pyret gick inte av för hackor hon heller. Nog för att geväret var stort och tungt, men med tungan rätt i mun så fick även Pyret ihop ett ansenligt antal poäng.

När det sedan hade motionerats i vattenhjulet (kanske mest av Pyret och faktiskt inte alls av mormor och morfar) tyckte Pyret att vi kunde gå hem och fika. "Det finns rabarbermuffins och överbliven rabarberpaj" sa mormor då, varpå Pyret meddelade att hon avskydde rabarber, så det så. Mormor drog slutsatsen att rabarber alltså inte är någon hit - men till all lycka fanns det även vaniljglass kvar, så alla blev mätta och nöjda och sen kom mamma och hämtade sin lilla prickskytt. Och mormor, ja hon var helt förbluffad över hur mycket vi hunnit med på några timmar.

Sköna maj, välkommen!

Ingen kan ju klaga på hur Valborg och 1:a maj varit; soligt och varmt. Magnoliorna har blommat som besatt, tulpanerna likaså. Studenterna har örlat omkring och haft konserter på sina innergårdar med en eller annan procent innan för västen, och igår satt maken och jag på balkongen och njöt av våren, ett glas vitt och av uppträdandet inne på Göteborgs nation. Vi har också hunnit lubba runt i Skrylle och tittat på vitsippor, runt Gullåkra mosse och tittat på änder och tja, i största allmänhet njutit av sol och värme. Detta gjorde vi dock inte förra veckan, då vi var i England. Trevligt och vackert, absolut! Men varmt? Not so much. Kalla mig vek, men 16 grader inomhus tycker i alla fall jag är i kyligaste laget. Det var bara med åberopande av min inre viking (som förtvivlat försökte gömma sig och inte komma fram) som jag tvingade mig in i den svala duschen på morgonen.

För första gången sedan 2019 åkte vi till Bath för att hälsa på Sue - förra gången var på hennes och Marks bröllop, och sedan kom en pandemi och en hjärntumör ivägen... Mark är väldigt saknad, men nu kände vi att det var dags att komma tillbaka. Och bortsett från kylan, så är det så vansinnigt vackert - lummigt, grönt, böljande natur och massor av fina trädgårdar att besöka.

Vi besökte till exempel Charles, fast han var inte hemma. Guiden, som var synnerligen kunnig, pratade vart om "king Charles" och man förstod att hon var nästan lite starstruck. Och säga vad man vill, men Highgrove är fantastiskt vackert. Något som jag inte kan visa, för man fick inte ta minsta lilla foto ute i trädgården, vilket ju var synd. Man fick inte heller vandra runt som man ville, vilket jag kan förstå även om lockelsen var stor att bara slå sig ner i något hörn och njuta av grönskan. Däremot fick man både gå på toa och dricka te OCH ta foto, så det var ju himla bra. Och morotskakan var för övrigt synnerligen god!

Det var absolut inte den enda fantastiska trädgården vi besökte! På en mindre skala så fanns ju t.ex. the Courts. "Liten, men naggande god" sägs det ju. Och det där med 'liten' ska man ju inte ta alltför bokstavligt, det var ju inte direkt en radhusträdgård vi pratar om. Det var blåregn och dammar och fruktträdgårdar och lite av varje faktiskt.

Och när man sett sig mätt på tulpaner och allt vad det var, ja då kunde man köpa en bok i deras second-handbokaffär - rentav få till en liten blind date! Till ett mycket rimligt pris dessutom.

På kvällen hade vi en liten date med drinkar och god mat på the Ivy. Vi var lite tidiga, så vi fick gå och fönstershoppa lite först. Kanske man skulle köpa sig en liten sommarhatt? Men sen fick vi komma in på restaurangen, det var fullpackat med rugbyfans som laddade upp inför kvällens match, så ljudnivån var hög. De troppade dock av ganska snart, så då kunde man konversera i normal ton igen, och det var ju bra. Bath förlorade sin match, men jag hoppas att alla supportrarna ändå haft en angenäm stund på the Ivy, så att kvällen inte var helt förspilld.

Maken och jag traskade runt lite på egen hand också - längs kanalen och genom Sydney garden och Henrietta garden - och sen råkade vi liksom bara snava inom St Marys churchyard. Det var som att hamna i en bok om en gömd och hemlig plats alldeles för sig själv. Man väntade bara att se ett stillsamt spöke glida runt längs gångarna medan det funderade på livets förgänglighet. Sen traskade vi tillbaka till Sue igen och utspisades på bästa sätt.

Det var inte direkt någon risk att vi skulle lida svältdöden direkt - på söndagen var det dags för afternoon tea på Whateley Manor. Det var precis så tjusigt som det låter, trädgårdarna var återigen fantastiskt vackra, och scones och snittar och kakor gick inte direkt av för hackor de heller. Enda abret var väl möjligen att det var dukat åt vårt sällskap vid soffor ute vid den öppna spisen i hallen, och soffbordet var av den där modellen som når en under knäna när man sitter ner, och man känner sig inte direkt elegant när man sitter dubbelvikt och mular i sig scones. Sen fick man liksom luta sig bakåt för att sconesen, för att inte tala om den clottade cremen, skulle få fri passage till magsäcken.

Så småningom var det ändå dags att åka hem igen. Fast först hann vi med en promenad inne Bath, där vi tittade på katedralen där vi stötte på en obelisk! Vi har ju en gång i tiden ränt runt i Rom och letat obelisker, så det var en liten bonus att hitta en brittisk sådan här. Sen besökte vi också en himla fin bokhandel. Inte nog med att de välkomnade hundar, man hann bara sticka näsan innanför dörren så ville de servera en kaffe så man kunde sitta där i soffan och titta i de böcker som man kanske blev sugen på att köpa. Maken hamnade vid avdelningen för historieböcker, och själv hamnade jag vid kokböckerna - som det kan gå! Inga böcker fick dock följa med hem den här gången, men Toppings vill jag besöka fler gånger! Och tänk om Loppan kunde följa med...

Fast det kanske inte vore så bra ändå när jag tänker efter - hos Sue finns det katter. Katter på soffbordet. Katter i trädgården. Katt i soffan - fast den var ganska tystlåten av sig. Emellanåt kom det även in andra katter som försåg sig av den framdukade kattbuffén. Ärligt talat tror jag att både Basil och Bertie tyckte det var ganska skönt när vi åkte hem, för de var av den bestämda uppfattningen att gästrummet var deras sovrum, och nu bodde det två stabila svenskar där. Man såg nästan hur de tänkte varje morgon att "herregud, har ni inget eget hem att hålla er i?!". Men nu är ordningen återställd och de kan fritt sova var de vill.

Och medan vi smörjde kråset med afternoon tea i England så spelade Pyret sin första fotbollsmatch! Och helt opartiskt så får jag säga att gulligare fotbollsspelare har jag sällan skådat.