fredag 28 april 2017

Men nu är det i alla fall fredag!

Det vet jag alldeles bestämt! Jag känner att jag än så länge håller seniliteten stången och det är ju bra så. Det är fortfarande kyligt, men ändå slår det ut nu; imorse rantade vi runt i Botan, Loppan och jag, jag spanade efter tulpaner och andra blommiga trevligheter, Loppan spanade efter gräsänder att lära veta hut.  Och visst hittade vi både det ena och det andra, men nu är matte lite småpetig av sig och tycker att man får inte skrämma änder. Loppan håller inte med, utan gör vad hon kan får att smyga sig på när matte inte märker.

Jag har inte hunnit gå på torget och köpa fredagsblommor, men vad gör väl det när man kan knalla ut på sina ägor, alla 64 kvadratmetrarna, och skörda tulipaner som om man vore i Amsterdam! Jamen, man blir ju så lycklig så det är inte klokt. Jag gnolar om tulipaner från Amsterdam medan jag planerar kvällens mat.

Maken klev just in genom dörren och frågad -va' gör du? - Jag skriver ett litet blogginlägg, upplyste jag sagde make om som hummade lite och tittade ut genom fönstret på den scen som håller på att byggas upp på Malmö nations gård; jo för det närmar sig ju siste April och det kan man inte fira utan en hejdundrande massa decibel. Sen tittade maken kärvänligt på mig och sa som om han gjorde en fantastisk upptäckt: - du skriver ett blogginlägg! Jag påpekade att jamenherredumilde, jag sa ju det!!! Med många utropstecken. - Skulle jag lyssna också? sa maken förundrat.

Ja, jag har varit gift med denne make i 37 år, och emellanåt undrar man varför. Men han är ju så rar, så det är nog det som är svaret. Trots bristfälligt lyssnande emellanåt.

Nu väntar matlagning, sen väntar mat och prat och shiraz, så får vi se vad som penetrerar in till makens hjärna av det jag säger.

Glad fredag på alla som tittar in!

tisdag 25 april 2017

Tisdagsfeeling med allitteration

Först tänkte jag skriva att "Så var det måndag igen" innan jag kom på att det är det ju inte alls det. Men det blir ju helt vilt och oorganiserat när man är ledig så där lite anarkistiskt en måndag utan att det är minsta helgdag av ens lägsta dignitet. Så det är tisdag och det är faktiskt ganska skönt att måndagen är ett minne blott. Just nu är jag så innerligt tacksam över att ha tillbringat en dag på kontoret utan minsta droppe laxeringsmedel inom synhåll. Över att ha traskat omkring i mina något trånga jeans, som kanske inte är det elegantaste modestatement som tänkas kan men som slår landstingets blå pappersbrallor med hästlängder.

Men nu är det gjort i alla fall, och jag kan väl säga att jag aldrig varit så ren inombords som jag var igår. Jag vet, ty jag har skådat mitt inre och det var väl i och för sig intressant, men inget jag har någon längtan att göra om i brådrasket.

Jag vill i alla fall ge ett visdomens ord på vägen, ett god råd som kan vara bra att ta till sig; om någon skvalpar med en fyraliters bunke med Laxabon och undrar om ni ska ha en skvätt - vänd om, spring åt andra hållet så fort ni kan och don't turn back. Vidrig, vämjelig, vedervärdig vomiteringskänslorframkallande vätska det där.

Jag fick i alla fall stickat lite på makens enfärgade blå strumpor medan jag väntade så helt förspilld var inte väntetiden som blev ganska lång till sist.

Tisdag som sagt. Snart är det styrelsemöte i bostadsföreningen och där serveras det nog kaffe eller te tror jag. Så mycket bättre.


söndag 23 april 2017

Frisk luft

På spisen står en porterstek och puttrar. Den ska snart serveras med lite potatis och broccoli - man får ju passa på innan man ska smörja kråset med 4 liter Laxabon imorgon, menar jag.

Helgen i övrigt har bjudit på massor av frisk luft! Det har promenerats vid Tvedöra sjön, det har promenerats vid Krankesjön med Zoya och syrran, ja det verkar ha varit ett litet sjö-tema denna helg som varit solig men blåsig så att hårtestarna vinit kring öronen på en.
Vinandet märkte vi inte minst igår när vi hade golfpremiär för Indy. Mycket illslugt valde vi att gå ut en lördag kväll, för då är det som minst folk på banan. Folk sitter väl hemma och smörjer kråset och dricker vin, inte knallar de runt i styv kuling. Men det gjorde vi. Och se på sjutton, fröken Indy visade helt plötsligt och oanat upp att hon visst lärt sig en hel del på kursen. "Sitt och stanna kvar" gick som en dans vid greenerna. Ja en stillasittande dans då. Hon satt som ett litet tänt ljus och väntade medan hon tittade på matte och husse som puttade kors och tvärs över greenerna. Sen kan man inte påstå att hon gick direkt fot på fairway, men nu ska vi inte vara petiga. Hon var helt enkelt skitduktig! (det var ju tur att någon var det).

Så det blev massor av frisk luft och vi somnade ovaggade i soffan sedan.

Lite stickning har det också blivit i helgen. Mindre än jag önskat men ett par vårsockor i glada färger har blivit klara. Nu ska jag sticka ett par enfärgade blå, ja åt maken förstås. Någon gång ska han väl ändå få som han önskar... så blått får det bli! Jag vill också hinna sticka klart min kofta, sticka en sjal. Eller varför inte två? Men tiden, ack tiden. Den räcker ju inte till!

Sen har vi också hunnit dela en flaska Barolo, egenimporterad just från Barolo märkligt nog, tillsammans med ordföranden i vår bostadförening. Alltså, det är något genuint trevligt med en bostadsförening där man kan diskutera viktiga frågor om källarrenoveringar och gungställningarna över ett glas vin. Och vinet, det är helt av medicinska skäl. I papperna inför morgondagens prövning står det att man ska dricka mycket de sista dagarna. "Klara drycker". Vin är en klar dryck - voila!

Men nu vill jag faktiskt inte tänka på vad morgondagen för med sig. Nu vill jag tänka på porterstek och ranunkler. Så himla mycket trevligare! Sen kan man ju också tänka lite på sin Mycket Duktiga Golfvovve, det är också så mycket trevligare!

fredag 21 april 2017

Gråmulet


...men det är fredag och det ger ju en viss "silver lining" till det gråa. Det ska bli så inihoppsan skönt med fredag den här veckan känner jag. Vissa veckor är lite sådär beiga av sig, och den här veckan har förvisso haft sin ljuspunkter men varit ganska grållig av sig ändå. Sprittet och spruttet har varit tämligen avslaget.

Jag hoppas hinna kila inom blomsteraffären ikväll och köpa lite blommor, för det har inte hunnits med än. Sen ska vi ha kalvlever Anglais och jag hyser också goda förhoppningar om att maken botaniserat i vinkällaren och rotat upp en pava. Lite choklad på det, så kommer jag att somna gott i fåtöljen sen skulle jag tro.

Så vad är planerna för helgen? Tvätta står på agendan misstänker jag. Sen behöver jag köpa nytt strumpgarn och påbörja strumppar nr 7 till maken. Den här gången ska jag vara snäll fru och köpa enfärgat i någon lagom oupphetsande färg. Tror jag.

Sen hoppas jag också hinna med en rejäl tur på heden med Loppan så hon får rasta av sig. Det är då jag känner mig som allra bäst och lyckligast hundägare, när vi är ute och hon får vara fri och springa fort och man ser hur lycklig hon är när det är fullt drag under tassarna.  Jag älskar denna lilla Loppa, men vi är inne i en svacka nu får jag nog säga. Hon tuggar på allt och det är inte ett litet milt tugga-tugga utan det är rejält krokodil-riv-och-slit som gäller där pinaler går en säker död till mötes. Hon är komplett ofokuserad på matte och promenaderna är en ständig diskussion om vad man får plocka upp (inte gummiband, glasbitar, pappersnäsdukar, spyor, hamburgerförpackningar etc), och att man inte behöver kasta sig över alla andra hundar och/eller människor och tjoa "hej! Kompis! Du är min bästa vän!". Tja, och helt och hållet rumsren är hon heller inte.

Ibland blir jag så trött och känner mig helt otillräcklig, men maken påminner mig då om att jag var precis lika frustrerad när Huliganen var unghund - och det blev ju en fantastisk vovve av honom när han landat.

En skillnad är dock att Huliganen kunde man riva i åt och säga att "jamen för ända in i glödhetaste helskotta, nu får du väl ändå skärpa dig och kamma till dig Huliganen!!!" och då muttrade han "f'låt för f-n" och sen var det bra med det. Lilla Loppan, henne får man ta det varligare med. Man måste vara konsekvent och säga till, men man får ta det lite försiktigare för annars blir hon ledsen och kränkt och vägrar att tala med en i flera timmar. Så det får jag lära mig vilket kan vara svårt för en som har kort stubin som jag. (Numera har jag dock en stubin, förr var det mer ögonblicklig poff!pang!explosion! direkt).

Som tur är går vi dock på kurs, och vår instruktör Lisa får mig alltid att känna ny tillförsikt när vi kör hem, jag tänker att det kommer att bli bra, vi ska bara träna på och Loppan håller ju ändå på att bli vuxen nu, när hormonstormarna landat så blir det bra. För hon är ju, trots tuggandet och riv-å-slitandet och det överentusiastiska hoppandet, en oerhört vänlig och rar och glad hund. Nu ska jag bara bli en oerhört vänlig och rar och glad matte också, vilket kanske kan vara svårare.

Men helg, som sagt; vilket härligt ord! Å andra sidan - efter helgen kommer obönhörligen måndag och det är normalt sett helt ok det med. Denna måndag är dock inte vilken måndag som helst, utan det är den måndag jag gått och varit misantropisk över ett bra tag nu. Här är det läge att be om ursäkt om jag drar upp saker som kanske inte borde omnämnas i en finkänslig hund-och-garn-och-rosor-blogg, där förväntar man sig att få läsa just om hund-och-garn-och-rosor, tryfferat med ett eller annat Gryn och en eller annan make. Man förväntar sig inte att få läsa om tjocktarmar, men nu blir det som det blir, denna blogg är en socialrealistisk blogg och på måndag ska jag göra en koloskopi. Det ser jag inte fram emot. Tydligen görs det olika sjukdomsscreeningar när man uppnått en mogen ålder och jag fick förfrågan om att vara med i ett cancerscreeningtest om just tjocktarmscancer. Då blir det en kontrollgrupp som, såvitt jag förstår, kan fortsätta att leva i sus och dus precis som vanligt, en grupp som ska lämna ett blodprov och en grupp som ska lämna avföringsprov. Samt en grupp som ska göra en koloskopi, och det är just till denna grupp som undertecknad lottats in. Så klart. Min första reaktion var att tvärvägra. Blåneka. Säga "tack, men nej tack" och sen lägga till "don't call us, we'll call you". Men så är det ju det där med att det finns en del magcancer i släkten, bl.a. just tjocktarmscancer. Och hur dum vore man då inte om man inte tog chansen att kolla, nu när den ges? Jag inser det. Och det är inte bara det faktum att det ska köras in slangar där man tycker att slangar är slangar-non-grata, utan man ska tratta i sig 4 liter illasmakande laxeringsmedel. 4 liter! Herregud, jag som alltid dricker för lite av allting (möjligtvis vin undantaget), hur ska jag klämma i mig 4 liter som raskt ska passera genom systemet? Så ja, det har våndats och suckats lite, det har det. I början av mars undrade maken försiktigt när själva proceduren skulle gå av stapeln och när jag dystert svarade "den 24 april" bleknade han något och muttrade lite tyst att han hoppats att det skulle klaras av långt tidigare.

Men okej, det är på måndag det. Och än så länge är det fredag vilket ju faktiskt är himla bra. Och än så länge har terriern inte tuggat i sig något. "Än" säger jag, och det är ju ändå bra så pass långt.


måndag 17 april 2017

Påsken

Man vaknar på torsdagen och tänker yes! 5 dagar ledigt, det är ju inte klokt, det är eoner av tid, oceaner av tid, man kan hinna hur mycket som helst; plantera en allé, bygga en katedral, plöja en åker, allt är möjligt! Nu har man vare sig en allébehövande uppfartsväg eller en åker och en katedral står inte högst på önskelistan. Man vill umgås med barn och barnbarn, man vill ut och promenera i vårsolen, man vill njuta av vitsippor och livet och äta påskgodis och sådär. 
Man vill kanske inte direkt ha snö och iskallt snöslask som piskar en i ansiktet men det är det man får och då får man väl finna sig i det. Sonens flickvän som kommer från nordligare delar av landet trodde att hon skulle kunna sitta ute på uteservering och njuta av ett glas vin i solen nu när hon kom till sydliga nejder. Ack vad hon bedrog sig.

Vi hade ju ändå tur, efter en svår start på fredagen kom de då äntligen, värmlänningarna, och in genom dörren dundrade också Grynet med föräldrar. Sen åt vi och pratade och lekte med Grynet och glömde att göra sallad, och glömde att servera påskgodis och det var väl något till som glömdes men mat och prat och umgänge kom vi ihåg, och det är ju ändå det viktigaste.

Påskafton var vi hos Grynet allihop och det är lite kallsvettigt, för är det inte Loppan som förstulet försöker tugga i sig det ena eller det andra (eller helst både-och) så är det Grynet som undersöker allt, både tillåtet och otillåtet. Grynet fick påskägg med en majskrok och ett kex och det var himla bra tyckte hon. Loppan fick inget påskägg och försökte följaktligen sno Grynets. Det är tur det finns koppel ibland så att en överexalterad terrier får litet påtvingat lugn. Vi åt jättegod lax och citrontårta och sen var vi supermätta igen när vi åkte hem och sov de mer eller mindre oskyldigas sömn.

Så blev det påskdag och sonen och flickvännen fräste iväg upp till Karlstad igen. Det är alldeles för långt till Karlstad, det är min bestämda uppfattning. "Avlångt land" i all ära, vad är det för fel på ett litet behändigt kvadratiskt land där Karlstad och Lund ligger lite mer behagligt nära varandra?

Det känns alltid så konstigt och tomt när besökare far igen; man blir liksom lite avslagen och vet inte vad man ska hitta på? Det där man gått och längtat efter har tagit slut och då blir man lite sådär så det kryper i kroppen. Så vad gör man? Tja, man har ju fått tillgång till sitt syrum igen så då kan man ha lite syterapi. Är det något jag saknar i vår lägenhet är det ett gästrum. Nu har vi inte det, utan när vi får övernattande gäster klämmer vi in dem i syrummet med skohorn. När den uppblåsbara dubbelsängen är uppblåst så finns det inte så mycket plats kvar, så att fräsa runt på symaskinen är inte att tänka på.

Vi behövde lite nya underlägg så då sydde jag det. Snabbt och geschwint och det var det som behövdes för att komma på banan igen. Men när man sytt underlägg, ja då vill man ju inviga dem. Såklart! Det fick bli lite ankbröst och en pinot noir och nu är de vederbörligen invigda vilket ju känns förträffligt.

Sen var det dags för kommissarie Maigret på tv. Jag var tveksam till Rowan Atkinson som kommissarien för är man uppväxt på 60-talet så kommer man ihåg den riktige Maigret och det var inte mr Bean. Nä. Men jag ger mig - herr Böna var en icke så dum Maigret ändå. Och som extra grädde på moset fick man njuta av en alldeles förträfflig 50-tals Parismiljö.

Lite lagom mitt i var det paus och då traskade Loppan och jag ut och då, då kom terriertagen fram, ivrigt påhejad av matte. När vi strosade längs Stora Tomagatan och passerade Challes blev Loppan väldigt ivrig och jag, som gick i mina penséer, sa väl mest "ääähhh?" innan jag insåg vad det var Loppan ville jaga. En råtta! Råttan löpte iväg, Loppan efter och längst bak i kopplet kom en trind tant som inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till, innan hon kände hur jaktinstinkten och blodtörsten slog till. Jag hatar råttor, så är det bara. Jag kommer med en rysning ihåg de tre veckor vi hade en råtta boende i köket innan vi äntligen fick tagit kål på den. Nu slapp just en här råttan undan med blotta förskräckelsen, för när den kom in i ett hörn och vände sig om och väste ilsket blev Loppan lite osäker för en kort sekund och då hann den undan. Men vänta bara. We'll be back, råtta! Nästa gång du kilar runt i våra kvarter kan du tänka på att du vet inte när det dyker upp en raggig och rar blodtörstig terrier runt hörnet!

Nu, nu är det annandagen och Loppan och jag inledde dagen med en kylig men solig promenad ute i Skrylle. Nu har jag precis läst i tidningen om att Sveriges skogar kryllar av vilt, och redan innan dess visste jag att det finns massor av vildsvin därute. Och vildsvin, det är ju ändå lite mer skrämmande än en råtta, jag tror nog inte att Loppan klarar av en 600-kilos gris, faktiskt. Så vad gör man då när man är där ute mol allena i spenaten. Jo man sjunger ju såklart, allt enligt teorin att min småfalska ylande skrämmer vem som helst i sken så att de raskt försöker sätta sig i säkerhet långt borta från oljudet. Därför fick Loppan njuta av mattes version av Neun und neunzig Luftballon . Det tyckte hon säkert var synnerligen njutbart.



fredag 14 april 2017

Bloggandets makt


Man hör ju ibland om att bloggare har makt. Jag får nog erkänna att jag trodde detta gällde stora bloggar med triljoner läsare, inte en liten garn-å-hundblogg med en handfull som tittar in.

Fast lite makt verkar jag ha? Jag ryter i åt kung Bore och tramset med den värmländska snön och si på f-n! Det slutar snöa. Det börjar töa. Det blir farbart igen.

Så nu blir det långfredagsmiddag här med barn och barnbarn och tandläkare (eller tannapregare som vi sa när jag var liten, och man var så där skånsk av sig), kemister (dem benämnde vi inte alls, jag tror inte vi visst vad det var), ingenjörer, Gryn, nördiga makar och raggiga vovvar.

Herregud, tänk vad jag kanske kan uträtta om jag sätter den sidan till? Hm....

Men till dess: Glad Påsk! Förhoppningsvis en snöfri sådan.

När det inte hjäper med listor

Förvisso hade jag inte gjort något excelark över påskens planor, men listor hade jag skrivit och jag hade planerat; mat och sängkläder och bakning och inköp och det ena med det andra. Det var så att självaste maken var stolt och tyckte att nu var det äntligen lite ordning på hustrun.

Men vad hjälper all världens listor när kung Bore vägrar att inrätta sig i systemet och på ett högst elakartat sätt hävt snö över Värmland i natt i ohemula mängder?

Så det blir inget besök av sonen och hans flickvän idag för när man bara kan köra i 30 på motorvägen, det inte är plogat och ABS-bromsarna slår till hela tiden, ja då gör man säkrast i att stanna i Värmland. Trots mammas listor.

Ja vad kan man säga? "Glad Påsk" känns liksom inte det som först faller en in. "J-vla skit" ligger närmare till hands på tungan. (F'låt, man ska inte svära, men ibland behövs ett kraftord).

Så nu hoppas vi på ett snabbt och rejält töväder. Tur ändå att de inte hunnit längre iväg, för man ska vara rädd som sig i trafiken. Och vi håller tummarna och spar på långfredagsmiddagen till imorgon och ser om det går bättre då.

Kung Bore - gå och dra något gammalt över dig! Kryp in under din sten och stanna där tills nästa vinter!

Morfar strukturerar

Igår var Grynets mamma och pappa på lokal och åt delikat mat och drack vin och hade det säkert himla trevligt. Minst lika trevligt hade vi (som i all hast slängt i oss pasta med köttfärssås innan Grynet intog scenen).Grynet själv slevade i sig gröt och pasta med kyckling och sen var det dags att leka med burkarna (som, inom parantes sagt, bara är lite tuggade i kanten av en viss Loppa. Fast det gäller att mormor är på hugget när Grynet givmilt slänger ner burkarna till Loppan).

Grynet sorterade och plockade i och plockade ur, ivrigt påhejad av morfar och mig. Det är fina färger, olika storlekar, man kan stapla dem och stoppa dem i varandra - what's not to like, typ?

Morfar satt där och mös och pös och beundrade barnbarnet.
Men sen ryckte det i hans excelnerv. Den där som säger att b ska följa på a, efter 4 kommer 5 och allt ska liksom sorteras upp och göras systematiskt, och helst ska man pilla in alla variabler i ett excelark så att man verkligen kan njuta av systematiken. Nu satt barnbarnet där och stoppade helt anarkistiskt burk "6" i burk "9" utan att skämmas det minsta?

- nejnej, sa morfar pedagogiskt. - Först tar man den största och sen tar man nästa storlek och svävar du i tvivelsmål, Grynet, så står det siffror i botten på burken.
- Nu tar vi det från början. Ta den rosa och sedan den gula.

Grynet lyssnade högtidigt och tog den rosa burken först och stoppade sedan i den gula. Men sen kastade hon sig över den blå innan morfar hann blinka. Morfar hickade till av förvåning och pekade och demonstrerade.
Med viss hjälp blev alla burkar stoppade i varandra enligt det systematiska morfarsystemet och vi applåderade alla entusiastiskt.

Sen visade dock Grynet att även mormor har satt sina spår i genuppsättningen och hon tindrade med ögonen och tyckte att "äsch, tänk utanför boxen gubbe - man kan visst stoppa den blå i den rosa och sen toppa med en gul även om de inte passar i storleksordning! Sen man man vispa till högen så att allt far i golvet också börjar man om igen. Det här är kreativt! Det är skapande! Jag låter mig inte låsas in i färdiga lösningar". Sa Grynet och plirade pillemariskt.

Morfar suckade lite, men höll sedan med om att så kunde man ju också göra - och han applåderade lika entusiastiskt Grynets kreativa skapelse som vi andra.

Loppan applåderade inte - men hon var mäkta intresserade och hade gärna sorterat lite burkar själv. Med eller utan excelark.


torsdag 13 april 2017

Bra torsdag det här

Rent generellt är ju torsdagar bra dagar; kanske inte fullt av samma klass som fredagar men bra ändå, liksom.

Sen finns det ju då torsdagar som är ännu bättre, dagens torsdag till exempel. Dels är det ju skärtorsdag och då är man lite extra ledig (+), sen så fyller ju dottern år (+++!) och så ska vi få passa Grynet ikväll medan hennes mamma och pappa ska smörja kråset på annan lokal (massor av +!).

Grattis på dej du, kära dotter! Det blir paket och sång när vi ses, det hoppas jag du ser fram emot!

Imorgon är det ju då fredag, och då kommer sonen och hans flickvän och just nu skriver jag listor och planerar mat och köper blommor och känner att det är massor med plus i kanten här också.

Så har jag precis färdigställt makens ill-randiga strumpor! Vassego' käre make. Med ränder och allt. Sedan har jag också lagat den strumpa som gått sönder i tån. Imorse var det ett annat par som fått hål som ska lagas. Jag är lite kluven, det är jag. Å ena sidan är jag så glad att maken gillar de strumpor jag knörplar ihop åt honom med flitiga fingrar på ett högst hustruligt vis, å andra sidan vill jag ju gärna slippa laga dem. Det är ju roligast att sticka dem första gången menar jag. Jag tror det kan bero lite på garnet också, de allra som mest finaste och mjukaste garnerna är nog inte så kompatibla med makens strumpnötande, det vill nog lite kraftigare doningar till. Vi får se med de nyaste, de känns stadiga och bra. Än så länge, får jag kanske tillägga.

Lite påskpynt på det, ja då har vi en mycket bra torsdag!


tisdag 11 april 2017

Vi väntar vidare

Igår var jag djärv nog att plocka fram vårjackan när jag cyklade till jobbet. Jo för det blev ju ändå soligt då i söndags eftermiddag, och lite lagom naivt så tänkte man väl att "tjolahopp, nu är det vår!". Idag åkte vinterjackan fram igen. Kalla mig klemig, kalla mig mjäkig men när det viner arktiska vindar runt öronen så föredrar jag ett mer kraftigt skydd mellan mig och de yttre elementen.

Så vi väntar vidare. Men medan vi väntar så kan man ju ändå tänka på den där söndagseftermiddagen när det var vår. När möblerna kommit fram och maken slitit i sitt anletes svett i en 20-30 minuter med att toppdressa och så i gräsmattan så blev det årets första utefika! Hade det nu varit någon ordning och reda på mig som bloggare så hade jag ju då serverat kaffet i små fina gamla koppar och dukat upp fotogeniska bullar eller små cupcakes på ett lite fint kakfat. Nu blev det kaffe i vita plastmuggar och sockerkaksbitar i en melaminskål. Fast det smakade ändå underbart, hur kan det vara annat när solen skiner och man sitter där och tittar på magnolian i grannsträdgården som är på god väg att slå ut, när man har en hund som lyckligt fräser runt så att det vajar i tulpanerna och när Solen gassar en rakt i nyllet?

Även om träd och buskar ännu inte slagit ut helt och hållet (och det är ju faktiskt bara början av april) så blommar det ändå både det ena och det andra. Påskliljor, pärlhyacinter och förgätmigej och då blir man lite lycklig, det blir man.

Sedan skulle Zlatan spela boll, så maken drog sig temporärt upp till tv:n för att hålla koll på att Zlatan skötte sig på plan, men Loppan och  jag, vi stannade kvar ute i trädgården. Inte vill man gå in, nu när man äntligen skalat av sig yllelagerna? Inte ens Zlatans lockrop kunde slå den här soliga eftermiddagen i dragningskraft. Nåja, jag har i ärlighetens namn inte så svårt att avstå från fotboll om vi nu ska vara helt sanningsenliga.

Loppan var strängt upptagen med vad nu en terrierfröken håller på med när maken gick, men hon hörde när porten slog igen. Nu finns det en port in till trapphuset och en dörr ner till källaren och eftersom maken då ränt upp och ner från källaren tidigare med krattor och manicker så beslöt sig den lilla terriern att det var där han gått in, hennes husse. Hon satte sig och väntade på källartrappan. Efter ett tag gick jag dit och sa att husse är inte där, han är uppe hos Zlatan begriper du väl? Men nä, hade terriern bestämt sig för att husse var i källaren så var han, och då tänkte hon vänta på honom. Så det så. - Jag är en trogen hund, sa hon och nickade så att topknoten vajade. - Trogna hundar väntar på husse, så det så! fortsatte hon sen.

- Du får gärna sitta här om du vill sa jag vänligt då och gick och plockade fram stickningen. Det var nästan som ett Kinderägg, tre bra saker i samma förpackning; sol, fika och stickning. (Man undrar bara vem som snodde chokladägget? Inte var det jag i alla fall).

Årets första utestickning, hur härligt är inte det? Nu finns det ju en till i familjen som älskar stickningar på ett synnerligen brutalt och påtagligt sätt, så helt plötsligt upphörde Loppan att troget sitta och vänta på husse och kom galopperandes och undrade - va' gör du? Får jag hjälpa till? Snälla?!

Eftersom jag fortfarande har oläkta själsliga sår från minnet av de fyra hemstickade strumpor som Loppan "hjälpt till" med fick hon inte det. Men titta lite fick hon. Man vill ju inte vara alldeles avig och ogin när solen skiner.


Vän av Ordning kan nu fråga sig "ska hunden verkligen vara på bordet?!" i en tämligen amper ton. Och det rätta svaret är väl att nej, det ska hunden värkeligen inte. Fast hon är ju så söt. Och rar. Och ganska vig.

söndag 9 april 2017

I väntan på solen

På fotot sitter Loppan och väntar på att matte ska ha tagit klart fotot, och här sitter jag och väntar på att den där solen som SMHI har utlovat ska komma fram igen. Imorse var den framme och då for Loppan och jag ut och traskade runt vid skogarna och fälten runt Krankesjön medan vi väntade på att maken skulle ha tittat färdigt på Formel 1, för sen ska vi nämligen ut och slita och släpa med trädgårdsarbete. Gräsmattan ska fixas och det lär ju säkert ta en halvtimme eller så. Slit och släp, som Kronblom sa. Vi vill ju dock slita i sol, så därför sitter jag här nu och bloggar så det är inte direkt så att jag är sysslolös.

Dessutom håller jag på med strumpstickning - och eftersom jag är som jag har har jag två par strumpor på gång. Inte till lille, lille bror utan ett par till maken, son är klara exklusive hälarna och ett par till mig där en hällös strumpa är klart och resåren startad på den andra.

Det torde inte vara svårt att gissa vilken strumpa som är makens och vilken som är min? Jag tycker ju att makens förvisso är randig, men på ett väldigt dämpat och nästan inte-randigt-alls vis, men makens reaktion när han fick syn på dem var att hoppa högt och utbrista: - de är inte så diskreta! va?

Käre make, du är modig som ett lejon på många sätt och vis, men när det gäller strumpor går du inte först i ledet och testar nya mönster direkt.

Sen slog det mig att herreminje, det är ju snart påsk! Och hur står det till på påskpyntfronten frågade jag mig oroligt? Inte så värst bra kom jag på - jag har några harar och några påskägg med frivoliteter som min mamma gjort en gång i världen. Det är ju en god start, men lite till vore nog inte fel?

Det blev till att öppna garnskåpet och se vad man hittade där. Jag har en liten idé, det har jag så vi får se vad som hinns med om det nu inte blir så där soligt som SMHI lovat, då ska det påskpyntas å det ihärdigaste här.


lördag 8 april 2017

I en lugn och fridfull bubbla

Ibland behöver man lite avkoppling, lite omväxling och gärna lite lyx dessutom. Därför hade vi bokat in oss på Kronovalls vinslott för att slå alla tre flugorna i en och samma smäll. Ungefär samtidigt som vi gav oss iväg dit skedde terrordådet i Stockholm, och det gjorde ju att man fick ett helt annat perspektiv på vad som behövs och det kändes märkligt att samtidigt som vi  njöt av tillvaron i en solig och fridfull skånsk slottsmiljö slog panik, skräck och fasa till i Stockholm. Jag grips av sån avsky och vrede för all sorts fundamentalism, terror och våld - vad får människor att ta sig rätten att utsätta andra, helt oskyldiga människor för detta?

Jag är så tacksam för att den 7 april 2017 för mig innebar detta; att få bo i ett fantastiskt rum på ett vackert slott, äta god mat, umgås med maken och njuta av livet. Andra är inte lika lyckligt lottade.

Kronovall, där har vi bott tidigare, men det var senast för 10 år sedan och vi visste inte om det var lika bra? Lika god mat? Lika charmiga rum? Men jo! Vi fick bo i Muscat (alla rummen är döpta efter druvsorter) och det visade sig vara bröllopssviten. Nu är det snart 37 år sedan maken och jag knöt hymens band, men vem är jag att skåda given bröllopssvit i munnen? Vi tackade och tog emot! Att få sova i himmelssäng, att ha en lite fin soffgrupp där man kunde sitta och sticka, att ha massor av kvadratmeter att bre ut sig på, det tackar man inte nej till. När man bor i slottsbyggnaden har man inte egen toalett och badrum, utan man får en härlig morgonrock och tofflor och sen strosar man runt i slottskorridorerna när man behöver pudra näsan. Vi bodde dock bredvid ett av badrummen, så det var rätt snabbstrosat, det var det.
 



Vi fick kaffe och kaka innan vi knallade ut i solen och tittade på omgivningarna. Jag tvingade maken att promenera Kärleksstigen med mig, men han var rätt lättövertalad tycker jag nog. Sen tittade vi på vitsipporna, spanade efter vildsvin som dock lyckligtvis uppehöll sig någon annanstans, och försökte motionera lite innan det var dags för kvällens middag. När vi var här senast var det en av Sveriges bästa kockar som svingade kastrullerna, men nu var det en ung man som rörde i samma kastruller och vi undrade om det skulle bli lika bra? Vi kände att det nog ändå vore ett klokt drag att göra plats för avsevärda mängder mat.

Fast först var det dags för lite slottsinformation, och även om maken som ju är historienörd av rang ställde sig något tveksam till en del av informationen så var det trevligt och dessutom bjöds vi på bubbel - och får jag bubbel då kan jag ta en och annan historisk felaktighet, faktiskt.





Sen var det dags för middagen, och jag får säga att det började lovande redan när vi såg utsidan av menyn; rött lacksigill och fint papper, bara det sände ju ut positiva vibbar! Som raskt infriades.Vi åt och vi drack goda viner i 3 timmar och sen vacklade vi ut i biblioteket och drack kaffe innan vi slumrade in i vår himmelssäng.

Det var en väldigt skönt liten tripp, och jag kan varmt rekommendera ett besök om man befinner sig i krokarna av Fågeltofta och gillar atmosfär, god mat och vita morgonrockar framför ett strömlinjeformat modernt hotell.

Sen, ja sen var det dags att styra kosan mot Lund igen, hämta upp Loppan som kamperat hos syrran och Zoya och som slog knut på sig själv av förtjusning när matte kom, även om hon haft det synnerligen bra. Zoya drog också en lättnadens suck när hon fick säga adjö till sin besvärliga lilla kusin.