fredag 28 februari 2014

Kanske inte precis..

...i sista skälvande minuten, men på månadens sista dag, så är den klar, min February Lady Sweater! Jag menar, inte hade jag kunnat göra klart den i mars, hur skulle det sett ut? Någon ordning på månaderna får man väl ändå ha, och nu passar det bra att inviga att februari är slut! Finito! Gone!

Invigd är den också, jag hade den på mig på jobbet idag. Inte för att folk direkt svimmade av hänförelse när jag skred fram, men jag kände mig ganska fin ändå.

Det är nog inte den sista koftan jag stickar uppifrån-å-ned. Tänk så skönt att slippa sy ihop delar efteråt, när man är klar så fäster man några trådar, syr i några knappar; klart!

Passar utmärkt när man är lite otålmodig. Nästa gång gör jag den nog i lite tunnare garn, och med knappar hela vägen. Kanske randig? Vem vet - möjligheterna är ju oändliga.
Det är ju en himla tur att jag nu har en bok där jag kan notera min bedrift! Och nu är det alltså fritt fram att kasta sig över nya projekt.

tisdag 25 februari 2014

Är jag en alien?

Märklig fråga, kanske - men något har skett. Jag känner inte igen mig själv. Jag som har svart bälte i konsten att starta nya projekt, jag som alltid blickar framåt och då på något sätt glömmer bort det som jag borde hålla på med, jag som inte kan gå in i en garnaffär (eller, för den delen, även numera en tygaffär) utan att komma ut med något som jag bara måste sätta igång med; helt plötsligt visar jag en oanad ihärdighet. Uthållighet. Envishet (ja det där sista är väl i och för sig inget nytt, envis har jag varit sedan barnsben. När maken läser detta kommer han att nicka så att han nästan ramlar av stolen).

Helt plötsligt gör jag klart saker innan jag börjar på nästa projekt. "Jag ska bara göra det här först" tänker jag förnumstigt och kastar mig inte alls över garnnystanen så att ulltottarna ryker.

Ihärdigt stickar jag på min February Lady Sweater och lyckas bortse från allt annat som pockar på min uppmärksamhet.

- Är detta jag? En färdigställare? frågar jag mig självbelåtet, men också lite oroligt, för lite skrämmande är det ju är man byter personlighet sådär hux flux.

Så det var lite skönt i helgen när de gamla takterna kom fram; koftan får vila på sina lagrar ett litet tag. Jag fick ju nämligen tyg av Maja härförleden. Och nu ville jag sy något av dem! Men vad? Tänka... tänka...

- Heureka! Jag har det! utropade jag för döva öron (maken satt nämligen klistrad framför OS på tv:n).

Alldeles nyligen köpte jag nämligen tyg och sydde nya soffkuddar.
Nu slog det mig att resterna av det tyget, ja det passade bra ihop med ett av de gröna (och sköna!) som jag fått av Maja. En duk fick det bli! En till soffbordet, men den kom inte på plats förrän den lokala OS-studion med datorer och kaffekoppar och anteckningsblock och allsköns annan bråte dragit sin kos. Man får inte besudla mina hemsydda dukar med kaffefläckar nämligen, och vem vet vad maken hade kunnat åstadkomma i upphetsad OS-yra?

Duken är sydd i disappearing nine-patch. Måhända för att det är en av de få quiltmetoder som jag kan. Än.

Men nu hade jag ju fått blodad tand! Nu ville jag sy mer! Raskt kastade jag mig över tygerna och skar till något som skulle bli ett bokomslag till en anteckningsbok.

Min vana trogen tänkte jag efter först efteråt... så jag råkade skära lite för snålt. Tyget räckte inte runt.
- Ha! utropade jag då utan att låta mig nedslås. Numera är jag ju en slags wannabe quiltare, och det vet man ju hur såna gör; syr på en liten tygsnutt helt enkelt. Voila! Det ser ju ut som om det vore meningen.
Det här är ett riktigt man-tager-vad-man-haver-projekt.

Fodret är en gammal gardin. Stoppningen är vadden som fanns i mitt gamla stryköverdrag. Jag känner mig så husmoderlig och sparsam och rekorderlig att jag nästan blir rädd för mig själv.
Anteckningsblocket passar också så fint i sitt nya fodral!
Ska man vara skrupulöst ärlig så passar det fint nu. Efter det att jag klippte av ett par millimeter på pärmarna. Himla svårt det där att mäta ordentligt uppenbarligen.

Men nu har jag en fin bok, en där man kan skriva ner saker. Djupa tankar man tänkt, till exempel. Fast nu är det ju som så att jag tänker inte så många sådana, så det kanske blir en anteckningsbok att notera färdiga projekt i?

Så nu gäller det att återgå till min February Lady Sweater. Så att den kan bli färdig och få plats i min nya bok.

söndag 23 februari 2014

Vårstädning



Onödigt. Överskattat. Överreklamerat. Om du frågar Huliganen.

(Huliganen hälsar och säger att ja, han vet om att bilderna är lite oskarpa. Att motivet inte stod/satt stilla som ett litet väluppfostrat ljus. "Om du envisas med ett #"&%!!* bad så tänker i alla fall inte jag posera som en %€"/!?! fjant" meddelar han. Ja, jag erkänner att han var rätt så ful i mun; egentligen skulle jag tvättat munnen med såpa på honom. Men när vi nu överlevt vårens bad så tror jag vi struntar i det).

lördag 22 februari 2014

Semantik i OS-tider

Huliganen och jag har just kommit in från lördagens eftermiddagspromenad. Lite dumdristigt tänkte jag att vi skulle traska runt på Nöbbelövs mosse, utan att ta någon som helst hänsyn till att det där "mosse" det tyder på att vatten samlas där. Och där vatten samlas, där blir det lerigt, i alla fall om man befinner sig mitt ute på den skånska leråkern. Jaja, man får väl se det som att man fick en helt gratis lerinpackning. Så småningom blir det eftermddagsfika med citronsockerkaka, och sen ska det bli lammgryta ikväll. Det gäller att man håller energin uppe så här i OS-tider!

Framåt kvällen brukar dock maken dyka upp ur OS-dimman. Han kan rentav bli pratbar! OK, jag pratar med honom ändå, men man ska inte räkna med att få några sammanhängande svar. Det är ju inte bara TV:n som ska hållas kolla på, nä minsann. Maken är en modern människa (jodå, jag vet att det inte alltid verkar så, men med OS som lockbete dyker även denna historiekramare upp ur sin det-var-bättre-förr-dimma och beställer Viaplay för att kunna hålla koll på så många grenar som möjligt samtidigt).

Igår kväll satt vi dock där i allsköns samförstånd och njöt av mat och prat och fredagskvällseufori. Rätt vad det var försvann dock maken in i sina tankar. En bekymrad rynka skrynklade panna och så småningom tittade han på mig och sa:

- du som är sån där språkmänniska, varför heter de kvinnliga invånarna norska och danska och finska, men fransyska? Va?
- ääähhh, svarade jag intelligent medan jag tänkte febrilt. Det hjälpte inte direkt, inte ens när jag tog en klunk vin.
- Också heter det ryska, men holländska? Varför inte ryssländska? Eller hollska? grubblade maken vidare.

Sen kom han började han grubbla på varför det heter småländska, men östgötska?

Det är minsann ingen ordning och reda i semantiken! Själv hade jag tappat tråden för länge sedan. Och när maken sedan kom på att det heter dalkulla, då såg man att han tänkte att här behövde redas upp i träsket! Jag tror han är en man för uppgiften. Jag ser framför mig excelark i långa banor där allt dissekeras i minsta detalj. Själv bryr jag mig inte så mycket, så länge en västgötaspets heter just det och inget annat, ja då är jag nöjd.

Nu kanske Vän av Ordning undrar varför det kommer en bild på snödroppar mitt i högintressant inlägg om språkfrågor. Vad har det att göra där, vavava?? På det kan jag bara säga att om jag vill lägga in en bild på de snödroppar som blommar i trädgården nu, ja då gör jag det. Jag är inte den som låter mig begränsas, vill jag ha snödroppar så vill jag!
Och bara därför lägger jag in en bild på en morgon-måne också. Men sen har jag faktiskt inte tid att sitta här och blogga längre, nu ska det bli kaffe och citronkaka. Man måste har sina prioriteringar rätt.


fredag 21 februari 2014

Bläh-faktorn

För min del måste jag säga att februari generellt sett är en månad med högt index på bläh-skalan. Möjligen slagen av januari - allså, januari? Hur tänkte man där? Och hur tänkte man vidare när man sen toppade det med februari? Är det ren och skär illvilja som skapat dessa månader?

Nej februari, då får man knyta näven i fickan, sätta hakan mot bröstet och bara streta på. Inte ens det hjälper alla gånger, det krävs insatser av herkuliska proportioner för att klara sig helt oskinnad igenom denna skamfläck till månad.

Det är måhända lite förhastat att säga att man ser slutet, det är ju ändå en vecka kvar och man-ska-inte-ropa-hej-förrän-man-sålt-tjuren-och-tappat-smöret eller hur det nu var. Men det känns ändå som att upploppet närmar sig, och när man väl är inne i mars, ja då är det ju så smått dags för frösådder, och sen, ja sen exploderar ju kirskålen och trädgårdssäsongen sätter fart.

Jag har ändå kämpat väl tycker jag; februari måste bekämpas på alla sätt och vis. Tripper till Köpenhamn till exempel; en kraftfull antidot. Man skulle kunna kalla det ett bläh-penicillin av potentaste slag.

I tisdags klämde jag in ett besök på Saiko, en sushirestaurang i Malmö tillsammans med ett gäng vänner från hästepoken. Nu ska jag erkänna att jag i många år hävdade att äta sushi, det var ungefär smakmässigt liktydigt med att äta havregrynsgröt. Totalt menlöst. Jag har dock lärt mig efterhand och tycker nu det är ok. Köksmästaren på Saiko lär vara världsmästare i sushi:eri, och det var måhända en aning bortkastat på mig. Konnässörerna i sällskapet lät dock förstå att som sushi betraktat var detta en femetta, och det tror jag så gärna. Väldigt trevligt hade vi!

Sen igår lade jag in moteld igen! Herregud, man lever ett liv i sus och dus. Sen är det ju också så att sällskapet därhemma temporärt är något enstavigt och med akut tunnelseende; är det OS-tider, så är det. Nej, jag talar inte om Huliganen, mycket är den hunden, men enstavig kan man inte kalla honom. Igår var träffade jag en av mina äldsta vänner och vi gick på en ny restaurang här i Lund, Pintxos. Ja, jag kan skriva det, men be mig inte uttala det. De serverar i alla fall baskiska tapas (och lite annat) och det var måhända tämligen små, men delikata, portioner. Då kunde man å andra sidan äta desto fler, räknade vi raskt ut. Är man begåvad, så är man.

Annat som varit bra med februari är t.ex. att Huliganen varit hos veterinären. Detta är ju inget som brukar få lyckokänslorna att spritta, vare sig hos mig eller hos hunden. Förvisso var detta bara ett rutinbesök för att fylla på vaccinationerna, men även en sån skenbarligen simpel åtgärd brukar få min hund att bete sig... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det... men om jag säger att han inte är direkt lugn och fin så har jag i alla fall inte överdrivit. Kallsvetten brukar spruta som en fontän på matte och veterinärerna brukar bli lätt lomhörda av protesterna. Nu har vi hittat en ny veterinär. En erfaren man. En man som gillar Huliganen. En som tar sig tid. En som på ett mirakulöst sätt lyckades vaccinera Huliganen utan att han ens märkte det! (ja, jag syftar här på hunden, jag hoppas innerligt att veterinären märkte det). Nu kanske man inte tycker att detta är så fantastiskt, men om jag säger att bara det att lyfta upp Huliganen på ett undersökningsbord brukar ge höga utslag på Richter-skalan, och att han den här gången inte sa flasklock (han vrålskällde inte heller), ja då förstår man. Det var ett sällsamt ögonblick och man hörde nästan änglamusiken pingla på.

Passande tycker jag, för han är ju som en liten ängel, min hund! I alla fall om man inte har förutfattade meningar om änglar, att de är så himla tysta och stillsamma och bara flaxar runt och ser allmänt mesiga och mjäkiga ut. Jag tycker att änglar ska vara fyrbenta. Fulla av livsglöd och gnista och åsikter. Det ska vara drag under galoscherna! Och en sån liten full-sprutt-ängel med skrynkelöra och med bestämda åsikter är det jag har.

Idag har han varit med på jobbet. Där träffade han på dottern, som skulle åka iväg till främmande land och som därför hade resväska med sig. Nu ska man inte tro att man får packa några väskor alldeles utan hjälp och utan assistans av Förste Kontorshunden. Nejnej. Dottern försökte gå igenom  sin packning och se att hon hade allt väsentligt med sig, och Huliganen försökte lika ihärdigt prångla ner sin Gräsliga Gris med det Gastkramande Grymtandet. Schysst, kan man tycka. Givmilt, liksom. Dottern vägrade dock att försöka förklara i säkerhetskontrollen varför hon reste runt med en Gräslig Gris, så hon hivade lika ihärdigt ut djuret ur väskan.

Och nu är det fredagkväll, och fredagkvällar har generellt sett en synnerligen låg, för att inte säga obefintlig, bläh-faktor. Jag lär väl bli lite uppdaterad vad som tilldragit sig i OS. Vi har tagit några medaljer till förstår jag. "Vi" skriver jag, för jag har ju sett att Oral B sponsrar OS-truppen, och Oral B, en sån eltandborste har ju jag! Alltså känner jag mig på något sätt näst intill ansvarig för våra OS-atleter, och då är väl på något litet vis ändå medaljerna mina ändå?

Nu ska vi bara hålla ut en vecka till, sen är det mars! Och mars, ja det är ju en vårmånad.

lördag 15 februari 2014

Uppdraget

Prognosen sa att det skulle komma regn. Mycket regn. Blåsa skulle det också. Dessutom stod det i tidningen att det skulle kunna bli tjorv med tågtrafiken mellan Lund och Malmö, och ska man ta tåget till Köpenhamn, ja då måste man ta vägen via Malmö.

Mycket riktigt vaknade jag till ljudet av regn som piskade mot rutan. Det var dock inget som hindrade mig från att ränna runt Monumentsrundan med Huliganen, här skulle hunden motioneras! För sen hade jag och dottern ju ett uppdrag, ett uppdrag som innebar att hunden skulle lämnas i husses ömma vård, och nog för att husse älskar sin Huligan, men under OS, ja då blir rundorna inte så långa.

Inte gjorde prognoserna att dottern och jag tvekade. Ånej. Har man ett Uppdrag, ja man kan nästan benämna det en Mission, ja då har man. Då tvekar man inte. Då backar man inte. Då drar man baskern ner över öronen och ger sig iväg.

Mot Köpenhamn! Mot skoshopping! Jo för det skulle shoppas skor till bröllopet.

Nu vet man ju hur det är när man nödvändigtvis ska köpa skor, då hittar man nästan inget. Mycket riktigt så rände vi in och ur i affärer med målmedveten blick. Skor, jodå. Javisst. Men inte just Skorna. För att liksom komma över tröskeln så köpte jag ett par skor, och sen så råkade jag visst köpa en klänning också - men nu var det ju inte jag som skulle hitta Skorna!

Vi tappade dock inte gnistan. Mod! sa vi till varandra och traskade vidare. Och sen, ja det måste ha varit guds försyn eller något, så tittade dottern in i en tvärgata och såg en skylt. "Skor" stod det. Det var ju en liten vägledning.

- Dit går vi! sa dottern bestämt och då gjorde vi det. Och där! Där stod de. De liksom talade till oss. "Köp oss" sa de. "Det är ödesbestämt" fortsatte de. Det var som i en sån där romantisk film, där kontrahenterna möts nere på stranden och löper mot varandra i ultrarapid för att sedan falla i varandras armar. Just så var det. Ögonblicklig kärlek. A match made in heaven.

När vi väl hade utfört dagens viktigaste ärende, kom dagens näst viktigaste ärende. Nämligen afternoon tea på Perchs Tea Rooms.

Jag har försökt boka in oss där tidigare, men alltid varit för sent ute. Det är gammalt. Det är populärt. Med all rätt. Men nu hade vi ett bord.

När vi kom dit var det kö ut på gatan och vi bleknade lite - hur skulle vi kunna ta oss in? Men sen insåg vi att kön var för att köpa te, inte dricka te. Teavdelningen var en trappa upp, inne i portuppgången.
Målmedvetet gick vi upp. Kom in och blev anvisade ett bord. Fick en meny, men valet var lätt; "Perchs Store Ceremoni" skulle det såklart vara. - Ska det vara ett glas bubbel till, frågade servitrisen. Vilken fråga! Vi nickade så bekräftande att vi nästan fick whiplash, båda två. Här skulle ju firas en skotriumf! Så visst blev det bubbel. Te. Scones. Små snittar.
 Små goda delikatesser.

Mätta, belåtna och synnerligen nöjda, stärkta till kropp och själ gav vi oss sedan ut i den köpenhamnska shoppingen igen och nedlade ytterligare några byten innan vi tog tåget mot Lund igen. Fast först köpte vi med oss blommor från blomstånden utanför Magasin du Nord - det är ju nästan ett måste.
En lyckad lördag!

Sen kom jag hem till en nöjd make som sett Sveriges damer ta guld i skidstafetten, en riktig nagelbitare! Herregud vad stark hon är, Charlotte Kalla!

Sen blev det hundpromenad. Pepparrotskött. Lite vin och en himla massa prat.

Som sagt; en bra lördag. Och inte regnade det heller. Prognoser kan man inte lita på, som tur är.

torsdag 13 februari 2014

När man är lite listig

Maken och jag är bjudna på bröllop, och det är ju alldeles väldigt trevligt.

Men så var det ju en liten hake; man skulle, när man svarade, dessutom ange sin favoritlåt (eller dito artist).

Oj så svårt! I alla fall om man är en vindflöjel som jag. Ena dagen tycker jag si. Andra dagen gnolar jag glatt med i en annan låt. Det enda man kan vara säker på att det förmodligen inte är ur den allra modernaste repetoaren. Fast fullt så dinousarieaktig som maken är jag ändå inte.

Nu har jag alltså svarat och tackat ja för oss båda. Däremot har jag inte tillfrågat maken om vad han har för favoritlåt, risken är nämligen överhängande att han hade klämt i med "Samling vid pumpen" eller kanske "Tjo vad det var livat i holken i lördags", han har ju en fäblesse för den mest märkliga musik. Eftersom det kommer att vara gäster från spridda delar av Europa med på festen tycker jag att jag har ett ansvar för att inte utsätta dem för Olrog när de för första gången gästar Sverige.

- Jag frågar'n inte! sa jag illslugt till mig själv.

Så då fick jag ju klämma ur mig ett musikval själv. Hela morgonpromenaden med Huliganen gick jag och vägde för och emot. Förstrött plockade jag upp vad Huliganen producerat medan jag tänkte "kanske denna?...... eller den här?".

Sen gick ju mina tankar tillbaka till den avlägsna forntid när maken och  jag var nyförälskade. När vi var ute och dansade på Östgötska (en av studentnationerna här i Lund) och maken falskt, möjligtvis i otakt, kanhända en aning på lyran, men lyckligt gnolade Michelle, ma belle, sont des mots qui vont très bien ensemble... i örat på mig medan vi vaggade runt på dansgolvet.

Problem solved. Beatles - Olrog, 1-0.

söndag 9 februari 2014

Bortfintad

Jag tänkte blogga lite. Men sen tänkte jag "om vad?". Nog för att jag kan låta tangenterna rasa på i något slags stream-of-consciousness-stil (alla övriga jämförelser med James Joyce tar jag bestämt avstånd ifrån. Han bloggade inte om garn och hundar, såvitt jag vet), men jag vill i alla fall ha något att hänga upp inlägget på. Det mest upphetsande som hänt idag är min tripp till apoteket för att köpa hostmedicin, och det känns ärligt talat inte som något nagelbitande spännande att lägga ut texen om.

Mina blickar föll på Huliganen.

- Se tjusig ut, så fotograferar jag och bloggar om dig, sa jag.

Huliganen fnös.

- Jag vill inte bloggas om av någon som lägger ut närbilder på vintergäck och tror att det är intressant, sa han sen.

Jag la mig dock på golvet och riktade kameran mot den motvillige modellen. Säga vad man vill om Huliganen, men någon linslus är han inte. Ser han en kamera antar han omedelbart ett fårliknande utseende, öronen hänger både hit och dit och han tittar i alla fall inte in i kameran och säger "omelett". Idag ville han inte heller sitta still, utan skulle prompt mest dra matte i håret och det är svårt att fotografera på sig själv.

- Samarbeta, annars tänker jag bada dig! sa jag strängt. Det kan nämligen vara lite behövligt.
Huliganen antog bums ett maffiaboss-liknande utseende. En fyrbent maffiaboss som aldrig i livet tänkte samarbeta med någon överhuvudtaget.

- Bada, sa du? Du vet vad som händer då, va? Först ska du lyfta mig ner i badkaret... nej förresten, först ska du släpa ut mig från under matsalsbordet, sen ska du lyfta ner mig i badkaret. Då sprattlar jag. Jädrans mycket. Sen skäller jag. Rakt i örat på dig. Ylar lite. Slingrar mig. Sprätter vatten omkring. Sen ska du lyfta upp mig och då är jag dyngsur. Rätt snart är även du matte som är genomblöt. Jag kommer att kämpa emot hela vägen. Allt kommer att stänkas ner med hundschampo, lerigt avsköljningsvatten och hela området kommer att genljuda av mina protester. Har du verkligen tänkt över det hela? Du har ännu tid att ändra dig.

Jag funderade lite. Sen gick jag upp och fotograferade min "February Lady Sweater", den är inte klar, men det går framåt. Förtjusande samarbetsvilligt stickprojekt det där. Ligger där man lagt det, låter sig fotograferas och har inte sjutton olika invändningar. Jag har aldrig förut stickat något uppifrån-och-ner, men det är nog inte sista gången. Tänk att slippa sy ihop delarna sedan! Jag har en bit kvar på kroppen, sen plockar jag upp maskorna och stickar ärmarna. Snitsigt!

När den samarbetsvilliga koftan fotograferats gick jag ner igen. Huliganen låg då och kopplade av, så jag fick ett foto i alla fall.

Men det där med bada... nä det får nog vara till en annan dag. En dag när man känner sig lite oövervinnerlig så där. En dag när man bara fnittrar glatt när man får hundschampo i ögonen och sen får handskura hela badrummet efter Den Stora Badbataljen. Tur för honom att han är så söt.


lördag 8 februari 2014

Har den rasat?

Vintern alltså. Ut i våra fjällar, eller vad det nu är det står i visan. Inte vet jag, men jag hoppas det. Vi såg vårtecken på morgonpromenaden, Huliganen och jag. Små tuvor med vintergäck stod där och glodde på oss, och vi glodde tillbaka medan hjärtat slog saltomortaler i bröstet på mig. Antingen för att jag var trött och andfådd, eller för att det var vårkänslorna som spratt till. I vilket fall som helst så kände jag att jag vill också ha vintergäck i trädgården. Nån rättvisa får det ändå vara!

Alltså rände jag ut i trädgården så fort vi var tillbaka. Och jo! Nog fanns det. Det var inte så många. Och inte så stora, men nu ska vi inte skåda given vintergäck i munnen, ånej såna är inte vi. Om man tar en närbild så ser den i alla fall lite större ut, eller hur? Man får inte vara dum.
Det är faktiskt inte den enda blomman i min närhet denna helg. Jag har nog berättat att maken de senaste åren fått den trevliga vanan att då och då överraska sin kära hustru (=moi) med en blomsterkvast då och då. Nu var det dock ett tag sedan, och jag kände att allt var så dystert och grått och mörkt och ont-i-halsen och eländigt att det behövdes lite blommor. Sålunda skrev jag överst på inköpslistan igår "Blommor".

Maken läste igenom listan. Sen sa han:
- men då blir det ju ingen överraskning, om jag köper blommor när du skrivit upp det på listan!
- men om du köper två buketter, så kan den ena vara en överraskningsbukett, svarade jag listigt och påhittigt.

Maken hummade lite och rände iväg för att köpa livets nödtorft (choklad till exempel).

Nog kom han hem med blommor! Jättefina gula rosor. En bukett.
- Jag låtsades att jag inte sett att du skrivit "blommor" på listan så blir det en överraskningsbukett i alla fall, sa maken. Jojo, han kan vara listig och påhittig han också.
Sen försvann maken in i en ny dimension, nämligen den olympiska dimensionen. Han är ju lite sån, maken. Olympiadintresserad.

- Vill du ha något sagt till husse är det bäst du gör det nu, annars dröjer det dryga två veckor tills han är pratbar igen, sa jag till Huliganen innan invidningen drog igång.

Jag tittade också. När jag inte sov lite mellan varven. Stickade gjorde jag också, det kändes bra för jag har vare sig orkat sticka eller sy den senaste veckan. Symaskinen tror väl att jag har övergett den. Så det kändes bra att vara igång igen, även om jag insåg att jag stickat fel så jag fick dra upp allt det jag åstadkommit under invigningen och liksom hamnade på status quo igen. Tur att jag sov rätt så mycket, så hann det inte bli så många varv.

Fortfarande är det lite sjukstuga här. Just nu sitter jag nerbäddad under en yllefilt med en varmvattenflaska på fötterna och tittar på skiathlonen. Eller rättare sagt, jag är vidskeplig, så jag vågar inte titta för då kanske Charlotte Kalla ramlar eller något. Men jag hör på kommentatorerna och om jag känner mig riktigt djärv så kanske jag vågar mig på ett varv eller två med stickningen också. Emellanåt hostar jag ihåligt, så pass att maken faktiskt slet sig från OS:et och rände iväg och hämtade ipren. Förvisso var det under en reklampaus, men i alla fall! Ett glödande kärleksbevis väljer jag att tolka det som. Så egentligen har jag det ganska bra. Och ute i trädgården blommar vintergäcken. Nu ska vi bara hålla tummarna för Charlotte Kalla också!

torsdag 6 februari 2014

Planering

Man kan inte beskylla mig för att inte planera bra - först ryggskott, och först därefter bli sjuk i feber och ledvärk. Tänk så jobbigt det hade varit att ha haft allt på en gång! Men är man gammal och klok så betar man av en sak i taget.

Så det har inte hänt så mycket att blogga om. När man tillbringar dagarna halvsovandes, för att inte säga helsovandes så är det inte precis slå-klackarna-i-taket-stämning.

Men det blir bättre. Det finns hopp om en framtid. Och medan jag väntar på den så lägger jag in en vårbild, det känns som att det är det man längtar efter nu.
 Snart blommar äppleträden igen. Det är dags att plantera fröer. Rensa undan gamla torra kvistar och grenar och slänga på Valborgsbålet. Skura altangolvet och ta ut utemöblerna. Fika i växthuset. Busa med Huliganen. Det känns som att jag är ganska färdig med vintern nu, faktiskt.
Men innan allt detta sker, så har jag tygerna jag vann hos Maja att se fram emot! Jag vinner inte så ofta saker, så när jag gör det är det ju desto roligare! I all synnerhet när man inte ens visste att det skulle bli en utlottning. Tack Maja!

lördag 1 februari 2014

Februarilördag

Herregud, och Milda Matilda, och jädrar-i-min-lilla-låda, nu är det redan februari! En tolftedel av 2014 har redan passerat och jag känner att det är svårt att hänga med i svängarna. Det måste vara åldern.

Gammal känner jag mig lite också, gammal och ledbruten och pigg som en 97-åring. Det är inte det att jag inte gillar att ha män liggandes för mina fötter, tvärtom. Men när de ligger där bara för att sätta på en strumporna och knäppa ens kängor och inte alls för att man är så hänförande på alla sätt och vis, ja då kan det nästan vara. Väldans envist ryggskott, det där. Det blir lite bättre framåt eftermiddagen och på kvällarna känner man sig mer som om man vore en någorlunda pigg 85-åring i stället, men på morgnarna... ojojoj säger jag bara.

Man kunde bli dyster av fler anledningar. Igår kväll, till exempel, såg det fortfarande ut så här när man kikade ut genom köksdörren - en vacker vinterkväll.
Idag pliskar och plaskar det därute. "Slörp" säger det när man kliver utanför dörren och det enda som är bra med det är att allt det eländiga vägsaltet som svider i små hundtassar förhoppningsvis rinner bort. Huliganen och jag är rörande överens om att salt, det är nog så bra i matlagning, men att traska runt i det är inte att rekommendera.

Lite dyster blir man också av att ha tvingats ställa in en spa-dag imorgon. Men kan man inte sitta i bilen, så kan man inte. Då får man förbli helt ospa:ad och får nöjda sig med en spartansk dusch hemmavid. Fast sen blev man alldeles odyster av att för första gången få träffa vår nyaste lilla släktmedlem! Piggögd som en liten ekorren, glad och piggelin! Vi har pratat om väsentligheter; vad hunden säger, till exempel. Det har promenerats. Byggts torn. Fikat. Lekt titt-ut. Vi känner att detta, det är ett förträffligt nytt tillskott till släkten! Här måste helt klart stickas fler koftor, vantar och sånt.

Sen har det sovits i vilstolen. Emellanåt har man dykt upp ur dvalan och stickat ett varv eller två på sin egen kofta. När jag stickat antal varv tittade jag belåtet på resultatet. När jag tittat en stund började en orosrynka visa sig i pannan. Kunde vara så? Att jag liksom stickat fel? Att jag råkat sticka samma mönstervarv två gånger?

- Skärp dig! sa jag strängt till mig själv.
- Det är väl klart att du inte stickat fel, och om du mot förmodan skulle ha gjort det, kommer ingen att upptäcka det. Sticka vidare. Blicka framåt. Låt bygones vara bygones och se helheten, fastna inte i detaljgrubblerier!

Men tja... ibland är jag envis som en mulåsna och går icke att resonera med. Så jag drog väl upp ett antal varv. Det är ju inte direkt första gången detta händer. Nu tror jag att jag är på rätt spår igen.

För att lugna nerverna fick jag dock gå ut och baka en liten kaka. Att baka är lugnande för själen (också är det gott också, vilket man får se som en bonus, i alla fall så länge man inte bryr sig om det där med kalorier och sånt.

Skulle jag baka en vaniljsockerkaka? Eller en nötkaka? Eller en äpplekaka? Ständigt dessa beslut! Ibland går det helt enkelt inte att bestämma sig, så det fick bli en kaka med extra-allt. Både vanilj, nötter, äpplen och kanel i. Jag är fast övertygad om att man mer ska se recept som en slags riktlinjer, och om jag nu vill slänga i  lite extra ingredienser så kommer ingen att ta ut mig i gryningen på ett fält och arkebusera mig.
Men man kan ju inte bara leva av kaka allena, lite mer riktig mat vill det ju till!

Så då fick det bli lite ankbröst med örtolja, krutonger och rökt sidfläsk och en pinot gris från Domaine Weinbach. Då kunde man nästan glömma bort det där med ryggskott för en stund.

Så summa summarum blev det en bra lördag!