torsdag 17 augusti 2017

Att komma till insikt om sig själv

 Jag har alltid sagt att jag är ingen samlarmänniska. Maken, han samlar på böcker och emellanåt insekter och annat som får folk att se förbluffade ut, men jag är en rationell person som inte samlar på frimärken och mortlar och sånt. Ja, jo, en eller annan handväska har jag väl... men det är ju nyttosaker och då räknas det inte.

Så jag går där och myser självbelåtet och hävdar som sagt att maken är den som säger den-gamla-prylen-kan-vi-inte-kasta-för-man-vet-aldrig-när-den-behövs medan jag är den som hojtar ut-me'-skiten-vi-kommer-ändå-aldrig-att-hitta-den-om-den-mot-all-förmodan-skulle-behövas.
I denna tro har jag levt ända tills jag häromdagen städade i mitt garnskåp... Då har jag ändå ett rätt så modest garnskåp tycker jag, med gott om luft och plats för handarbetsböcker och lite tyg och sådär. När jag plockat ut allt garn och lagt det på skrivbordet för att sortera efter kvalitet insåg jag att jag a) behöver inte mer garn. Inte på ett långt tag. samt b) kan ägna mig åt att sticka randiga strumpor intill tidens ände genom att utnyttja de strumpgarner jag har samt c) att det där med att jag inte skulle köpa mer garn känns som en ren utopi.

Jag tycker ändå att det är ett ganska harmlöst samlande. Jag kunde tillhört Cosa Nostra och samlat på avhuggna huvuden från andra mafiosos. Eller så kunde jag samlat på droger och fått smyga runt med nerdragen slokhatt längs husväggarna. Jag kunde ha samlat på pirayor. Eller krokodiler. Och i skenet från det så tycker jag nog att ett antal meter garntåtar är en piss i Mississippi.

Om man ska helt transparent och ärlig och allt sånt som visar vilken fin och rekorderlig människa man är så kan jag väl också passa på att säga att detta är inte allt garn jag har. Nejnej, det finns ju ett eller annat nystan som ligger i projektpåsar också i väntan på att de där WIP:sen ska transformeras likt fjärilar ur puppan till strålande FO:sar.

onsdag 16 augusti 2017

Lite grann sådär från ovan


Jag är så glad över den lilla trädgårdsplätten vi har till vår lägenhet. Att ha 64 kvadratmetrar som är våra där vi har våra rabatter, vårt äppleträd, våra möbler och vår grill - det är verkligen lyxigt när man bor mitt inne i stan och det fyller mitt behov att ha trädgård och få peta lite i jorden emellanåt.

Ibland behöver man dock bara få lite luft och orkar kanske inte ta sig nerför alla trapporna och släpa ut alla dynor om man bara har en stund över för en kopp te och några varv på stickningen. Det är då det är så skönt att ha en balkong dit man bara kan galoppera ut en stund i stundens invigelse. Okej, man galopperar kanske inte så långt för balkongen är liten och trång, men det finns stolar, det finns ett litet bord, det finns pelargoner och utsikt och vad mer kan man begära? Man kan sitta där och se tornflygarna göra luftakrobatik över innergården, eller höra duvorna stånka sig fram genom luften, flapp-flapp-flapp. Alltså, hur kan duvor flyga med den kroppsformen och farten? Jag är inte så imponerad av duvor, faktiskt.

Häromdagen blev jag dock vettskrämd av en duva. Ja det låter konstigt, hur kan en macho Huligan- och Loppamatte låta sig skrämmas av en duva, typ?! Man baxnar. Men när man sitter där i allsköns ro med maken och tittar ut över skymningen och pratar och har det bra, och det plötsligt dyker upp en flappande duva precis framför nyllet på en (ja balkongen är liten), som kommer nedifrån och nog tänkte sig att placera sin feta rumpa på vårt balkongräcke, ja jag skrek jag iiihhhh när duvan plötsligt materialiserade sig ovanför balkongskyddet. Duvan blev lika rädd och försvann snabbt som attan, förmodligen hem för att berätta för de andra duvorna om den scary tant som satt där och pep på en balkong.

Men när man inte har skrämmande duvupplevelser så är jag så glad för vår lilla balkong. Planerna är att så småningom få gjort nya och större balkonger och det blir fint. Men tills dess får man klämma in sig med skohorn och sedan sitta där och titta ut över hustaken med sitt te och sin stickning. Ibland uppgraderar man konceptet och tar sig ett glas vin och lite choklad och det funkar också fint.

söndag 13 augusti 2017

Jag som egentligen inte gillar Mumin

Vilken bra helg det har varit! Jag inledde den med att ta ledigt redan på fredagseftermiddagen eftersom det väntades besök och då har man faktiskt annat för sig än att sitta där och fiffla med siffror hela dagen. I stället ägnade jag mig åt att baka kanelbullar och citronkaka för det kändes så mycket mer väsentligt. Jag bakade och fixade och i ett anfall av missriktad städnit städade jag även skafferiet och kylskåpet men detta straffade sig ögonaböj när jag slog sönder en glaskaraff och svor så att maken och hunden flydde fältet medan jag plockade skärvor och fick städa ännu mer.

Men shit happens och sen går det över, och när det gått över blir det lördag och då kom sonen och hans flickvän på besök. Flickvännen har nog aldrig sett Lund i solsken och det fick hon till att börja med inte den här gången heller. Jag tror att hon längst inne i sin värmländska själ misstänkte att Skåne, det låg nog närmre den arktiska tundran än det soliga Sydeuropa.



Rätt vad det var så slutade det dock att droppa och då tog vi en sväng i Stadsparken där fyrbeningen ville jaga änderna men inte fick det. Livet kan vara lite småkinkigt såtillvida. Sen traskade vi tillbaka hem där vi väntade ytterligare besök minsann. Och tänk då kom solen fram så att vi kunde sitta ute! Helt otroligt denna sommar, men det var bara att tacka och ta emot. I vår närhet växer det björnbär och både Grynet och Loppan visade stor talang att plocka björnbär och stoppa i munnen, fast på lite olika höjd så det blev ingen konkurrens där inte. Mormor ägnade sig åt att försöka ta en selfie med Grynet men det är inte det lättaste kan jag ju säga.


 När vi smällt i oss kanelbullar och citronkaka gick vi upp i lägenheten och jag fortsatte att laga mat till middagen; alltså jag gillar verkligen vår lägenhet men köket är i minsta laget. Det blir lite lagom kaos därinne när man rasslar runt med kastrullerna och varenda yta är upptagen. Och då ska man betänka att på de ytor som inte syns ligger resterna efter Grynets och Loppans framfart.
Sen åt vi och åt, och vissa somnade efter kvällsvällingen medan vi andra åt blåbärspaj och sen pratade vi litet till innan vi ramlade i säng. Loppan var mycket exalterad på morgonen när hon insåg att några gäster fanns kvar! Även om de stängt in sig i syrummet, vilket är mycket klokt om man inte vill få en liten terrier uppskuttandes i nyllet så fort man visar minsta tecken på att vara vaken på morgonen. Hon var dock beredd och låg på vakt utanför dörren tills de kom ut.
Efter frukosten åkte några till Köpenhamn medan andra hamnade i fåtöljen försedd med diverse intrikata historiska skrifter av det mest fotnotsdigra slag. En del beslöt sig för att gå på Kulturen där de har en Muminutställning. Här måste jag lite hädiskt erkänna att jag gillar egentligen inte Muminvärlden, jag har alltid tyckt att den var lite skrämmande och karg på något sätt. Men efter att ha sett Grynet komma loss bland Muminhattar och fiskebåtar och det ena med det andra så är jag beredd att ompröva min ståndpunkt. Vi hade så himla trevligt och Grynet var oerhört chic i hatt och försedd med varmkorvspinne och handväska som en riktig trendsetter!
 

Efter allt fiskande så blev man ju lite hungrig och då är det så klokt inrättat att det finns ett trevligt kafé på Kulturen. - Dit går vi! sa jag och släpade med mig dottern och Grynet, men jag får säga att de följde med alldeles godvilligt. Grynet klämde i sig pannkakor medan hennes mamma och jag åt kanelbulle och drack äpplemust. Vi behövde ju få krafter för att leka vidare på Kulturens lekplats! Det är en sån bra lekplats där man kan pumpa vatten och gräva i sanden och åka buss och sedan plaska lite mer med vatten. Alltså det där med vatten, finns det något roligare att leka med? Praktiskt också, för man blir ju ren och fin när man lekt i sandlådan. Okej, kanske lite blöt också, men vi klarade oss rätt bra ändå får jag säga.




 Sen, när vi var färdiglekta och mätta och nöjda promenerade vi hem igen och någon somnade gott med sin snuttefilt och med Muminpappa i ett stadigt grepp.

Jag får nog omvärdera det där med Mumin känner jag. För Grynet kan ju inte ha fel!

fredag 11 augusti 2017

Torsdagar är bra dagar

Torsdagar är dagar som inte går av för hackor. Vi införde ju när vi flyttade in till centrum att vi städade på torsdagarna och sen gick vi ut och åt som en belöning för vårt idoga slit med dammsugare och mopp. Ett bra tag körde vi på sådär, men sen optimerade vi det hela med att skaffa städerska varannan torsdag. Det där något som vi pratat om i många år, men jag har alltid haft Luther sittande på axeln som bestämt sagt att "man tar hand som sin egen skit". Det har känts skämmigt att någon annan ska städa upp efter mig. Å andra sidan är detta inte alls logiskt, för vi har ju utan att fundera vidare över det lämnat in bilen för att servas och byta däck, och varför skulle då detta anses vara mer comme-il-faut kan man ju fråga sig? I alla fall, nu har vi haft Karolina som städat åt oss sedan i julas ungefär och det har varit jätteskönt. Alltså lyxen av att komma hem varannan torsdag och kliva in i nystädat hem (och mer grundligt än vad vi själva skulle åstadkomma) den går inte av för hackor. Visserligen får man ju ranta runt med dammtrasa och dammsugare varannan vecka själv, men det har känts överkomligt får jag säga.

Nu har Karolina haft semester ett tag, men igår var det dags igen och man kom hem till ett gnistrande rent kök och dammfritt överallt, och sen så var det dessutom så att jag bokat in oss på att äta en lite extrafin middag på Kulturkrogen här i Lund. I höstas när jag fyllde jämnt så fick jag ett presentkort av mina kollegor och nu var det dags.

Vi åt tills vi var ungefär fyrkantiga, maken och jag och sedan avslutades det hela med en dessert som jag enbart fick i mig med uppbådande av all min viljestyrka. Nu är det så att jag har svart bälte i konsten att äta desserter (och kanelbullar), så det gick rätt så geschwint, det gjorde det.
Så jomensåatt, nog kan man tycka att torsdagar, det är en av veckans höjdpunkter.

Idag är det dock fredag och då blir det inget restaurangbesök. Men det blir säkert en bra dag ändå och den inleddes med en promenad i sakta mak i en morgontom Botan. Det var Loppan och jag och änderna, typ. Det känns som att denna fredag, den har potential att också bli en höjdpunkt. Även om man inte får jaga änderna, vilket vissa av oss tycker skulle förhöja fredagskänslan ännu mer.


onsdag 9 augusti 2017

När man fick lite pepp

Hur det än är, så är det alltid lite blä:igt när man känner att sommaren börjar gå mot sitt slut och det är mer slit i grottekvarnen som gäller. Inspirationen och entusiasmen är kanske inte på topp. Man känner sig definitivt beige:ig och trist och jag började skriva ett blogginlägg häromdagen och kom inte på något intressant alls att skriva. För det mesta så lägger jag fingrarna på tangentbordet och väntar på att se vad som kommer fram på skärmen. Den här gången blev det totalt tomt och innehållslöst, typ nada, nichts, rien,  så jag stängde ner igen och väntade på inspirationen.
Den kom idag! I form av en liten dam som behövde passning en liten stund och då traskade morfar och jag till Stadsparken med Loppan och Grynet. Att gå med Loppan i koppel är rackarns roligt tycker Grynet och Loppan följer snällt med - men mormor håller också i kopplet ifall terriern skulle få för sig att göra några skutt av ren livsglädje som möjligen kunde fälla den lilla koppelhållerskan.
Det var en fin kväll och det var fullt av barn och föräldrar på lekplatsen. Grynet åkte tåg och grävde i sandlådan där hon helt sonika snodde åt sig lite spridda leksaker - nästa gång får mormor ta med hink och spade känner jag.
Under tiden blev Loppan klappad av diverse barn och hon uppförde sig exemplariskt och slickade dem bara lite på näsan.

Sen traskade vi hem igen och lagade laxlasagne tills Grynets mamma och pappa kom och helt plötsligt  kände jag att den där augustiblueskänslan som legat som ett våtvarmt omslag över mig de senaste dagarna bara försvann. Och hur kan det vara på annat vis när Grynet demonstrerar att hon vet vad såväl hunden som lammet som ormen säger? - Vad säger morfar? frågade jag och det visade sig vara ungefär vad ormen säger: "issss". Vilket uppenbarligen kan betyda både fideikomiss och ormväs och det är ju praktiskt och bra.

Nu kom jag på att lite inspirerad har jag nog ändå varit i augusti. Jag har börjat virka en katt! Loppan fnös ihärdigt när hon insåg vad det var jag virkade. Katt? Varför i hela friden då?! såg hon ut att tänka och vägrade envetet att titta på katteländet.


lördag 5 augusti 2017

Lördag

Första lördagen i augusti, och egentligen går man ju fortfarande och väntar på att den där sommaren, ska den inte sätta igång snart? Å andra sidan så vill man ju knappast ha 40-gradiga värmeböljor som de har i södra Europa, så kanske man ändå ska vara glad för 16 grader sådär på morgonkulan?
Är man viking, så är man och då kan man bada i Tvedöra trots 16 grader. Det tycks dock vara ont om vikingar i närområdet för trots att klockan var 07.30 så var det alldeles tomt där. Det hindrade dock inte Loppan som kastade sig i böljan blå med stor entusiasm. Själv badade jag också... om man ser det där med "bada" ur ett större perspektiv i alla fall. Jag blev i alla fall blöt om benen och det är ju också en form av bad tänker jag.

Därefter tog vi en liten tur på heden så att Loppan fick torka - hon sprang som ett jehu i blåsten och blev fluffig och fin som om hon hade varit på hårsalong och fönats.

Sen åkte vi hem och hade en sån där bra ledig dag, en sån dag där man gör lite av varje utan att känna stressen flåsande i nacken; man bakar lite. Tvättar lite. Tar en sväng på torget och köper rosor. Stickar lite hundar där mönstret kommer från Mary Jane Mucklestones "Sticka nordiskt".  Ett utmärkt mönster för om man tittar lite mer noggrant så ser man att vovvarna är små, raggiga och skuttiga vilket verkar välbekant! Tittar lite på friidrott där folk springer och hoppar och kastar och har sig i sitt anletes svett medan man själv tar det tämligen lugnt. Sen lekar man lite med den där raggiga pjäsen som är så rar, även om hon gräver i gräsmattan.

Dagar som den här tillhör mina favoritdagar, när stressnivåerna sjunker så att man blir blid och vänlig och ler hult omkring sig hela dan, även när det kommer en liten skur precis när man slagit sig ner i trädgården med en bok och ett glas vitt.

Och än är dagen inte slut; det ska bli lite krämig risotto med fläskfilé och champinjoner, det ska bli lite mer friidrott och lite mer stickning.

Typiskt bra lördag.

tisdag 1 augusti 2017

När man är en jubelidiot

Jag har nog ett antal gånger framhävt att jag (numera) är mild och blid som en västanfläkt, att vara gift med mig måste vara som att befinna sig i ett ständigt paradis. Väl?

Men det händer att jag liksom blir svart i ögonen och arg så att jag hoppar jämfota. Det är sådär att folk flyr i panik och att temperaturen stiger med flera grader när jag står där och pyr av ilska.

Häromdagen var en sådan dag. Vi skulle ut till golfbanan för att träna lite (jajamen, det gör vi regelbundet. Vart fjärde-femte år eller så). Vi fräste ut. Vi plockade fram de klubbor vi skulle ha och skulle promenera bort till driving rangen. När vi kommit till putting green tittade maken på mig och undrade var min putter var?

- Vad ska jag med den till på rangen? undrade jag högst berättigat. Men maken, som tydligen gripits av en svårartad träningslust, påstod att vi behövde träna puttning också. Jag var tveksam, men lånade makens nycklar för att gå tillbaka till boden och hämta puttern i vårt skåp. Jag öppnade skåpet och makens illvilliga bagvagn tog tillfället i akt att ramla ut och attackera mig. Jag svor lite åt den, baxade in vagnen igen, plockade ut puttern och smällde igen hänglåset. I samma ögonblick som jag insåg att nycklarna, ja de låg inne i skåpet. Jag blängde på skåpet och ryckte prövande i hänglåset som var av svenskt stål och inte gick på den lätte. Sen kände jag efter om jag hade mina egna nycklar i fickan, fast jag visste att de låg hemma i hallen.

Arg som ett bi travade jag ut till puttinggreen och meddelade i kort ton att jag behövde låna bilnycklarna för att åka hem och hämta min egen nyckelknippa så att vi kunde komma in i bagskåpet. Maken läste korrekt av min humörbarometer, hukade sig ner bakom bagen och undrade försiktigt hur jag tänkte komma in i lägenheten om a) hans dörrnyckel var inlåst i bagskåpet, och b) min dörrnyckel var inlåst i lägenheten? Och det var väl där ungefär som mitt humör närmade sig en tropisk orkan i vindstyrka och alla inom hörhåll tog skydd.

Sen ringde jag ordföranden i vår bostadsförening som har reservnyckel, susade hem och hämtade nyckeln, körde tillbaka och la sedan alla nycklar i fickorna och drog igen blixtlåsen för säkerhets skull och traskade bort till maken igen under ilsket muttrande och påstod sedan orättvist att allt var hans fel som hade envisats med att det skulle puttas.

Fast sen blev jag glad igen och vi slog lite på driving rangen. All den elektriska energi som jag alstrat måste ju dock ta vägen någonstans, så det kom ett antal blixtar och åskdunder, det gjorde det.

Och det var den gången jag var en jubelidiot för jag skulle ju såklart ha gjort klart att jag minsann inte behövde träna puttning. (Vilket hade varit en evig lögn).

måndag 31 juli 2017

Det är så skönt att vara mormor

Jo för då kan man skryta ohämmat om sitt synnerligen begåvade barnbarn! Det är liksom mer legitimt än när föräldrarna gör det för man ska ju vara så himla blygsam av sig, inte förhäva sig och så där. Vad skulle Luther ha sagt? svävar osagt i luften. Det behöver inte jag ta hänsyn till. Jag kan helt hämningslöst trumpeta ut att ett mer begåvat och fantastiskt barn är svårt att finna!

Idag passade vi Grynet ett slag medan hennes föräldrar hade annat för sig. Vi staplade saker. Vi drog ut saker ut skåpen. Vi åt banan. Vi hällde ut vatten. Bra och snillrika saker allihop, men så plötsligt så hände det!

Ja, jag får kanske gå lite tillbaka i historien här. Alla som någon gång tittat in vet nog att jag är gift med en historienörd av rang. En som får rosor på kinden och solsken i blick av att titta på gammalt skrot och skriva upphetsande artiklar om diverse nördiga ämnen. Fideikommiss till exempel.

Och ända sedan Grynet var ett litet, litet gryn har vi uppmuntrande sagt

- kan du säga "fideikommiss!?" där vi väst fram s:en som vore vi en flock galna syrsor. "sssSSSSS!!!" typ.

Grynet har mest sett roat ut, men idag så plirade hon lite och sen sa hon bestämt "miSSSS" flera gånger i rad.

- Hörde du?! sa maken och jag upphetsat till varandra och applåderade sedan entusiastiskt medan Grynet gjorde några repriser av sin uppvisning.

Maken var tårögd av förtjusning, tänk att just hans barnbarn kan säga fideikommiss!

Det är nästan så det är läge att rota fram lite bubbel och fira.

söndag 30 juli 2017

Nyttsytt och färdigstickat

Emellanåt slår min rekorderliga sida till och jag blir En Sån som Gör Färdigt. A doer, helt enkelt. Alla vet ju att det är så himla roligt att sätta igång nya stick- och syprojekt att det är så lätt hänt att vissa saker aldrig blir färdiga för att man redan galopperat vidare mot nya mål med stickorna i högsta hugg.

Sen slår Samvetet till med full kraft och rätt vad det är har man stickat färdigt sin Happenstance som jag visade för ett litet tag sedan. Men jag hade ju en schal till på gång, en som jag startade förra sommaren när vi kryssade runt på Rhen och Donau. Den har jag stickat i tunt och ljuvligt Misti Alpaca Lace och då blir det många, många maskor och det är lätt att det trasslar sig lite i spetsdelen. Så den schalen har legat och skämts i en projektpåse i många månader, men när vi nu skulle köra upp till Karlstad så blir det ju många timmar i bilen, och vad är väl bättre då än att sticka lite på sin schal tänkte jag och packade inte med några andra projekt som hade kunnat avleda mig från den rätta vägen. Den som leder fram till det saliga ögonblick när man maskar av och är klar! Hela vägen hem från Karlstad (med undantag för timmarna vi tillbringade på Bohus fästning) höll jag på med picotavslutningen och strax efter det att vi passerade skylten "Lund" så var den sista lilla picoten stickad och sen återstod bara blockning och nu är jag jätteglad att jag tog mig i kragen och gjorde färdigt den här schalen. Jag gillar allt med den; den är lätt och ljuvligt mjuk, den har milda färger i ljungnyanser och naturvitt och jag tycker den har potential att bli en riktig favorit. Plus att jag då känner mig så himla rekorderlig som gjorde klart den! Klapp på axeln får det bli.



Nu är det min ullkofta som står på tur och med lite god vilja ska den bli klar tills en förhoppningsvis avlägsna tid när koftor i rejäl gammaldags lite lagom kliig ull är bra att ta på sig.

Jag har inte bara stickat, jag har sytt också! Nu när overlocken är trädd (alltså, det är jubelklang på det!) så har jag sytt klar en tröja som jag började på i vintras och som hängt på provdockan och bara väntat på de sista sömmarna i flera månader. Nu är väntans tid över! Tröjan är klar och jag börjar bli så belåten med mig själv att det gränsar till odräglighet.


Ett litet syprojekt till har det blivit, och det var ett rent och skärt njutningsprojekt. Det går så fort att sy till ett litet Gryn och dessutom kan man använda upp lite spridda rester av tyg från tidigare projekt. Här pratar vi alltså rekorderlighet i kubik.

Tyget räckte inte till ärmarna, så de fick bli lite smågulrutiga men jag tycker det blev fint. Nu ska det bli kul att se vad Grynet tycker om klänningen.
Också börjar det väl bli dags att dra igång lite nya projekt? Ja jag tror bestämt det.

lördag 29 juli 2017

Bland blommor och blader

 Semestern  börjar närma sig de sista skälvande minuterna, men än hinner man klämma ur den fina stunder.

Igår mötte jag Maria, en av mina äldsta och bästa vänner som jag träffade allra första dagen när vi båda började plugga engelska på universitetet. Vi stod länge och pratade på gatan utanför bokhandeln i AF-borgen och sedan har vi fortsatt med det, att prata alltså.

Igår pratade vi till exempel i Slottsträdgården i Malmö. Vi traskade runt  bland de olika trädgårdsdelarna och funderade över hur man ändrar smak genom åren; plantor som man förr avfärdat med en fnysning och kallat tantblommor tycker man numera är ganska trevliga. Det kan ju möjligen betyda på att vi numera är tanter. Vi enades om att perovskia är fullständigt ljuvlig, vi jollrade lite över stjärnflocka, vi nickade gillande åt gräsens vippor, vi var  oeniga om hortensia - njet, tyckte Maria, jo! tyckte jag. Bergenia däremot, där råder fullständig enighet - gräslig!

Sen fikade vi i det trevliga lilla kaféet både länge och väl, vi avhandlade garner och sticktekniker, vi pratade böcker och smycken och livet och meningen med det hela.

Och jag tror, vid närmare eftertanke att det är just det som är meningen; goda vänner, garn, trädgård och fika. Vad mer kan man behöva?