fredag 20 oktober 2017

En fredag av annat slag

Lite annorlunda mot vanligt har det nog ändå varit idag. För det är inte varje fredag jag inleder med att ligga halvklädd med 6 nålar i knäet, men vem vet? Det kanske är det som ska till för att få mitt fjolliga knä att bete sig som folk. Nu ska det akupunkteras ett tag, så får vi se sen.

Sen var det ju dags att köpa fredagsblommor och idag blev det lite extra-allt, för vår nya vas som maken rekorderligt ropade in på Uppsala Auktionskammare har nu anlänt till sitt nya hem. Nu står den där, komplett med grip* och allt, vår Argentavas. Jag insåg när jag kom hem att vanliga rosor blir liksom lite korta i rocken i den här vasen, men som tur var hade jag köpt lite eklövsgrenar också, så att det blev lite höjd på det hela. Jag höll faktiskt på att få med mig en liten lockig hund också i blomsteraffären, för har man frolic i fickan, ja då blev man synnerligen populär. Så till den milda grad att när jag gick med mina rosor och eklöv, ja då följde vovven med. Affärsinnehavaren ville dock ha sitt rufs kvar, så hon hämtade in den lilla glupska varelsen med handkraft, och det var kanske tur, för den hade nog inte fått plats i vasen.

Eftermiddagen har jag tillbringat i Malmö med att lyssna på tre timmars föredrag om flexpension. Vissas firar fredagen med champagne och tjo och tjim, andra går på pensionsföredrag, så kan det gå. Dock ska jag säga att jag somnade inte en enda gång, så det får väl ändå vara ett gott betyg till föredragshållaren? Men jag kan säga att tre timmar, det var liksom enough. Det är svårt att krama ur mer gastkramande spänning så att det räcker till ännu en timme ur detta ämne.

Men nu, nu ska det bli kalvlever Anglaise och ett glas rött, och det känns som att nu spottar fredagen upp sig rejält.

* "Grip?" sa maken förvånat, "det är ju ett lejon". Herregud, tänkte jag, han börjar bli gammal och senil, klart det är en grip! Tänk att detta skarpa intellekt redan börjar förfalla, så sorgligt!
 Sen tittade jag lite närmare och det är bara att rulla över och göra en pudel. Eller ett lejon? OK, det är ett lejon på vår vas och inget annat.

onsdag 18 oktober 2017

What's not to like?

Hösten alltså. Inte konstigt att det är ens favoritårstid, vilket jag tjatar om varje år. Men i år tänkte jag att jag behöver ju inte tjata, jag lägger bara in några bilder.

Det kan kanske hända att det blev lite barnbarn och en hund där som kom med på ett hörn, men jag tänker att det bara gör det hela ännu vackrare.

Egentligen finns det väl bara en nackdel; höstförkylningar? Snörvel. Men de går över!











tisdag 17 oktober 2017

Terapi

Lilla Loppan börjar hämta sig från sitt äventyr och bli sitt vanliga busiga jag vilket känns oändligt skönt!

Jag kände att jag behövde nog lite handgriplig terapi för mitt eget trauma och då är det ju tur att man inte behöver gå längre än in i sitt syrum. Det behövs ingen soffa att ligga på för att dissekera sitt känsloliv. Nej, tyger, garner - mer behövs inte för att lugna ner några slitna nerver. Att sy ett par ko&fårbrallor, det gör underverk för ens sinnesfrid.

måndag 16 oktober 2017

Berg- och dalbana i känslorna

Det är måndag och jag känner mig som en urvriden trasa. Det är inte en povel ramelsk måndagblues, det är efterdyningarna av en helg som innehållit allt och lite därtill.

Det började i lördags morse med att vi började på en ny kurs, en i nosework tillsammans med syrran och Zoya. Vi har inte kommit längre än att vi stått på en lerig gårdsplan tillsammans med några jaktlabbar och en boxer, ett gäng tesilar, några bomullstops, två lerkrukor och eukalyptushydrolat. Ja det var väl allt tror jag och än så länge vet jag inte om det där hydrolatet kommit att betyda något för den lilla terriern, men jag tror det blir bra det här. Maken var också med för en gångs skull och gjorde en heroisk insats som hållare av godispåse och kontrollräknare av hur många belöningsgodisar jag delade ut. Det var nog nödvändigt, för jag råkade vid ett tillfälle dela ut sju bitar i stället för fem som var det reglementsenliga antalet. Helt crazy, jag vet!

Efter kursen hivade vi in terrier, tops, tesil och oss själva i bilen, vinkade farväl till syrran och åkte genom den fantastiska höstnaturen upp till Småland för att hälsa på Grynets farmor och farfar som bor mitt ute i det mest sagobokslika höstlandskap som tänkas kan; det är vikar, vatten, ekskogar och höstfärger vart man ser!



Vi var ute i naturen, kastade stenar i vattnet, badade (den fyrbenta), byggde legotorn, ritade morötter och båtar och blommar, körde tåg och med jämna mellanrum bände vi upp gapet på terriern och hämtade ut en eller annan legobit. Också åt vi! Herregud, jag har ätit så jag är fyrkantig! Men när det är så gott så kan man ju inte sitta där och peta i sig en eller annan ärta, bjuds på det på hjort och lax och hembakt bröd och hembakt tårta och jag vet inte allt, då äter man! Spelade spel gjorde vi också, jag förlorade varenda gång? Märkligt! Loppan var också med, men hon har bara lämnat små tuggmärken i en enda markör så det får man väl ändå anse vara godkänt?
På söndagmorgonen skulle jag sen gå ut med Loppan. Det var en ljuvlig morgon och jag tog kameran med mig ner till vattnet. Loppan traskade ut på bryggor, skuttade runt och njöt av morgonen medan jag försökte fånga det där magiska, som är så svårt att få till på bild. Sen tänkte vi gå hem, men så var det så himla fint så vi fortsatte en bit och tog in på en skogsväg och traskade vidare, det kan nog hända att jag gick där och gnolade på någon trudelutt ända tills jag började känna att det kanske snart var dags för frukost? Och då anade jag att det skulle bjudas på hembakta bullar...

- Nu går vi tillbaka till Grynets farmor! (...och bullarna....) sa jag till Loppan och vände åter och det gick bra ända tills Loppan sprang rakt in i ett elstängsel och fick en rejäl smäll. Hon skrek och sen sprang hon, så fort hon kunde. Efter sprang jag och ropade så högt jag kunde, jo för skogsvägen mynnade ju rakt ute i den stora vägen. Det går inte att springa så fort som en terrier, det gör det inte. Loppan var väck och jag bara väntade på att höra bilbromsar som tvärnitade. När jag kom fram till vägen syntes det inte till någon Loppa och då tänkte jag äntligen en förnuftig tanke och ringde maken och det hade nog varit ett bra drag om jag inte vid det laget varit helt hysterisk och bara illtjutit i telefonen. Maken förstod ingenting mer än att något Inte Bra hade inträffat och kom ångandes så fort han kunde och sen kom Grynet och med föräldrar och farföräldrar och hjälpte till, men var skulle vi leta? Vi särade på oss och ropade och sen tänkte jag att tänk om hon sprungit till båtplatsen där vi varit förut? Jag, Grynet och hennes föräldrar började gå dit, maken gick upp till huset  och Grynets farföräldrar gick åt andra hållet.

Då ringde det i min mobil. När jag svarade säger en vänlig röst "jag heter Karin och jag har Indy hos mig". - Har du?! sa jag och hivade över telefonen till dottern medan jag började böla igen, och jo, tack vare att Loppan har en bricka i sitt halsband med namn och telefonnummer kunde de ringa mig. De hade suttit i sitt hus och sett en hund fara förbi, och i stället för att bara sitta där och tänka att "jamen herregud, kan folk inte hålla ordning på sina hundar?!!!" hade Karin och hennes dotter gått ut, hittat Loppan längst ute på bryggan, läst på hennes namnbricka och ringt mig, och sen väntade de tills vi kom, så himla snällt!

Jag fick en bild som de tagit på Loppan, och det hugger lite i hjärtat på mig när jag ser henne där, längst ute på bryggan, alldeles ensam.
Loppan var lite misstänksam mot mig; först får hon världens stöt och sen vrålar matte, och verkar vansinnig; bäst att hålla sig undan tänkte hon. Men hon blev glad att se Grynet och sen gick vi hem och åt frukost (med hembakta bullar!), det blev ytterligare promenad och mat innan vi åkte mot Skåne igen.







Och ja, nu när Loppan ligger och snusar bredvid, så är det ju lätt att skriva om det, men den ångest jag kände innan hon var hittad, när jag inte visste var hon var ute i en skog som vare sig hon eller jag hittar i, om hon skulle bli påkörd eller "bara" vilse, det var bland det värsta jag varit med om på mycket länge. Hon var borta i ca 45 minuter, hon sprang, tja jag vet inte riktigt? det känns ju som flera mil, men var kanske ca 2 km? varav flera hundra meter längs huvudvägen. Men nu är hon där hon ska vara. Och jag är så tacksam.

onsdag 11 oktober 2017

Regnig onsdag

Det är onsdag. Det kan man se på att det regnar, jo för onsdagar är hundkursdagar och tydligen är det så inrättat att då regnar det ihärdigt. Loppan och jag, vi bryr oss inte. Vi ikläder oss regnkläder (jo för Loppan har nu ett nytt regntäcke) och trotsar Elementens raseri. Okej, det var kanske inte så mycket raseri som mer ett tjurigt grumsande som Elementen ägnade sig åt, men blöta blev vi.

Men som sagt, vi bryr oss inte. Nä, för nu börjar Loppan liksom visa att det inne i det fluffiga terrierhuvudet finns det en liten vovve som kan koncentrera sig, som kan samarbeta och som tycker att det mesta är kul. Det är nog det som är det bästa med Loppan, hon kan bli lite överexalterad och fara fram som ett jehu, men hon är alltid på gott humör, alltid glad och så är hon ju så söt också.

Nu är vi hemma igen, torra och varma och med makens köttfärspaj i magen (jag), alternativt torra kulor (Loppan). Vi är nöjda med oss själva och jag gör en mental not till mig att kokt skinka, det är tydligen ett bra vapen att ta till när det örler en himla massa andra hundar omkring en.
I söndags blev Loppan också blöt, men det ordnade hon på egen tass när vi var ute på heden. Först fixade hon en lerinpackning bara sådär i förbifarten och sen tog hon sig ett uppfriskande dopp. Livet är fullt av möjligheter och inte behöver man gå på skönhetssalong för att bli inpackad och sedan avblaskad?

lördag 7 oktober 2017

Fredagsmys

Igår var det ju fredag, det brukar vara det dagen före lördag. Fredagar är allmänt bra dagar och en gammal fin tradition är ju att man ska ha fredagsmys. Vi är inte så mycket för chips och sånt, utan brukar köra på rödvin och god mat och det funkar fint!

Igår kom vi dock på att man kan ju skruva upp myset ytterligare genom att få hem lite gäster så man har någon att dela coq-au-vin:en och vitchokladkladdkakan med. Dessutom får man då leka med små djur, stapla saker, busa, rita och sådär vilket ju ytterligare förhöjer mysfaktorn. En vars mysfaktor inte direkt behövde höjas var Loppans, hon gick in ett exalterat mys-overdrive såfort det ringde på dörren, så hon fastnade liksom inte på bild när hon for fram som en lurvig torped på raketbränsle genom lägenheten.

Märkligt nog var det mest en av gästerna som fastnade, hur nu det gick till? Så småningom slocknade en liten gäst i jamasen på sängen och efter te och prat åkte hela familjen hem till sig. Fast ett litet spår av dem hittade vi ändå imorse. För antingen har mina fötter växt ohyggligt under natten eller också har skorna krympt?



torsdag 5 oktober 2017

Lite mitt-i-veckan

Så blev det riktig höst helt plötsligt. Stundtals så att jag funderar på att det är dags att plocka fram vantarna, för (om vi nu ska vara snusförnuftiga): det finns inget fult väder, det finns bara fel kläder.
Jag håller väl inte helt med om det, men visst hjälper det om man kan vara varm och torr.

Igår var en lång dag, fast inte "lång" som i å-herregud-kan-inte-den-här-dagen-vara-slut-snart, utan mer lång som i full av aktivitet. Jobb till exempel och det ska ju också till, men sen direkt efter jobbet drog Loppan och jag iväg på kurs. Och ungefär samtidigt som vi drog iväg så öppnade himlen sig och det blåste så att det kändes tur att man är ganska kort och stabil av sig så att man höll sig kvar på jorden.

Vi skulle ju stanna till ett tag före kursen så att Loppan fick rasta av sig lite av den värsta ysterheten innan det var dags att fokusera och jobba på, men herredumilde så blöta och vindpinade vi blev. Förvisso var jag insnörd i regnkläder från topp till tå, men det stod inte emot de regnmängder som piskade oss i ansiktet kan jag ju säga. Det är då man är innerligt glad för stolsvärme i bilen!

Loppan har också regntäcke, ett Rukka. Detta tramsiga täcke är dock försett med magplatta där det i en kanal löper en rem med spännen på båda sidor som ska knäppas fast i själva täcket, och denna rem är inte fastsydd, och den har jag tappat någonstans. Då tror man ju att man ska kunna köpa en ny rem, men se då tror man uppenbarligen fel. Jag har varit i kontakt med både affär och deras kundtjänst som ju ryckte lite på axlarna och tyckte att jaha, det var ju förargligt. Och tänk, det tycker jag med när jag lagt närmare 600 kr på ett täcke som Loppan använt bara ett fåtal gånger.

Så Loppan var genomblöt och frös, och jag tänkte att vi får se hur länge vi kan hålla på, för jag var rätt genomblöt och kall jag med. Men det är då det är toppen att ha en terrier! Vi inledde med att leka med hundarna för att komma igång när alla var kalla och blöta. Att vifta med en kampsak framför Loppan, ja det är ju som att dra igång en Ferrari på full sprätt. Eller möjligen en dragster? Efter bara en liten stund var både hon och jag varma och sen körde vi fotarbete, och bakbensaktivitet och lägganden och det ena med det andra och det känns att hon mognat sedan vi gick kurs i våras när vi mer levde i liksom parallella verkligheter och hon enbart undantagsvis insåg att det fanns en matte där i närområdet också. Hon tycker fortfarande att det är toppen med alla andra hundar på kursen, men nu jobbar vi ihop och det är så otroligt roligt!

Vi har hittat en tränare som passar oss bra och numera känner jag mig alltid jättepeppad när jag kör hem från kursen och det måste väl ändå vara rätt väsentligt för att få till det där med träning? När Huliganen var liten tränade vi bl.a. för Jeppe Stridh, känd från tv, och där var det mer regel än undantag att jag kände mig helt knäckt på vägen hem och och som världens sämsta hundägare. Av detta lärde jag mig att synnerligen machoaktiga gubbs inte är min tekopp när det gäller träning. Eller annars med för den delen. Jag har ju ett tämligen envist drag (nähä?!) och jag blir bara obstinat och tvärsom när någon försöker slå mig i huvudet hela tiden och påtalar att jag är en mesig kärring och Huliganen en liten råttejävel. Det finns kanske de som tycker detta är charmigt, men jag finner det osannolikt.

Alltså, jag menar inte att vi är direkt tävlingsfärdiga och det känns inte så viktigt, men vi har roligt ihop och det går framåt och det måste väl ändå vara det viktigaste.

Det finns inget foto från träningen, för när man tränar, tja då tränar man ju. Och så var det ju blött och eländigt och då vill man inte joxa med mobilen direkt. Men nu vore det ju himla snålt med ett inlägg om hundträning där inte självaste hunden herself får synas? Jag slänger således in en bild på Loppelisa från en något tidigare promenad på heden. Det bästa man har sätter man ju på bordet, även om nu bordet råkar vara mer eller mindre kapsejsat.
Så vi körde hem blöta, kalla men nöjda till maken som beställt pizza och sen var det dags att galoppera iväg till stickcafé. Jag missar den inledande timmen när det är  hundkurs, men det är ändå så himla trevligt att avrunda kvällen i sällskap med andra stickgalningar, omgiven av massor av garn och stickattiraljer. Jag stickade och pratade och klämde på garner och insåg att nja, jag kanske inte ska köpa mer garn just nu när jag har ett antal wip:s och några ufo:n... idag förstår jag inte riktigt hur jag tänkte, men jag kom i alla fall hem utan att ha köpt minsta lilla garnnystan.

Sen rände Loppan och jag ut sista rundan innan jag gick och la mig med varmvattenflaskan i ett hårt grepp, mycket nöjd med en lång och blöt dag. En duktig hund, en snäll pizzaköpande make, en massa garn och sen en varmvattenflaska på det; vad mer kan man önska sig?

tisdag 3 oktober 2017

Soffliv

 Jag tillbringar ju inte direkt dagarna med att ligga på soffan och käka praliner. Tvärtom är det rätt så sällan detta inträffar. Däremot så tillbringar jag ju en del tid med att sitta där och sticka, dricka kaffe, prata med maken och avnjuta Vinterstudion till exempel.

Det har passerat en eller annan soffa hos oss. Först när vi flyttade ihop i en studentlägenhet med mjölbaggar i skafferiet och drag genom fönsterna så hade vi ingen soffa. Däremot hade vi en undulat som hette Oskar. Vi hade dessutom ett hemmabygge av plywood som det låg en madrass på och diverse kuddar. Att kalla skapelsen för "soffa" vore onekligen att tumma på sanningen. Bekväm var den inte heller, så när jag jobbade extra en höst gick en del av pengarna till att köpa en hörnsoffa på Ikea som man köpte i sektioner. Märkligt nog så tyckte Ikea att det var en bra idé att försöka prångla på oss 1 grön del och resten blå, men efter att ha stirrat oförstående på mannen som lämnade ut de platta paketen fick vi alla våra blåa delar och sen hade vi en soffa. Då kände vi oss väldigt vuxna, alltså att ha en riktig soffa, det var ju massor med vuxenpoäng där!

Tja, sen anlände ju barnen och då är det ju praktiskt med en soffa som man inte är så rädd om, men till slut kastade soffan in handduken och sa tack-å-ajö. Då köpte vi ett par skinnsoffor som kostade rätt mycket pengar, men som ju var lite mer slitstarka av sig. Tyvärr så gled kuddarna i soffan framåt, så man fick ideligen, ideligen putta tillbaka dem och det gick på ren rutin så småningom. Sen kom Huliganen... och han fick såklart vara i soffan för den var ju av skinn och klarade en liten västgötaspets galant. Huliganen annekterade ena hörnet som sitt och blängde bistert på den gäst som oförsiktigt försökte sätta sig på hans plats. De flyttade raskt på sig kan jag ju säga.

Efterhand så tröttnade vi på att gå där och putta på kuddarna och dessutom hade vi varit i Cornwall och blivit förtjusta i engelsk countrystyle, så vi köpte två, ganska billiga soffor som vi satte i vinkel och sen satt vi där och drack vårt te och kände oss hur anglofila som helst. Fast då fick Huliganen inte ligga i de nya sofforna och visst blev han väl lite förvånad, men fann sig sedan. Men då blev det ju tomt och ödsligt däruppe i soffan så när vi haft dem ett tag tröttnade jag på den sibiriska tundran där uppe och försökte locka upp honom igen, vilket Huliganen tyckte var synnerligen märkligt. Nån jä*la ordning fick det väl ändå vara, fnös han. Efter ihärdigt tränande så värdigades han ändå ligga i soffan igen, en triumf för mina hundtränartalanger!

Vi trivdes bra där i soffan, Huliganen och jag ända fram tills dess att vi flyttade från vårt gamla hus till där vi bor nu, innanför vallarna. De gröna sofforna hade blivit rätt nersuttna vid det laget och vi kände att nu, nu skulle vi slå till på en soffa som var både fin och bekväm och som skulle hålla ett bra tag. Alltså åkte vi runt och provsatt soffor överallt; hos Carl Malmsten och på Svenskt Tenn och Mio och på de flesta ställen faktiskt. När man är kort som jag och har korta ben, ja då vill man ha en soffa som inte är alltför djup så man får sitta där med benen pekandes rakt fram om man vill ha stöd av ryggkuddarna. Man vill inte ha en sån där soffa som man får kasta sig upp i med ett pantersprång och sedan på ett synnerligen ograciöst sätt hiva sig upp från.

Till slut hamnade vi på Miljögården som är Lunds bästa möbelaffär och där hittade vi en Norellsoffa som vi enades om. En Romeo skulle det bli! Sen skulle det väljas tyg och vi tog ett blått med massor av Martindale och allt vad som ska till för att klara av OS-tittande och stickmaraton och det ena med det andra. Soffan och fåtöljen kom och var jättefina! Nu fick Huliganen flytta ner igen, och det gjorde han gärna för på ålderns höst var det jobbigt att försöka hoppa upp i soffan.


Så kunde man ju tro att nu, nu skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar, soffan, fåtöljen, maken och jag. Riktigt så blev det inte, för så småningom fick jag en smygande känsla av att soffan liksom inte var så fin längre? Den såg blekt och nött ut vilket den inte borde göra efter så kort tid och eftersom  den dessutom framlevde sitt liv i en familj utan 14 barn och 8 katter som dansade jenka i den. Först gjorde jag som jag gör när jag hör misstänkta ljud när jag kör bil. Ignorerar. Det är enda sättet att handskas med sånt på. Om man inte låtsas om saker så kanske de slutar? I bilen kan man ju sätta på radion om problemet envisas med att kvarstå. Det hjälper väl inte direkt när det är en soffa som beter sig dumt så jag körde på radiolöst ignorerande ända tills maken en dag sa att "alltså, jag tycker soffan ser sliten och blekt ut". Då fick jag ju komma ut ur min förnekelsebubbla och inse att ja, jo, något konstigt var det med klädseln, förmodligen var tyget ett måndagsexemplar. Sånt kan ju hända, men det är ju snopet när det händer en själv.

För att göra en lång historia kort så ryckte Miljögården ut till undsättning; soffa och fåtölj hämtades och kläddes om i ett slitstarkt tyg med hur många martindale som helst och nu, nu känner jag att såväl Vinterstudion som OS är räddade. Ja om nu Nordkorea (för att inte tala om Trump!!) håller sig på mattan, för där  hjälper väl inga soffor i världen, hur nyomklädda de än är. Jag har lite svårt att tänka mig att Ikea skulle gjort motsvarande räddningsaktion. Förmodligen hade de kommit med några platta paket med delar i olika färger och tyckt att vi kunde montera ihop det själva med hjälp av en insexnyckel..

lördag 30 september 2017

Ändrade planer

Jaha, även den här lördagen blev det ändrade planer. Inte befinner jag mig ute i den småländska skogen, omgiven av lingon och älgar och sånt, nej här sitter jag framför datorn i mitt eget skånska syrum. Så blir det när Grynet får hög feber och inte kan åka till Småland, men nu hoppas vi på att hon snart blir sitt pigga och friska jag igen, och vi gör ett nytt småländskt försök om några veckor.

Så vad gör man när man får en oväntad lördag i knäet sådär?
Tja, man inleder dagen som vanligt med en morgonpromenad i Botan. Helt utan lingon och älgar.

Sen slog det maken och mig; vi har ju ingen mat planerad till idag! Vojne, vojne,  inte skulle vi väl svälta?! Nu var goda råd dyra. Vi lade pannorna i djupa veck, och sen traskade vi ner på torget och handlade mat för att hålla svältdöden på avstånd; kålrot och kantareller, det var ju en bra början sa vi och nickade belåtet. Lingon fanns det minsann också, så lite såna fick det bli.


- Var e' älgarna? undrade jag sedan och tittade mig intresserat omkring. Det var dock alldeles älglöst på torget.

Men maken fann på råd! Vi traskade in på Saluhallen och handlade mer av livets nödtorft. Dock ingen älg, för vi råkade snava över lite hjort i stället. - Vilt som vilt, sa vi och slog till. Och sen blev det lite ost också när vi liksom ändå var på köphumör. En kittost från Alsace och en dansk mögelost, det kändes som en bra kombination.

Nu var jag på köphumör, det kände jag tydligt! Så det blev minsann rosmarintvål och rosor från Bloom också innan vi släpade hem bytet. Ja det vill säga, maken släpade medan jag spatserade vid sidan om och var Fin Fru (med egen kuli).




Sen har eftermiddagen förflutit i sakta mak. Kaffe har druckits. Tupplur har sovits. Det har stickats, lästs, tittats på kvalet till Formel 1, för den som har såna böjelser (det är inte jag).

Nu puttrar en rotfruktsgratäng i ugnen, lingonen är rårörda, hjorten sjuder i grytan och kantarellsåsen är snart klar. Jag tror vi ska klara livhanken idag också. Sen ser vi fram emot att åka till Småland en annan helg.