Det gick snabbt!

Det var bara igår som jag hade en lång klagolitania över den regniga och kalla s.k. våren, jag uttalade min absoluta åsikt att jag ville ha vår! En varm och skön sådan.

Och tänk, redan idag så blev det en sån dag! Ni vet, när det går så snabbt att man liksom inte hinner med, när man tycker att man är djärv om man låter vantarna stanna i väskan och man modigt skalar av koftan, bara för att inse att det är varmt, så pass att man faktiskt nästan kan gå ut i kortärmat. Om man är av vikingablod i alla fall. Studenterna poppar upp som champinjoner ur gräsmattan på sina innergårdar och låter något som ska föreställa musik genljuda över nejden i generösa decibel. I Botan är varenda gräsmatta fylld av läsande, slappande, picknickande människor och maken och jag, vi har intagit vårens första balkongfika. Till ackompanjemang av ovannämnda decibel.

Det var ju nämligen så att eftersom maken skulle till vårdcentralen för att få sin perforerade mage omlagd så slutade jag lite tidigare och det var ju precis rätt dag att göra det, känner jag.

Loppan, hon var också med såklart. Hon tycker det är mycket intressant med balkonghäng och sticker gärna ut huvudet mellan spjälorna för att beskåda omgivningarna. Som tur är går inte skuldrorna igenom, för annars hade jag konstant haft hjärtat i halsgropen. Nog för att Loppan är smidig och hoppig som en känguru, men att hoppa från översta våningen känns nog ändå lite för djärvt.

Nu väntar förhoppningsvis en lugn och fin fredagskväll med lite röding och riesling. Det är ju himla förargligt att choklad inte heter "roklad" för tänk vilken fin alliteration det hade blivit då!

Regntunga skyar

...har det minsann hängt över Lund hela dagen. Jag vill ha VÅR! Och traditionalist som jag är så vill jag ha vår med sol och blommor och blader, inte kallt regn som strilar ner som kanske någon trendnisse vill kalla "nybrutal vår". Sånt är inte för mig. Jag vill slänga yllevantarna! Jag vill kunna traska ut utan jacka! Jag vill ha sol och värme och jag vill ha det NU! Mitt tålamod är slut. Hit me' vår!

Men i stället verkar det som om det där med yllestrumpor kommer att fortsätta vara en bra idé ett bra tag framöver. Och då är det ju så fiffigt inrättat att jag, som i så många år tvärvägrade att sticka strumpor, numera har påtat ihop ett icke föraktligt antal. Och eftersom jag nu har en sån tjusig blå strumpblockare så kan jag ju då visa upp alla mina blockade strumpor för en förtjust och hänförd omvärld. Ja, jag åtminstone titta på dem själv, och det är ju inte illa det. Sen är det ju också så att jag förutom dessa (där jag tycker mig se ett visst färgtema, jag tycker det saknas lite rött, orange och rosa) så har jag också knörplat ihop några par till maken. Lite grått och blått och sådär då.

Strumpstickning är liksom den optimala stickningen att alltid ha igång; lätt att ha med, lätt att ta ett par varv (ja om man nu inte stickar intrikata mönster och dit har jag inte kommit än, jag är så nöjd med självmönstrande strumpgarn så. (Även om jag emellanåt är en mycket snäll fru som stickar enfärgat åt maken).

Men strumpor eller ej, den här veckan har känts lite "off" får jag säga. Maken är inte helt piggelin om än mycket bättre, och själv haltar jag fram på mitt skruttiga knä. Det händer ju ändå roliga saker också! Igår hände det flera roliga saker till exempel. Först kom Hjärtegrynet och hennes föräldrar och åt lunch, och det satte ju sprätt på livsandarna kan jag säga! Hjärtegrynet knatar nu runt för egen maskin, även om Loppan råkade fälla henne i ett plötsligt anfall av entusiastiskt terrierstudsande. Det är  helt fantastiskt, när man tänker efter hur det var för bara ett år sedan, ett lite knyte som mest bara låg i famnen och sov som nu knatar runt på små knubbiga ben. Sedan pratar hon också, Grynet. Långa ramsor av svårtydd karaktär, men hon låter god och glad och det räcker ju så bra. Det är liksom full sprätt där Grynet drar fram! (Påminner om en mig närstående fyrbening, nu när jag tänker efter).

Det är svårt att få knivskarpa bilder när en sån liten dam studsar runt, men man blir så glad av så mycket energi! Och då får det bli en liten bildbomb såklart. Är man mormor så har man vissa privilegier. Visst är det märkligt att en sån liten figur kan framkalla så mycket kärlek - eller det är det faktiskt inte. Kärlek mäts ju inte i kilon direkt. Tänk att familjen har utökats med två så formidabla tjejer som Grynet och Loppan, är det inte fantastiskt?

På kvällen var det kurs. Och jodå, nog strilade det lite regn. Och jag var väl sådär lagom entusiastisk får jag säga. Men jag greppade hund, torkad blodkorv och rände iväg och vi tränade på "stå" och "stanna" och "ligg kvar" så att svetten lackade och mycket riktigt åkte vi hem igen, fulla av endorfiner. Jag vill inte påstå att allt går lysande bra, men det går framåt och vi har roligt - vad mer kan man begära? Ja förutom lite vårsol då.

Nu är det torsdag. Nästan helg och bara det är ju inte så dumt! Det är ju också dags för vårt efter-städande-går-vi-ut-och-äter:ande. Fast jag tror vi går direkt på går-ut-och-ät:andet.Städa känns inte helt prioriterat faktiskt.

Hundfunderingar

Det går inte en dag utan att jag tänker på Huliganen och saknar honom. Han var en så stor del av mitt liv i så många år och en alldeles egen och stor personlighet så det är klart att det tomt efter honom. Som tur är har jag ju Loppan som är sin alldeles egna personlighet och emellanåt är det roligt att fundera på skillnaderna.

Där Huliganen var verbal så är Loppan oral; hans åsikter hördes över Lund så att ingen behövde tvivla på vad han tyckte. Loppan är oerhört tystlåten men går fram som en dammsugare och stoppar allt i munnen, både sånt som passar och sånt som definitivt inte ska in i ett terriergap.

Huliganen var ordningspolis, medan Loppan liksom fladdrar runt lite utan någon som helt styrsel.

Huliganens första hälsningsfras när han mötte andra hundar (om det inte var tjuriga tikar som han gillade) var "ska'ru ha på flabben, va?!", medan Loppan entusiastiskt säger "du är nog min bästa vän, va?".

Huliganen hade vartenda pälsstrå i ordning, medan Loppans päls är anarkistiskt raggig och står åt alla håll och kanter - "välkammad" är liksom inget ord som faller en in när man tittar på henne.

Där Huliganen hade ett osvikligt sjätte sinne för när det närmade sig kloklippning så att man fick vara en snabb som en panter och kasta sig över honom och vara två för att utföra det som Huliganen närmast betecknade som ett grovt övergrepp på värnlös västgötaspets kan man i Loppans fall bara ropa - kom hit så ska vi klippa klorna!

Att gå till veterinären var en kallsvettig upplevelse med Huliganen. Han började hyperventilera innan vi ens klivit innanför dörrarna och uppförde sig i ärlighetens namn tämligen fjolligt emellanåt - ända tills vi på äldre dagar hittade mindre och lugnare veterinärkliniker med synnerligen lugna veterinärer med stor förståelse för traumatiserade västgötaspetsar, då gick det bättre. Men någon lustfylld upplevelse, det var det aldrig. Nu har jag för första gången varit hos veterinären med Loppan. På bilden ser det ut som att hon gömmer sig under stolen, men det var bara initialt som hon var lite frågande. För övrigt pussade hon frikostigt såväl veterinär som djurskötare, hon lät sig klämmas då, tittas på gaddarna (som fick betyget "mycket fina!") och bli vaccinerad och sen studsade hon glatt ut därifrån när matte betalt, och såg ut att tycka att det var en himla trevlig upplevelse, det där.

(Matte ska nu också fundera på det där med kastrering, och det är inget lätt beslut känner jag).

Men sen finns det också så många likheter! Båda får mig att skratta - varje dag! Båda har mig lindade kring tassen så hårt det någonsin går. Båda älskar att spåra. Båda ser med milt överseende på min ambition att på något sätt försöka uppfostra dem.

Båda är helt enkelt världens bästa hund. Var och en på sitt sätt.

Ropa inte hej

Idag känner jag mig splittrad - å ena sidan är det vår och bara det känns ju toppen! Sedan mår vårans husse, a.k.a. maken, också tämligen bra efter sin operation och det är ju ännu mer toppen. Han mår faktiskt så pass bra att han i skrivande stund är ute och går med Loppan. Och varför gör då inte jag det? En fråga som man med visst fog kan ställa sig. Tja och det är väl det som är en del av det där splittrade. I morse var Loppan och jag ute och gjorde den skånska landsbygden osäker tillsammans med Spexa och hennes matte. Det är få saker som gör mig så glad som att se Loppan rejsa runt så fort hon kan och njuta av livet tillsammans med en annan glad hund. Men så var det det där med knäet... alltså här har jag gått och tänkt lite försiktigt för mig själv att nu, nu känns det ju rätt ok ändå. Jag har ingen hälsporre. Jag har inte så värst ont i foten och knäet känns helt ok. Nästan normalt. Så vrickar jag knäet i en nerförsbacke och nu, nu känns inget benrelaterat vare sig ok eller normalt. Alls.

Så vad gör man? Tja man tar sin man och haltar runt en sväng på stan och köper gräsfrö och årets första glass på GlassKulturen, sitter i solen på torget och ser om man kan äta lika långsamt som maken som har svart bälte i konsten att njuta av en glass länge, länge. Det kan man inte, jag är alltid färdig långt före, förmodligen för att jag har mer glassätartalang tänker jag mig.

Sen haltar man hem och njuter av fredagsblommorna. - Rosa rosor och sån där mimosa vill jag ha, sa jag till torgförsäljaren.  - Absolut, fast du menar väl ginst svarade han och såg ut att tänka att här ska vi inte blanda ihop växterna, här kallar vi saker vi deras rätt namn. Äsch mimosa, ginst... tänkte jag rebelliskt då, men okej då. Nu står den där och doftar gott.

Det behövdes ändå lite mer för att få mig på banan. Lite garnrelaterat vore kanske bra? Jag köpte ett fint sockgarn när vi var i Karlstad, ett handmålat ett. Det har jag numera nystat så nu ska det bli spräckliga strumpor så det är en fröjd åt det!

Det kan hända att jag också råkat köpa ett lite strumpmönster med rävar på Ravelry; Happy Fox heter det och det får ligga till sig lite och vänta. Det kan hända att jag skippar den där lettiska flätan i uppläggningen också och kör på lite gammaldags resår till rävarna. Ja jag får se hur jag gör.

Medan jag höll på med allt detta låg Loppan och sov den oskyldiges sömn. Man blir trött av att göra den skånska landsbygden osäker uppenbarligen.

Tja, så var det väl det där med Lundavattnet. I tre dygn slapp vi koka vårt vatten, efter att ha gjort det i nästan två veckor och det var ju himla trevligt. Men nu är det koka vatten igen som gäller. Nåja, det är ju ändå vår. Och glasstider. Och strumpstickningstider. Så det kunde varit värre.

I Landskrona, där är det toppen...

...tycker jag sjöng Siw Malmkvist någon gång på järnåldern eller så. Jag är helt övertygad om att det är toppen emellanåt och botten emellanåt, men själv är jag i alla fall väldigt tacksam att maken kommit hem från sin sejour i ovannämnda stad där han tillbringade ett antal timmar igår innan hans hulda maka (= moi) och hans rara vovve (=Loppan) körde och hämtade hem vår blesserade hjälte från gallstensoperation.

Vi fick vänta lite så vi tog en promenad i solskenet innan vi fick hem vårans husse igen, lite trött men nöjd och en stor gallsten fattigare. Inget man saknar direkt.

Så jag tycker att det är toppen att maken nu befinner sig i Lund, hemma hos Loppan och mig, precis som det ska vara.

Mittiveckan

Onsdag! Nu är man på topp, liksom, nu blir det en härlig nedförslutning mot helgen. Att man vaknar till en strålande solig vårmorgon, att man har en  rufsig och gullig hund (och make med, för den delen!) gör ju inte det hela sämre. Sen är det ju också så att vi i Lunds innerstad nu efter nästan två veckor slipper koka vattnet. Bara en sån sak. Man är ju så van vid att man öppnar kranen och då rinner det ut rent friskt vatten.

Jämfört med hur stora delar av världens befolkning har är det ju ett synnerligt i:igt ilandsproblem att behöva koka vattnet innan man dricker det, men å andra sidan (åh, jag är på så filosofiskt humör idag!) så är det ju faktiskt något att vara tacksam för när man kan återgå till vrid-å-drick.

Ikväll är det hundkurs. Jag hoppas på icke-snöblandat regn och icke-storm. Att våga hoppas på en något mer fokuserad hund... är det att ha orimliga förväntningar? Jag har i alla fall förberett så gott det går; igår torkade jag blodkorv i ugnen till träningsgodis. Dock hann jag inte passa torkandet själv eftersom jag och syrran skulle hem till en gemensam kompis och äta spenat-och-fetaostpaj så jag satte timern och sa till maken att nu, nu är det upp till dig att se till att vi har de bästa förutsättningarna för kontaktövningarna! Maken, som är en avgjord blodmatshatare av rang, bleknade och undrade om han måste ta hand om blodkorv??!! Jag lugnade honom och sa att det enda han behövde göra var att stänga av ugnen när timern ringde. Efter att ha funderat sa han att okej, det kunde han väl - det skulle ju då ändå finnas en ugnslucka mellan honom och korven, så det kändes tryggt.

När jag kom hem låg det små prydliga blodkorvsbitar i ugnen och jag stoppade dem i en påse. Sen tänkte jag att det kanske var bäst att prova om de föll lilla Loppan i smaken? Sagt och gjort, jag lade en bit i Loppans skål och sa inbjudande "varsågod!". Loppan inhalerade biten och sa "mer!!!" så hon fick en bit till. Sen tyckte jag det räckte. Det tyckte inte Loppan. Hon dängde med skålen. Hon slamrade. Hon traskade runt med plakat där det stod - Ropen skalla, mer blodkorv åt alla! (åtminstone mig).

(Det där sista, det kan möjligen ha varit en smärre överdrift)

Så kanske, kanske det kan bli lite fokus ikväll?

Kalashelg

Det börjar bli lite söndagsskymning, Loppan och jag har just varit ute en runda och tittat på vårtecken i Botan, en söndagsmiddag hägrar vid horisonten och det kan vara dags att summera helgen; en kalashelg i alla bemärkelser! Alla nödvändiga ingredienser har varit på plats; vi har varit ute i skogen och rastat av oss, och jag kan stolt meddela att the Master Plan faktiskt var ganska lyckad; Loppan höll sig tämligen lugn och tuggade inte sönder en enda av Hjärtegrynets presenter! Om inte det är en succé så vet då inte jag vad som ska till. Sen har det stickats lite. Lästs lite. Gåtts fler promenader där vissa passade på att ta ett helgbad. I den leriga bäcken. Jaja. Detta renderade en dusch när vi kom hem, vilket Loppan tyckte var tämligen onödigt, men sen blev hon både ren och fluffig. Och trött - så går det när man rasat runt med Lisa och dessutom varit på hejdundrande kalas dagen före!

Kalaset ja, det var precis så som ett kalas ska vara! Alla ingredienser fanns på plats; paket, tårta med ljus, födelsedagsgris och hurrarop och (skön)sång. Självaste fölsegrisen tyckte att paketsnörena var synnerligen intressanta och läste intresserat korten och sen rev hon presentpapperet i småbitar medan hon arbetade sig in mot presenterna; mycket nöjd var hon. Det var böcker som lät, fina kläder, ett flygplan som pratade och lät och en hundleksak. Ja så kan det vara när man har en hundtokig mormor, då får man boll-i-snöre när man fyller 1!

Tårtan var en maffig skapelse med chokladbotten och blåbärsmousse. Hjärtegrynet har aldrig smakat tårta förut och var först mest artigt intresserad, men när hon väl fick kläm på det hela åt hon tårta som om hon aldrig gjort något annat i hela sitt långa liv och det där med tårta, ja det fick med beröm godkänt!

Sen fick jubilaren gå och lägga sig och det kan man ju tycka var aningens orättvist, eftersom resten av sällskapet åt en smarrig högrevsgryta, drack vin och spelade ett spel som jag i ärlighetens namn aldrig fick någon riktig kläm på, men roligt var det! (I ärlighetens namn får jag rätt ofta inte kläm på spel, jag tror inte min hjärna fungerar på det sättet. Jag spelar alltid på intuition, jag kommer aldrig ihåg vem som har vad eller räknar ut saker i massor av drag framöver. En sak har jag dock lärt mig att min intuition är inte mycket att hänga i julgran, men äsch - någon ska ju förlora, så är det bara).

I alla fall, som helg betraktat har den här varit av prima slag!

Dagens plan

•  Gå på regnig morgonpromenad - check! (Förvisso var det inte nödvändigt att den skulle vara regnig, men nu blidde det så och morgonpromenad, det ska ju ändå till. Även om man föredrar sådana som är i sol, bara som ett exempel.

• Gå och köpa citronte. Till maken som tycker att är det te, så ska det vara citron. Fast ändå med te i, bara som en liten hint åt engelsmännen som uppenbarligen tyckte att lemon tea inte har just te i sig, trots att man skulle ha kunnat tro det med tanke på benämningen. Engelsmän har liksom ett eget sätt att se på verkligheten tror jag. Charmigt, men eget.

• Beundra mina nya strumpor. Eller kanske rättare sagt; beundra mina nya sockblockare. Åh, det är härligt med materialsporter! I alla fall om man inte behöver köpa hela segelbåtar eller 17 olika putters på en och samma gång. Garnet köpte jag i Nürnberg i somras och nu, nu är strumporna klara. Och blockade. Och jag kanske köpte mig några färgglada stoppnålar på samma gång, sånt slinker så lätt ned i ett paket när man ändå handlar menar jag. 

•  Ta en st raggig hund (check! ), diverse spårattiraljer, inklusive torkad vildsvinslever (även en halvsenil matte lär sig så småningom) (check!) och dra ut i skogen och spåra ett tag. Denna punkt ingår i the Master Plan, en plan som går ut på att trötta ut den lilla terriern så att hon blir lite lugn och fin. Det kommer nämligen en punkt till på listan, nämligen;

•  Gå på 1-årskalas! På måndag fyller Hjärtegrynet hela 1 år, och idag är det fölsekalas och då ska det has paket så klart. Och det är i det sammanhanget jag känner att det kunde vara lite skönt om den tuggiga terriern var lite okarakteristiskt lugn. Jag avslöjar inte vad som finns i paketen, omutifall att Hjärtegrynet kilar in på mormors blogg och läser.

Nu har jag inte tid att sitta här och blogga längre, nu måste jag se till att börja bocka av punkterna på listan, ja förutom den regniga morgonpromenaden då.

Vad terriern vill ha

 ... kan förvisso vara ett nytt blått plastben att gnaga på, men det var kanske ändå inte det som stod högst på listan. Då igår alltså, när vi var på kurs. Märkligt nog så var det inget snöblandat regn som hällde ner över oss, men däremot var det klass 1-varning i Skåne för det blåste så infernaliskt. Nu har jag ju inte en liten chihuahua, så även om jag var lite orolig så var det ändå aldrig någon risk för att hunden lyfte och blåste bort över den skånska lerjorden.

 

Vi infann oss således, i god tid, försedda med a) hund, b) godis i riklig mängd, c) leksak-i-snöre, d) klicker e) bajspåsar och så alla de där andra prylarna man möjligen kan behöva. Alltså, jag ser ut som en välstoppad korv med prylar och pinaler i alla fickor och ovanpå det så ska jag då jonglera en liten terrier som just nu är i åldern att Allt (matte undantagen) är makalöst intressant och spännande. Matte, hon anas inte ens som en liten hägring vid horisonten eller som ett svagt, men dock, avgrundsbrus. Vad terrierhjärnan beträffar har matte försvunnit ner i ett Svart Hål av gigantiska dimensioner.

 

Kontaktövningar stod på programmet, ja det har det gjort ett antal gånger och vi ska nu börja förfina det hela till att få följ vid sidan i rätt position, vi ska börja fixa rakt sittande vid sidan. Det är ju nog så bra, men det är himla svårt att utveckla ett nos-mot-näsa-gående till något som helst när lilla Loppan mest bara slår volter i kopplet och säger - jamen titta här! - och titta där!, och där hon hela tiden vill fram till de andra och leka. Alternativt snusa runt i gräsmattan efter tappade godisbitar.

 

Skam den som ger sig. Jag jobbade och slet och provade att stå blickstill, att smäktande flöjta Iiiinnddyyy, att använda mig av kamplust och att locka med godis. Loppan gav mig inte så mycket som en förströdd blick, hon var strängt upptagen med helt andra saker. Instruktören kom och gav goda råd, samtidigt som hon tröstande sa att det är åldern. Rätt vad det är så landar terriern och mognar (ha!) och då så kanske hon rentav kommer ihåg att hon har en matte? Sen undrade instruktören vad jag hade för godis? Stolt visade jag upp nyinköpt träningsgodis som enligt reklamen varmt rekommenderades. Instruktören dömde raskt ut godiset och sa att det där, det duger att träna hemma i köket med utan yttre störningar, men här krävs det rejälare doningar som konkurrerar ut allt annat. Själv rekommenderade hon blodkorv som skulle delas och bakas i ugnen i 75 grader i en dryg timme. Loppan nickade instämmande så eftertryckligt att öronen vajade och fnös med förakt åt mitt träningsgodis. - Pah! såg hon ut att tänka, möjligen följt av ett - uurrk!.

 

Då kom räddningen. En ängel i form av en med-kursdeltagare hivade raskt fram en näve torkade vildsvinsleverbitar och sa - prova det här. Och se på f-n! Det började rycka i nosen på Loppan. Hon tittade med bedjande blick mot matte, den matte som hon helt plötsligt såg och hon uppvisade ett intresse för att befinna sig i närheten av denna nyupptäckta matte och göra det som matte ville, i alla fall så länge det kunde resultera i en vildsvinsleverbit. Så lektionen kunde avslutas på ett något bättre sätt och sen åkte vi hem, sönderblåsta och trötta och med en viss stank av vildsvinslever omkring oss.

 

Nu vet jag vad terriern vill ha, nu ska det köpas blodkorv och bakas i ugnen. Och duger inte det, ja då får jag väl jaga ut maken att ha ihjäl ett vildsvin eller två.

Jopphejdi, jopphejda

Okej, det var inte så mycket jopphejdi över fredagen som inledde helgen med migrän, men sen spottade det upp sig i alla avseenden får jag säga.

Men fredagen... alltså ibland tänker man ju lite dumt att det vore lite skönt att bli lite lagom sjuk så att man kunde tillbringa en dag i sängen med en god bok, en stickning och någon som med jämna mellanrum kom och serverade en te, glass och kanske en kanelbulle? I själva verket är det ju inte ett dugg kul att ligga pall och inte orka med så mycket som en endaste liten maska, och bara tanken på glass och kanelbullar framkallar ännu mer kräkkänslor. Nä.

Men lördagen, den randades solig och liksom vårig på något sätt. Då minsann blev det både aviga-å-räta, gula rosor på torget och sedan ilade Loppan och jag ut i skogen i sällskap av Lisa och hennes matte, och då, då blev det jopphejdi så att det tjongade om det. När vi träffas så yr det i början mest hundar över allt, högt som lågt och man ser liksom inte var labradoren slutar och terriern börjar, men så småningom lugnar det ner sig, åtminstone korta stunder. Det spratt av vårkänslor får jag säga, man anar att snart, snart kommer det att grönska. Även i år kommer vitsippor och nyutsprungna blad, blåsippor och violer. Men i väntan på dessa blomster får man fröjda sig åt två glada unghundar! Mitt i skogen stötte vi på en häst och hästens matte. De stod och begrundade ett litet dike. Matten tyckte de kunde promenera över, hästen var mer tveksam till detta tilltag. Man såg hur den tänkte "å ena sidan... men  andra sidan.... tänk om detta är ett hästätande dike? Va?!".

 - Vi kan, vi kan! jublade dogsen och studsade över diket. Själv fastnade jag lite i leran med ena kängan men slet åt mig den med ett slöörrrppp! och så nickade vi farväl åt hästen och dennes matte. Vem vet, kanske står de kvar ännu?

Å, det var så mycket jopphejdi över denna dagen så det var en fröjd åt det! När vi kom hem ägnade vi oss åt att vara rätt så trötta och sen blev det långsambakad fläsksida med honungsglacerad kålrot och äpple vilket satt som en smäck efter dagens frilufsande. Vi hamnade framför Melodifestivalen (alltså, jag vägrar, vägrar säger jag, att kalla detta spektakel Mello). Rys. Å andra sidan var det mesta som framfördes mest värt att kallas mello, får jag ändå medge. Maken röstade på Owe Törnqvist, föga förvånande. Det gjorde han rätt i.

Söndagen då? Ja då blev det mera jopphejda, det blev det. Syrran, Zoya och jag tog en ny liten tur ut i grönskan och det var lika skönt idag. Zoya tänkte i och för sig - med ett väldigt tydligt kroppspråk får jag säga - att den där terriern, hon hade lika gärna kunnat få stanna hemma, men hon resignerade och vi vandrade runt bland bruna löv, bladlösa träd och leriga stigar. Men snart! Snart är blir det bättre tider.

Sen åkte vi hem till syrran och fikade och planerade lite inför något vi ska göra senare i vår, något som ska bli så himla skönt och mysigt och roligt att tårna liksom krullar sig på mig bara jag tänker på det! Det är härligt med planer!

Jag har också hunnit vårstäda lite i rabatterna - något som går ganska snabbt nuförtiden får jag säga. Jag hade benäget bistånd av Loppan. Jag slängde i det avklippta, bortryckta och upprensade i korgen, och hon plockade ut det igen. Kanske inte så mycket hjälp, när jag tänker närmare efter.

Lite stickat har det också blivit. En av makens randiga strumpor är färdig och den andra är på g - och min kofta har det blivit något varv på. Den tar tid, men så får det väl vara. En tjock yllekofta är väl snart inte så nödvändigt får man hoppas, så den får bli klar så småningom. Det där med att sticka med flera färger tar lite tid också, jag har en färg i vardera hand vilket gör att färgerna inte trasslar sig, men det tar lite längre tid att sticka. Å andra sidan spar jag tid på att slippa hamsa upp tilltrasslat garn och kvoten svordomar har också blivit avsevärt mycket mindre. Så det är nog en bra metod, trots allt.

Här hoppar inga halta löss!

I alla fall inte om Loppan är med. Det har, i alla fall hittills, varit en intensiv vecka för den lilla terrierflickan. Det är mycket som ska hinnas med.

Gå på styrelsemöte i bostadsföreningen, till exempel. Mötet hölls hos vår ordförande, samma vänliga dam som vi hälsade på i julas.

- Det är lugnt, sa jag tillkämpat obekymrat till maken,  det finns nog inte så många tomtar utplacerade i lägenheten nu som Loppan kan kidnappa.
- Kanske påskkycklingar? föreslog maken då som inte alls insåg att hans hulda maka behövde lugnas och inte få nya skräcksyner för sin inre blick hur hon jagade en Loppa med gula massakrerade kycklingfjädrar hängande ur gapet runt, runt i lägenheten medan resten av styrelsen satt och gapade i förvåning.

Mötet tog 3 timmar, ja det är mycket som ska avhandlas, och ett visst jagande blev det väl, men till slut kopplade jag Loppan som då lade sig och snarkade under bordet. Okej, det kan hända att hon gnagde lite på vår grannes innesko, det kan det, men på det hela taget tycker jag nog att hon kan ställa upp som styrelsesuppleant vilken dag som helst.

Sen har Loppan varit barnvakt också. Hjärtegrynet behövde lite passning igår vid lunch och det är klart man ställer upp då, alltid redo! De gamla scouttakterna sitter i! ... eller vadå, jag har väl aldrig varit scout, och såvitt jag vet har inte Loppan det heller... men det är klart man vill passa Hjärtegryn. Loppan med. Hjärtegrynet har nu lärt sig att öppna kökslådorna och innan en gris hann blinka så var lägenheter strösslad med vispar, slevar, silar, och alla de andra pryttlar man prånglat ner i sina lådor. Alltså, förstår ni vilket himmelrike för en terrierflicka? Hjärtegrynet slängde ut och Loppan hämtade och galopperade iväg, hon hyste nog en svag misstanke om att detta var Högeligen Otillåtet och tänkte väl att det var bäst att tugga medan tid bjöds (och innan matte hunnit jaga i fatt, småsnål och tråkig som hon är). Jaja, en stekspade och en visp skattade åt förgängligheten, men det är ändå världsliga saker.

På kvällen var det så dags för hundkurs igen! Självfallet beslöt sig SMHI då för att det var dags för lite lokal nederbörd i form av snöblandat regn i väldigt fjuttiga grader. Loppan hade regntäcke så hon höll sig torr och varm, matten däremot blev genomblöt, men höll sig varm ändå när hon försökte få terriern att fokusera, hålla kontakt, gå vid sidan och allt vad det var. Loppan är nu i en fas där matte är mest som ett slags bakgrundsbrus och 55,5% av fokus går åt till att scanna av underlaget för att leta harpluttar, 44% går åt till att försöka leka med de andra hundarna och resterande 0,5% - ja då är Loppan trött och ofokuserad. Matte höll sig varm, med andra ord.

Fröken, hon skulle visa hur man tränar in halter där hunden sätter sig rakt vid ens sida. - Lika bra att lära in rätt från början, sa Fröken pedagogiskt och lånade en hund för att visa hur man gjorde. Det såg ju hyfsat enkelt ut; man tar en godis och när det är dags att göra halt visar man den för hunden och för den lite utåt så att hunden strävar efter den samtidigt som den sätter sig. Då får man inte det där att hunden strävar inåt för att kolla en i ögonen. - Jag förstår precis! sa jag och slet fram en godis för att träna på rätt sätt. Det var då jag insåg att det är skillnad på att ha en schäfer vid sidan, en schäfer som liksom automatiskt har nosen i rätt godishöjd. Själv fick jag antingen böja mig som en reumatiskt ostbåge, varpå Loppan entusiastiskt ville slicka mig på näsan, eller, om jag höll godisen i för mig bekvämare höjd, ja då satsade Loppan för fullt och gjorde ett fyrfota spjångigt hopp i pik, slet åt sig godisen, dansade runt och jublade jag fick den, jag fick den! Vi har lite att träna på där känner jag. Alternativet är ju att jag skaffar mig en schäfer i stället.

Egentligen

...skulle jag ha suttit och sytt, flitig som ett bi just nu. Ibland stöter man dock på oväntade hinder, någon sticker otvättade pinnar i hjulen för en. Ingen kan jag skylla på heller, vilket ju alltid är ett litet aber. Man vill ju gärna framstå som präktig, ofelbar och bäst på alla sätt, men trots allt är det mitt eget fel som hade tvättat tygerna jag skulle sy med - men glömt bort att tvätta muddtyget. Det muddtyg som as we speak far runt i tvättmaskinen. Först tänkte jag lättsinnigt "äsch jag struntar i det, det mesta är ju ändå tvättat, och en liten mudd - vem bryr sig?". Sen slog samvetet mig (plus att jag läste att det krymper 8% och 8 procent, det är ju ändå inte kattskit direkt). Därför sitter jag här och bloggar nu.

Ett annat litet samvete som slog till är att insåg att det gått en vecka sedan förra inlägget och jag har kanske utvecklats till en sån där fint-väder-bloggare, en som bara bloggar när helgerna lägger sig som balsam runt själen? Så nu får det bli ett inlägg som täcker lite av det mesta!

Typ att hundkursen drog igång i onsdags igen. Första gången är utan  hund och jag får ju säga att på sitt sätt är det så mycket enklare då, när man inte har någon i snöre som har egna åsikter. Då är det lätt att känna sig strukturerad och målinriktad! Det ska ändå bli så himla roligt att komma igång igen. Enda smolket (inte så litet förvisso) är att kursen ligger smock mitt i stickcafétiden så nu blir det ett tag innan jag kan smita inom Tant Huldas och försjunka i aviga-å-räta tillsammans med likasinnade.

Vad har vi mer gjort? Tja igår inledde Loppan och jag helgen med att ränna Flyinge runt med aussien och hennes matte. När vi gått den utsedda rundan insåg vi att inte alls hunnit prata färdigt, eller springa/studsa/hoppa/snusa färdigt heller för den delen, så då gick vi helt sonika samma runda baklänges. Ja alltså bildigt talat menar jag, annars kunde man ju ha snavat på något och hamnat i en lerpöl. Jo för det var rätt blött. SMHI hade inte alls sagt något om regn, men hela vägen ut till Flyinge hällde det ner på ett helt otillåtet sätt, ingen ordning och reda på det regnet inte. Dock upphörde det så småningom, någon från SMHI hade väl gjort en insats tänker jag. Någon bild blir det inte från detta, för även om jag försöka ta en mobilbild på lill-aussien och stor-aussien så blev det bara suddiga blobbar som susade förbi.

Sen, ja sen åkte vi hem och  jag rände iväg ut på stan för att köpa lite av livets nödvändigheter. Såsom presenter till ett mig närstående Hjärtegryn som snart fyller 1 minsann! "Livets nödvändigheter" det visade sig också bestå av årets första penséer - alltså hur glad blir man inte av att plantera sådana? Då är våren riktigt på väg känner man.

Den skarpögde ser också att det finns en brun påse i bakgrunden från St Jakobs Stenugnsbageri... bullar, det ingår också i livsnödvändigheterna. Tyvärr var kardemummabullarna slut, så det fick bli kanelbullar och det gick bra det med. Sån är jag, flexibel menar jag.

Lite blommor på torget blev det också. Flickebarnet som sålde dessa rosor till mig lovade att de skulle stå länge, blomma fint om jag bara gav den lite socker och lite salt i vattnet, så nu har jag gjort det, ska bli spännande att se om det hjälper.

Det blev lite stickning till 3-milen som ju var gastkramande spännande och det är då man får ta till strumpstickning, det kräver inte så mycket koncentration. När Kalla kämpar mot Björgen (i alla fall ända tills staven gick av), ja då kan man inte ägna sig åt flerfärgsstickning. Det fick bli herrstrumpor och jag tycker de blir fina. Inte enfärgade gråa eller mörkblå som jag misstänker att mottagaren egentligen vill ha, men det blir bra så här tycker jag nog. Helt wild-and-crazy-randiga! Eftersom det är jag som stickar, så får ju jag bestämma, det måste väl vara rättvist?

När Kalla brutit staven, ja då var det inte så kul längre så då började jag klippa till lite persedlar. Det är väl vid de här tillfällen jag saknar vårt gamla biljardbord som gjordes om till tillskärningsbord åt mig när vi bodde i huset, men det går bra ändå. Jag är numera en reformerad och ordentlig människa som dessutom stryker det tillklippta och är allmänt rekorderlig. Det går uppenbarligen även att lära gamla hundar att sitta, eller åtminstone huka sig lite.

På kvällen var vi hos Ellenfamiljen. Det var Loppans debutbesök och hon uppförde sig väl får jag nog säga. Ja, jo, hon hämtade väl en eller annan sko och hon dök in under en soffa och hittade en kortförpackning som Ellenmamman förvånat utbrast "låg den där?" om, och hon rumsterade väl om en del - men hon hade jätteroligt och skuttade glatt runt med Ellen när vi tog kvällspromenaden. Inte tiggde hon heller. Så värst mycket. Och det var faktiskt strongt eftersom vi utspisades med en delikat hare och en smarrig pistagemousse med limesirap till efterrätt.

Sedan åkte vi hem och sov så det dånade, det är ju vasaloppssöndag idag och då måste man vara i form! Själv hoppade jag det mesta av loppet, jag hade annat för mig. Ett litet fotbad till exempel! Säg inte att jag inte är en sån som avslöjar allt. Inget är för obetydligt. Den råa verkligheten visas upp i all sin nakna brutala realism. Dock behöver vi ju inte vara så realistiska att jag visar upp en bild på fötterna, utan jag nöjer mig med att visa upp produkterna. Sen satt jag där och sprätte med fötterna i skummet och stickade lite, medan jag med jämna mellanrum motade bort Loppan som var mycket intresserad av skummet.

Det kom sms från Ellenmamman så det blev en liten extrapromenad i Botan och sen var det dags att sy! Ja ända tills den där mudden kom och krånglade till det hela då.

Och tja, det var väl ungefär allt jag har att redovisa så här långt.

Fast så slog det mig att många är ju så intresserade av inredning och jag kände att det stack till i samvetet igen. (Ja det har samvetsmässigt varit en ansträngande helg det här). När visar jag upp små käcka inredningstips? Va? Detta måste åtgärdas! Men hur? Mina blickar virrade runt - ända tills jag såg persiljan som maken köpt. Den stod där i sitt plastomslag och såg kanske inte så spännande ut. Men titta nu då! Voila. Jag har kört ner persiljan i en gammal kaffeburk som vi köpte för ohyggligt dyra pengar en gång på Fortnum & Mason i London. Det var det dyraste kaffe jag köpt, och det satte väl inga outplånliga spår. Jag kan heller inte påstå att burken är särskilt solid och sådär. Men i kombination med persilja - visst blev det makalöst tjusigt?

Och persiljan får nog bli slutkläm för detta inlägg känner jag. Krusigt och grönt, vi slutar på topp.