I år har jag för första gången hört talas om 'novent'. Tydligen är det så att, i synnerhet yngre, folk börjar förbereda inför julen tidigare och tidigare. Så november är numera novent. Kalla mig bakåtsträvare, men november är november och advent kommer senare. Nog för att jag numera också börjar julförberedelserna och dito -pyntandet tidigare än förr, men jag håller mig nog ändå till advent.
Med det sagt så har jag idag bakat skurna franska pepparkakor. Jag tröstar mig med att de är franska, och då känns det ju lite mer frivolt och hoppsansa och inte så strikt juligt. Men ja, även solen har sina fläckar.
Sen har maken och jag idag också varit på IS Halmias loppis och där köpte jag två små julskålar och en julljusstake. Dessa står dock än så länge inne i skåpet, så på den punkten är mitt samvete rent. Däremot har domen ännu inte fallit över om samvetet är rent på julgransfronten. Jag gillar julgran. Vill ha julgran. Så där från luciatiden ungefär. Den ska dofta gran, sprida barr omkring sig och tja, stå där grön och grann i stugan. Plastgran? Ånej, inte i mitt hem, inte. Så vem var det då som tvingade iväg maken för att införskaffa en konstgjord gran till Halmstadlägenheten? Ja, jag rodnar lite generat, men inser att det funkar inte att ha en äkta gran när man bara bor lite sporadiskt under vinterhalvåret. Granen bor dock än så länge inne i klädkammaren, för någon j-vla ordning får den ändå vara som han den gamle vänsterledaren Hermansson så klokt sa.
Den här veckan befinner vi oss alltså i Halmstad. Förra veckan var vi i Lund och då var det liv i luckan! Poppy och Enya kom och hade pyjamasparty. Alla hundarna kommer så bra överens, även vid mattid. Först av alla äter Poppy upp, sedan Loppan som när det är konkurrens om kulorna faktiskt låter blir att förstrött ta en kula då, och en då - för då hade det inte funnits någon mat kvar, det inser Loppan också. Sist av alla var Enya klar, men hon åt i lugn och ro, medan de andra vovvarna cirklade runt henne som planeter i sin omloppsbana. Det ska dock sägas att ingen stal från någon annan, i alla fall inte så länge man höll vakt över sin mat. Nejnej, dessa väluppfostrade vovvar satt snällt och väntade. Även om de tittade uppfordrande på den som fortfarnande tuggade; "är du inte klar snart?!"
När alla var mätta och belåtna tog vi igen oss en stund i soffan, och jodå, även undertecknad fick plats. En liten, men dock plats. Försökte jag sträcka ut mig lite mer fick jag en ogillande blick, komma där och bre ut sig liksom?!
Det är, som sagt november, lite grått och mörkt, lite fuktigt och löven befinner sig numera mest på marken. Men det är skönt ändå att komma ut i naturen och traska runt. I all synnerhet när den där rundan avslutas vid grillplatsen där man kan sitta under tak och dricka sitt kaffe och prata om livet och meningen med det hela.
Imorse vaknade vi i Halmstad och där var det också mörkt. Lite mysigt ändå att dricka sitt te och lösa dagens sudoku i dunklet. Nu är det ju i och för sig så att det är dunklare än vad det hade kunnat vara. Ända sedan i maj har vi ju levt med byggnadsställningar utanför fönsterna för fasaden skulle åtgärdas. Första budet var att arbetet skulle vara klart i slutat av augusti. Och sedan har det förskjutits lite i taget. I början kunde vi ändå utnyttja balkongen, men sen kom turen till vår balkong och det borrades och hamrades och sprättes puts omkring sig.
Lite störigt, men å andra sidan sa vi uppmuntrande till varandra att nu kunde man nog ändå skönja slutet. Vecka 49 var det senaste budet att då skulle minsann allt vara klart! Så då fick man väl leva med att fönsterna plastades för och det blev ganska skumt inomhus. Sånt har jag en lösning på, man tänder såklart lite fler stearinljus, det är ju ändå stearinljustid nu och det höjer ju mysfaktorn avsevärt.
Nu? Nu ser det ut så här. Och det är tyst och stillsamt och inte en byggjobbare i sikte, jo för i veckan gick byggbolaget i konkurs. Uppenbarligen hade de fuskat med bankgarantier och sånt, och det ska man nog avhålla sig ifrån. Så tja, arbetet lär inte vara klart i vecka 49, det står nog klart.
De som känner mig väl skulle ju kunna tro (med visst fog) att jag skulle hoppa jämfota av irritation och häva ur mig syrligheter på löpande band om renoveringar som aldrig blir klara och hur länge ska man stå ut med det här, vavava? Fast nu är det ju så att såväl maken som jag sitter i styrelsen för bostadsföreningen i Lund och vår reaktion är nu mest att jahaja, det är ju förargligt, det är det - men vi slipper i alla fall sitta i möten med konkursförvaltare och försöka fixa allting. Vi ser alltså rätt filosofiskt på det hela och säger att förr eller senare så blir det nog ändå klart. Förhoppningsvis före balkongsäsongen startar, men som sagt - det löser sig. Ibland är det bra att ha perspektiv på saker och ting. Och nu är det ju ändå såväl stearinljusens som ljusslingornas tid, så det löser sig.
