Nu har jag tagit mig i kragen

 Vi har haft övernattningsgäster; Grynet och Pyret kom och hälsade på till allmänt jubel från oss alla. Högljuddast och skuttigast var nog Loppan, men maken och jag var precis lika glada. 

Det var inga döda punkter; lördagsgodis skulle inhandlas och ätas, vi ritade och målade och pratade och Pyret och jag enades om att näe, man kan inte ha för många pennor och Grynet informerade mig om att till nästa gång vore det väl himlans bra om jag skaffade glitterpennor i fler färger. Helt rätt! En anledning så god som någon att inhandla fler pennor. 

Dessemellan fick Loppan kel och bus och lek såklart. "Loppan är världens snällaste hund mormor" intygade såväl Grynet som Pyret, och det har de ju såklart väldigt rätt i. Så är de ju väldigt kloka flickor också! 

Men sen fick minsann mormor stå där med skammen. Pyret inspekterade anslagstavlan i köket; där sitter diverse foton, en fotoalmanacka, allehanda kvitton samt en fotoposter. På tre av våra fyra barnbarn. Ack ja. Varför blir det så att man liksom blir lite latare och latare och inte blir färdig att göra nytt och beställa? 

- Mormor, du måste ha bild på Knyttet också, det kan inte bara vara på Grynet, Kickan och mig sa Pyret strängt. Dessutom, fortsatte hon sedan, hade hon ju redan påtalat detta mer än en gång. Mormor kunde bara skylla på en allmän lathet, men nu har mormor tagit sig i kragen och beställt en ny poster med alla barnbarnen avporträtterade, för Pyret hade ju helt rätt. Någon ordning måste det minsann vara. Så för säkerhets skulle har mormor dessutom beställt nya fotomagneter till Halmstad på alla barnbarn (och en på Loppan, hon vill ju också vara med).  Så nu är ordningen, sent omsider, återställd. Tack vare Pyret.

Sen dukade vi fint i vardagsrummet och åt köttbullar och lingon och gele och sånt tills alla var mätta och belåtna. Men inte mättare än att vi fick plats med lite glass efteråt. Ja och lite popcorn och snacks till LasseMaja-filmen som vi såg sedan som var så spännande på slutet att Grynet fick ta en liten lov i lägenheten. Allt löste sig dock till det bästa eftersom musen fru Andersson släckte den hotande eldsvådan i Valleby skola. Ja det är ju det jag säger; djur är till mycket glädje! (Fästingar och råttor undantaget).

Så småningom var det dags att knalla i säng, alla utom morfar som är en nattuggla. När nattugglan till slut också tyckte det var läge att stämma träff med Jon Blund tittade han först till flickorna som sov i bäddsoffan i jungfrukammaren och där låg tre nöjda och trötta flickor i en enda spretig hög och sov gott. Jo för Loppan, hon passade ju på att sova i sängen, för har man gäster så gäller ju inte de vanliga reglerna om att sova i hundsängen. Såklart.

När flickornas mamma kommit och hämtat dem bestämde sig maken och jag att det var läge att ta en promenad, det var ju så tyst och ensamt i lägenheten när flickorna försvunnit. Vi åkte ut till Linnebjär och knallade runt lite, det var höstigt och stilla och väldigt skönt. Fast maken muttrade ju lite om att det var ingen som gått med en lövblås och  rensat upp på stigarna, fullt av orediga löv överallt! För att inte tala om nerfallna träd som låg helt ostrukturerat där. Jag påpekade milt att det är ett naturreservat och då är det kanske inte meningen att det ska vara så väldigt välordnat. Maken såg inte helt övertygad ut.

Däremot var vi båda helt övertygade om att vi haft en väldigt fin helg! 

Färdiggrillat

Det är bara att inse; det blir inte mer trädgårdshäng i år. Grillen har definitivt gjort sitt och det var dags att plocka in dynor och sätta möblerna under en presenning. Hög tid, visade det sig, för en liten mus hade boat in sig i en av kuddarna och blev brutalt väckt ur sitt ide när vi började dra runt på trädgårdsmöblerna. "Iiihhh" tror jag att musen sa då, fast det hördes inte. Däremot hördes mitt "iiihhh" när den akrobatiskt hoppade ur dynlådan mitt framför näsan på mig.

Nu är allt inlindat tills det är dags att väcka trädgården ur dvalan igen till våren. Och visst är det dags, det har börjat bli frost på nätterna. Något som jag kunnat konstatera eftersom Loppan och jag varit ute några nätter i onödigt arla morgonstund. Pre-morgon skulle man kunna säga, i alla fall tycker nog jag att halvfyra-tiden mer känns som natt. Men har man knip i magen så har man, och jag är ändå tacksam att hon väcker mig när knipet blir som värst så man inte hittar en liten överraskning på mattan när man kliver upp.

Häromdagen var vi i Halmstad och det var en solig och klar dag så vi åkte ut till havet och gick en sväng där i splendid isolation, jo för det var en vanlig veckodag och då kan det vara tämligen tomt ute i naturen. Som pensionär ser man med en helt annan blick på det där med vardagar och söndagsvemodet är ett minne blott.

- Jag behöver inte ta något foto, sa jag till maken. Nu ska jag leva i nuet och inte bara genom en lins. Och förresten så har jag så himla många foton från stränderna, med och utan Loppa. Men sen klev Loppan ner i Tylån där den rann ut mot havet och, tja, då gick det inte att motstå.

Och förresten, jag tror att världen blir en bättre plats om man ser härliga naturbilder med en raggig terrier, så jag tror faktiskt att jag slänger in ett foto till. Ja, jag gör det. 

Varför snåla? 

 

Fortfarande glad - denna gång med svamp

Hösten fortsätter att leverera! Ömsom regn, ömsom sol, precis som det ska vara. När det är fint väder kan man ju ta sig ut i skogen, med svampkorg och allt, medan man tackar sin lyckliga stjärna att man tillhör det fria pensionärsfolket som kan göra lite som de vill om dagarna. Maken och jag, vi räknar oss nu till det där riktiga svampplockande släktet, det där som har Ett Eget Svampställe! Jajamen. Ute i den halländska skogen har vi hittat en plats som levererar trattkantareller så att det är en fröjd åt det.

Det här förvisso något backigt så det händer att jag får lägga mig på alla fyra när jag ska upp eller ner för ett lite väl brant ställe. Men jag räknar med att ingen ser det, så jag bryr mig inte. Maken, som är smidigare tar sig upp och ner som en bergsget och räcker mig en hjälpande hand då och då.

Under tiden är vi övervakade av Loppan som ligger där och håller koll. Jag har frestande hållit fram en trattkantarell mot henne för att få henne att hjälpa till med sökandet i skogens skafferi, men hon rycker bara på axlarna och tycker att vill vi ha någon svamp så får vi väl plocka den själva. När jag frestar med godis kommer hon dock löpande genom mossan. 

Sen åkte vi hem med bytet, en hel hög med trattkantareller och en björksopp. Idag vankas det kronhjortsfärsbiffar med grönpeppar och trattkantareller, egenhändigt plockade av maken och undertecknad. Ja inte kronhjorten så klart, den har vår jägarkompis skjutit, men i alla fall.

När vi inte är ute i skogen och lubbar runt kan man sitta inomhus och ägna sig åt annat hantverk. Jag har påbörjat ett nytt litet lapptäcke som ska ligga på Loppans pall. Det gamla har blivit utslitet så nu krävs det ett nytt. Jeans har frikostigt donerats av syrran och maken, och sen har jag lite rester från när vi klädde om stolarna. Tror nog att Loppan kommer att bli nöjd när hon så småningom ligger där på sin pall på ett sprillans nytt lapptäcke. Väldigt roligt att plocka fram symaskinen igen får jag säga. 

Igår kom Maria på besök, vi åt lunch, promenerade på Galgberget, tog en sväng inom Akademibokhandeln, denna butik som tillhör Loppans favoritbutiker. Inte för att hon är så himla litterär av sig, utan för att de alltid har hundgodis i en påse bakom kassan. Sitter man då där på sin rumpa och ser bedjande ut, ja då får man en bit. Klart man gillar en sån butik!

På kvällen gick vi på en kurs, alltid roligt att lära sig något nytt. Loppan fick inte följa med, hon och husse hade myskväll hemma, medan Maria och jag gick till hotel Continental för att fördjupa oss i lettering - konsten att skriva med brush-penna. I dessa digitala tidevarv känner jag att det verkligen är viktigt att man värnar om det handskrivna ordet. Och dessutom är det ju så roligt! Och man får köpa nya pennor! Och nytt papper! What's not to like, liksom? Väldigt rolig kurs där vi förmanades att skriva lååånnngsaaamt, och att det inte är så himla petigt om det inte blir perfekt. Vill man skriva perfekta bokstäver, ja då kan man sätta sig vid datorn, sa kursledaren och det hade hon ju himla rätt i. Det var 24 kvinnor och 1 endaste man som satt där och ritade tunna streck och tjocka streck och krumelurer och dessemellan drack vi vin och åt snittar. 

Vi började lite lätt med att rita steck, som sagt, som blev till A:n och sen gick vi vidare till lite fler bokstäver innan vi kastade oss över att skriva lite mer väsentliga saker; 'haka' till exempel. För att inte säga 'champagne' och 'god jul'. Allt medan mantrat "lååångsaaamt" ljöd genom salen. Nu gäller det att öva, för visst köpte jag på mig lite pennor och papper. "Man kan aldrig ha för många pennor" som kursledare Lise så klokt sa. En kvinna helt i min smak.

Sen har jag också provat ett nytt recept, på nattjästa vaniljbullar. De är nu bakade men ännu inte avsmakade - men de doftar ljuvligt, så jag hyser förhoppning om att även dessa sak bidra till den allmänt positiva stämningen. 

Utan svamp men glad ändå

 Maken och jag är åter i Halmstad. Det var ju dags för första kvalmatchen för Halmia. Nu är det så fisigt att kommunen ibland inte vill låta Halmia spela på Örjans Vall, för gräsmattan är tydligen av det känsliga slaget och måste sparas åt HBK. HBK? Vem bryr sig?! Alltså skulle matchen gå av stapeln ute i obygden vilket väl kan vara ok, men utan sittplatsläktare. Sån fotbollsfantast är jag inte att jag vill stå rakt upp och ner i höstkyla i flera timmar. Om inte annat så blir det ju svårare att sticka då. Sonen förbarmade sig dock över maken och tog min plats där på ståplatsläktaren. 

Under tiden hade jag sällskap av Kickan och Knyttet, det ritades och pysslades och lektes kurragömma. Eftersom Loppan haft lite ont i magen blev hon väl omhändertagen av flickorna, och jag tror nog det är denna ömma omvårdnad som gjort att Loppan nu mår mycket bättre!

 Hur matchen gick? Det blev 2-2, och uppenbarligen hade Halmia inte spelat lysande. Var det avsaknaden av min välgörande stickning som gjorde det? Nåja, inte förlust i alla fall, så hoppet lever fortfarande.

Dagen därpå sken solen så maken, Loppan och jag bestämde oss för att ta en tur uppe på Galgberget. 

- Vi tar med en papperspåse ifall vi hittar svamp, sa maken och knölade ner en påse i bakfickan. Solen sken, livet lekte och vi tittade efter svamp. Och minsann! Vi såg flera jättefina kantareller. Dock befann dessa sig i en annan naturstrosares korg. Maken funderade på om vi kunde hävda allemansrätten och plocka ur korgen, men kom fram till att det nog inte vore en god idé ändå. Sen såg vi inte fler kantareller, men det var en skön promenad i alla fall.

Igår vaknade vi till en kall och solig morgon. Vinterjackan och vantarna fick komma fram. Sonen hade drabbats av en illvillig bacillusk, så svärdottern, flickorna och jag bestämde att det vore läge för en utflykt i den soliga hösten. Maken? Han hade bokat tid för att sitta på ett arkiv så han var fullt sysselsatt ändå. (Inom parantes sagt har sonen uppenbarligen i början av deras bekantskap underhållit den blivande svärdottern med skrönor om hur våra semestrar gick till när han var barn; att hans syster och han fick sitta uppspetade på stolar och titta på när maken forskade i arkiven uppe i Vadstena. Den blivande svärdottern hade tittat förbluffat på honom och måste ha gripits av ett visst tvivel på om det vore klokt att beblanda sig med denna familj. Jag har nu meddelat att även om det ligger ett litet, litet korn av sanning i denna histoia så är det ändå en ganska grov historieförfalskning. Ja, jo, vi var i Vadstena vid ett tillfälle, men maken satt för det mesta själv inne på arkivet. Men nog om detta. Vem vill förstöra en god historia?). 

Flickorna, deras mamma och jag åkte således på egen hand ut i det vackra halländska landskapet. Först gjorde vi ett stopp vid ett självplock av dahlior. Måhända hade det varit klokare att ta detta senare på dagen, men blommorna har ändå överlevt. När vi hade valt omsorgsfullt och plockat vackra blommor var det dags att åka vidare. 

Alla utflykter blir så mycket bättre om man har med sig fika, det var svärdottern och jag rörande överens om. Alltså var med medpackat smörgåsar och bullar och varm choklad och kaffe - något för alla smaker med andra ord. Kunde man kombinera detta med att små energiska ben fick rasta av sig lite, så mycket bättre!

Vi körde ut till kusten vid Steninge och det var härligt! Jag tycker ofta att ordet "magisk" används alldeles för ofta så att det blir rent urvattnat - men här var det definitivt läge för att säga att det var en magisk dag vid havet! Vindstilla, soligt och tämligen ensamt, så man kunde rasa runt hur mycket man ville. Själv ville jag kanske inte rasa så mycket, och jag hoppade inte heller mellan stenar så värst mycket. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Men vi tittade på fåglar (en anka! sa Knyttet upphetsat medan hennes mer ornitologiskt bevandrade storasyster kunnigt sa att det var en strut, så det så), vi utforskade obebyggda öar och fikade som sagt. 

Efter att ha suttit där och haft det väldigt skönt tyckte vi att det var dags för ytterligare en programpunkt, nämligen att åka till minizoo:et och den fina lekplatsen vid Vallarna i Falkenberg. Den luriga GPS:en ledde oss först till helt fel plats och Kickan blev förvånad när hon tittade ut genom bilrutan - var fanns lekplatsen? Var fanns djuren? Med förenade krafter hittade vi dock rätt och sen hade vi några aktiva timmar med att klättra, tävla med käpphästar, klappa blivande mammagetter och konversera med linderödssvinen. - De är inte rosa? sa Kickan förvånat om grisarna, men de var sällskapliga och trevligt fläckiga så ingen blev besviken över deras icke-rosa färg.

Så småningom var det ändå dags att styra kosan mot Halmstad igen och båda flickorna somnade bums i bilen, medan svärdottern och jag enades om att vi haft en toppendag! - Kommer de att somna ikväll ändå, frågade jag, men det trodde svärdottern efter all denna aktivitet och all frisk luft. Ganska sent på kvällen fick jag ett sms; sonen sov i feberdimmor, Knyttet hade också knoppat in, men Kickan var enligt egen utsago "pigg som en jordnöt" och var inte alls inne på det där med att sova. Och det förstår man ju, pigga jordnötter tar nog tid på sig att varva ner. 

 

Kinderägg?

 Nu är det verkligen höstigt! Rött, orange, gult och brunt när man traskar runt i Botan. Regnigt ibland och då blir man blöt. Det finns ett samband där. Men sen torkar man ju och tänker att det finns ändå allt det där som är så mysigt med hösten!

Man kan plocka kastanjer till exempel. Så gammal jag är så blir jag ändå glad av kastanjer. Blanka, runda, bruna och på något sätt gosiga - man måste verkligen vara en surkart för att inte känna hur man blir liksom 7 år inombords och bara vill plocka fickorna fulla. 

Sen är det ju åter dags för tända stearinljus inomhus, och hur snitsigt är det inte då att man kan kombinera det där med tänt-ljus-stämning med kastanjer? Genialiskt, jag vet. 

Två bra saker med hösten. Fast sen kom jag att tänka på det där med att alla goda ting är tre, ja lite som ett Kinderägg. Hmmm.... Lösningen var självklar. 

Det är extra mysigt att baka när det är lite höstigt utomhus, så då blev det brödbak och dessutom en sockerkaka med äpple ifrån trädgården. Nu kan ju Vän av Ordning påtala att det där det är ju två olika sorters bakverk, så blir det inte Fyra Goda Ting? På det kan jag bara svara att ovanstående petimeter kan hålla klaffen. Och, förresten, ju fler goda ting, desto bättre vill man väl ändå tro?

Triumfens ögonblick

 Det inföll i söndags. Idag är det inte söndag, idag är det tisdag. Maken ägnar sig åt att installera en ny dator, själv ägnar jag mig åt att ha höstens första rejäla förkylning. Vet inte vem av oss som lider mest.

Det har dock varit fina dagar här på sistone. Vi hängde med Grynet och Pyret i torsdags och pysslade ihop lurviga spindlar. Jag är inget fan av spindlar, jag tycker de är tämligen läskiga. Oberäkneliga och i deras världsplan ingår att skrämma skiten ur mig så fort de får en chans. Dessa spindlar var dock mer luddiga och liksom gulliga på något sätt, så de var ändå rätt ok får man säga. Dock finns inget som helst foto av dem, mest på grund av att mormor var lite disträ.

I fredags hängde vi med Kickan och Knyttet och ritade och läste godnattsaga och hade allmänt fredagsmysigt. Av detta finns heller inget foto.  Förmodligen beroende på disträ farmor.

I lördags, ja då blåste och regnade det som sjutton! Vågorna gick höga uppströms Nissan och träden vajade i blåsten medan regnet hällde ner. Vad gör man då? Jo man går ju hundpromenad vid havet, eftersom det ändå är något fantastiskt med elementens raseri. Ja, jag vet - nu är jag där igen och yrar om hur härligt det är att promenera vid havet. 

Innan vi hann dit hade vinden mojnat något, men regnet hällde ner lika entusiastiskt. Vi mötte inte en endaste fotgängare till på vår promenad, däremot en hel del veklingar som körde längs vägen i Grötvik för att också avnjuta ett blåsigt hav. Mesar. Av detta finns det dock ett litet foto som togs i all hast i blötan innan vi åkte hem och torkade.

Helgen bjöd också på några triumfartade ögonblick! Bland annat plockade vi ett flertal fina Karl Johan-svampar i Eketångaskogen. Jajamen. Inte bara en, utan flera! Plus några björksoppar, så nu har vi fyllt på i ladorna inför vintern minsann.

Sen var det ju i söndags dags för en nervkittlande batalj, eller "den sista striden" som Halmia själva benämnde det. Nu gällde det! Kunde man nu bara tvåla till serieledande Galtabäck rejält och om dessutom seriejumbon kunde spöa Tölö å sin sida, ja då fanns det ju ändå en chans att Halmia tog kvalplatsen till 2:an! Här krävdes all support, så maken och jag iklädde oss underställ, halsduk, regnjackor och knallade iväg till Örjans Vall. Det var nagelbitande nervöst! Själv tog jag mitt ansvar och hade hela tiden en strumpstickning uppe, jag tycker mig nämligen ha märkt att det går bättre för Halmia då. Det kan vara ren vidskepelse, men nu var inte tiden att tänka att "går det, så går det". Här gällde det att använda alla verktygen i lådan. 

Efter 8 minuter gjorde Halmia 1-0. Bra, men man kände sig ju ändå inte säker. I halvlek ledde de med 2-0, men eftersom vi varit med förr när de lett ganska stort och det sen ändå gått på tok var det ändå omåttligt spännande. Jag stickade som besatt och ta mig sjutton, Halmia vann med 3-0 OCH Vejby dängde till Tölö med 2-0. Vem hade kunnat ana detta? Rusiga av lycka trots att förkylningen börjat slå till knallade vi hem igen, och jag vill nog hävda att stickningen hjälpte till. Nu gäller det så småningom kvalmatch mot Staffanstorp, men det tar vi då. Just nu fröjdas vi åt att det mot alla odds ändå blev en härlig fotbollsupplevelse på Örjans Vall i regnet. Kaffet som jag köpte i pausen bidrog dock inte på något positivt sätt till upplevelsen får jag säga, men det var åtminstone varmt. Forza Halmia!