Att ha shoppat bort lite ångest

För det är ju så, ibland har man lite ångest. När gaddarna håller på att kollapsa i munnen, till exempel, då får man lätt lite ångest.


Nu har man ju en tandläkarstudent till son. Dock är han inte klar. Dessutom befinner han sig i Göteborg. Detta hindrar dock inte en tandhypokondriker till mamma att ihärdigt telefonkonsultera honom.


- alltså, vad kan det vara? Tror du de behöver operera? Eller - hemska tanke - rotfylla?!! (Jag har aldrig rotfyllt en tand, och om man frågar mig så lever jag gärna resten av mitt liv utan att få någon erfarenhet av det heller).


Jag bombarderade honom med frågor och talade samtidigt strängt om att han fick absolut inte berätta om skräckinjagande operationer där man klyver käkar med stämjärn och fäster upp näsan med en liten spik i pannbenet (jodå, detta har man fått sig till livs vid tillfälle).


Sonen försökte, alltmedan jag hyperventilerade, framföra att det är svårt att ha teorier utan att ha fått granska boven i dramat = tanden, alltså. Han trodde dock att jag skulle överleva. Eventuellt även med tand i framtiden.


Idag har jag som tidigare meddelats varit lite dentalt otrogen. En vänlig ung man som tog sig tid, som visade, pekade och berättade. Och som inte tyckte att det behövdes någon rotfyllning (då var jag färdig att kyssa honom, men eftersom jag hade gapet fullt av mojänger och inte ville skrämma honom innan han var färdig med sitt tandhandarbetande avstod jag).


Så nu har jag shoppat bort lite ångest. En krona för 6000 pix. Väl värt vartenda öre hoppas jag. Än så länge sitter där en tillfällig mojäng, men innan jag drar iväg till Bryssel och konferensmiddagar ska gadden vara på plats. Bra det, så jag får valuta för konferensavgiften.