En punkt att bocka av

Man har ju diverse punkter på sitt livs to-do-lista. Vissa kanske man aldrig kommer att genomföra, andra kanske aldrig ens var tänkta att vara genomförbara. Att stå på Metropolitans scen och sjunga ut, var en av de senare. Sen finns det andra som man vill, men som liksom aldrig ändå verkar klättra upp på prioriteringslistan, det är alltid de där som man tänker att "det vore ju trevligt..." om. Men sen blir det plötsligt en dag sådär som i reklamen Plötsligt händer det...

Precis så var det igår, nu kan jag stryka en punkt på den där listan.

Möns Klint. Nu har jag sett den. Och klättrat ner för alla 496 trappstegen, och vad som är ännu mer imponerande, klättrat upp igen! Vad beträffar antalet så kan jag ha räknat något steg fel hit eller dit, det är lätt hänt när andningen blir lite lätt ansträngd och svetten rinner i en syndaflod ner i ögonen på en.

Vi har ju semester. Och då åkte vi med goda vänner över till Danmark, alltid en bra sak att göra på en semester. Vädret skulle bli någorlunda soligt och ca 20 grader lovade de så trosvisst på väderleksrapporten. När vi kom fram iklädde vi oss tjocktröja och regnjacka, det kändes behövligt. Men efter en stärkande fika (lax- och ostmackor, juice, äpplemuffins, chokladkaka och kaka) så slutade det regna och så småningom kom solen fram. Det är ju det jag säger, choklad och muffins är botemedlet mot det mesta.

Styrkta i såväl själ som ande klättrade vi först en bit uppför, för att värma upp och beundra utsikten ovanifrån innan det riktiga styrkeprovet kom.

För att vara beredd på alla eventualiteter iklädde jag mig såväl regnjacka som solglasögon.

Sen påbörjade vi vandringen ner. Ner och ner och ner. Det var ganska brant, men även de som lider av svindel (typ makar) klarade av det, för vägen ner går genom skogen. Inget med att dingla i lillfingernaglarna utanpå klippan. Det var vi alla tacksamma för, inte bara maken. Men det gällde att klamra sig fast! Såväl människor som träd.

Så småningom, 496 trappsteg senare stod vi på kullstensstranden. De mer geologiskt intresserade började omedelbart närstudera geologin, medan andra ägnade sig åt att pusta ut, torka svetten ur pannan och ta en eller annan bild. Mycket glad och nöjd var man över att ha överlevt nerfärden! Utan att skämmas förevigade jag ögonblicket med en selfie.

Efter att ha rasslat runt bland kullerstenarna och på det mest mirakulösa sätt ha undvikit att vricka fötterna klättrade vi uppför alla trappstegen igen. Jag är glad att rapportera att vi överlevde.

Möns Klint. Svettigt, men imponerande skulle man kunna sammanfatta det som.

Var vi nu på utfärd så ville vi ju ha valuta för våra pengar kände vi, så då åkte vi till ett närbeläget slott, Liselund. Detta förtjusande lilla slott med halmtak byggdes som en kärleksgåva av Antonie de la Calmette till sin fru på 1700-talet. (Detta kan gärna maken se som en liten vink). Bedårande, skulle man kunna säga. Slott kan ju kännas stora och opersonliga och man funderar gärna på vem som ska städa? Men här kändes det överkomligt, det gjorde det. Parken var lättstrosad också, inte så många kullerstenar där inte.

Sen blev det glass i Stege- men det råkade visst inte komma med på bild. Den var dock väldigt god, och det kan vara därför jag glömde bort min gärning som fotograf. Och därefter blev det årets första (och vem vet, kanske det sista?) havsbad! Nu var det väldigt kallt i vattnet, så det var enbart utvalda delar av kroppen (typ fötterna) som badades, men i alla fall. För säkerhets skull tog jag dock ett kort för att kunna bevisa att jag varit i det våta (för att inte säga 'kalla') elementet.

Sen var dagen nästan slut. En utmärkt dag. Och den avslutades i stil, med en gigantisk wienerschnitzel vid småbåtshamnen i Ishöj. Sen var vi så mätta att orken bara räckte till att åka hem till Sverige igen. Mätta, nöjda och nybadade.