Hit och dit och tillbaka

Eftersom vi flyttat ihärdigt i sommar så tänkte vi inte åka någonstans. Det räcker så bra med att försöka komma iordning och hinna utforska sin egen stad lite mer så där inifrån. Men så blev det några dagar över ändå, och det kliade lite i makens "titta-på-gamla-saker"-tarm. Och då helst andra gamla saker än hans fru.

Så vi lämnade vår lägenhet innanför vallarna i bästa händer, syrran kom hit och passade Huliganen och levde lite storstadsliv (nåja...). Maken och jag, vi styrde kosan norröver.

Men först landade vi hos sonen i Göteborg och utspisades med en synnerligen god laxpaj, det är ordning och reda med den sonen! (Det visade sig sedermera var i stort sett det godaste vi åt under den trippen). När vi ätit oss mätta och smånickat till lite i sonens soffa (det är lätt  hänt när man ätit sig tvärmätt) åkte vi vidare.

Vi drog upp mot historiens vingslag i Västergötland. Vi  hade hittat att man kunde bo på Brunsbo Biskopsgård, en skitgammal gård. Klart maken och jag ville bo där. Vi körde och körde och rätt vad det var kom vi fram. Vi klampade in i receptionen och sa att vi bokat rum. Den unge mannen rattade runt på sin dator och hummade lite för sig själv. Hummandet blev alltmer dystert och vi undrade om det var något problem? Jodå, deras datorsystem hade lagt av för tio dagar sedan och nu hade de dubbelbokat vårt rum. - Nåja det är inte vårt problem, sa vi och viftade förtröstansfullt med vår bokningsbekräftelse. Då visade det sig att det var det visst - men vi kunde få ett rum i deras vandrarhem. Vad gör man? Man suckar och tackar ja och sen tillbringar man en natt i ett rum vars inredning daterar sig till anno dazumal (ett mycket gammalt och slitet dazumal) och ryser innerligt när man möter de kromosomstinna spindlarna på den gemensamma toaletten.

Som moderna människor hade vi dock kollat upp stället på Tripadvisor först och läst att restaurangen skulle vara bra. Så ännu mer förtröstansfullt tänkte vi boka ett bord i restaurangen. Den unge mannen i receptionen upplyste oss då om att kocken hade semester och att det var vikariens första dag. Och han var inte så van så valet av rätter var ganska begränsat. Okej, vi är inte så himla kinkiga så vi bestämde vad vi ville ha (kocken ville ha förvarning) och 1,5 timme senare infann vi oss i restaurangen och bad att få se vinlistan som skulle passa till det kalkonbröst vi bestämt oss för. - Vinlistan? undrade unge man nr 2. - Vi har rött vin och vitt vin, i små och stora flaskor informerade han oss sedan.

Jag log vänligt mot den unge mannen (nr 2 således) och informerade honom om att efter att ha tagit rummet i besiktning krävdes det en stor flaska vin. Sen ska man vara rättvis; maten var helt ok, så det kunde man ändå inte klaga på.

Nästa morgon steg vi upp och efter att ha ryst åt duschen och inmundigat frukost så for vi in till Skara. Skara visade sig vara en ganska söt liten stad. Små fina hus, strilande regn och en ganska fin domkyrka. Vi besiktigade domkyrkan ur alla vinklar och vrår och traskade sedan över gatan in på turistbyrån för att efterhöra var man kunde äta på kvällen? Den unga damen tittade tveksamt på oss och sa att det fanns några pizzerior och kebabställen. Jag skänkte sonens laxpaj en längtansfull tanke och undrade om det ändå inte fanns något annat? Men uppenbarligen tycker Skaraborna att det är helt ok med pizza så det var ganska magert på matutbudsfronten. Nu ska man dock inte ge Skara helt på båten - det finns till exempel trevliga caféer. Café Duvan, till exempel, som serverade en god morotskaka. Den måste man ju fotografera, och vad ser man då? Jo hur maken på det mest skurkaktiga vis försöker sno åt sig av min kaka! Man baxnar. När man baxnat färdigt rappade man till maken över knogarna.

Nu var maken mätt och belåten, och ville gärna se något annat gammalt upplyste han mig om. Alltså for vi till Varnhem. Både gammal kyrka, klosterruin och utgrävning, vad mer kan man begära? Inte mycket, ja det skulle väl vara ett litet trevligt café då. Det där med att fika är ju så viktigt.

Varnhem var mycket fint; bra guidning, vacker kyrka, rackarns gamla ruiner. Då gör det väl inte så himla mycket att det regnar? Lite regn får man tåla och vem vet, man kanske växer lite när man blir vattnad sådär ovanifrån?

Ja. det fanns ju ett trevligt lite café också. Klostermust och räkmacka blev det och jag bevakade noga maken så att jag fick alla mina räkor för mig själv. Någon måtta får det ju ändå vara på stjälandet, och i all synnerhet när man befinner sig i klostermiljö.

Det var ett trevligt utflyktsmål, men helt nöjd var ändå inte maken. Eller jag, för den delen. Var fanns det kvinnliga inslaget? Jo det fanns i nunneklostret i Gudhem, visade det sig. Gudhem var också himla fint; i ett stilla eftermiddagsdis låg klosterruinen där, och världens gulligaste lilla museum med en mycket entusiastisk och vänlig guide i ca 75-årsåldern (måhända plus 75) som målande berättade om allt som fanns i muséet. Sedan gick vi ut och beundrade den lilla museiträdgården, där vi även såg den vita  Gudhemsrosen.

Gudhem var stilla och rofyllt, fullt av atmosfär. Dock inget café, om man nu ska vara småpetig, men å andra sidan så kan man ju inte peta i sig morotskaka och räkmackor över hela den västergötländska landsbygden, någon måtta får det ju ändå vara!

Vi hade ju ändå en dag kvar, så lite mat krävdes trots allt. Det blev inte pizza, det blev kinamat och sedan ramlade vi i säng och snarkade för att orka med nästa dags kyrkor och slott. Det är ingen sinekur att vara på semester med maken och vi ville ju hinna klämma in så mycket som möjligt på de få dagar vi hade till förfogande.

Idag har vi inte varit i Västergötland, idag har vi varit på den tämligen nya och mycket bra:iga thairestaurangen här i Lund med syrran, så nu är jag trött och sängen kallar. Därför får våra vidare västergötlänska äventyr vänta tills imorgon; jag kan nu råka blanda ihop kyrkor och reliefter och kungar och det ena med det andra i rena tröttheten och hur skulle det se ut? Maken skulle bli helt konfys!

Så därför bli det god natt nu.