Man kan inte lämna Västergötland åt sitt öde

Helt plötsligt så blandade det in sig tyg och annat mitt i mitt Västergötlandsäventyr - hur gick nu det till frågar man sig med viss förvåning. Nu har jag ju i och för sig insett att tyg (för att inte tala om garn, hundar, rosor, vin och choklad) måste få ta sin plats. Viktiga saker allihop, men det är ju faktiskt kyrkor och ruiner (och mer vin och choklad) också.

Kyrkor således! Vi tittade även på Forshems kyrka, korsfararkyrkan som nog var den som fick Jan Guillou att sno ihop sin Arn-skröna. Jag ska här och nu be att få göra avbön; jag är inget Guillou-fan. Vill jag ha macho-stil i min närhet så har jag ju annat att tillgå, såsom Huliganen till exempel. Där du, Guillou, kan vi snacka manlighet! Jag har dock genomlidit första boken, och maken som inte bryr sig så himla mycket om fyrkantiga personbeskrivningar och glorifierande av manlig dumhet, har läst alla delarna, men så är han ju också lite mer historisk av sig.

Forshem således; jag ska villigt erkänna att visst kittlar det fantasin, att detta är enda kyrkan med en korsfarare (tror man) i en relief, och med ett korsfararkors inristat, och, som om inte detta räckte, dessutom den enda kyrka som är helgad åt den Heliga Graven. I rest my case. Ingen stengraffiti vill jag dock framhålla, utan det ska vara där. Vi tittade och förundrades. Bland annat kan man ju fråga sig varför korsriddaren trampar Jesus på foten? Sen får jag säga att jag tycker om att även stenhuggaren fick vara med på bild.

 Nu hade maken fått upp vittringen! Vad är väl en kyrka när man kan titta på fler? Va? Vi kastade oss alltså in i bilen och åkte genom regnet till Husaby. Mycket klokt beslut! Vi har tittat på mycket fint i Västergötland, men jag undrar om ändå inte Husaby var pricken över i:et? Där fanns ju allt!

 

Emporläktare! En ambo! (här kan alla som inte vet vad en "ambo" är räcka upp handen, vilket inkluderar mig själv. En ambo är en medeltida predik"stol", man kan även kalla det ett hål-i-väggen). En liljesten! Korskrank! En staty med St Sigfrid och de tre avhuggnad huvudena av Unaman, Sunaman och Vinaman. Två gravar utanför, som dock inte är Olof Skötkonung och hans drottning, men vackra ändå. Vi tittade och och förundrades.

Utanför kyrkan står en gravsten med de orden "Omsider lycklig" och det känns ju trösterikt, även om man gärna vill vara lite lycklig mest hela tiden.

När vi sett oss mätta på kyrkan ville vi bli lite lekamligen mätta också, så vi försökte gate-crasha Hembygdsgården och peta i oss lite våfflor. Det hade vi inte mycket för, för de hade inte öppnat än. Då gick vi och tittade på Sigfridskällan där möjligen Olof Skötkonung döptes av S:t Sigfrid för en himla massa år sedan. Det är inte bara vi som beundrat källan, kungen och Viktoria har också varit där. Jag undrar om de åt våfflor?



Eftersom våfflorna ännu inte öppnat sig traskade vi bort och tittade på ruinen av biskopsgården också.Här fanns ju faktiskt allt! Och motion fick man på köpet, vilket ju kunde vara bra när man har våfflor i blick. För sen, sen var det dags för Hembygdsgården, där vi till ett synnerligen rimligt pris smällde i oss ostmackor och våfflor, och dessutom kunde avnjuta en utställning över en av medlemmarna i den kyrkliga syjuntans alster, och det må jag säga att Märta, hon visste hur man handskas med tråd, nål och en vävstol!

 

Sen tyckte vi ändå att det kunde vara dags med lite mer pomp och ståt, så vi åkte till Läckö slott, och mycket lägligt så kom solen fram. Vi tittade på tinnar och torn, vi gick på guidad visning, vi besökte den lilla köksträdgården som låg uppspetad mellan slottet och sjön, och vi hälsade på trädgårdsmästarna som tog igen sig i solen. Det finns ju gränser för hur mycket gräs man orkar käka? Och vem vet, de kanske hade avnjutit våfflor de med?

 

Man kanske tycker att maken ser lite allvarlig ut på bilden ovan? Så såg han inte ut när han fick syn å mig efter guidningen. Och det är enbart för att jag är en snäll och generös person som jag lägger ut bilden nedan; vem vill framstå som en idiot? Jag, uppenbarligen. När man gick på guidning skulle man ha ett litet klistermärke på sig, och jag klistrade vederbörligen märken på både maken och mig. När vi promenerade runt slottet efteråt tittade maken på mig och utropade; hur ser du ut, egentligen? Då visade det sig att jag, förmodligen under en icke försumbar tid, hade spankulerat runt med makens klistermärke på örat. Hur kommer nu detta sig undrar man? Tja, det kan ju ha varit när jag pussade på honom bakom en slottdörr som märket liksom i hettan förflyttades över till mitt öra... vem vet?

 

I ärlighetens namn ska jag erkänn att bilden är riggad; jag slet generat av mig märket direkt när maken påpekat det (efter att han slutat skratta), men på allmän (=makens) begäran åkte det på för att föreviga hur en Disträ Fru kan se ut.