Back to business

Nu är vi tillbaka i gamla beprövade hjulspår; rosor och brudslöja. Det känns fint, måste jag säga. Förvisso doftar inte rosorna, men å andra sidan; de stinker inte heller, vilket jag ser som ett avgjort plus.

Och på tal om business, så har jag upptäckt att det lokala parkeringsbolaget har ägnat sig åt lite innovativt business:ande.

När vi flyttade från huset in hit till innanför vallarna, ja då blev vi ju av med den där bekväma parkeringsplatsen precis utanför huset. Alltså ställde vi oss i kö till en p-plats under den närbelägna studentnationen - de har nämligen sådana till uthyrning, för de flesta studenter har kanske inte bil och då är det ju god business att till en rekorderlig summa hyra ut platser till grannskapet. Så där står vi i kö. I de närmaste 5-7 åren eller så.

Nu hade vi ändå tur att det lokala p-bolaget, LKP, hade 8 p-platser till uthyrning på en närbelägen f.d. skolgård (jag höll på att skriva kyrkogård men det hade känts för makabert, att parkera ovanpå "här vilar... osv). Skolgård. Således. Och detta har fungerat utmärkt bra; lite trångt att tråckla sig in och ut, men det går. Ända tills igår kväll.

När maken och jag anlände vid 18-tiden så var alla platserna, de åtta, upptagna!! - Men vad in i alla glödheta?! sa vi då och kollade om alla bilarna hade den erforderliga p-biljetten. Och se på tusan; i en bil låg där ingen biljett. -Ha! sa vi då, och jag slängde mig på telefonen och ringde p-bolagets jour. Mannen i andra änden sa att han kunde ju inte transportera bort bilen, men han kunde komma och ge den en p-bot? - Gör det! sa jag, med extraordinär emfas och kände hur hämndlystnaden bubblade inom mig. - Skriv gärna TVÅ, fortsatte jag sedan och var inte alls inne på det där med att vända-den-andra-kinden-till.

Sen, ja sen var det lite städning och sen gå-ut-och-äta på det och på vägen tillbaka till lägenheten passerade vi parkeringsplatsen och gladde oss åt att se p-boten pryda missdådarens bil. Men då fanns där ingen bot. -Vadnudå? sa vi och Begrep Ingenting. Jag kastade mig på telefonen igen och p-jouren upplyste mig om att syndaren hade ett elektroniskt bevis. Jamen det kunde de väl inte ha? Inte när p-bolaget redan sålt alla p-bevisen? I och för sig en kreativ affärsidé, men avgjort på den sjabbiga sidan, det tycker jag nog.

Alltså ringde jag kundtjänsten idag (en uppretad kvinna i lagom ålder ger sig inte så lätt) och pratade med en rar flicka som generat talade om att de liksom råkat sälja för många bevis, nämligen 11 st till 8 fjuttiga platser, men att det redan i april kommer att lösa sig för då får bolaget tillgång till tre ytterligare platser på skolgården. Jamen så bra. Redan i april. Och idag har vi... tänka, tänka... den 4 (fjärde) mars.

Som sagt; en kreativ och lukrativ affärsplan. Men kanske inte den mest kundvänliga? Tur att det är bra väder idag och att knäet börjar skärpa sig, för eftersom jag lyckades prångla åt mig den sista platsen på lunchen fick det bli cykel sedan. Sunt och stärkande och sådär. Och inte tänker jag flytta bilen heller, förrän i april.

Undra på att man behövde lugna sina franska nerver med lite (doftlösa) rosor.