Det är inte lätt

...att blogga när datorskrället beter sig så här:

 Alltså, jag ska be att få protestera! Denna skamfläck till dator har krånglat sedan den dag jag köpte den, men bara lite lagom sådär så att man inte riktigt känner sig säker på när den tänker balla ur helt och  hållet. Den har haft sina egenheter och jag har strukit den medhårs, jag har inte bekymrat den med att ladda ner några tunga saker, jag spelar inte spel, jag tittar inte på filmer. Det jag gör är att lagra foton och blogga - en ganska rimlig begäran, tycker jag då. Datorn är uppenbarligen av en annan åsikt och börjar tala om det med stort eftertryck. Så ja, jag får ringa supporten. Som har telefontid vardagar mellan kl 8 och 17, och det är ju en himla bra tid kan man tycka. Om man vore pensionär eller så. Så då får det bli mobilbilder och mobilbloggande och det är småpilligt kan man lugnt säga.

Ovanstående glada budskap mötte mig igår kväll. Vad gör man? Man dricker ett glas vin (enbart av medicinska skäl för att lugna sina franska nerver), tar hunden och går ut. Och inser att man har en himla tur som bor i en så vacker gammal del av en så vacker gammal stad. Då blir man lite blidare till sinnes, det blir man.

Morgonen därpå går man ut i sol och tittar på de små daffodilerna som står där och huttrar och tar en bild av domkyrkans absid. Fotograferar man absiden, då blir ens historiske make glad. Han fnyser åt tornen; moderna vanskapelser som Helgo Zettervall knåpade ihop vid renoveringen på 1800-talet. Vandal! vill man utropa och peka finger åt Zettervall. Ja i alla fall om man är maken. Eftersom jag nu är en snäll fru som vill makens bästa så blir det en bild på absiden i morgonsol. Så förtränger vi det där med datorskrället som får skämmas i sitt hörn tills jag har tid att jaga supporten.