Väl kämpat!

Imorse väckte jag maken med att väsa
- Grattis!
- Din gamle galosch, morrade jag vidare.

Nu ska man inte tolka det där väsandet och morrandet som att jag är arg på maken, tvärtom! Men en otajmad halsbassilusk har gjort att mitt vanliga väna flöjtande har övergått till ett mer whiskybetonat gurglande.

- Ääähhh, svarade maken intelligent och man såg att han tänkte febrilt. Vadan denna lyckönskan? Fyllde han år? Nä, det är ju i januari. Hade han fått Nobelpriset? En möjlighet, men det var nog ändå inte det, det brukar väl annonseras på hösten.

- Idag har vi varit gifta i 36 år! sa jag (eller väsmorrade) - och det är väl värt att säga grattis för? Men jag gissar att du kanske inte kommer ihåg att det är idag som är vår bröllopsdag.
Maken såg lättad ut. Nu var han på sin mammas gata och hade ett bra svar;

- Jag kommer ihåg att jag är gift med dig! sa han och såg nöjd ut. Och det är faktiskt gott så, det tycker jag.

Sedan har bröllopsdagen fortskridit. Jag hade planer på att cykla inom Per Tutti och köpa glass till efterätt, men valde att jobba över i stället. Det blev plockade blommor från trädgården; kirskål, nepeta, några prästkragar och en gul iris, det är inte illa. Lite blandade ogräs, sjömansbiff och en man som kommer ihåg att han är gift med en - en mycket bra bröllopsdag får jag nog säga. Om än utan glass.