Vad man kan hitta

Jag är inte världens mest ordningssamma person, vilket kan vara oerhört irriterande de där gångerna när man kallsvettig far runt och ylar var e' den' var e' den??? och där "den" då kan vara allt från plånboken till mobilen till glasögonen. Det är då man svär långa ramsor över sin egen inkompetens och lovar sig själv att hädanefter, då minsann, då ska allt läggas på sin rätt plats...

Men ibland så dyker det upp små fantastiska överraskningar, vilket ju kan vara någon slags plåster på såren. Häromdagen rotade jag runt i min jobbdator på jakt efter något och snavade då över ett bildbibliotek som jag totalt glömt bort. Och vad hittade jag väl där? Jo foton på världens sötaste lille Huligan som ett knappt halvår gammal for runt i stallet som om hela världen var hans och han var den okrönte kungen över hagar och ridbanor och stallplan. Liten, kaxig och alldeles, alldeles jätteljuvlig.

Lille plutt! Tänk att du växte upp till att bli en sån fantastisk kompis.

Idag har det gått två månader sedan Hampus lämnade oss och saknaden blir inte mindre. Just nu planerar jag och förbereder mig för fullt för att Indy ska komma och man kan ju tycka att det skulle kännas lite som ett förräderi, att vara så glad för en ny liten valp när Huliganen inte längre finns hos oss mer än som ett underbart minne. Men jag tänker som så, att hade han inte varit så bra på alla sätt och vis hade det inte blivit fler hundar. Det är han som lärt oss att livet, det ska tillbringas tillsammans med en fyrfota kompis.