Om att overlocka, diskmaskinsdiska och så lite om barnbarnskärlek

Det här med maskiner, det är ju både bra och tämligen irriterande emellanåt. Vår diskmaskin, t.ex., den har synpunkter på det mesta. Kanske inte Trump direkt, även om den verkar har lika mycket krav som den karln, men den piper och tjatar. Nu har rätt länge krävt påfyllning av avhärdningssalt, och eftersom dess önskan är min lag fyllde jag då på i generösa mått och tänkte sedan köra igång diskningen. Alltså, det är ju ändå därför den är här, menar jag. Jag förväntade mig därför att den skulle utföra sitt sedvanliga pling-plongande och sedan köra igång med the hard stuff. Nänä.

- Jag vill ha spolglans, sa den giriga apparaten då.

Vi är slavar under våra hushållsmaskiner så är det och ibland undrar jag om det inte vore enklare att bara handdiska? Kanske inte ändå.

En liten manick som dock är på god väg att bli en liten favvo-sak är overlocken! Den tjatar vare sig om salt eller spolvätska. Än, får jag kanske tillägga. Full av iver satte jag därför saxen i ett tyg och tänkte sy mig en tröja. Jag lade till lite centimetrar kring magen för det kan behövas och gasade på så att det stod härliga till. Det blir jättefint! Men i tajtaste laget? Det måste vara fel på mönstret. Eller tyget. Alltså får den hänga och skämmas på provdockan, och jag sydde i stället klart snigeltajtsen och petade ihop ett par rävtajts också i lagom format. En knapp timme, så var det klart. My kind of syende, jag som är lite hastig av mig.

Medan jag sydde så var det en som stack upp sitt raggiga huvud och undrade - va' gör du? Får jag vara med? Men det fick Loppan inte eftersom hon är lite hårdhänt av sig, eller snarare hårdtandad kanske man skulle säga.

Nu var det så himla bra anordnat att vi skulle passa barnbarn eftersom barnbarnets föräldrar skulle tapetsera, och hur kul det än är med små glada filurer så är det onekligen så att det är svårt att jonglera klister, tapeter, små livliga figurer och sig själv på en och samma gång. Morfadern och jag var alls icke nödbedda utan ilade raskt dit. Det var en toppendag! Vi var ute och gungade och Hjärtegrynet skrattade så hon kiknade när Loppan hoppade efter gungan, vi tittade på skidåkning, vi läste böcker, vi byggde lego och hade dragkamp om en gammal petflaska. Eller rättare sagt, Loppan och Hjärtegrynet hade dragkamp.

Båda var intresserade av den andres leksaker, men orättvist nog fick Hjärtegrynet provsmaka på Loppans prylar medan alla kastade sig som en panter över Loppan så fort hon så mycket som tuggade på en ynka liten nalle (eller legobit, bok, napp, osv intill tidens ände).

Loppan är nog världens snällaste hund tror jag! Trots ihärdigt dragkampande, en eller annan lugg i pälsen så är hon så försiktig och snäll. Man får ju alltid hålla uppsikt, men de där två, de kommer att göra omgivningen osäker om ett år eller så. Glada, spralliga, snälla och busiga båda två!

Sedan avslutade vi med boeuf Bourgoginon i köket och sen åkte vi hem för då var mormor trött. Trött men glad!

Söndagen randades regnig och grå, men man kan ju inte häcka inomhus hela dagen för det, utan Loppan och jag lockade med oss syrran och Zoya ut på Revinge hed och traskade runt på leriga stigar och pratade så att öronen fladdrade. Det som också fladdrade var Loppans öron som vajade i vinddraget när hon drog runt som en speedad myrslok över heden. Zoya är lite mer fin av sig så hon tog det litet lugnare, men lerig blev hon också, i all synnerhet eftersom den andra fyrbeningen med jämna mellanrum studsade på henne och undrade - ska vi leka? Inte det? Men nu då, nu vill du nog?!

Och nu ser jag framför mig en lugn eftermiddag. Stickning, skidor på TV och fika, det blir bra det.