Plisk och plask

Idag är det en sån där måndag, en sån som är grå, dimmig, grå, regnig, grå, fuktig, grå och grå. När man slitit och släpat färdigt i grottekvarnen för dagen tänker man en liten tanke att om man inte hade hund, ja då hade man sprintat till bilen och kört hem någorlunda torr. Men så kan man ju inte göra om man har en liten terrierflicka som säkert går med alla fyra benen i kors. Man tänker att man är en hyvens matte, en rekorderlig kvinna, så snäll och rejäl att hunden borde falla en om halsen och gråta av tacksamhet. Det gör inte hunden.

- Det regnar. Jag vill inte gå ut. Inte i koppel i alla fall, i så fall ska jag springa lös på heden, sa den otacksamma rackan.
- Här behövs göras toalettbestyr! sa jag bestämt då och släpade hunden efter mig. Hon visade en markerad brist på entusiasm och påtalade att hon lika gärna kissade på mattan. Inomhus.
- Blir det inte tal om, sa jag lika bestämt då, och till slut föll Loppan till föga och gjorde vad hon skulle så att vi kunde vända tillbaka. Jag vet inte vem som sprintade snabbast mot bilen, hon eller jag?

Sen kom vi hem och jag tänkte att vi borde nog klickerträna lite. Lite "loss" skulle inte sitta fel, för Loppan är av den åsikten att det hon satt gaddarna i, det släpper hon inte godvilligt ifrån sig. Jag har lärt henne "ska vi byta?!" vilket ska sägas i ljus och glad ton, en ton som utlovar frolic. Jodå, då spottar hon tämligen godvilligt ut vad som döljer sig i gapet, men jag tycker ju nog att även "loss!" kan vara bra att kunna.

Jag försedde mig med klicker, träningsgodis och en liten plastmanick som jag tänkte träna med. Där stötte jag på patrull direkt. Loppan insåg att här vankades det träningsgodis så hon tänkte minsann inte bita i något, utan hon gjorde det hon tänkte att jag ville se; lägga sig, sätta sig, dänga med tassen i något slags high five osv. Bita i plastmanicken, det tänkte hon inte. Skam den som ger sig, jag hämtade ett litet mjukisdjur och då, då högg terriern! -Loss! sa jag då och Loppan såg ut som att hon tänkte att vaddådå, först ska jag bita i något och sen vill du att jag ska släppa det direkt? Är du velig, tanten?

Tja, det blev inte någon av våra mest framgångsrika träningsrundor, det kan jag inte påstå. Men jag lyckades väl med handkraft bända kycklingen ur gapet på Loppan, varpå jag klickade och gav godis. Fast jag är inte helt säker på om hon liksom gjorde en koppling till det där med "loss" det är jag inte.

I vilket fall som helst så blev det tränat och sen kände jag att nu krävdes en motvikt mot det där gråa - här krävdes vårigt och grönt och skönt - så då blev det en broccolisoppa i färgglada skålar.

Loppan, hon la sig på den prickiga gröna mattan och gjorde sitt bästa för att även hon bidra till en mer vårig stämning. Hon kanske inte kan det där med "loss!", men väldigt söt, det är hon! Den observante kan även notera att nu, nu passade det att tugga på den där plastgrunkan. Jomensåattminsann.