Det är så skönt att vara mormor

Jo för då kan man skryta ohämmat om sitt synnerligen begåvade barnbarn! Det är liksom mer legitimt än när föräldrarna gör det för man ska ju vara så himla blygsam av sig, inte förhäva sig och så där. Vad skulle Luther ha sagt? svävar osagt i luften. Det behöver inte jag ta hänsyn till. Jag kan helt hämningslöst trumpeta ut att ett mer begåvat och fantastiskt barn är svårt att finna!

Idag passade vi Grynet ett slag medan hennes föräldrar hade annat för sig. Vi staplade saker. Vi drog ut saker ut skåpen. Vi åt banan. Vi hällde ut vatten. Bra och snillrika saker allihop, men så plötsligt så hände det!

Ja, jag får kanske gå lite tillbaka i historien här. Alla som någon gång tittat in vet nog att jag är gift med en historienörd av rang. En som får rosor på kinden och solsken i blick av att titta på gammalt skrot och skriva upphetsande artiklar om diverse nördiga ämnen. Fideikommiss till exempel.

Och ända sedan Grynet var ett litet, litet gryn har vi uppmuntrande sagt

- kan du säga "fideikommiss!?" där vi väst fram s:en som vore vi en flock galna syrsor. "sssSSSSS!!!" typ.

Grynet har mest sett roat ut, men idag så plirade hon lite och sen sa hon bestämt "miSSSS" flera gånger i rad.

- Hörde du?! sa maken och jag upphetsat till varandra och applåderade sedan entusiastiskt medan Grynet gjorde några repriser av sin uppvisning.

Maken var tårögd av förtjusning, tänk att just hans barnbarn kan säga fideikommiss!

Det är nästan så det är läge att rota fram lite bubbel och fira.