När man är en jubelidiot

Jag har nog ett antal gånger framhävt att jag (numera) är mild och blid som en västanfläkt, att vara gift med mig måste vara som att befinna sig i ett ständigt paradis. Väl?

Men det händer att jag liksom blir svart i ögonen och arg så att jag hoppar jämfota. Det är sådär att folk flyr i panik och att temperaturen stiger med flera grader när jag står där och pyr av ilska.

Häromdagen var en sådan dag. Vi skulle ut till golfbanan för att träna lite (jajamen, det gör vi regelbundet. Vart fjärde-femte år eller så). Vi fräste ut. Vi plockade fram de klubbor vi skulle ha och skulle promenera bort till driving rangen. När vi kommit till putting green tittade maken på mig och undrade var min putter var?

- Vad ska jag med den till på rangen? undrade jag högst berättigat. Men maken, som tydligen gripits av en svårartad träningslust, påstod att vi behövde träna puttning också. Jag var tveksam, men lånade makens nycklar för att gå tillbaka till boden och hämta puttern i vårt skåp. Jag öppnade skåpet och makens illvilliga bagvagn tog tillfället i akt att ramla ut och attackera mig. Jag svor lite åt den, baxade in vagnen igen, plockade ut puttern och smällde igen hänglåset. I samma ögonblick som jag insåg att nycklarna, ja de låg inne i skåpet. Jag blängde på skåpet och ryckte prövande i hänglåset som var av svenskt stål och inte gick på den lätte. Sen kände jag efter om jag hade mina egna nycklar i fickan, fast jag visste att de låg hemma i hallen.

Arg som ett bi travade jag ut till puttinggreen och meddelade i kort ton att jag behövde låna bilnycklarna för att åka hem och hämta min egen nyckelknippa så att vi kunde komma in i bagskåpet. Maken läste korrekt av min humörbarometer, hukade sig ner bakom bagen och undrade försiktigt hur jag tänkte komma in i lägenheten om a) hans dörrnyckel var inlåst i bagskåpet, och b) min dörrnyckel var inlåst i lägenheten? Och det var väl där ungefär som mitt humör närmade sig en tropisk orkan i vindstyrka och alla inom hörhåll tog skydd.

Sen ringde jag ordföranden i vår bostadsförening som har reservnyckel, susade hem och hämtade nyckeln, körde tillbaka och la sedan alla nycklar i fickorna och drog igen blixtlåsen för säkerhets skull och traskade bort till maken igen under ilsket muttrande och påstod sedan orättvist att allt var hans fel som hade envisats med att det skulle puttas.

Fast sen blev jag glad igen och vi slog lite på driving rangen. All den elektriska energi som jag alstrat måste ju dock ta vägen någonstans, så det kom ett antal blixtar och åskdunder, det gjorde det.

Och det var den gången jag var en jubelidiot för jag skulle ju såklart ha gjort klart att jag minsann inte behövde träna puttning. (Vilket hade varit en evig lögn).