Morgondopp

Som tidigare omnämnts har Loppan inget emot att bli blöt. Till skillnad från Huliganen som tyckte att det där våta elementet var något som man borde vara djupt misstänksam emot och helst skulle skälla ut så att det lärde sig att veta hut så har Loppan inga problem med vatten på kroppen. Men hur var det med det där med att simma, undrade man. Hade hon koll på torrsim, bensparkar och armtag?

Bäst att undersöka detta, simkunskap är ju viktigt tänkte jag (i all synnerhet om man har för vana att slänga sig i fontäner och dammar hej vilt), så vi drog ut till det gamla sandtaget i Tvedöra där Huliganen en gång i tiden lärde sig att simma. Det var 16 grader i luften, lite lätt mulet och helt ensamt därute.

Jag klev i och lockade på Loppan som utan att tveka spatserade ut i sjön. Men sen blev det liksom stopp. Vad gör jag nu då? såg hunden ut att tänka. Jag lockade. Jag kastade pinne. Loppan förstod Ingenting. Varför stod matte därute i vattnet och lät som en upphetsad pipanka?

Lite orutinerat hade jag glömt att ta med leksak att locka med, så det blev lite sådär dödläge ett tag. Jag stod ute i vattnet och lockade i falsett och Loppan stod i strandkanten och undrade om matte blivit galen?

Men när jag gick längre och längre ut, ja då insåg hon att här måste något göras! Matte måste räddas! Så med dödsförakt kastade hon sig ut i vattnet och simmade med bestämda tag mot matte. Lite ängslig såg hon ut den där premiärrundan, men här gällde det att rädda liv, då kan man inte tveka. Likt en fyrbent Sara Sjöström kom hon forsandes genom vattnet.

Sen ansåg Loppan att hon räddat färdigt och vände in mot strandkanten igen. Matte fick väl helt enkelt klara sig själv tänkte hon nog och klev upp på land igen. Fast det var ju ändå rätt kul... kom hon på, så sedan stegade hon med bestämda steg ut i vattnet igen och simmade runda efter runda, med ett öra upp och ett i nedan, mycket belåten med sig själv.

 

Sen åkte vi hem och åt en välförtjänt frukost.