Att komma till insikt om sig själv

 Jag har alltid sagt att jag är ingen samlarmänniska. Maken, han samlar på böcker och emellanåt insekter och annat som får folk att se förbluffade ut, men jag är en rationell person som inte samlar på frimärken och mortlar och sånt. Ja, jo, en eller annan handväska har jag väl... men det är ju nyttosaker och då räknas det inte.

Så jag går där och myser självbelåtet och hävdar som sagt att maken är den som säger den-gamla-prylen-kan-vi-inte-kasta-för-man-vet-aldrig-när-den-behövs medan jag är den som hojtar ut-me'-skiten-vi-kommer-ändå-aldrig-att-hitta-den-om-den-mot-all-förmodan-skulle-behövas.

I denna tro har jag levt ända tills jag häromdagen städade i mitt garnskåp... Då har jag ändå ett rätt så modest garnskåp tycker jag, med gott om luft och plats för handarbetsböcker och lite tyg och sådär. När jag plockat ut allt garn och lagt det på skrivbordet för att sortera efter kvalitet insåg jag att jag a) behöver inte mer garn. Inte på ett långt tag. samt b) kan ägna mig åt att sticka randiga strumpor intill tidens ände genom att utnyttja de strumpgarner jag har samt c) att det där med att jag inte skulle köpa mer garn känns som en ren utopi.

Jag tycker ändå att det är ett ganska harmlöst samlande. Jag kunde tillhört Cosa Nostra och samlat på avhuggna huvuden från andra mafiosos. Eller så kunde jag samlat på droger och fått smyga runt med nerdragen slokhatt längs husväggarna. Jag kunde ha samlat på pirayor. Eller krokodiler. Och i skenet från det så tycker jag nog att ett antal meter garntåtar är en piss i Mississippi.

Om man ska helt transparent och ärlig och allt sånt som visar vilken fin och rekorderlig människa man är så kan jag väl också passa på att säga att detta är inte allt garn jag har. Nejnej, det finns ju ett eller annat nystan som ligger i projektpåsar också i väntan på att de där WIP:sen ska transformeras likt fjärilar ur puppan till strålande FO:sar.